Arkiv

Offrade Jefta sin egen dotter till döden som ett brännoffer? Dom. 11:31

cross and womanJeftas dotter begrät sin frivilliga jungfrudom – inte sin död

Bakgrundshistorien är att Jefta var son till Gilead och en prostituerad kvinna. Hans halvbröder förvägrade honom att dela farsarvet med dem själva just eftersom han var son till en främmande kvinna, och Jefta valde då att bosätta sig på ett annat ställe. Det verkade inte som han levde särskilt gudfruktigt vid den tidpunkten eftersom löst folk anslöt sig till honom för att utföra plundringståg. Men kanhända att han senare omvände sig, framför allt vid tidpunkten när de äldste i orten Gilead bad honom om hjälp i kampen mot ammoniterna. De äldste i Gilead bad stridsmannen Jefta att vara deras anförare och Jefta föreslog själv att han skulle ta på sig rollen som ledare och huvud om Gud gav honom (och Israel) segern mot ammoniterna. För hans del så handlade det alltså inte om att bara vara en temporär anförare i det förestående kriget, utan att ha en permanent roll som Israels huvud, ledare och domare.

Sedan kommer vi till det berömda löftet ”vem som än kommer ut mot mig genom dörrarna i mitt hus, när jag välbehållen kommer tillbaka från ammoniterna, skall tillhöra Herren. Jag skall offra honom till brännoffer”. I KJV är formuleringen ”I will offer it up for a burnt offering”. Det kan även läsas som ”shall be offered by me as a burnt offering”.  

Dom. 11:29 Då kom Herrens Ande över Jefta. Han drog genom Gilead och Manasse och vidare genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead ryckte han fram mot ammoniterna. 30 Jefta gav ett löfte till Herren och sade: ”Om du ger ammoniterna i min hand, 31 lovar jag att vem som än kommer ut mot mig genom dörrarna i mitt hus, när jag välbehållen kommer tillbaka från ammoniterna, skall tillhöra Herren. Jag skall offra honom till brännoffer.” 32 Så drog Jefta bort mot ammoniterna för att strida mot dem, och Herren gav dem i hans hand33 Han tillfogade dem ett mycket stort nederlag, från Aroer ända fram emot Minnit, tjugo städer, och ända till Abel-Keramim. Så blev ammoniterna kuvade under Israels barn. 

fortsättning:

Dom. 11:34 När sedan Jefta kom till sitt hus i Mispa, se, då gick hans dotter ut för att möta honom med pukor och dans. Hon var hans enda barn, och utom henne hade han varken son eller dotter. 35 När han fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: ”O, min dotter, du gör mig helt förkrossad, du drar elände över mig! Jag har öppnat min mun inför Herren till ett löfte och kan inte ta tillbaka mitt ord.”36 Hon svarade honom: ”Min far, har du öppnat din mun inför Herren, så gör med mig enligt dina ord, eftersom Herren nu har gett dig hämnd på dina fiender, ammoniterna.” 37 Hon sade vidare till sin far: ”Men uppfyll en begäran: Ge mig två månader, så att jag kan gå upp i bergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor.” 38 Han svarade henne: ”Du får gå.” Och han lät henne vara borta i två månader. Då gick hon med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen. 39 Men efter två månader återvände hon till sin far, och han gjorde då med henne efter löftet han hade givit. Och hon hade aldrig känt någon man. Sedan blev det en sed i Israel, 40 att Israels döttrar gick för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år.

Några fakta som vi kan få ut ifrån historien:

  1. Jefta utgav ett heligt löfte till Gud.
  2. Löftet var rimligtvis inte bara något positivt och eftersträvansvärt i Jeftas ögon (om än en uppoffring) utan även i Guds ögon. I versen precis innan löftet får vi veta att Guds ande var över Jefta när han inledde kampen mot ammoniterna, och när Jefta lovade Gud ett brännoffer (en person från Jeftas eget hus) på villkoret att Gud skulle hjälpa honom med en vinst, så blev resultatet att Gud faktiskt hjälpte honom med just detta. Med tanke på informationen att Guds Ande var över Jefta, och att Gud valde att ge ammoniterna i Jeftas hand, så tyder detta på att Gud såg med glädje på Jeftas löfte.
  3. Jefta (och författaren) ansåg att löftet senare blev fullbordat.
  4. Efter att Jeftas dotter förstått bakgrunden till löftet (det heliga löftet i sig samt att Gud hjälpt dem att eliminera hotet från ammoniterna som gisslat Israel en längre tid) så ansåg även hon att löftet måste infrias.
  5. Vi får aldrig läsa om Jeftas dotters död, men däremot beskriver texten två gånger att hon gått iväg för att begråta sin jungfrudom innan löftet skulle fullbordas. Borde hon inte snarare begråta sin snara död där inte bara jungfruodomen stod på spel utan allt som har med ett framtida liv att göra? Precis efter att vi får veta att Jeftas löfte uppfyllts så nämner författare att dottern aldrig känt någon man. Denna information vore ytterst ologisk och förbryllande om den unga kvinnan faktiskt dog. Det är självklart att ung.
  6. Jefta fortsatte som Domare i sex år även efter fullbordandet av löftet, och det verkar inte ha blivit några reaktioner i grannskapet om att han överträtt Guds lag eller betraktades som en mördare.
  7. Mose lag beskriver människooffer som något avskyvärt, men i Hebr. 11 listas Jefta som en heroisk person som gick i tro, som skipade rätt, fick löften uppfyllda, etc.

