Pelagius var ingen irrlärare, men däremot Augustinus som förnekade människans fria vilja

Pelagius hade samma teologiska syn som kyrkofäderna före honom

Pelagius levde ca 354-418 e.Kr. och var en brittisk präst och en respekterad teolog med goda kunskaper i latin och grekiska (till skillnad från Augustinus). Pelagius var samtida med St. Patrick på Irland, och Pelagius främsta elev var Caelestius.

Tyvärr har Peagius namn blivit som ett slags skällsord, speciellt från reformert håll, som grundar sig på att man tillskrivit honom lömska åsikter på mycket osäkra grunder. Pelagius har inte bara fiender idag, utan även under hans egen tid fanns teologer som inte höll med honom – och Augustinus verkar vara den man som startat schismen. Därför bör vi vara väldigt aktsamma så att vi inte hämtar vår information om Pelagius från Augustinus håll, för vem vill bli bedömd baserad på människor som ser sig själva som motståndare? Dessutom är det fullt möjligt att den före detta gnostikern Augustinus är den kyrkopersonlighet som introducerade de flesta irrlärorna till kyrkan. Än idag är vi drabbade av kalvinismen som använder Augustinus som den stora inspirationskällan.

Augustinus populariserade framför allt den falska gnostiska läran om arvsynden (med idén att allt kött är korrupt), och tanken att människan har en syndig natur redan från födseln. Det är av denna anledning som barndop blev populärt i många kyrkor, och ibland den enda formen av dop som tillåts. Pelagius tog avstånd från Augustinus läror om arvsynden, som inte heller någon av de tidigare kyrkofäderna höll med om (se denna artikel).

Eftersom Pelagius hade samma syn på frälsning, fri vilja, arvsynd, människans natur, etc, som kyrofäderna före honom, så finns det heller ingen anledning att mynta ett begrepp efter Pelagius (men det är förstås redan gjort). Det hade i så fall varit mer logiskt att beskriva folk som irenaeusianer, ignatianer, klementianer, el. dyl. De hade ju samma åsikter och levde före Pelagius. Augustinianer, hade också varit ett logiskt begrepp för att beskriva anhängare av Augustinus nygamla gnostiska läror.

Pelagius läror fördömdes på katolska möten, och därmed är saken klar?

Reformerta kristna, som vanligtvis kritiserar den katolska kyrkan, använder sig konstigt nog gärna av beslut från katolska kyrkomöten (koncilier, eller synoder) för att motivera varför Pelagius är en irrlärare. Men det finns flera faktorer som gör att deras fokus på katolska kyrkomöten (i stället för sola scripta) faller:

Alla kyrkomöten kom inte till slutsatsen om en fällande dom.
Medan Pelagius läror deklarerades vara i sin ordning under möten där han var närvarande, så blev han fördömd under tre kyrkomöten där han inte vara närvarande och kunde försvara sig. Det kanske finns ett samband?
Det finns stöd för att åtminstone några av Pelagius fällande domar senare vändes till hans fördel under senare möten.
En människa (Augustinus) var drivande för att eliminera motstånd till sin egen lära och för att få pelagianism på fall. Vad hade hänt om Augustinus inte valt den vägen?
Kyrkomötet i Orange, som fördömde pelagianism, fördömde senare också kalvinismen som grundar sig i Augustinanism.
Om dessa katolska kyrkomöten anses ha auktoritet, borde inte fler (alla?) katolska kyrkomöten vara ledande för oss?

Många kyrkosamfund kallar ofta sitt högsta beslutande organ för synod, och ett möte inom en sådan ledning kallas alltså för synod eller kyrkomöte. Ibland även koncilium. Ett koncilium brukar vara en bredare sammankomst inom den kristna kyrkan för att avgöra lärofrågor och regler. Det finns sju koncilier som kallas ekumeniska och är erkända av både den östliga (ortodoxa kyrkan) och västliga kristenheten (Katolska Kyrkan och många protestantiska kyrkor).

Pelagius besökte Israel år 412, och 415 stod han framför synoden i Jerusalem, anklagad för att sprida irrläror. Han kunde dock försvara sig och klarade sig. För att slippa ytterligare attacker från Augustinus och prästen/teologen/historikenr/bibelöversättaren Hieronymus (Eusebius Sophronius Hieronymus, eller Jerome) så författade Pelagius De libero arbitrio (“Om den fria viljan”) år 416, men den blev sedan grunden till att han några år senare anklagades igen av två afrikanska kyrkomöten där han ej var närvarande och förlorade. Hans motståndare hade alltså chansen att förvränga hans åsikter.

Det var alltså Augustinus som lyckades få Hieronymus att ansluta sig till idén att Pelagius propagerade för en farlig irrlära som måste stoppas så att den inte spreds vidare till öst. I stället blev Augustinus teologi den officiella, och tyvärr finns inte mycket av Pelagius originaltexter kvar. Det är inte helt otroligt om de förstördes i hög grad av Augustinus och Hieronymus eftersom de ansågs vara irrläror. I stället frodades och överlevde Augustinus beskrivning av Pelagius läror, vilket alltså inte alltid är detsamma som källan själv. Hieronymus lära om Jesus moder Maria som evig jungfru orsakade däremot inget larm om irrlära.

Det var till slut tre kyrkomöten som under Pelagius frånvaro fördömde pelagianism; I Kartago (Tunisien, Augustinus hemvist) år 418, Efesus år 431; och Orange år 529. Kyrkomötena i Orange och Kartago var inte fullt ekumeniska möten, och det betyder att det inte var en närvaro av biskopar från alla regioner. Resultaten från dessa möten var heller inte universellt accepterade av både östra och västra kyrkor (möjligen med undantag av beslutet i Efesus.)

