Arkiv

Personlighetsstörning – känslomässig störning såsom borderline

personlighetsstörningDetta är del av mitt arbete inom ämnet Psykiatri (en punkt bland flera i en Uppgift)

En personlighetsstörning är en känslomässig störning som kan visas genom intensiva känsloutryck såsom överdrivna skratt, gråt eller ilska. Det kan kännetecknas av att man har ett beteende som avviker från det som omgivningen (kulturen, närmiljön eller situationen) förväntar sig. Det kan även handla om att personen upplevs som självcentrerad, och att personen återger händelser på ett överdrivet stätt för att få uppmärksamhet. En person med en uttalad personlighetsstörning har ofta problem vad gäller samspelet med andra, och kan upplevas som manipulativ, självisk, irrationell och envis. Personen har ofta problem att hantera impulser, och hamnar oftare än andra i destruktiva och självskadliga beteenden. Det kan ibland yttra sig i promiskuitet, vilket kanske har en förklaring i att personen i fråga har ett stort behov av att bli sedd, bekräftad och omtyckt – vilket olyckligtvis uttrycks i att man ger alldeles för mycket av sig själv till en annan person (gäller framför allt borderline).

Gemensamt för diagnosticering av en personlighetsstörning är att man brukar titta efter följande kriterier: Brukar personens sätt att vara leda till en försämrad funktion i arbetet, socialt och i en familj? Kan personens kantiga beteende uppfattas som varaktigt och kan det härledas ända tillbaka till tonåren? Kan personens beteenden inte förklaras genom någon annan psykisk störning, såsom psykos? Kan man utesluta direkta fysiologiska effekter som orsakas genom någon substans såsom droger eller läkemedel, eller genom en olycka (somatisk sjukdom)?

personlighetsstörning 3Symptombilden kan förstås variera, och det är inte alltid lätt att ställa en tillförlitlig diagnos. Personlighetsstörningar är ofta ärftliga (om en förälder har en personlighetsstörning så ökar risken att även barnet drabbas.) Personlighetsstörningar har också likartade behandlingssätt vad gäller psykoterapi och omvårdnad och omsorg. Om psykofarmaka skrivs ut för personer med personlighetsstörningar så handlar det om symptomlindrande preparat, och om personen är gränspsykotisk så ges kanske neuroleptika. Det är viktig med stöd till närstående, som ofta blir drabbade. Ibland blommar inte personlighetsstörningen ut förrän vid exempelvis en kris eller separation, och störningen märks då genom överreaktioner och när personen kanske helt tappar fotfästet i livet under en kortare period.

Några kända personlighetsstörningar är narcissistisk personlighetsstörning, antisocial personlighetsstörning, histrionisk personlighetsstörning och borderline.

När man för första gången bestämde hur psykos och neuros skulle definieras så kvarstod personer med psykiska problem som inte passade in på dessa definitioner, och detta gränsland benämndes då på engelska “border line”, vilket är ett begrepp som även svenskarna använder. Personer med personlighetsstörningen borderline kan uppleva sin störning i olika hög grad, men ofta handlar det om en svårighet att sätta normala gränser för sitt beteende. Det kan uttrycka sig i att personen “testar” sin familj för att se var gränsen går, vilket förstås kan upplevas som provocerande. Personen kan upplevas som impulsiv och paranoid.

personlighetsstörning 2Det som framför allt kännetecknar borderline är en skräck för separationer, ångest och en känsla av tomhet. Det är inte ovanligt att personen försöker dämpa sin ångest genom alkohol, droger och självskadebeteenden. Eftersom en person med borderline räds separationer från människor som han/hon uppskattar så kan reaktionen bli att personen helt enkelt endast har ytliga kontakter med människor trots sitt behov av att vara nära någon medmänniska. Om någon annan person ändå kommer väldigt nära så kan borderline-personens reaktion i stället bli att han/hon överöser den personen med intensiv kärlek och blir “klängig”, vilket kan få till följd att den nya bekantskapen drar sig tillbaka och orsakar en separation – vilket är vad borderline-personen hela tiden fasat sig för.

En person med borderline kan, i sin jakt på att bli sedd och bekräftad, även utnyttja vårdpersonal och manipulera både människor i sin omgivning såväl som andra kontakter såsom myndigheter.

PTSD – psykiska följder av ett chocktrauma eller fysiskt våld

ptsd 2Nedan är en del av mitt arbete inom ämnet Psykiatri (en punkt av flera i en Uppgift)

På engelska kan “krigsneuros” översättas med “shell shock” (granatchock), och begreppet myntades under första världskriget där drabbade soldater visade upp symptom som var svåra att kategorisera i en viss sjukdom. Det som soldater tvingades se och uppleva under kriget verkade göra dem sjuka i själen. Även människor som inte är soldater kan uppleva olika sorters kriser och trauman som kan orsaka PTSD (post traumatic stress disorder) som begreppet kallas för idag. PTSD är ett samlingsnamn för flera olika psykiska följder som kan komma pga ett chocktrauma, som även kan orsakas av “vanligt” fysiskt våld.

Tillståndet – PTSD handlar om ett slags chocktrauma, och det betyder att personen som drabbats varit med om en svår händelse som drabbat honom/henne utan vare sig förvarning eller planering. Alla som går igenom svåra chocker/händelser får givetvis inte PTSD, och om man drabbas kan bero på händelsens storlek, hjälplöshetsgrad, våra gener och tidigare erfarenheter. Tillståndet orsakas alltså av extremt svåra omständigheter, och återupplevandet av traumat kan ske i form av återkommande och påträngande minnesbilder av händelsen, återkommande mardrömmar, upplevelsen att händelsen återupprepas, allmänna olustkänslor pga situationen, tankar som associeras tillbaka till händelse, samt kroppsliga reaktioner (psykosomatiska besvär) på signaler och situationer som kan tänkas påminna om den traumatiska händelsen.

Detta kan leda till att personen gör allt för att undvika situationer som påminner om traumat, och kanske isolerar sig från människor och olika miljöer/platser. Personen kanske förlorar intresset för aktiviteter som tidigare kändes som betydelsefulla, och det finns risk att personen känner ett främlingsskap/utanförskap mot andra. Personen kan känna sig ständigt överspänd, snar till vredesutbrott, ha sömnproblem, koncentrationssvårigheter, vara suicidal, vilja isolera sig, känna reducerade affekter gentemot andra, etc.

ptsdBehandling – En person som drabbats av PTSD bör behandlas på ett holistiskt sätt (där hela människan ses om), och det skulle kunna handla om en klinik som erbjuder vård från kvalificerad personal med erfarenhet av PTSD. När personalen behandlar personen bör de skapa en trygg relation med honom/henne, närma sig traumat etappvis för att undvika starka ångestreaktioner, ge personen möjlighet att uttrycka sina känslor och tankar, tydliggöra hur ett händelseförlopp för ett trauma vanligtvis ser ut så att personen känner igen sig i sig själv, samtala om hur personen efter traumat upplever sin grundsyn på livet och relationen med medmänniskor (är det någon skillnad mellan före och efter?), samt kanske använda sig av olika symbolorienterade tekniker under samtalen. Självskattningsskalor kan användas som verktyg för att greppa vidden och djupet i tillståndet.