Det är viktigt att ha i åtanke att människooffer var en styggelse för Gud. Den ende som får släcka liv på ett sådant sätt är Skaparen själv, som ju är den som orsakat allt liv på jorden:

Jer. 7:31 De har byggt upp Tofethöjderna i Hinnoms sons dal för att där bränna upp sina söner och döttrar i eld, fastän jag aldrig har befallt eller ens tänkt mig något sådant.

Hes. 16:20 Du tog dina söner och döttrar, som du hade fött åt mig, och offrade dem till mat åt bilderna. Var det inte nog att du bedrev hor? 21 Du slaktade mina barn och offrade dem åt dessa bilder. 22 Och medan du höll på med sådana vidriga ting och bedrev hor, tänkte du inte på din ungdoms dagar, då du låg naken och blottad och sprattlade i ditt blod.

Ps. 106:36 De tjänade deras avgudar, och dessa blev en snara för dem.37 De offrade sina söner och döttrar åt onda andar.38 De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod, som de offrade åt Kanaans avgudar, och landet blev vanhelgat genom blodet.

Hellre lydnad än offer:

Mika 6:7 Gläds Herren åt bockar i tusental, åt oljeströmmar i tiotusental? Skall jag ge min förstfödde till offer för min överträdelse min livsfrukt till syndoffer för min själ?8 Han har kungjort för dig, o människa, vad gott är. Vad begär väl Herren av dig annat än att du gör det som är rätt, att du älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?

loveAtt offra den förstfödda 

Förmodligen tänkte sig inte Jefta att ett djur skulle möta honom i dörrarna, för hur  skulle han i så fall undvika att det inte var ett orent djur och därmed odugligt som offer? Man får därför anta att han inte syftade på ett djur utan snarare en människa och allra troligast att det skulle vara någon från hans eget hushåll eftersom det var hans eget hus.

Men var det verkligen så att Jefta emot allt sunt förnuft dödade en människa (från sitt eget hus) genom att offra denna som ett brännoffer? Nej, det är inte troligt med tanke på vad som står i Guds lagar, men kanske det i stället handlade om ett liknande offer som för Hanna vad gäller hennes efterlängtade son Samuel?:

1 Sam. 1:11 Hon gav ett löfte och sade: ”Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud.”

Pred. 5:4 Det är bättre att du inte lovar något än att du lovar och inte håller det.

Hannas offer handlade också om ett människooffer, men verkligen inte i form av ett fysiskt brännoffer. Däremot så ”offrade” hon sin sons liv till Gud för att han för alltid skulle tjäna honom – vilket sonen Samuel själv växte upp med som en självklarhet och med en innerlig dedikation. Allra lättast att få ihop historien om Jefta (med tanke på att löftet anses vara uppfyllt och hans dotter verkade leva vidare) är om vi förstår hans ord endast som en hänsyftning till ett brännoffer – i en ren symbolisk mening – och med en tanke på Guds bud vad gäller offrandet av ”det förstfödda”.

Vi förstår mer om vi läser om Guds lagar gällande offrandet av allt det förstfödda, inklusive alla förstfödda söner. Det var nämligen så att allt som öppnade moderlivet, som var av hankön, skulle offras till Gud. Detta benämndes som en gåva, och när det gäller leviterna så handlade det också om människors offergåvor som tillföll leviterna (som fått sin tjänstgöring direkt av Gud och som heller inte hade några inkomstkällor på samma sätt som de övriga av Jakobs söner). Men även om det inte står omnämnt på alla ställen där vi kan läsa om offrandet av det förstfödda, så gällde också budet att man skulle lösa ut varje förstfödd son. Guds tanke var självfallet aldrig att söner skulle offras som fysiska brännoffer men att de däremot skulle lösas ut efter ett visst mönster. Skälet till lagen om det förstfödda var att Israel alltid skulle ha i minnet vad som hände i Egypten, där Farao vägrade att släppa de slavande israelerna men att Gud på ett mäktigt sätt ingrep och räddade dem. Läs mer om det förstfödda för att förstå bättre varifrån Jefta fått sin inspiration till ett sådant löfte:

2 Mos. 22:29 Du skall inte dröja att bära fram som gåva av det som fyller din lada och av det som kommer från din vinpress. Den förstfödde av dina söner skall du ge åt mig.30 På samma sätt skall du göra med din nötboskap och din småboskap. I sju dagar skall de stanna hos sina mödrar, men på åttonde dagen skall du ge dem åt mig.

2 Mos. 13:11 När Herren låter dig komma in i och ger dig kananeernas land, som han med ed har lovat dig och dina fäder, 12 då skall du överlämna till Herren allt som öppnar moderlivet. Allt förstfött bland din boskap som är av hankön skall tillhöra Herren13 Men allt som öppnar moderlivet bland åsnor skall du lösa ut med ett får, och om du inte vill lösa det skall du krossa nacken på det. Varje förstfödd son skall du lösa ut.14 När din son i framtiden frågar dig vad detta betyder, skall du svara honom: Med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten, ur träldomshuset. 15 Eftersom farao hårdnackat vägrade att släppa oss, dödade Herren allt förstfött i Egyptens land, från det förstfödda bland människor till det förstfödda bland boskap. Därför offrar jag åt Herren allt som öppnar moderlivet och är av hankön, och varje förstfödd son löser jag ut.16 Detta skall vara som ett tecken på din hand och som ett band till påminnelse på din panna, ty med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten.”

4 Mos. 3:8 Och de skall ha vården om uppenbarelsetältets alla tillbehör och iaktta vad som åligger Israels barn genom att tjänstgöra vid tabernaklet. 9 Du skall ge leviterna åt Aron och hans söner. De skall ges åt honom som en gåva från Israels barn 10 Men Aron och hans söner skall du ålägga ansvaret för prästtjänsten. Om någon annan inkräktar på den, skall han dödas.”11 Herren sade till Mose: 12 ”Se, jag har själv bland Israels barn tagit ut leviterna i stället för alla förstfödda bland Israels barn, alla som öppnar moderlivet. Leviterna skall tillhöra mig, 13 ty alla förstfödda tillhör mig. På den dag då jag slog allt förstfött i Egyptens land helgade jag åt mig allt förstfött i Israel, både bland människor och boskap. De tillhör mig. Jag är Herren.” — 41 Och tag ut åt mig leviterna – ty jag är Herren – i stället för alla förstfödda bland Israels barn, och leviternas boskap i stället för allt förstfött bland Israels barns boskap.” — 44 Och Herren sade till Mose: 45 ”Tag ut leviterna i stället för allt förstfött bland Israels barn och leviternas boskap i stället för deras boskap. Leviterna skall tillhöra mig. Jag är Herren46 Men för att lösa de 273 personer av Israels barns förstfödda som överstiger leviternas antal, 47 skall du ta fem siklar silver för varje person. Du skall ta upp dem efter helgedomssikelns vikt, sikeln räknad till tjugo gera. 

4 Mos. 18:6 Det är jag som har utvalt era bröder, leviterna, bland Israels barn. De är en gåva åt er, givna åt Herren till att förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet.— 15 Allt som öppnar moderlivet, varje varelse, människa eller djur, som de för fram till Herren skall tillhöra dig. Men det förstfödda bland människor skall du friköpa. Även det förstfödda bland orena djur skall du friköpa. 16 När de är en månad gamla skall du friköpa dem med den lösensumma som är bestämd till fem siklar silver, efter helgedomssikelns vikt, som är tjugo gera. 17 Men det förstfödda bland nötboskap eller det förstfödda bland får eller det förstfödda bland getter skall du inte friköpa. Det är heligt. Deras blod skall du stänka på altaret, och deras fett skall du förbränna som ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. 

Neh. 10:34 Vi, prästerna, leviterna och folket, kastade lott om vedoffret, hur man varje år skulle föra det till vår Guds hus på bestämda tider, efter våra familjer, och bränna det på Herrens, vår Guds, altare så som det är skrivet i lagen.35 Till Herrens hus skulle vi varje år föra förstlingen av markens gröda och förstlingen av all frukt på alla slags träd. 36 Så som det är skrivet i lagen skulle vi också föra till Guds hus, till prästerna som gjorde tjänst i vår Guds hus, de förstfödda av våra söner och av vår boskap, och de förstfödda av vår nötboskap och vår småboskap. 