Både Pelagius och Caelestius riskerade inledningsvis att fördömas och bannlysas av Påven Innocent I, men Innocents efterträdare Zosimus proklamerade Pelagius oskuld baserat på hans skrift Libellus fidei år 417. Zosimus ändrade sig sedan efter en förnyad undersökning av kyrkomötet i Kartago samt under påtryckningar. Det handlar alltså om vanliga dödliga människor som gör sina bedömningar, och som ändrar sig ibland beroende på åtalspunkter och försvarslinje.

En kompromiss mellan de två ståndpunkterna blev snart opulärt under namnet “semi-pelagianism, men även där händer det att människor gör sina egna tolkningar vad begreppet betyder och vad som inbegrips i kompromissen.

Doktrinerna inom kalvinismen fördömes också under kyrkomöten

Kyrkomötet i Orange fördömde även kalvinismens doktriner. Om mötet anses vara en auktoritet i ett avseende kanske de borde vara det i samtliga avseenden? Vidare har det förekommit kyrkomöten även på senare tid, och kanske dessa också måste anses vara auktoritativa trots att det handlar om vanliga människor som röstar?

Om man måste acceptera att en lära är en irrlära för att ett kyrkomöte beslutat om det, så måste kalvinism anses vara det ännu mer än pelagianism med tanke på att fler kyrkomöten kom fram till att kalvinismen är en irrlära. Kalvinismens doktriner om predestination, begränsad försoning, och oemotståndlig (tvingande) nåd har alla blivit fördömda som läror genom historien genom diverse förespråkare (såsom Lucidus och Gotteschalcus). Vidare kan man undra hur kalvinisterna ser på andra beslut under andra möten, såsom kyrkomötet i Konstance år 1414 gällande John Huss, Worms år 1521 gällande Martin Luther, och Trent år 1561 gällande protestanter i sin helhet?

Ett kyrkomöte fördömde även “arminianism” i Dort år 1618-1619, där arminianer tvingades stå på de anklagades sida. Det betyder att även arminianer borde akta sig för att förlita sig på kyrkomöten (som fördömer Pelagius), med tanke på att de själva är fördömda baserat på andra kyrkomöten.

Pelagius teologi

Det mesta av material om Pelagius finns i händerna på hans fiender. Augustinus anklagade Pelagius för att förneka Guds nåd och för att anse att Guds nåd inte är nödvändigt för frälsning. Det är dock inte en korrekt beskrivning av Pelagius läror.

På liknande sätt är det vanliga spåret att man tillskriver pelagianism idén att människor har kapacitet att lyda Guds bud genom sin fri vilja och “utan Guds nåd”. Men Pelagius inställning skiljer sig inte från Titus 2:11-12 där budskapet är att Guds nåd hjälper oss att leva gudfruktigt här och nu – vilket enligt verserna är något som erbjuds ALLA människor. Alla kan alltså använda sig av Guds nåd för att lyda Guds bud och sina samveten.

Titus 2:1 Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för ALLA MÄNNISKOR. 12 Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är

Rom. 2:6 Han skall ge var och en efter hans gärningar: 7 evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet, 8 men vrede och dom åt dem som söker sitt eget och inte lyder sanningen utan orättfärdigheten. — 13 Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare skall förklaras rättfärdiga. 14 Ty när hedningar som saknar lagen, av naturen gör vad lagen befaller, då är de sin egen lag, fastän de inte har lagen. 15 De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om det vittnar också deras samveten och, när de är tillsammans, deras tankar, som anklagar eller försvarar dem.

Om Guds nåd har uppenbarats till frälsning för ALLA MÄNNISKOR, så innebär det att människorna är skapta med en grundkapacitet att söka och finna Gud ( se Apg. 17). Vi är också skapta för att kunna omvända oss och lyda Guds bud. M. a. o. är det inte en korrekt beskrivning att säga att pelagianer tror att människor kan lyda Guds bud “utan Guds nåd”.

Joh. 1:8 Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.9 Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen.

Apg 17:26 Och han har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skall bo, 27 för att de skall söka Gud, om de möjligen skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom, fastän han inte är långt borta från någon enda av oss.

Pelagius ansåg INTE att människan kan frälsa sig själv, såsom Augustinus anklagade honom för. En sådan lära hade onekligen varit en irrlära, men det är alltså ingenting som Pelagius lärde ut. Pelagius ansåg däremot att även om människan är helt förlorad utan Gud och hans nåd, så kan människan absolut undvika synd eftersom människan inte är ur stånd att kunna välja det goda. Även “andligt döda” människor (som lever i synd) kan välja den goda vägen – att omvända sig och vända sig till Gud.

En annan teologisk åsikt som kopplas ihop med Pelagius är att han INTE tror på arvsynden. Detta är däremot inte en felaktig beskrivning av Pelagius åsikter eftersom han mycket riktigt inte alls håller med Augustinus om arvsynden. Augustinus trodde starkt på både arvsynden och att människan efter syndafallet hamnat i ett annat läge där hon är ur stånd att kunna omvända sig till Gud.

Pelagius höll med kyrkofäderna före honom gällande människans fria vilja och arvsynden, medan Augustinus läror överensstämde mer med gnostikernas. Kalvinismen har sin start i Augustinianism, och Augustinus har sin start i gnostisism. Detta tydliggörs när man läser citat från tidigare kyrkofäder. Tertullian, Hippolytus och Irenaeus skrev mycket material emot gnostiska läror. Pelagius, precis som kyrkofäderna före honom, ansåg att nyfödda barn är precis lika oskyldiga som Adam var innan han syndade.

Pelagius ansåg att människans natur inte var drabbad av Adams synd (synder är något som inte kan ärvas), och därför förtjänar människor helvetet endast genom sitt eget agerande och inte pga dåliga gener. Pelagius ansåg att människan är skapt för att kunna välja mellan gott och ont, utan vara bundna till en viss natur som tvingar dem till det ena eller det andra alternativet.