Inte alla upplever att samtalsterapi är något för dem, och de skulle kunna bli hjälpta genom EMDR (eye movement desensitization and reprocessing), vilket innebär att personen koncentrerar sig på den traumatiska händelsen samtidigt som han/hon får göra olika ögonrörelser. En sådan djup bearbetning skulle kunna hjälpa personen att slippa störa sig på händelsen. Olika fysiologiska värden mäts på personen under behandlingens gång, såsom hudtemperatur, hjärtfrekvens, syresättning i blodet, EEG, etc.  Tanken är att försöka utröna om det finns ett samband mellan de fysiska kroppsreaktionerna och ögonrörelserna. Genom stimulering kan olika delar av hjärnan aktiveras, såsom REM-systemet (normalt aktivt vid sömn)som kan bearbetas.

Ovan behandlingar kan kompletteras med antidepressiva och sömngivande läkemedel.

ptsd 3Omsorg/Omvårdnad Omvårdnad bör bygga på personens medverkan för att personen ska få  stort inflytande över sin egen omvårdnad, undersökningar och aktiviteter. Detta är viktigt eftersom händelsen i sig ofta handlar om en situation där personen inte haft någon som helst kontroll eller möjlighet att påverka händelsen. Personen kan behöva återfå en känsla av tillit till människor, så vårdpersonal kan erbjuda dialoger/terapi – en hjälp att sätta ord på känslor och tankar. Målet är att personen ska kunna fungera bra i sina nätverk och återgå till en trygg miljö med fungerande rutiner.  Det är alltid en stor fördel om personen har ett nätverk av familj och vänner som kan fungera som stöd.

Anorexi (anorexia nervosa) samt bulimi – vanliga ätstörningar idag

anorexiaNedan är del av mitt arbete inom ämnet Psykiatri (en punkt av flera i en större Uppgift)

Anorexia nervosa – “Anorexia” kommer från grekiskan och betyder “aptitlöshet”, men det är inte alla som drabbas som har en avsaknad av aptit. Framför allt i den inledande fasen av sjukdomen så kan hungerkänslorna fortfarande vara intakta – som den sjuka personen gör allt för att ignorera för att uppnå sin önskevikt. Bantningen kan starta då personen mår psykiskt dåligt och/eller befinner sin i en kris. Att som väldigt ung få pikar om att vara för tjock kan trigga igång anorexi om det även finns andra psykologiska faktorer inblandade.

Efter ett tag så förlorar personen kontrollen över matintaget och får ångest varje gång han/hon äter. Personen kan bli “ett” med sin anorexi och det blir till slut ett normalt sätt att leva. Det är mycket vanligt att personen lurar omgivningen och ger intrycket att matintaget är normalt. Kroppsuppfattningen brukar bli störd, och även om personen rasat mycket i vikt och är sjukligt smal så uppfattar personen sig själv ändå som överviktig. Menstruationen kan försvinna och kroppen försöker anpassa sig för svältsituation som också kan visa sig i ökat kroppshår får att behålla vikten. Musklerna kan förtvina, hjärtat kan slå snabbare och blodtrycket sjunka pga den låga ämnesomsättningen.

Olika former av träning och sportaktiviteter är vanliga inslag hos en som drabbats av anorexi, just för att hålla vikten och kunna känna sig fräsch. Det kan handla om långa pass med styrketräning, men framför allt är långlöpning en vanlig form av träning eftersom man kan göra sig av med många kalorier under en timmes aktivitet. Jag har själv ett minne från en av gångerna som jag sprang Oslo halvmarathon för ca 15 år sedan då jag tyckte att jag var i hyfsat bra kondition och ville hålla min position, men där jag efter 1 ½ mil ändå var tvungen att se mig omsprungen av  – ett levande benrangel. Jag vet inte hur jag annars ska beskriva detta skelett som raskt sprang om mig och lämnade mig långt efter. Jag hörde ett sus bland andra löpare när hon sprang förbi, och det var inte pga hennes snabbhet utan för att vi alla var så förbluffade över hur smal hon var. Någonting stod helt klart inte rätt till. Visserligen skulle denna unga kvinna kunna ha drabbats av en annan sjukdom, men det troliga är ändå att det handlade om anorexi med tanke på att just långlöpning är oerhört populärt bland de som drabbats av sjukdomen (smala cancerpatienter har oftast inte samma energi). Om man är löpare så kan man börja räkna kalorier så fort man tagit sitt första löpsteg utanför dörren, och behöver inte slösa tid genom att köra till något gym. Är man riktigt smal kanske man inte orkar springa, men då brukar anorexidrabbade i stället sätta på sig sina hörlurar och så fort och så länge de orkar.

Jag har följt en serie på youtube som heter “Intervention Canada”, som mestadels handlar om personer som är beroende av alkohol eller olika sorters droger, men de tar även upp en del fall gällande personer som drabbats av anorexi (som också handlar om ett slags beroende). Ett fall som handlar om ett par tvillingar med ätstärningar har varit speciellt intressant att följa eftersom man tydligt kan notera vilka olika hot-faktorer som påverkat dessa tjejers vardag. Även om de som tvillingar har ett stort stöd i varandra (som tvilling behöver man sällan känna sig ensam), så har deras tvillingskap också fungerat negativt pga den inbördes “ät-tävling” som båda deltog i även om det inte handlade om ett aktivt val. Problemet verkar ha börjat med att den enda tvillingen hade några fler kilon än den andra och ville inte betraktas som “den tjocka tvillingen”, och började därför dra in på maten för att bli smalare. När hon lyckades och blev smalare så var det plötsligt den andra tvillingsystern (rivalen) som var den “tjockare” utav dem, och så fortsatte kampen om att vara den smalaste tvillingen. De åt aldrig utan att först väga maten för att se till att de fick i sig samma mängd, och de var noga med att aldrig äta mer än 300 kalorier per dag. (En kvinna ska helst äta 2000 kalorier per dag, och 2200 kalorier om hon även idrottar). De förde dagbok över sin mat där varje smula vägdes, och de upplevde själva att detta hjälpte dem att känna fullständig kontroll och frid över situationen. Det är just känslan av KONTROLL över sig själva och sina kroppar som många med ätstörningar vill uppnå!

