Arkiv

Levde Israel som slavar i Egyptens land i 430 år? Eller snarare ca 100 år?

gen. 12

Säger verkligen Bibeln att Israel var slavar i Egyptens land i just 430 år?

Israels slaveriperiod i Egypten skulle kunna ha varit mellan 80 och 150 år (i stället för 430) vilket alltså är ungefär en generation. Om man räknar på Abrahams ålder med hjälp av Bibeln och Den redliges bok (”the book of Jasher” – som inte gör anspråk på att vara skriven genom inspiration av Gud), så kommer man fram till att första gången Guds löften gavs till Abraham om framtida välsignelser inträffade när han var ca 53 år ca 1947 BC, och löftena upprepas några gånger senare i Abrahams liv med fler detaljer. Enligt Bibeln, 1 Mos. 12:1-7, var Abraham 75 år när han lämnade Haran för Kanaan, där han fick ett detaljerat löfte från Gud om Kanaans land som hemland för sina efterkommande, och han byggde därpå ett altare till Gud som bekräftelse för löftet. (Abraham reste inte bara till Kanaan en gång utan minst två gånger, för att däremellan resa tillbaka till Haran där han besökte sin familj.) Det finns mycket mer information om Abraham i Jasher’s book, men jag tar med endast ett kort avsnitt.

Jasher 13:22 In those days the Lord appeared to Abram in Haran, and he said to him, Behold, I spoke unto thee these twenty years back saying, 23″Go forth from thy land, from thy birth-place and from thy father’s house, to the land which I have shown thee to give it to thee and to thy children, for there in that land will I bless thee, and make thee a great nation, and make thy name great, and in thee shall the families of the earth be blessed. 24 Now therefore arise, go forth from this place, thou, thy wife, and all belonging to thee, also every one born in thy house and all the souls thou hast made in Haran, and bring them out with thee from here, and rise to return to the land of Canaan.”

1 Mos 12:1 Herren sade till Abram: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det Gen. 12 7land som jag skall visa dig. 2 Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. 3 Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.”4 Abram begav sig i väg som Herren hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var sjuttiofem år när han lämnade Haran.5 Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, alla ägodelar och allt det tjänstefolk som de hade skaffat sig i Haran och begav sig av mot Kanaans land. När de kom till Kanaans land fortsatte Abram in i landet ända till Sikems område, till Mores terebint. På den tiden bodde kananeerna i landet. Och Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina efterkommande skall jag ge detta land.” Då byggde han ett altare åt Herren som hade uppenbarat sig för honom.

Notera vad Paulus säger i Galaterbrevet om tiden mellan Abrahams löfte och Mose lag:

Gal. 3:16 Nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Det heter inte: ”och åt dina avkomlingar”, som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling som är Kristus. 17 Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare, så att löftet skulle sättas ur kraft. 18 Ty om arvet beror på lagen, beror det inte på löftet. Men åt Abraham har Gud gett arvet genom ett löfte.

Från att löftena gavs åt Abraham till att lagen gavs (till Mose), så passerade 430 år. När gavs löftena åt Abraham och hans avkomma? Se återigen i 1 Mos. 12:1-7. Det är helt uppenbart att israelerna INTE befann sig i Egyptens land hela denna period mellan Abrahams avtal med Gud och Mose lag. Josef såldes som slav till Egypten först ca 200 år efter att Abraham och Gud etablerade sitt löftesavtal. Ett antal år efter Josefs vistelse i Egypten anlände även hans bröder och deras far Jakob. Därefter levde Jakobs barn och ättlingar ett bekvämt liv i Egypten i ett antal år tills en Farao dök upp på scenen som inte kände Israel och som satte dem i slaveri. Detta slaveri kan vi läsa om i 2 Mos. 1, och först då inleds alltså Israels slaveri i Egyptens land. När Jakob, Josef och hans bröder dör så är vi redan långt förbi mittfasen av de 430 åren som Paulus nämner i Galaterbrevet.

2 Mos. 1:8 Och en ny kung framträdde i Egypten, en som inte kände till Josef.9 Han sade till sitt folk: ”Se, Israels barns folk har blivit alltför stort och mäktigt för oss. 10 Vi skall därför gå klokt till väga med dem. Annars kanske de förökar sig ännu mer, och om det blir krig kan de gå samman med våra fiender och föra krig mot oss och sedan ge sig av från landet.” 11 Man satte därför arbetsfogdar över dem och plågade dem med slavarbete. De byggde förrådsstäderna Pitom och Raamses åt farao.