Pelagius ansåg att Augustinus hade en väldigt mörk syn på människan, där hon ansågs vara syndfull till sin natur redan från födseln och inte kapabel till att segervisst vända ryggen åt det onda. Pelagius ansåg i stället att människan har en naturlig förmåga att välja det goda i stället för det onda. Jesus krav “var fullkomliga” (“be ye perfect”) tolkade Pelagius som att människan verkligen har en inbyggd kapacitet att kunna lyda det kravet.

Matt. 5:48 Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.

Pelagius utmanade den nya formen av Kyrka som Augustinus varit med om att forma, och hävdade att både lagen och evangelium kan leda en människa till himlen. Annars skulle ingen under det gamla testamentet kunna bli frälst. Pelagius menade att det handlar om att leva i rättfärdighet. Inte på ett sådant sätt att han lärde ut att gärningar allena kan frälsa, men tro allena kan heller inte frälsa.

Jesus dog för människorna på korset en gång för alla (det finns ingen förlåtelse utan blod), och därmed upphörde det temporära djuroffersystemet.

Frälsning enligt Nya Testamentet (tro och rättfärdighet!):

Jak. 2:20 Men vill du inte inse, du tanklösa människa, att tron utan gärningar är död? 21 Blev inte vår fader Abraham erkänd som rättfärdig genom gärningar, när han bar fram sin son Isak på altaret? 22 Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar och att det var genom gärningarna som tron blev fullbordad. 23 Så uppfylldes Skriften som säger: Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet, och han kallades Guds vän. 24 Ni ser alltså att en människa erkänns som rättfärdig genom gärningar och INTE bara genom tro. 25 Blev inte skökan Rahab på samma sätt erkänd som rättfärdig genom gärningar, när hon tog emot sändebuden och förde ut dem en annan väg? 26 Liksom kroppen utan ande är död, så är tron utan gärningar död.

Frälsning enligt Gamla Testamentet (tro och rättfärdighet!):

Hes. 18:4 Se, varje levande själ tillhör mig, fadern såväl som sonen. De är mina. Den som syndar skall dö. 5 Om en man är rättfärdig och gör det som är rätt och rättfärdigt, — 9 om han lever efter mina stadgar och håller mina föreskrifter, så att han gör det som är rätt och gott, då är han rättfärdig och skall förvisso få leva, säger Herren, Herren.—- 19 Men ni frågar: “Varför skall inte sonen bära på sin fars missgärning?” Sonen har gjort det som är rätt och rättfärdigt. Han har hållit alla mina stadgar och följt dem, och därför skall han förvisso få leva. 20 Den som syndar skall dö. En son skall inte bära sin fars missgärning, och en far skall inte bära sin sons missgärning. Den rättfärdiges rättfärdighet skall vara hans egen, och den ogudaktiges ogudaktighet skall vara hans egen.21 Men om den ogudaktige vänder om från alla de synder som han har begått och håller alla mina stadgar och gör det som är rätt och rättfärdigt, då skall han förvisso leva och inte dö. 22 Ingen av de överträdelser han har begått skall då tillräknas honom. Genom den rättfärdighet han har visat skall han få leva. 23 Skulle jag finna någon glädje i den ogudaktiges död? säger Herren, Herren. Nej, jag vill att han vänder om från sin väg och får leva.24 Men när den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och handlar orätt och gör samma vidriga gärningar som den ogudaktige, skulle han då få leva? Ingen av de rättfärdiga gärningar som han har gjort skall då bli ihågkommen. Genom den trolöshet som han har begått och genom den synd han har gjort skall han dö.25 Ändå säger ni: Herrens väg är inte rätt. Hör då, ni av Israels hus: Är inte min väg rätt? Är det inte era vägar som inte är rätta? 26 När den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör det som är orätt, så dör han på grund av det. Genom det orätta han har gjort skall han dö. 27 Men när den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och gör det som är rätt och rättfärdigt, skall hans liv bli bevarat. 28 Därför att han kom till insikt och vände om från alla de överträdelser han hade gjort, skall han förvisso leva och inte dö. 29 Ändå säger Israels hus: Herrens väg är inte rätt! – Är inte mina vägar rätta, ni av Israels hus? Är det inte era vägar som inte är rätta?30 Därför skall jag döma er, var och en efter hans gärningar, ni av Israels hus, säger Herren, Herren. Vänd om och vänd er bort från alla era överträdelser för att er missgärning inte skall få er på fall. 31 Kasta bort ifrån er alla de överträdelser genom vilka ni har syndat och skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande. Ty inte vill ni väl dö, ni av Israels hus? 32 Jag finner ingen glädje i någons död, säger Herren, Herren. Vänd därför om, så får ni leva.

Pelagius ansåg också att man kunde bli frälst helt separat från både kyrka och präster, genom tro och lydnad av Gud. Därmed inte sagt att Pelagius rekommenderade en församlingslös tillvaro. På Pelagius tid var det förstås inte alltid en populär lära att det fanns chans till frälsning utanför en kyrkokrets, och framför allt inte utanför den romerska kyrkan som hunnit etablera sig som den yttersta instansen för lärofrågor i form av biskopen av Rom (påven). Pelagius besökte Rom och han fick inga goda intryck av den romerska församlingen. Exempelvis motsatte han sig den hierarkiska strukturen, och framför allt fokuset på påven. Den romerska kyrkans avslappnade attityd gentemot synd kopplade Pelagius ihop med dess lära om nåden som alltid förlåter oavsett vad du gör.

Citat från Pelagius själv, och några av hans närmaste

Julian of Eclanum systematiserade Pelagius läror. Tack till Jesse Morell för de flesta av citaten nedan.