Dessa tvillingar tävlade även vad gäller all form av motion, och de kunde lyckas att träna på exakt samma nivå genom att antingen jogga i samma takt och samma distans, alternativt träna till samma wii-program där framför sina skärmar kunde dansa och hoppa med exakt samma rörelser enligt träningsprogrammen. Det var även tydligt hur tvillingarna kunde bli nervösa om den andra började gå omkring i rummet och därmed riskera att göra av med fler kalorier än den andra. Men detta problem löste de genom att hela tiden gå i den andras fotspår och aldrig någonsin förlora den andra ur sikte. Deras stackars föräldrar var förstås djupt oroade över deras sjukligt smala döttrar och deras destruktiva beteenden som eskalerade.

Nu är givetvis detta exemplet ovanligt eftersom det handlar om tvillingar som dessutom bor i samma hus och ser den andra som en stor rival, men jag tycker ändå programmet illustrerar ganska tydligt det vanliga problemet med ideliga jämförelser mellan personer (vanligtvis unga) som lider av anorexi. Det finns websidor med inriktning på anorexi, men som i stället för att vara ett stöd (som är en bra intention) snarare riskerar att betraktas som ännu ett hets-moment för unga tjejer som lägger upp bilder av sig själva och som jämför sig med andra smalare tjejer som de idealiserar. De läser även varandras tips om hur de kan bli ännu smalare vad gäller mat, motion och hur man kan lura sina föräldrar att tro att man ätit mer än man gjort. Likaså riskerar sådana destruktiva jämförelser att göras även på kliniker där flera personer med anorexi vistas på samma plats för att bli botade. Det här problemet är svårt att komma runt eftersom det alltid finns smalare människor att jämföra sig med.

Även om drömmen om ett smalare liv är den vanligaste orsaken för anorexi så kan man drabbas av sjukdomen utan att uppleva at man är det minsta överviktig. Då handlar det snarare om en kris som triggat igång ett tänk där man inte längre är motiverad av att äta och där man tappat livsgnistan.

anorexia 2“Bulemia nervosa” är en annan form av ätstörning, och det kan ibland vara svårt att se att en person lider av detta eftersom personen kan vara normalviktig och eftersom hetsätningen (som det handlar om) sker i smyg. En person med detta problem (bulimiker) hetsäter stora mängder mat som han/hon sedan kräks upp pga ångest över det stora kaloriintaget. Detta kanske görs 2-3 gånger/vecka, och mellan dessa hetsätningar är det vanligt att personen i stället är väldig sparsam med mat. Ibland använder personen även laxermedel. Bulimi är skadligt för kroppen eftersom man förlorar både vätska och salt genom kräkningarna, och brist på kalium kan ge muskel- och njurskador. Det är vanligt med tandproblem hos de som hetsätit en längre tid eftersom salivutsöndringen ruckas. Även inflammation i bukspottskörteln och magkatarr är vanliga problem hos de som har bulimi.

En annan variant på ätstörning, är helt enkelt “hetsätning” som kan ske i perioder (utan att kräkas upp maten som när det gäller bulimi) vilket ökar risken för övervikt.

Orsakerna till anorexi och bulimi kan bero på sociala faktorer, social stress, samhällets syn på kroppsideal, rädsla att tappa kontroll över ätandet/vikten, en störd bild av hur man borde se ut och även en störning i identitetsutvecklingen. Problemen kan också orsakas av en stor kris i livet, såsom när man förlorar en nära vän. Sexuella övergrepp som barn ökar risken för att man ska drabbas av anorexi senare i livet.

Om inte öppenvård kan hjälpa en person med anorexi och/eller bulimi så kanske en psykiatrisk avdelning kan hjälpa – en klinik som har detta som inriktning . Målet är att personen ska öka vikten långsiktigt och även behålla vikten efter hemkomsten. En vårdplan görs för varje individ, gällande matrutiner, och matintag. Personen kan få hjälp med KBT, avslappningsövningar, dialoger om kroppsuppfattning, familjebehandling, etc. Det finns även dagverksamhet med olika former av rehabilitering. En förstående familj och nära vänner är en stor hjälp för en som drabbats av problemen, och samhället skulle kunna reducera riskerna för dessa problem genom att inte göra reklam för “smala ideal”. Personer som lider av anorexi och/eller bulimi måste bemötas med respekt, och förståelse för att deras problem inte kan lösas genom enkla uppmaningar som “Ät!”. Problemet kan ha gått så långt att deras förhållande till mat, och även inhandlande av mat eller beröring av mat, blivit väldigt komplicerat och oöverstigligt. Personer med dessa problem kan få hjälp att ingå i olika nätverk för säkerhetslinor och trygghet. Psykofarmaka finns att tillgå, men de ska användas restriktivt pga risken för beroende och/eller biverkningar.

Det här med en skadad kroppsuppfattning kan vara en stor bov i dramat. Det kallas dysmorphia” på engelska eller “dysmorphic disorder/syndrome”, och kan översättas med inbillade utseendedefekter, dysmorfofobi eller kroppslig dysmorfofobisk störning. Det behöver inte handla om vikten, utan det kan handla om andra problem som man tycker sig ha angående utseendet. Inbillad kroppsuppfattning anses dock vara ett av de största problemen eftersom en person med anorexi och/eller bulimi riskerar sina liv om de inte kan bli botade. Har man problem med andra saker gällande sitt utseende så kanske det leder till isolering, vilket självfallet inte heller är bra, men det är ändå bättre än att riskera döden…

Jag kan gärna rekommendera programserien “Supersize vs superskinny”, och framför allt mellanprogrammen gjorda av journalisten och författaren Emma Woolf. Hon är själv frisk från anorexi, och för hennes del så började hennes ätstörning när hennes pojkvän bröt upp från deras förhållande. Hon har i programserien intervjuat många människor som drabbats av anorexi, inklusive en äldre kvinna och en mycket känd fotomodell som drabbats av anorexi.

https://www.youtube.com/watch?v=9DcDsm3h1gg (Sonia and Julia)

https://www.youtube.com/watch?v=AtAlz2_FV1I

Florence Nightingale – kristen engelsk sjuksköterska

florence nightingaleFlorence Nightingale föddes av brittiska föräldrar år 1820 i Florens (därav hennes namn), i Italien och hon var en av grundarna för det moderna sjuksköterskeyrket. Man skulle t o m kunna säga att hon är den mest kända sjuksköterskan i hela världen, och verkligen en person som människor i allmänhet kommer ihåg än idag. Hon föddes in i en välbärgad familj och tack vare en ekonomisk trygghet så kunde hon leva ett självständigt liv och fokusera på sin karriär. Hon tackade även nej till att gifta sig under hela hennes levnad. Hennes föräldrar motsatte sig inledningsvis hennes idéer om att arbeta inom vården, för på den här tiden så var vårdyrket ett riktigt lågstatusyrke med dåligt rykte och förknippat med miljöer som inkluderade både alkohol och omoral.