5 Mos. 12:17 Du får inte inom dina portar äta tionden av din säd, ditt vin och din olja och inte heller det förstfödda av din nötboskap och din småboskap eller något av de löftesoffer som du gett löfte om eller av dina frivilliga offer eller av dina händers bidrag.

5 Mos. 14:23 Du skall äta ditt tionde inför Herrens, din Guds, ansikte på den plats som han utväljer till boning åt sitt namn: tiondet av din säd, ditt vin och din olja, liksom det förstfödda av din nötboskap och småboskap, så att du lär dig att alltid frukta Herren, din Gud.

Att de förstfödda sönerna skulle lösas ut (friköpas) är en viktig ledtråd vad gäller Jeftas agerande, för detta skulle kunna varit även hans plan från början till slut. Även det friköpta betraktades symboliskt som ett brännoffer, även om det ersattes med ett friköp. Nu var inte Jeftas förstfödda någon son, men hela hans löfte var ytterst unikt. Han kunde heller inte veta säkert att den som först skulle möta honom i dörrarna till sitt hus skulle vara ”förstfött”, men däremot var ju hela löftet baserat på premissen att personen åtminstone skulle vara först ut genom husdörrarna: vem som än kommer ut mot mig genom dörrarna i mitt hus”. Alltså den första som kommer ut. Inte först ut genom moderlivet, men väl ut genom dörrarna. 

kors 6Jeftas dotter – utvald att tjäna Gud

Även om Jefta rev sönder sina kläder i upprördhet över att få se sin dotter som den första genom dörrarna, så kan detta inte ha varit oväntat för honom. Det kan självfallet ha varit så att han hoppades att den första genom dörrarna skulle vara någon annan, men hans löfte innebar verkligen ett mycket stort uppoffrande med tanke på vad som stod på spel. Texten säger också att dottern var fast besluten att fullfölja och infria faderns löfte. Däremot får vi inte veta exakt hur hennes tjänstgöring för Gud såg ut, och hur hennes vardag blev.

Man kanske kan tycka att Jeftas dotter gick en mycket tragisk framtid till mötes genom att behöva dedikera hela sin framtid till att tjäna Gud i stället för att skaffa familj, men man bör även fundera på hur hennes, och hela Israels, framtid skulle sett ut om inte Jefta hade accepterat uppdraget att gå emot ammoniterna med hjälp av Gud, och om ammoniterna skulle blivit herrar över Israel? Då hade förmodligen framtiden sett ännu värre ut, och hon skulle med största säkerhet också ha förlorat sin far.

I livets uppförsbackar får vi försöka tänka på att livet på jorden är en kort parentes, och att det bästa ligger framför oss i Guds permanenta rike.

Det talas om en tradition som följde efter händelsen med Jeftas dotter: Sedan blev det en sed i Israel, 40 att Israels döttrar gick för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år”. Denna sed pågick förmodligen så länge som Jeftas dotter levde, genom att hennes väninnor, och kanske andra människor, gjorde pilgrimsresor till henne varje år. Hennes beslut att gå med på faderns löfte mottogs alltså med stor tacksamhet och respekt. Man kan jämföra den årliga seden med 1 Sam. 1:3; 2:19, där Hanna gjorde årliga besök hos sin son Samuel så länge han levde. 

Jefta utförde en heroisk insats:

Hebr. 11:31 Genom tron undgick skökan Rahab att gå under tillsammans med dem som inte trodde, eftersom hon hade tagit emot spejarna som vänner.32 Vad skall jag säga mer? Jag skulle inte hinna med att berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David, Samuel och profeterna. 33 Genom tron besegrade de kungariken, skipade rätt, fick löften uppfyllda, täppte till lejons gap, 34 släckte rasande eld och undkom svärdsegg. De var svaga men blev starka, de blev väldiga i strid och drev främmande härar på flykten.

1 Sam. 12:11 beskriver det som att det var Herren som sände Jefta att rädda folket från sina fiender.

1 Sam. 12:10 Men de ropade till Herren och sade: Vi har syndat, för vi har övergett Herren och tjänat baalerna och astarterna. Men rädda oss nu från våra fienders hand, så skall vi tjäna dig. 11 Herren sände då Jerubbaal, Bedan, Jefta och Samuel och räddade er från era fiender runt omkring, och ni fick bo i trygghet.

Historien om Jefta är en av flera berättelser om en person som inte är mycket värd i andra ögon (t. ex hans bröders), men som slutar med att han blir en person av stor betydelse. Även om hans egen släkt på jorden slutade med hans dotter, som ju inte fick några barn.