“We [Pelagians] maintain that men are the work of God, and that no one is forced unwillingly by His power either into evil or good, but that man does either good or ill of his own will; but that in a good work he is always assisted by God’s grace, while in evil he is incited by the suggestions of the devil.” / Julian of Eclanum’s Pelagian Statement of Faith

We, the Pelagians, teach] that nothing of evil passed from Adam upon the rest of humanity except death, which is not always an evil, since to the martyrs, for instance, it is for the sake of rewards; and it is not the dissolution of the bodies, which in every kind of men shall be raised up, that can make death to be called either good or evil, but the diversity of merits which arises from human liberty.” / Julian of Eclanum’s Pelagian Statement of Faith

Pelagius: “I anathematize the man who either thinks or says that the grace of God, whereby ‘Christ Jesus came into the world to save sinners,’ is not necessary not only for ever hour and for every moment, but also for every act of our lives: and those who endeavor to dis-annul it deserve everlasting punishment.” / On The Grace Of Christ, And On Original Sin by Augustine

Pelagius: “This grace we do not allow to consist only in the law but also in the help of God. God helps us through His teaching and revelation by opening the eyes of our heart, by pointing out to us the future so that we may not be preoccupied with the present, by uncovering the snares of the devil, by enlightening us with the manifold and ineffable gift of heavenly grace.” / Life and Letters by B. R. Rees, 1988 Edition, p. 33.

Pelagius: “God always aids by the help of his grace. God aids us by his doctrine and revelation, while he opens the eyes of our heart; while he shows us the future, that we may not be engrossed with the present; while he discloses the snares of the devil; while he illuminates us by the multiform and ineffable gift of heavenly grace. Does he who says this, appear to you to deny grace? Or does he appear to confess both divine grace and the freewill of man?” / De Gr. Chr. 4, 7

Pelagius: “Behold, before your blessedness, this epistle clears me, in which we directly and simply say, that we have entire freewill to sin and not to sin, which, in all good works, is always assisted by divine aid. Let them read the letter which we wrote to that holy man, bishop Paulinus, nearly twelve years ago, which perhaps in three hundred lines supports nothing else but the grace and aid of God, and that we can do nothing at all of good without God. Let them also read the one we wrote to that sacred virgin of Christ, Demetrias, in the east, and they will find us so praising the nature of man, as that we may always add the aid of God’s grace. Let them likewise read my recent tract which we were lately compelled to put forth on freewill, and they will see how unjustly they glory in defaming us for denial of grace, who, through nearly the whole text of that work, perfectly and entirely profess both free will and grace.”/ De Gr. Chr. 31, 35, 37, 4, Pelagius i ett brev till Innocent

Som vi kan se så ansåg Pelagius att nåd verkligen är nödvändigt för människor ska kunna välja det rätta för att uppnå frälsning. Även den fria viljan ansåg han vara en nådegåva – given till alla vid skapelsen. Han ansåg därför att människan i allra högsta grad är frälst av nåd, och att vi omöjligt skulle kunna bli frälsta utan denna nåd. Däremot motsatte sig Pelagius Augustinus tolkning av nåd, som i stället handlar om en nåd som förlorades genom arvsynd och som resulterade i människans oförmåga att lyda vilket vidare resulterar i att nåden måste förnyas av Gud (och som tyvärr inte är något som erbjuds alla människor enligt samma tankegång). Pelagius bejakade alltså både människans fria vilja och och behovet av Guds nåd, medan Augustinus förnekade friheten att kunna välja eftersom han missförstod betydelsen av Guds nåd:

“I have tried hard to maintain the free choice of the human will, but the grace of God prevailed.”/ Retractations by Augustine

Det ska också sägas att Augustinus ändrat ståndpunkter genom sitt liv, vilket framkommer i hans böcker. Det började med gnosticism (i form av manikeism), men även om Augustinus lämnade det spåret så kan man ibland se en del liknande tankegångar i texterna. Det han skriver om den fria viljan i en skrift kanske skiljer sig från vad han skriver i ämnet ett senare skede. Precis som kalvinister inte lyckas vara konsekventa med sina doktriner idag, så kunde inte heller Augustinus vara konsekvent under sin tid. Augustinus har ställt till mycket problem för oss kristna idag eftersom han lyckades få in så mycket gnosticism i kyrkosystemet som många kristna människor fortfarande tror på. Arvsynd, predestinationsläran, monergism, den katolska kyrkans övergripande makt, böner för döda, tillbedjan av Maria, barndop, sex är syndigt även inom äktenskapet, upphörande av andens gåvor, etc. Du kan läsa om avsaknad av “arvsynden” i Rom. 5 här.

“I verily believe, the real heresy of Pelagius was neither more nor less than this: The holding that Christians may, by the grace of God, (not without it; that I take to be a mere slander,) ‘go on to perfection;’ or, in other words, ‘fulfill the law of Christ.’” / The Works of the Rev. John Wesley, A.M., 1840 Edition, p. 310

“What is plainer than that the ancient divines, for three hundred years after Christ, those at least who flourished before St. Augustine, maintained the liberty of our will, or an indifference to two contrary things, free from all internal and external necessity!” / An Equal Check to Pharisaism and Antinomianism by John Fletcher, Volume Two, p. 209, Published by Carlton & Porter

Encyclopedia Britannica
Encyclopedia Columbia
”Augustine of Hippo”, Peter Brown
Jesse Morell, Open air outreach

Augustinus och kyrkofädernas åsikter om Fri Vilja

Apr8

De första ca 300 åren efter Jesu död

Den tidigaste kristna menade att det INTE var så att människor valde att göra det onda för att deras natur var ond/syndig, medan andra människor väljer det goda för att deras natur är god, för alla människor är av samma natur. Alla har fri vilja och kan välja mellan gott och ont. Gnostikerna satte sig emot detta och skrev till och med sina egna skrifter kända som De gnostiska skrifterna, där de använde kända namn som Maria, Thomas etc för att försöka ge stöd åt sina läror. Många av gnostikernas läror lyckades inte få fotfäste men vad gäller människans natur, fri vilja och syndens natur har falska läror tyvärr blivit accepterade och fortsätter att läras ut i våra kyrkor.