Florence upplevde tidigt ett kristet kall att bli just sjuksköterska, och övertalade sina föräldrar att få ta en tre månader lång sjuksköterskeutbildning på ett sjukhus i Tyskland. Hon tog stora intryck av den lutheranske prästen och diakoniutbildningspionjären Theodor Fliedner och hans diakonissors arbete med sjuka/utslagna. Hon upplevde det som en vändpunkt i sitt liv och publicerade anonymt sina observationer år 1851 i “The Institution of Kaiserswerth on the Rhine, for the Practical Training of Deaconesses”, vilket var hennes första publicerade verk. Innan besöket i Tyskland så hade Florence redan påbörjat en del sjuksköterskestudier i Alexandria i Egypten, på det katolska sjukhuset St Vincent de Paul.

År 1853 tog Florence tjänsten som föreståndare (dock obetald) för “Institute for the Care of Sick Gentlewomen” i London, och arbetade där ca ett år. Florence fick ytterligare en drivkraft genom umgänget med Elizabeth Blackwell,  som hon träffade på St. Bartholomew’s sjukhus. Blackwell var den första kvinnan som utbildade sig till läkare i USA, och hon hade fått kämpa hårt för att nå sitt mål pga samhällets fördomar mot kvinnor som yrkesarbetande läkare.

Florence är allra mest känd för sina insatser under Krimkriget, då hon arbetade på ett sjukhus i Scutari, som ligger i nuvarande Istanbul. Dit reste hon tillsammans med 38 sjuksystrar år 1854, trots att idén inledningsvis stötte på patrull just pga det nya konceptet med kvinnor inom krigsvården. Den officiella positionen som Florence fick var “Superintendent of the Female Nursing Establishment of the English General Hospitals in Turkey”. Hon fick även en arbetsledande befattning i slutet av kriget.

Vårdförhållandena för de sårade eller sjuka brittiska soldaterna var inledningsvis vidriga, och de fick tränga ihop sig i de sängar som fanns att tillgå eller sova på golvet bland damm och ohyra. Operationerna var ohygieniska, och sjukdomar som kolera, malaria och tyfus var mycket vanliga på sjukhusen. Det sägs att det var sju gånger vanligare att dö i en sjukdom än att dö i fält. Det sägs också att hon sänkte dödligheten vid militärsjukhusen från ca 42 % till 2 %, framför allt genom att i samråd med specialister förbättra de hygieniska förhållandena, och genom att se till att det fanns bra kost och friskt vatten. Andra källor (se nedan) vill göra gällande att Florence inte kan tillgodogöra sig dessa fina siffror alldeles på egen hand, och att dödsstatistiken fortsatte att vara dålig i ett antal månader efter Florence ankomst, innan de slutligen vände.

Brittiska tidningar skrev gärna om några goda nyheter gällande Krim-kriget, och Florence framgångar var därför tacksamma att skriva om. När sedan Storbritannien hade vunnit kriget blev hon en nationell hjälte, vilket gjorde det möjligt för henne att verka för en bättre och reformerad sjukvård – trots ett politiskt initialt motstånd. Donationer strömmade in och pengarna möjliggjorde fortsatt kamp för en förbättrad sjukvård på de brittiska sjukhusen. Florence upptäckte även att siffrorna var dystra också på hemmafronten, eftersom det bland män i fredstid var dubbelt så vanligt med dödsfall hos soldater, gentemot civila män. God vård är alltså inte bara viktig på sjukhus placerade på krigsfronten, utan överallt. Florence blev  krigsministeriets främsta rådgivare i militärhygieniska frågor.

Ett verktyg som Florence använde inom sjukvården för att påvisa behov, jämförelser och resultat, var att använda överskådliga diagramstatistikdiagram – cirkeldiagram/rosendiagram (som hon inte själv uppfann, men som hon använde sig av och gjorde populära). Med hjälp av sådana diagram kunde hon exempelvis tydiggöra att avsevärt fler män hade dött pga sjukdom än från krigsskador under Krimkriget. Florence kunde glädja sig åt sina tidigare matematikstudier (som hon tiggt till sig av sin far), eftersom de kom väl till pass när hon samlade in statistik för att räkna ut dödstal. Sjukvård och bra metoder för redovisning går hand i hand inom sjukvården, eftersom det inte bara är viktigt att vårda utan också att redovisa vad man åstadkommit (förbättringar/försämringar eller status quo). Det är inte minst angeläget att göra statistiken begriplig – framför allt för människor som inte arbetar inom vården men som exempelvis behöver tydliga underlag för att fatta beslut med bra fakta som grund (såsom politiker). Florence valdes in i Royal Statistical Society som den första kvinnan någonsin (1858).

Florence lyckades även att involvera kungligheterna i sin kamp för en friskare armé (hon hade bl. a en långvarig brevkorrespondens med drottning Victoria), och även det förbättrade förstås sjukvården pga bättre ekonomi och bra stöd “ovanifrån”. Florence skrev ett stort antal brev (ca 13.000 kända) i sitt arbete för att informera och sprida kunskap om sjukvård. Det är något att ha i tankarna när vi tänker på hur lätt det är för oss idag att snabbt skicka iväg ett email till flera mottagare på en gång, eller bara ringa upp någon eller ha ett skype-samtal.

De lärdomar och insikter som Florence fick genom sjukvårdsarbeten under Krimkriget smittade även av sig (om man får uttrycka sig så) på hälsoförhållandena inom den brittiska armén i Indien, där hon kunde påvisa att dåliga avloppsanordningar, förorenat vatten, överbefolkning, dålig ventilation, etc, kunde orsaka höga dödssiffror. Hon menade att god hälsa inom den brittiska armén står i stark korrelation till en god hälsa vad gäller närmiljön och befolkningen i Indien i övrigt, och därför predikade hon förbättring av sanitära förhållandena i landet i sin helhet.

Florence kan glädja sig åt att ha medverkat till att ha gjort sjuksköterskeyrket rumsrent för kvinnor i alla klasser, och 1860 startade hon den första yrkesskolan för sjuksköterskor – The Nightingale Training School. Skolan fick omedelbart ett mycket gott rykte, och det ledde till att nya skolor startades, inte bara i England, utan i andra delar av världen.

Florence var en av drivkrafterna till uppstarten av det internationella Röda Korset, som fortfarande ger utmärkelser (Florence Nightingale medaljen) till sjuksköterskor som gjort extraordinära insatser för sjuk/sårade i krig eller fred. Florence fick förstås själv ett flertal stora ordnar och medaljer för sina insatser, såsom Det kungliga röda korset och The Order of Merit – den största brittiska civila utmärkelsen. Hon var ända fram till 1872 ledaren för sjuksköterskeväsendet och kallades ”Damen med lampan” för sin vana att besöka sina patienter även nattetid.