(Skiss från Rob Skiba, Babylonrising)

400 years

Nedan vers används ibland för idén att Israel var i Egypten i över 400 år, men dels så står det inte att det handlar om Egypten och inte heller finns ”430 år” angivet. Avsnittet verkar i stället handla om Kanaans land (och Haran) där Abrahams efterlevande levt som främlingar i flera generationer. V. 14 förklarar att folket som orsakat att Abrahams efterkommande levt som slavar ska dra ut med stora ägodelar. När det gäller Exodus så var det i stället fokus på att slavarna (Israel) drog ut med stora ägodelar, varav en del som de fått från sina Egyptiska grannar. En del av grannarna anslöt sig också till Israel under uttåget. Amoréerna som omnämns i V. 16 är inte kopplade till Egypten utan till Kanaans land.

1 Mos. 15: 13 Och Herren sade till Abram: ”Det skall du veta att dina efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras. Där skall de bli slavar, och man skall förtrycka dem i fyrahundra år. 14 Men det folk som gör dem till slavar skall jag döma. Sedan skall DE dra ut med stora ägodelar.15 Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder. 16 I fjärde släktledet skall de återvända hit. Ty ännu har inte amoreerna fyllt sina synders mått.”

1 Mos. 15:18 På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat: 19 keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, 20 hetiternas, perisseernas, rafaeernas,21 amoreernas, kananeernas, girgaseernas och jebusiternas land.”

Jämför med vad Stefanus hade att berätta när han skulle stenas. Han nämner också de fyrahundra åren, och att leva som främlingar i ett land som inte är Israels. Han kopplar det inte till Egypten. Stefanus omnämner även omskärelsens förbund i samma andetag, och detta är starkt kopplat till Guds löfte om Kanaans land.

Apg. 7:1 Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan denne bosatte sig i Haran, 3 och sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och gå till det land som jag skall visa dig. 4 Då lämnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och sedan hans far hade dött, lät Gud honom flytta därifrån till det land där ni nu bor. 5 Han gav honom ingen mark i landet, inte så mycket som en fotsbredd, men han lovade att han och hans efterkommande skulle få landet som egendom trots att han var barnlös. 6 Detta är vad Gud sade: Hans efterkommande skall bo som FRÄMLINGAR I ETT LAND SOM INTE ÄR DERAS, och man skall göra dem till SLAVAR och förtrycka dem i fyrahundra år. 7 Men det folk som de kommer att vara slavar under, skall jag döma, sade Gud, och sedan skall de draga ut och tjäna mig på denna plats8 Och han gav honom omskärelsens förbund. Så födde Abraham Isak som han omskar på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob de tolv stamfäderna.

EFTER att Stefanus redogjort för denna historiska händelse så fortsatte han med att berätta om Josef och hur han hamnade i Egypten. Det är högst troligt att Stefanus berättar historien i en kronologisk tidsföljd och inte hoppar mellan händelserna. Stefanus kopplar ihop 1 Mos 15 med Abraham och löftet att han och hans efterkommande skulle få bo i ett land som inte var deras, och där de skulle bo som främlingar och förtryckta slavar. Notera också att ordet ”slavar” ofta är i betydelse av tjänare, såsom att vara tjänare till en Herre i ett hushåll eller att leva som tjänare till en härskare i ett land. Tjänare kan behandlas av sina överherrar på varierande sätt och uppenbarligen levde Abrahams efterkommande som förtryckta invånare i ett främmande land under landets ledare. Vi vet att Abraham lämnade Ur och levde i både Haran och Kanaan, och det var Kanaan som var det framtida förlovade landet.

Nimrod – härskare över stora områden!

Jag nämner Nimrod för att visa att man kan koppla honom till Egypten, samt ge en bakgrund till en viss vers som jag återkommer till nedan.

1 Mos. 10:25 5 Men åt Eber föddes två söner. Den ene hette Peleg, ty under hans tid blev jorden uppdelad. Hans bror hette Joktan.

Under Pelegs tid så var Nimrod en härskare och det är en man med många namn på olika språk. Under hans tid byggdes Babels torn (i nuvarande Irak) och med den följde en språkförbistring. Pga de många nya språken så kan det mycket väl vara så att människor kallade Nimrod med helt nya namn beroende på sina nya språk. På Nimrods tid så hade personnamn en innebörd så namnen innehöll även en betydelse förutom att vara tilltalsnamn. Om det är innebörden man vill åt så blir namnet helt olika på olika språk även om innebörden är densamma. Förutom ett tilltals namn kunde Nimrod dessutom benämnas med en titel eftersom han var en härskare/kung. ”Cowboy” är ett engelskt ord som kan översättas till ”kopojke” om man vill vara exakt, eller också kan man behålla ursprungsordet Cowboy även i andra språk. Cowboy och kopojke betyder exakt samma sak men skiljer sig markant om man ser bara till bokstäverna. Hur som helst är poängen att Nimrod förmodligen är densamma som Osiris/Oswiris (och Apollos, Sargon, Amraphel, etc), och om Osiris vet vi att han flyttade från Babylon och började regera från Egypten över hela sitt rike. Oswiris ovan skulle alltså kunna vara Nimrod, som bytt sin regentplats till landet Egypten och där han härskade över ett stort rike som lydde under Egypten. (Det får bli en annan bloggartikel om Nimrod…)