Gällande “Fri vilja” erkände John Kalvin om kyrkofädernas lära “As to the Fathers, (if their authority weighs with us,) they have the term constantly in their mouths”. Han sade “The Greek fathers above others have taught the power of the human will” och “they have not been ashamed to make use of a much more arrogant expression calling man ‘free agent’ or ‘self-manager’ just as if man had a power to govern himself”. Han sade också “The Latin fathers have always retained the word ‘free will’ as if man stood yet upright”.

Om urkyrkan var så enad i flera hundra år gällande den här läran, när skedde splittringen och vem orsakade den? Svaret är ganska uppenbart när vi ser till historien. Det var inte förrän på 400-talet som gnostiska och manikeiska influenser började infiltrera kyrkan och förgiftade den med sina läror. Augustinus anslöt sig till Kyrkan och blev biskop. Han började sedan att motarbeta det som Kyrkan alltid lärt ut om fri vilja och människans natur, och lärde ut den gnostiska synen.

John Gibb och William Montgomery sade “For nearly nine years Augustine was a Manichaean Auditor. At first he was a zealous partisan who contended publicly for his new faith, and did not hesitate to ridicule the doctrines of the Church and especially the Old Testament Scriptures”.

Märkligt nog så lärde Augustinus ut Fri vilja när han först anslöt sig till Kyrkan och debatterade mot manikeerna. Han sade “We [Christians] assert the liberty of the will, whereby our actions are rendered either moral or immoral, and keep it free from every bond of necessity, on account of the righteous judgment of God”. Samt: “The religious mind confesses and maintains that we do by our free will whatsoever we know and feel to be done by us only because we will it”. Och han sade “we sin voluntarily and not by necessity”. Men när han sedan började debattera med pelagianer så gick Augustinus tyvärr tillbaka till läran om totalt fördärv som manikéerna lärde. Beausobre märkte också denna förändring och att Augustinus försvarade Fri vilja “so long as he had to do with the Manichaeans. But when he came to dispute with the Pelagians, he changed his system. Then he denied that kind of freedom which before he had defended; and, so far as I am able to judge, his sentiments no longer differed from theirs [the Manichaeans] concerning the servitude of the will. He ascribed the servitude to the corruption which original sin brought into our nature; whereas the Manichaeans ascribed it to an evil quality, eternally inherit in matter.”

Synd var nu inte längre ett etiskt problem där människan själv hanterar sina val, utan ett metafysiskt problem där människan syndar av ren nödvändighet. De som kritiserade Augustinus för att lära ut Manekeism i stället för den sunda läran blev snart förföljda och fördömda som irrlärare när Augustinianism ernått Kyrklig auktoritet. De biskopar inom kyrkan som fortsatte att lära ut vad urkyrkan alltid lärt ut om Fri vilja och synd av val i stället för nödvändighet blev då bortdragna från sina talarstolar, fick sina ägodelar konfiskerade, och blev exkommunicerade av både kyrka och stat. Liksom Kalvinismen som kom efteråt, så använde Augustinianism politiska och statliga makter för att tysta alla former av opposition så att de nya lärorna kunde spridas som en farsot utan motstånd.

Det finns stora likheter men också några skillnader mellan Augustinianism och Gnostisism. Medan gnostikerna menade att människan natur var syndfull och fördärvad och att hon inte hade fri vilja eftersom hon var skapad av en underlägsen gud, så höll Augustinus med om att människans natur var syndfull och fördärvad och att hon inte hade fri vilja men han menade att det var Gud som gjorde det så pga Adams synd. Medan gnostikerna menade att köttet var syndfullt och att Jesus därför inte var kommen i köttet så trodde Augustinus att köttets lust var syndigt och att denna synd var ärftlig eller överförd från förälder till barn genom fysisk intimitet, och att Jesus undvek denna ärftliga åkomma genom att bli född av en jungfru. Därför höll Augustinus med gnostikerna i princip. Så Augustinianism är modifierad Manikeism eller semi-gnostisim.

De stora grundarna till den moderna kristna teologin har varit Augustinus, Luther och Kalvin. Augustinus var influerad av Manikeism och Luther och Kalvin var influerade av Augustinianskt tankesätt. Därför är det inget konstigt att Augustinus nekade till Fri vilja som Manikéerna gjorde, och Luther och Kalvin nekade till Fri vilja som Augustinus gjorde. Luther var t o m en Augustiniansk munk, och systemet med munkar och nunnor är influerat av idén att fysisk intimitet är syndigt. Luther refererade till Augustinus tretton gånger i sin bok “The Bondage of the Will” och 24 gånger i “Works of Martin Luther”. John Kalvin refererade till Augustinus tvåhundrasextiofem gånger i “Institutes on Christian Religion”. Luther försvarade sin position mot Fri vilja genom att säga “Augustinus är helt och hållet på min sida”. Kalvin sade “Let us now hear Augustine in his own words, lest Calvin be charged with being opposed to all antiquity”. Men Kalvin var förstås avvikande mot alla de äldre kyrkofäderna före Augustinus.

John Kalvin sade “all ancient theologians, with the exception of Augustine, are so confused, vacillating, and contradictory on this subject, that no certainty can be obtained from their writings”. Kalvin trodde att män som Klement av Rom, Ignatius, som personligen kände apostlarna inte förstod apostlarnas epistlar medan Augustinus, som inte kände apostlarna, uppenbarligen gjorde det. Kalvin erkände: “It may, perhaps, seem that I have greatly prejudiced my own view by confessing that all of the ecclesiastical writers, with the exception of Augustine, have spoken too ambiguously or inconsistently on this subject, that no certainty is attainable from their writings”.