Florence har publicerat över 200 böcker, rapporter och broschyrer om sjukvårdsverksamhet, av vilka många fortfarande används och respekteras. Hon har även satt sin prägel på dagens sjukhusvård på andra sätt, såsom en viss utformning av sjukhussalar. Hon etablerade en barnmorskeskola vid King’s Cross i London, vilken blev en modellskola för hela landet. Florence dog 1910, vid 90 års ålder.

Förutom Florence Nightingale och ovan nämnda Elisabeth Blackwell, skulle jag också vilja nämna Mary Seacole som en person som utgjort ett stort avtryck i historien, eftersom hon inte bara arbetade som en respekterad kvinna inom vården, utan också var färgad (hon kom från Jamaica).

Källor:

http://www.spartacus.schoolnet.co.uk/REnightingale.html

Florence Nightinggale museet: http://www.florence-nightingale.co.uk/the-collection/biography.html

http://www-history.mcs.st-and.ac.uk/Biographies/Nightingale.html

Församlingen UNITED i MALMÖ – behövs ingen omvändelse?

frågeteckeÄr poängen, enligt United i Malmö under ledning av Magnus Persson, att vi omöjligt kan lyda Gud fullt ut men att lösningen är Jesus lydnad av Gud Fader i stället för oss, så att vi fortfarande kan vara frälsta? När jag läser artiklarna i Dagen hoppas jag hela tiden att jag missförstått något, men det här budskapet (frälst i sin synd) dyker upp ganska ofta. Däremot har jag hittills inte läst något om OMVÄNDELSE – som både Johannes Döparen och Jesus hade stort fokus på men sen har jag heller inte läst alla artiklar som finns att läsa (eller lyssnat på predikningar).

Jag kan säga Amen till mycket som Magnus skriver, men här tar jag upp ämnet om synd, lag, nåd och rättfärdighet eftersom det är så kolossalt viktiga bitar och eftersom vår frälsning hänger på hur vi lever våra liv. (Jak. 2:24). Det här gäller artiklar i tidningen Dagen här, här, härhär och här och här

Ingen pastor predikar ju ”Lev hur du vill, för Gud bryr sig inte”, utan de flesta predikar nog att vi behagar Gud genom att leva heliga liv. Dessvärre så kanske vi uttrycker oss olyckligt och säger en hel del mellan raderna (eller på raderna) som kan missförstås. Det räcker med att säga ungefär ”Du bör inte synda, men syndar du så är du lika mycket accepterad av Gud i alla fall”, och en svag kristen kan då finna stöd i sin synd. Magnus Perssons åsikter här nedan är inte unika (tvärt om), men sen kanske vissar pastorer tar upp dessa ämnen oftare än andra.

Exempel (grönt enligt texterna i Dagen):

”Vägen är given – vi behöver helt enkelt bli bättre människor. Vi behöver ta tag i våra liv, skärpa till oss och bruka allvar. Men det finns få saker som så tillintetgör vårt behov av Guds nåd som inbillningen att jag kan göra mig kvitt det onda och bli from och god på egen hand.—När jag inser att synden är en del av mig, och att domen med rätta vilar tung över mig, då är det bara de goda nyheterna i evan-geliet som kan ge sinnet ro och hjärtat frid. När jag sätter min tro till Kristus och förtröstar på att hans död är ett fullgott offer för all min dåtida, nutida och framtida synd, så släpper fördömelsen sitt tyranniska grepp. När åklagarens röst ljuder och samvetet väsnas – svara då enkelt: Det är fullbordat! Domen är redan utdelad. Jesus tog min plats. Det är tron på denna sanning som gör dig fri. ”Den som tror på honom blir inte dömd”. (7/4 2014)

Du skrev å ena sidan att vi vi behöver bli bättre människor genom att VI tar tag i våra liv och skärper OSS, och å andra sidan säger du att vi måste inse att synden är en del av oss? Så vilket är det? Ska vi tro på att vi kan leva heliga liv genom att skärpa oss så bli bättre människor (genom att vandra efter Anden i stället för köttet) eller ska vi kapitulera och erkänna att synden alltid är en del av oss och något som vi aldrig kan bli av med? Det är antingen eller. Vi kan inte ha synd och vår frälsning samtidigt.

Matt. 7:21 Inte skall var och en som säger ‘Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som GÖR min himmelske Faders vilja.

Detta ordet GÖR kan få människor att bli rädda och skrika ”Gärningslära!, men det är ord från Jesus själv. Vi får bra hjälp att leva rätt – vi kan välja att vandra med den helige Ande. Bara vi förstår att det är VI som måste göra det. Ingen kommer att leva rätt åt oss så att vi ska slippa.

1 Joh. 3:10 På samma sätt är det uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens barn: den som inte GÖR det rätta, är inte av Gud, ej heller den som inte älskar sin broder.

Jesus dog för alla våra synder, även de framtida, men det betyder förstås inte att de framtida synderna är förlåtna innan vi ens utför dem (det påstods inte heller, men jag bara säger det). Vi riskerar fortfarande att bli dömda om vi tjänar två herrar, vilket betyder att vi fortfarande riskerar att dö andligt om vi inte vill släppa all synd. Det är Satan som ljög i Eden och utlovade att vi INTE ska dö om vi syndar mot Gud.

”exempel kan vara att ha syndabekännelsen som ett fast moment i gudstjänsten.– Det är viktigt att få sätta ord på sin synd och skuld, och att ständigt få bli påmind om nåd och förlåtelse i Kristus.– Det finns också en särskild poäng med syndabekännelsen i förhållande till frikyrkligheten, som ofta kan anklagas för antingen präktighet eller hyckleri. Där kan det vara bra för icke troende att få höra församlingen tillsammans bekänna sin synd och otillräcklighet, och att Kristus är vårt enda hopp.”

Vi kan ju inte få förlåtelse utan att vi bekänner våra synder och utan att vi omvänder oss, så visst är det en mycket god idé att undervisa om behovet av en syndabekännelse, MEN det kan finnas en risk med att ha en Syndabekännelse som en fast punkt i varje gudstjänst (som ju till stor del är riktad till församlingsmedlemmar), eftersom det kan tolkas som att en kristen person normalt sett har behov av att göra en daglig – eller åtminstone veckovis – syndabekännelse. Om man måste göra en daglig/veckovis syndabekännelse så innebär det i sin tur att man och syndar dagligen /veckovis, för annars skulle man ju inte behöva göra en sådan bekännelse. Är det budskapet som vi vill ge varandra, att det är normalt för kristna att synda regelbundet? Det finns en risk att en Syndabekännelse blir slentrian, och som ett slags ”Abra Kadabra” som man kan säga som en ramsa varje söndag för att bli godkända inför Gud, och som varar ungefär till nästa söndag då ramsan måse sägas om igen.