Reformatorerna ämnade styra tillbaka Kyrkan till den tidiga kristendomen, men kom inte längre tillbaka än till Augustinus som ju lärde irrläror. De borde ha gått tillbaka mycket längre i tiden. Encyclopedia of Religion and Ethics säger “it is Augustine who gave us the Reformation. For the Reformation, inwardly considered, was just the ultimate triumph of Augustine’s doctrine the Reformation came, seeing that it was, on its theological side, a revival of Augustinianism”.

Gnostisism, Augustinianism, Lutheranism och Kalvinism har mycket gemensamt som vi kunnat läsa här. Det är på sätt och vis samma gamla gnostisism i nytt format. Andra läror bygger på dessa gnostiska tänkesätt, såsom “easy believism”, predestinationsläran, nödvändighet av andligt uppväckande, ovillkorlig försäkran om evigt liv, etc. Men ingen gnostisk idé har fått en sådan spridning och acceptans bland kyrkor världen över såsom idén att människan är född med en syndfull natur.

Augustinus: “As nothing else is done for children in baptism but their being incorporated into the church, that is, connected with the body and members of Christ, it follows, that when this is not done for them, they belong to perdition.”

Det finns en uppsjö av citat från de gamla kyrkofäderna vad gäller stöd till att människan har en fri vilja

De exempel som finns här borde räcka för att visa att Fri vilja – och inte att människan syndar av nödvändighet pga sin natur – var den universella synen i den tidigaste kristenheten.

KLEMENT

Vi kan läsa i Fil 4:3 att Paulus refererar till “mina medarbetare” i att sprida evangelium, och han namnger Klement vars namn “är skriven i Livets Bok”. Historieböckerna namnger denna man såsom Klement av Rom.

“It is therefore in the power of every one, since man has been made possessed of free-will, whether he shall hear us to life, or the demons to destruction.”

Klement sade att Fri vilja gavs för att “he who is good by his own choice is really good; but he who is made good by another under necessity is not really good, because he is not what he is by his own choice“. Klement menade också att skälet till att syndare är orsaken till Guds straff för deras olydnad är att en syndare har en möjlighet att lyda Gud. Han sade “For no other reason does God punish the sinner either in the present or in the future world, except because He knows that the sinner was able to conquer but neglected to gain the victory”.

Skälet för att en syndare är straffbar för sin synd är alltså för att en syndare har en möjlighet att INTE synda. Han säger att en syndare är straffad, inte pga brist på kapacitet utan för oaktsamhet.

IGNATIUS

Ignatius var en lärljunge till aposteln Johannes och dog martyrdöden i Colosseum i Rom genom att bli uppäten av lejon. Han lärde att människan är syndare av val och inte av naturen.

“If anyone is truly religious, he is a man of God; but if he is irreligious, he is a man of the devil, made such, not by nature, but by his own choice.” (The Epistle of Ignatius to the Magnesians chap 5 (Long Version)

“There is set before us life upon our observance [of God’s precepts], but death as the result of disobedience, and every one, according to the choice he makes, shall go to his own place, let us flee from death, and make choice of life.” (The Epistle of Ignatius to the Magnesians chap 5, Long Version)

IRENAEUS

Aposteln Johannes hade även en apostel som heter Polycarpos. Polycarpos var biskop i Smyrna när Uppenbarelseboken skrevs. Kyrkan i Smyrna var en av de kyrkor i Uppenbarelseboken som Jesus inte hade någon kritik till (Upp. 2:8-11). Polycarpos var en personlig vän med Ignatius och även han dog martyrdöden i Colosseum liksom Ignatius. Polycarpos hade en trogen lärljunge som heter Irenaeus. Han vederlade gnostikerna genom att säga:

“Men are possessed with free will, and endowed with the faculty of making a choice. It is not true, therefore, that some are by nature good, and others bad.” (Against Heresies, Book IV, Chapter XXXVII)

“Man is endowed with the faculty of distinguishing good and evil; so that, without compulsion, he has the power, by his own will and choice, to perform God’s commandments.” (Against Heresies, Book IV, Chapter XXXIX)

“Man is possessed of free will from the beginning, and God is possessed of free will (in whom likeness man was created)”. Irenaeus (A Dictionary of Early Christian Beliefs by David Bercot, p. 287, Published by Hendrickson Publishers)

“This expression, ‘How often would I have gathered thy children together, and thou wouldst not,’ set forth the ancient law of human liberty, because God made man a free agent from the beginning, possessing his own soul to obey the behests of God voluntarily, and not by compulsion of God.” (The Ante-Nicene Fathers, Volume One, Published by BRCCD, p. 1117)

“Forasmuch as all men are of the same nature, having power to hold and to do that which is good, and having power again to lose it, and not to do what is right; before men of sense, (and how much more before God!) some are justly accused, and receive condign punishment, because they refuse what is just and right”. Och “Those who do not do it [good] will receive the just judgment of God, because they had not worked good when they had it in their power to do so. But if some had been made by nature bad, and others good, these latter would not be deserving of praise for being good, for they were created that way, nor would the former be reprehensible, for that is how they were made. However, all men are of the same nature. They are all able to hold fast and to go what is good. On the other hand, they have the power to cast good from them and not to do it”.

JUSTIN MARTYREN

Justin Martyren var en evangelist och arbetade intensivt för Herren tills han också dog martyrdöden i Rom.

“We have learned from the prophets, and we hold it to be true, that punishment, chastisement, and rewards are rendered according to the merit of each man’s actions. Otherwise, if all things happen by fate, then nothing is our own power. For if it is predestined that one man be good and another man evil, then the first is not deserving of praise and the other to be blamed. Unless humans have the power of avoiding evil and choosing good by free choice, they are not accountable for their actions ‘whatever they may be’ for neither would a man be worthy of praise if he did not himself choose the good, but was merely created for that end. Likewise, if a man were created evil, he would not deserve punishment, since he was not evil of himself, being unable to do anything else than what he was made for.” Justin Martyr (First Apology Chap. 43)

TERTULLIANUS

Tertullianus var en annan kyrkoledare och apologist och är känd för sin textskrivarproduktivitet.