Jesus lärde oss visserligen ”Fader Vår” där en syndabekännelse är inkluderad, men denna bön är ett exempel som Jesus gav sina lärljungar när de bad honom att lära dem att be (Lukas 11). Det är framför allt ett lysande exempel för någon som är ny i sin tro och kanske ber till Gud för första gången, för då är ju en syndabekännelse väldigt central för den personens liv. Men denna bön med syndabekännelse passar även in på vilken kristen som helst som gjort sig skyldig till ny synd även senare i sitt kristna liv. Innan man går vidare i sina böner så borde detta med synden kommma högst upp på ”böne-agendan” för det är viktigt att få rening från synden för att kunna vara rättfärdig. Alltså är Fader Vår ett lysande exempel på bön för alla kristna, och det är aldrig fel att repetera denna bön som en påminnelse för oss. Men Jesus säger förstås inte att vi måste be den bönen varje gång vi ber, eller att den måste ha exakt den ordalydelsen.

Jesus fortsätter med att förklara innebörden i bönen, och att det är viktigt att ha allting rätt ställt vad gäller våra skulder inför Gud och inför andra. Jesus säger t o m i samma kapitel att det är väldigt centralt att ha INSIDAN ren, och vi kan inte ha insidan ren såvida vi inte är befriade från våra synder och är rena. Om det vore så enkelt att vi kan bli befriade från synd bara vi ber en daglig Fader Vår, då riskerar svaga kristna att unna sig synder som de har extra besvärligt med – för lösningen är ju den här bönen. Jag säger inte att detta är Magnus ståndpunkt, men jag menar bara att budskapet kan misstolkas om man alltid har en Syndabekännelse på agendan. Om man inte syndat den veckan så passar en sådan bön inte in, och en sådan bön riskerar att ge legitimitet till regelbunden synd. Samtidigt kan det upplevas som onormalt att inte ha ett behov av en sådan syndakännelse varje vecka. (Det normala kristna livet skulle alltså vara att synda.) Jag vet inte heller på vilket sätt det är bra för utomstående att få höra att församlingsmedlemmar syndar precis som de själva syndar, och att det inte är någon skillnad på troende eller icke-troende i det avseendet? Inte är väl budskapet att Kristus är vårt enda hopp just eftersom vi aldrig kan sluta synda? Budskapet borde vara Titus 2:11-12, att vi tack vare Guds nåd och den helige Ande kan avhålla oss från synd – självfallet efter att först ha blivit renade i Jesu rättfärdiga blod.

”Det är lätt att föreställa sig hur Sackaios skälver till av fruktan när Jesus plötsligt stannar och ser upp mot honom i trädet. Han är avslöjad. Han är funnen. Han är sedd. Kanske påminns han om sin synd, sin otillräcklighet, sitt omoraliska och orättfärdiga liv. Kommer han att bli offentligt utpekad och dömd inför alla församlade? Förmodligen känner sig Sackaios mindre än någonsin inför mötet med renheten, heligheten och rättfärdigheten som är personifierad i Jesus. Men det är inte ord av vrede och dom som kommer över Jesu läppar, utan ord av nåd. Han blir omsluten av kärlek i stället för avvisad. —Nåden börjar där stoltheten tar slut. De självgoda är allt för fulla av sig själva för att erfara barmhärtigheten. Förträffliga äldre bröder, antika och moderna, har aldrig accepterat Faderns oreserverade omfamnande av förlorade söner.

Det är mycket möjligt att Sackaios resonerade som Magnus säger, och vi vet ju att Gud har kärlek för oss människor och inte vill att någon ska gå förlorad, men det hade varit bra att upplysa om att Sackaios aldrig skulle ha blivit omsluten och förlåten såvida inte Sackaios hade en genuin omvändelse i sitt hjärta. ”Förträffliga äldre bröder, antika och moderna, har aldrig accepterat Faderns oreserverade omfamnande av förlorade söner”, säger MagnusOm man är en person som anser att Fadern inte frälser oss ovillkorligt, utan att han ställer krav på oss att vi ska omvända oss och leva heliga liv, så är det alltså något negativt? Hur är man om man är en ”förträfflig äldre broder”? Inget som man ska eftersträva? Är detta någon som undviker synd alldeles för mycket, och /eller någon som menar att det finns krav på oss för att vi ska bli frälsta?

Fundamentalister och fariséer har genom alla tider ivrigt och högljutt protesterat när nådens erbjudande framstår som alltför generöst och överflödande. Nåden har en sådan förnärmande effekt på alla oss som resonerar i termer av vad som är rim och reson. För den självgode är nåden något besvärande, men för syndaren är den befriande. Nåden väljer alltid dem först som vi skulle välja sist. Nåden hittar alltid hem hos dem som känns väldigt långt borta. Nåden spelar alltid hemmamatch på bortaplan. Jesus finner en Abrahams son under huden på en av fundamentalisterna stämplad syndare. Förvisso finns det många berättelser i evangelierna där Jesus konfronterar synd, men det gäller allt som oftast de självgoda och självrättfärdiga.”

En farisé likställs alltså med en fundamentalist? Nådens erbjudande är absolut fantastiskt, för vi erbjuds ju att bli frälsta trots att vi inte förtjänar det. ALLA erbjuds att bli frälsta, men inte utan villkor. En sann nåd är den nåd som hjälper oss att undvika synd och att leva rättfärdigt här och nu i detta liv (Titus 2:11-12). En falsk nåd är den motsatta – den som lär att nåden är ett slags täcke som man kan ha på sig för att dölja synden för Gud, och som gör att man kan räknas som rättfärdig trots att man lever orättfärdigt. (Jag säger inte här heller att Magnus är av den åsikten, men jag vill bara visa var man kan missförstå honom.) Påståendet att syndaren ser nåden som befriande kan missförstås, och det är bättre att lägga till att syndaren får förlåtelse OM han omvänder sig, vilket betyder att helt lägga om sitt liv och placera den gamla människan bakom sig. Ser Jesus en syndare som en frälst Abrahams son? Nej, Jesus stänger faktiskt dörren för syndare – så länge som han lever i synd. ”Jag säger er att om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdas och fariseernas, skall ni inte komma in i himmelriket.” Jesus ber oss t o m att hugga av oss kroppsdelar om de får oss att synda, just för att slippa helvetet. Det kanske är obekvämt att tänka på, men det är inte desto mindre sanningen. Det är glädje i himlen för var och en som omvänder sig, för då har ännu en person gått från död till liv. Jesus har också en enorm kärlek för oss människor, och det som han gjorde på korset för oss (medan vi ännu var syndare) är den yttersta kärlekshandlingen.