“No reward can be justly bestowed, no punishment can be justly inflicted, upon him who is good or bad by necessity, and not by his own choice.” Tertullian (Doctrine of the Will by Asa Mahan, p. 61, Published by Truth in Heart)

METODIUS

Metodius var en kristen martyr som levde nära slutet av trehundratalet.

“Those [pagans] who decide that man does not have free will, but say that he is governed by the unavoidable necessities of fate, are guilty of impiety toward God Himself, making Him out to be the cause and author of human evils.” Methodius (The Banquet of the Ten Virgins discourse 8, chap. 16)

“The Divine Being is not by nature implicated in evils. Therefore our birth is not the cause of these things”. Methodius (The Ante-Nicene Fathers, Volume Six, Published by BRCCD, p. 696)

“possessing free will, and not by nature evil” Methodius (The Ante-Nicene Fathers, Volume Six, Published by BRCCD, p 698)

“There is nothing evil by nature, but it is by use that evil things become such. So I say, says he, that man was made with free-will, not as if there were already evil in existence, which he had the power of choosing if he wished, but on account of his capacity of obeying or disobeying God. For this was the meaning of the gift of free will? and this alone is evil, namely, disobedience”. Methodius (The Ante-Nicene Fathers, Volume Six, Published by BRCCD, p. 746)

“God did not make evil, nor is He at all in any way the author of evil; but whatever failed to keep the law, which He in all justice ordained, after being made by Him with the faculty of free-will, for the purpose of guarding and keeping it, is called evil. Now it is the gravest fault to disobey God, by overstepping the bounds of that righteousness which is consistent with free-will”. Methodius (The Ante-Nicene Fathers, Volume Six, Published by BRCCD, p. 750)

EUSEBIUSIUS

Eusebiusius var en biskop och anses vara “Kyrkohistoriens Fader” pga sina många texter om densamma. Han skrev: “On the Life of Pamphilus”, “Chronicle of Universal History”, och “On the Martyrs”.

“The Creator of all things has impressed a natural law upon the soul of every man, as an assistant and ally in his conduct, pointing out to him the right way by this law; but, by the free liberty with which he is endowed, making the choice of what is best worthy of praise and acceptance, because he has acted rightly, not by force, but from his own free-will, when he had it in his power to act otherwise, As, again, making him who chooses what is worst, deserving of blame and punishment, as having by his own motion neglected the natural law, and becoming the origin and fountain of wickedness, and misusing himself, not from any extraneous necessity, but from free will and judgment. The fault is in him who chooses, not in God. For God is has not made nature or the substance of the soul bad; for he who is good can make nothing but what is good. Everything is good which is according to nature. Every rational soul has naturally a good free-will, formed for the choice of what is good. But when a man acts wrongly, nature is not to be blamed; for what is wrong, takes place not according to nature, but contrary to nature, it being the work of choice, and not of nature!” Eusebius (The Christian Examiner, Volume One, Published by James Miller, 1824 Edition, p. 66)

“The devil in his oracles hangs all things upon fate, and taking away that which is in our power, and arises from self-motion of free will? brings this also into bondage to necessity” Eusebius (The Cause of God and Truth by John Gill, 1838 Edition, p. 502)

Episcopius

“What is plainer than that the ancient divines, for three hundred years after Christ, those at least who flourished before St. Augustine, maintained the liberty of our will, or an indifference to two contrary things, free from all internal and external necessity!” Episcopius (An Equal Check to Pharisaism and Antinomianism by John Fletcher, Volume Two, p. 209, Published by Carlton & Porter)

Pelagius, som är historiskt känd för att ha lärt ut fri vilja under samma tid som Augustinus levde, var i harmoni med urkyrkan med sin åsikt.

“In all there is free-will equally by nature”.

Origen

“The Scriptures emphasize the freedom of the will. They condemn those who sin, and approve those who do right. We are responsible for being bad and worthy of being cast outside. For it is not the nature in us that is the cause of the evil; rather, it is the voluntary choice that works evil”. Han sade också “the heretics introduce the doctrine of different natures”. Origen (A Dictionary of Early Christian Beliefs by David Bercot, p. 289, Published by Hendrickson Publishers)

“the heretics introduce the doctrine of different natures.” Origen (A Dictionary of Early Christian Beliefs by David Bercot, p. 291, Published by Hendrickson Publishers)

Augustinus bön till Maria:

“Blessed Virgin Mary, who can worthily repay you with praise and thanksgiving for having rescued a fallen world by your generous consent? What songs of praise can our weak human nature offer in your honor, since it was through you that it has found the way to salvation? Accept then such poor thanks as we have to offer, unequal though they be to your merits. Receive our gratitude and obtain by your prayers the pardon of our sins. Take our prayers into the sanctuary of heaven and enable them to bring about our peace with God. May the sins we penitently bring before Almighty God through you be pardoned. May what we beg with confidence be granted through you. Take our offerings and grant our request; obtain pardon for what we fear, for you are the only hope of sinners. We hope to obtain the forgiveness of our sins through you. Blessed Lady, in you is our hope of reward. Holy Mary, help the miserable, strengthen the discouraged, comfort the sorrowful, pray for your people, plead for the clergy, intercede for all women consecrated to God. May all who venerate you, feel now your help and protection. Be ready to help us when we pray, and bring back to us the answers to our prayers. Make it your continual care to pray for the People of God, for you were blessed by God and were made worthy to bear the Redeemer of the world, Who lives and reigns forever.” (Saint Augustine year 430 Dictionary of Mary Catholic Book Publishing Co.: New Jersey, 1997, 1985, p. 531.)

(Denna artikel är till vissa delar översatt från en artikel av Jesse Morell, från boken “The Natural Ability of Man: A Study On Free Will & Human Nature”. Där kan man läsa fotnoter till citaten jag nämnde ovan, och du kan även läsa artikeln och fotnoter i länken: http://openairoutreach.wordpress.com/2011/04/04/did-augustine-corrupt-the-church-with-gnostic-doctrine/)

Augustinus introducerade irrläror till kyrkan, såsom läran om den syndfulla naturen

Sep8

Augustinus levde mellan 354-430 e.Kr och var en f.d. gnostiker. Han introducerade många falska läror till Kyrkan som ingen bland de gamla kyrkofäderna före honom lärde ut.

1. Predestinationsläran (Gud bestämmer vem som ska bli frälst/förlorad)

2. Omöjligheten att avfalla från sin frälsning (en gång frälst, alltid frälst)

3. Människan har ingen fri vilja (monergism)

4. Man kan inte veta om man är frälst (eftersom även de som lever i köttet kan vara frälsta)

5. Människan är född med en syndfull natur som får henne att synda

6. Den katolska kyrkans övergripande makt

7. Skärselden

8. Böner för döda

9. Evig förbannelse för odöpta barn och vuxna

10. Sex är syndigt även inom äktenskap eftersom det köttsliga fördärvet är ärftligt (därav munksystemet)

11. Maria syndade aldrig, och han tillbad henne

12. Han var även den första att påstå att Andens gåvor såsom helande, profetior, och tungotal har upphört

13. Menade att Skriften inkluderar apokryferna

14. Bokstavlig närvaro av Jesu kött i Nattvarden (Herrens måltid)

15. Nattvarden är nödvändig för frälsning

16. Salighetsförklaringar

Augustinus, som till skillnad mot Pelagius into kunde grekiska, förföljde även teologiskt oliktänkande i Katolska kyrkan. Historikern Neander sade att Augustinus lära “innehåller grogrunden för hela systemet av despotism, intolerans och förföljelse, t o m Inkvisition.” Han är känd för att ha förföljt Bibeltroende Donatister som strävade efter att behålla renläriga kyrkor efter en apostolisk anda. Augustinus var en av fäderna till “a-millennialism”, tolkade Bibelprofetior allegoriskt; lärde att den katolska kyrkan är Guds rike. Han var en av grundarna till läran om barndop, menade att odöpta barn är fördömda, och kallade de som var emot läran för “otrogna” och “förbannade”. Han upphöjde kyrkotradition före Bibeln. Han var en av de första som lärde ut att “nephilim” inte var avkomma mellan änglar och människor som 1 Mosebok säger, utan var ättlingar till Kain.

Kalvinister påstår att läran om människans oförmåga att välja eller rata Gud är en historisk åsikt, men det stämmer inte alls. Historien visar att läran om Fri vilja var den universella åsikten i urkyrkan utan undantag de första 300-400 åren. Urkyrkan vederlade gnostikerna som trodde på totalt fördärv, predestinationslära och fatalism.

Gnostikerna, som ansåg att de var sanna kristna, hade en fatalistisk mentalitet och de trodde att människans natur var så fördärvad att hon inte hade ett fritt val mellan gott och ont, till skillnad mot vad urkyrkan trodde. Det finns troende idag som anser att människans totala fördärv är en så fundamental lära att de fördömer de som vågar sätta sig emot den, men urkyrkan ansåg att den var en irrlära. Urkyrkan menade att endast gnostiker förnekar människans fria vilja, men idag säger många olika kyrkor att endast irrlärare tror på den. Beausobre sade, “those ancient writers, in general, say that Manichaeans denied free-will. The reason is, that the Fathers believed, and maintained, against the Manichaeans, that whatever state man is in he has the command over his own actions, and has equally power to do good or evil.”

Det fanns många andra gnostiska grupper vid tiden för urkyrkan som också förnekade människans fria vilja, såsom Marcionism som startades av Marcion. Men en av de största hoten till urkyrkan var Manichaeans som startades av Manes, en perisk filosof, som också kallades Mani. Urkyrkan debatterade grundaren för denna gnostiska grupp i Acta Archela,som också är känd för “The Disputation with Manes”. Biskopen Archelaus representerade urkyrkan genom dess lära att Gud inte skapades oss med en fördärvad natur utan att Gud gett oss en fri vilja. Mani tog den gnostiska positionen att människan till sin natur är totalt oförmögen och fördärvad och att människan inte har fri vilja. Domarna för debatten dömde Archelaeus som vinnare och emot Mani. Urkyrkans position är beskriven på det här sättet “All the creatures that God made, He made very good. And He gave to every individual the sense of free will, by which standard He also instituted the law of judgment” our will is constituted to choose either to sin or not to sin? And certainly whoever will, may keep the commandments. Whoever despises them and turns aside to what is contrary to them, shall yet without doubt have to face this law of judgment? There can be no doubt that every individual, in using his own proper power of will, may shape his course in whatever direction he pleases.”

Urkyrkans ledare var oroade över att de gnostiska idéerna skulle infiltrera Kyrkan. Gnostikerna lärde till exempel att köttet var syndigt i sig själv. Eftersom gnostikerna såg köttet som syndigt i sitt ämne så nekade de till att Jesus är kommen i kött, och detta är skälet att skrifterna kallar dem “antikrist” (1 Joh. 4:3, 2 Jn. 1:7). Gnostisism lär att synd är kroppens ämne, och ärvs vid befruktningen, så att människan är född syndig eller med an syndfull natur. Urkyrkan å andra sidan lärde att synd är ett fritt val av människans vilja, vilket har ursprung hos människan själv. Gnostikerna lärde att människan är syndfull i sin natur, medan urkyrkan lärde att människan är syndfull av eget val. Det var om dessa gnostiska grupper som Johannes sade: “Från oss har de gått ut, men de var inte av oss. Ty om de hade varit av oss, då hade de ju blivit kvar hos oss. Men detta skedde för att det skulle bli uppenbart, att inte alla är av oss.” (1 John 2:19)