”Vi är genom synden fattiga, blinda, slavar och betryckta. Men Jesu förkunnelse är inte medborgarrättskämpens upp-till-kamp-appell. Inte heller är det motivationstalarens fem nycklar till ett bättre liv eller terapeutens ömma råd om att acceptera och bearbeta vår livssituation. Jesu förkunnelse förflyttar fokuset från oss själva och vår synd till honom själv som den utifrån kommande befriaren. Jesus har gjort vårt problem till sitt. Detta är goda nyheter om verkligt hopp och verklig nåd, frihet och glädje för oss.”

Här ovan låter det som att vi INTE ska fokusera på att försöka bearbeta vår syndiga livssituation. Ska det tolkas som att vi inte behöver ändra på en syndig livsföring? I stället ska vi alltså placera vår synd på Jesus och låta honom ta hand om den för han har gjort vårt syndaproblem till sitt problem, säger Magnus. Detta, är alltså vad nåden betyder, och detta är de goda nyheterna? Inte att vi att vi kan få hjälp att lyda Anden i stället för köttet, och därmed undvika synd, utan lösningen är att vi har kvar vår synd men placerar den på Jesus? Jag kan ha missförstått, men uttrycken är olyckliga. Bibeln säger dock att Jesus dog för oss pga världens synd som var ett problem eftersom det är helt emot Guds vilja, och då kan inte lösningen och resultatet av Jesu död på korset vara att vi i lugn och ro kan fortsätta med exakt samma synd – som ju var det ursprungliga problemet.

”Eller kanske fundamentalisternas hårda stämma som påminner om lagens krav och hur långt vi har kvar om vi ska nå fram till Gud? Var förkunnas det rena evangeliet om nåd över allt förnuft och nåd över alla gränser? Var förkunnas det saliga budskapet om Kristus som uppfyllde lagens krav för mig och tog min synd, min skuld och mitt straff på sig? Finns det en förkunnelse som inte gör mig hopplöst självmedveten i självförverkligandets jäkt, utan som fäster mina ögon på Jesus, på hans nåd och barmhärtighet? ”

Vi läser om fundamentalister igen, och om lagens krav. Jag håller med om att vi inte ska fortsätta att predika nödvändigheten att lyda Mose lag med dess 613 bud, varav de flesta ceremoniella. Däremot ska vi förstås predika lydnad av Gud, som handlar om det dubbla kärleksbudet och som detaljeras i tio Guds bud. De buden blir vi aldrig ”befriade” ifrån, och vi är inte ens fria så länge som vi syndar. Då är vi i stället slavar under synden och inte fria. Magnus talar igenom om nåd över alla gränser och om Kristus som uppfyllde lagens krav åt oss och dessutom tog både synd och straff på sig. (Det här med den moderna försoningsläran kan du läsa om under denna flik.) Jag skulle vilja ändra på mycket av en ordalydelsen. Jag säger hellre att Jesus dog som ett syndoffer FÖR oss, och han tog synden endast symboliskt på sig. Jesus lydde inte Gud i stället för oss, så att vi ska slippa lyda Gud. Han lydde Gud och kunde därför sedan dö som ett syndfritt offer på korset för oss alla, och det betyder att vi kan bli renade i hans blod (och att det gamla djuroffersystemet är förbi). Jesus tog heller inte vårt straff på sig. Är inte vårt straff evighet i helvetet? Tog Jesus det straffet på sig?:

”När vi hör lagen från talarstolen lämnar vi kyrkan uppfyllda av vad vi bör vara och behöver göra för att Gud ska vara nöjd med oss. När vi hör evangelium lämnar vi däremot kyrkan upplyfta av vad Jesus redan gjort för oss.”

Ja, det är olyckligt om det är Tora/Mose lag som predikas från predikstolen. I stället borde det vara det dubbla kärleksbudet/tio Guds bud och det absoluta kravet på OMVÄNDELSE som predikas. ”Repent or perish”, var det som Jesus började sin predikobana med på jorden, och det är oerhört viktigt att förstå skillnaden mellan lagen (Tora, Mose lag, laggärningar), och lydnad av GUD och/eller Guds bud. Det är två helt skilda saker. Vi är inte frälsta bara vi accepterar ett färdigt paket innehållande det som Jesus gjorde för oss. Vi blev inte frälsta för 2000 år sedan när Jesus dog för oss på korset, och vi är heller inte födda frälsta. Vi har gått från död till liv när vi OMVÄNT oss, och vi blir slutligt frälsta (kliver in i Guds rike), om vi håller ut till slutet. För det heter inte ”en gång rättfärdiggjord, alltid rättfärdiggjord”.

”Deras religiösa segregation var exkluderande och byggde murar mot omvärlden. Det var ett uttryck för deras teologi om frälsning genom separation från och reaktion mot synd. Jesus var inkluderande och byggde broar till omgivningen som ett uttryck för en teologi om frälsning genom inkarnation och substitution – att Gud själv blev människa och offret för vår synd och vårt straff.

Jesus var väldigt exkluderande eftersom han gjorde klart att vi inte kommer in i Guds rike såvida vår rättfärdighet inte övergår fariseernas. Människor delas i Bibeln upp i syndare och icke-syndare, och icke-syndare är de som ”gör” rättfärdighet, och Paulus ber oss att inte låta lura oss. Vi ska alltså inte tro att vi kan vara rättfärdiga såvida VI (inte någon annan åt oss), inte lever rättfärdigt.

1 John 3:6. Var och en som förblir i honom syndar inte. Var och en som syndar har inte sett honom och inte lärt känna honom.7 Kära barn, låt ingen bedra er. Den som GÖR RÄTT ÄR RÄTTFÄRDIG, liksom han är rättfärdig. 8. Den som gör synd är av djävulen, ty djävulen har syndat från begynnelsen. Och därför uppenbarades Guds Son, för att han skulle göra om intet djävulens gärningar. 9. Var och en som är född av Gud gör inte synd, ty Guds säd förblir i honom. Och han kan inte synda, eftersom han är född av Gud. 10. På detta känns Guds barn och djävulens barn igen: Var och en som inte GÖR rättfärdighet är inte av Gud, och inte heller den som inte älskar sin broder.

Jesus tog som sagt inte straffet i stället för oss så att vi ska slippa. Om han tog straffet för framtidens synder för 2000 år sedan, så borde alla sedan ha blivit födda frälsta, men så är det ingen kristen som resonerar. Vi är inte frälsta pga det Lutherska ”saliga bytet”, där Jesus tar vår synd på sig och vi får hans rättfärdighet injicerad in i oss så att vi alltid är positionellt rättfärdiga även om vi syndar (bara vi tror på Gud). Vi kan inte lura Gud. Han ser vår synd!

”Det var så fariséerna gjorde Israel färdigt för frälsning – genom att exkludera alla orena och ovärdiga. Av Lukas berättelse längre fram om Sackeus förstår vi att publikanerna själva var smärtsamt medvetna och djupt skamfyllda över sina val och handlingar.”

Det räcker inte att vara medveten och skamsen äver sin synd. Det finns många agnostiker som är djupt bedrövade över en synd som de gjort sig skyldiga till eftersom de vet att de handlat fel och sårat en annan människa. Det räcker inte med bekännelse av synd såvida vi inte också omvänder oss! Gud var också exkluderande. Här är hans egna ord;

Upp. 21:7 Den som segrar skall få detta i arv, och jag skall vara hans Gud, och han skall vara min son. 8 Men de fega, de otroende och de skändliga, mördarna, de otuktiga, trollkarlarna, avgudadyrkarna och alla lögnare skall få sin del i sjön som brinner av eld och svavel. Detta är den andra döden.”

”Hur agerar vi som kyrka? Är vi som fariséerna eller mer som Jesus? Isolerar vi oss genom att exkludera de ovärdiga och orena och markera mot hedningarna och syndarna? Eller är vi lite mer som Jesus – ständigt kritiserade av fariséerna för vårt skandalösa umgänge med dem där utanför – när vi söker och närmar oss den som är förlorad genom att kommunicera och inkludera?”

Som kyrka borde vi göra som Jesus – varna för synden som ju separerar oss från Gud. Tro det eller ej, men det är Satan som är den som inkluderar, för det är ju han som lögnaktigt fick den då helt igenom rena Eva att tro på hans mörka lögn ”INGALUNDA SKALL NI DÖ!”. Sanningen är ju den totalt omvända. Lyder vi inte Gud så dör vi! En sådan världsberömd lögn borde vi kristna avslöja och vända oss emot, men i stället så sprider vi vidare samma lögn i våra kyrkor. ”Syndar du min vän? Hys ingen oro, för Jesus tog ditt straff! Det är bara fariseerna som menar att vi bör leva på ett speciellt sätt för att vara frälsta. Gud är en inkluderande Gud! Du har fått Jesus rättfärdighet och han har tagit din synd och ditt straff!” Vi ska inte göra vägen till himlen bredare än vad den är. Finns det något värre än att övertyga en person att han/hon är på väg till himlen när han/hon i själva verket är på väg till helvetet? (Jag upprepar att jag inte säger att Magnus arbetar så, men jag vill hela tiden komma till kärnan att saker och ting kan missförstås om de uttrycks olyckligt.)

”Inom mig bor det både en präktig och religiös farisé såväl som en svag, skandalös och skamfylld publikan.”

Båda är lika förlorade såvida de inte omvänder sig.

”Som farisé tycker jag att Gud är skyldig mig lite extra uppmärksamhet, eftersom jag gärna jämför mig dem som syndar annorlunda än jag gör.

Om jag ska välja ut en mening som stör mig mest av allt, så kanske det är ovan mening. Vi är alltså ALLA syndare, enligt Magnus, och den enda skillnaden är på sin höjd att våra synder ser annorlunda ut gentemot varandra. Men syndar gör vi alltså hur vi än vrider och vänder på det? Då kan man lite mer förstå varför Magnus inte lär ut något krav på omvändelse, för varför ska man omvända sig om vi fortsätter att vara syndare? Det vore ju bara ännu en synd (lögn) i raden av andra synder. Vi kan alltså inte döma ett träd efter frukten, för vi syndar ju allihop – troende eller icke-troende? Vi kan alltså tjäna två herrar och fortfarande vara frälsta, för det är ju normalt för kristna att synda? Bibeln har det motsatta budskapet. Synd har under alla tiden separerat oss från Gud, och det är ingen skillnad idag. Lösningen är inte att kasta in handuken och mena att vi aldrig kan sluta synda, samtidigt som vi ändå är frälsta eftersom Jesus klarade kraven åt oss ochi stället för oss. Lösningen är att omvända sig, använda sig av Guds nåd och lyda den helige Ande, så att vi faktiskt undviker synd och därmed betraktas som rättfärdiga. Det är när vi vandrar rättfärdigt som vi är rättfärdiga (efter att först ha blivit renade i Jesu blod). Det är inte när vi döljer vår synd och duckar bakom Jesus. OM vi syndar kan vi få förlåtelse om vi verkligen omvänder oss, men om vi regelbundet alternerar mellan synd och ”omvändelse” så har vi i sanning inte omvänt oss.

”Som publikan står jag skyldig inför Gud påmind om min egen synd och skuld och ber om nåd. En av poängerna med de tre liknelserna i Lukas 15 är att Gud inte handlar med oss som varken fördömda publikaner eller förträffliga fariséer utan som förlorade får, förlorade mynt och förlorade söner som han söker för att finna, försona och förvandla i Kristus. Låt firandet börja!”

Nej, poängen med de tre berättelserna är just OMVÄNDELSE, vilket Jesus också summerar med i var och en av berättelserna:

Lukas 15:6 När han sedan k-o-mmer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat. 7 Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som OMVÄNDER SIG – inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.

9 Och när hon har hittat det, samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig! Jag har hittat silvermyntet som jag tappade. 10 Jag säger er: På samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som OMVÄNDER SIG.”

21 Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son 22 Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er att ta fram den bästa dräkten och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter! 23 Och hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta och vara glada. 24 Ty MIN SON VAR DÖD men har fått liv IGEN, han var FÖRLORAD men är ÅTERFUNNEN. Och festen började.

Notera att Fadern själv kallade sin son för död och förlorad under sin frånvaro i synd, vilket är ganska väntat, för hur kan man vara frälst medan man lever i rebelliskhet och ibland skökor i oomvänd synd? Inte kommer himlen att vara fylld med oomvända syndare? Är verkligen vägen till Guds rike så bred?

1 Pet. 4:Och om den rättfärdige med knapp nöd blir frälst, vad blir det då av den ogudaktige och syndaren?

Jak. 5:19 Mina bröder, om någon bland er kommer bort från sanningen och någon för honom tillbaka, 20 så skall denne veta att den som återför en syndare från hans villoväg frälser hans själ från döden och överskyler många synder.

Det underbara löftet:

Gal. 5: 16 Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär.

Jag tänker så här: Satans mål är att få folk att synda. Varför det? Jo, för då går folk förlorade, och det är Satans enda stora mål här i livet. Adam och Eva hade inga problem med att TRO PÅ GUD, men att bara tro på Gud var inte tillräckligt för att få fortsätta att vara andligt levande. Ja, såvida vi inte likställer en tro på Gud med LYDNAD, för det var just OLYDNADEN som orsakade andlig (och även fysisk) död för Adam och Eva. Alla har dock chansen att omvända sig – tills en dag då alla chanser är förbrukade och man tillryggalagt sitt jordaliv. Utan att vi kanske tänker på det så hjälper vi Satan på traven genom att förmedla ett budskap som går ut på att vi INTE är i farozonen om vi syndar.