Jasher 14:30 And they made Rikayon Pharaoh prefect under Oswiris king of Egypt, and Rikayon Pharaoh governed over Egypt, daily administering justice to the whole city, but Oswiris the king would judge the people of the land one day in the year, when he went out to make his appearance.

I nedan vers kan vi visserligen läsa att att Israels barn hade bott i Egypten i 430 år, men det står inte att de levt som slavar i Egypten under hela denna tid. Frågan är också om det är själva landet Egypten som avses eller om det handlar om angränsande områden som lyder under Egypten? Härskaren av Egypten var även härskare för ett större område än Egyptens land, precis som Romarriket bestod av större områden än Rom och det som vi idag känner som Italien. (Ändå kanske man kallade sig för Romare trots att man aldrig varit i närheten av Rom eller Italien.) Kan det vara storområdet Egypten som författaren Mose vill koppla till för att sätta fokus på den profetiska siffran 430 år, eftersom han är ute efter att tydliggöra en parallell till att det var en speciell dag som Israels barn drog ut ur Egyptens land? Hade verkligen Israel bott i Egyptens kärna (landet Egypten) i 430 år eller kan det vara så att Egyptens underlydande närområden inräknas i den siffran – där även Kanaan ingår? Det senare alternativet skulle onekligen rädda oss från att behöva se Paulus och Stefanus kommentarer som förbryllande, och alla verser skulle då vara i harmoni.

2 Mos. 12:40 Den tid som Israels barn hade bott i Egypten var 430 år. 41 Och det hände att just den dag då de 430 åren hade gått drog alla Herrens härskaror ut ur Egyptens land.

Om man bor i en förort till Stockholm (45 min. från Stockholms innerstad), kan man då säga att man bor i Stockholm eftersom det handlar om ”Storstockholm”? Man bor ju dessutom i Stockholms LÄN, även om man inte satt sin fot i huvudstaden Stockholm.

Tiden från att Abraham mottog löftet (om Kanaan) av Gud, till att Israel drog ut ur Egyptens land, kan onekligen vara precis 430 år precis som Paulus och Stefanus verkar förmedla. Kanske författaren Mose i versen ovan också ville koppla ihop händelsen till en profetisk information om personen EBER som levde långt tidigare och som gett sitt namn åt hebréerna (israelerna). Intressant nog så står angivet om Selas son EBER att han levde 430 år. Jämför 1 Mos. 11:10-26:

1 Mos. 11:17 Sedan Eber hade fått Peleg levde han 430 år och fick söner och döttrar.

Tillåter Bibelns Gud slavar? Är det ok?

statareDet finns olika slags tjänare och slavar

Ordet slav i Gamla Testamentet kommer från det hebreiska ordet ebed (Strong’s 5650), som kan betyda slav eller tjänare – och det förekommer 800 gånger i KJV. Samma ord kan användas när man vill uttrycka att man är Guds tjänare. Det handlar alltså om att ”tjäna” någon på olika sätt, och det har man gjort i vår historia både på frivillig basis med ganska behagliga förutsättningar, men även genom att vara slav under vidriga förhållanden där man lever som fånge och ägodel. I modern tid kanske man associerar ”slav” med en rik och elak elit som skaffar sig tvångsarbetare, men i GT verkar det vara ett system där man hjälper fattiga – genom att erbjuda dem arbete inom sitt hushåll eller på sina ägor.

Även en modern betjänt eller au pair är ju en slags tjänare med kortare eller längre kontrakt/anställningar (utländska au-pairer erbjuds ibland en gratis flygbiljett hem om de stannat en längre tid – exempelvis ett-två år) och vi har även haft både pigor och drängar i våra dagar – där det vore extra känsligt att bli av med en viktig upplärd arbetskraft mitt i en viktig skördesäsong. Vi har även haft ett statarsystem i Sverige (avskaffades 1945) där lantarbetare arbetade på ett-års-kontrakt för en jordägare och fick en stor del av sin lön i natura. Lantarbetarna bodde på jordägarens ägor, och ofta i mycket dåliga och dragiga små hus. Det enda man kunde hoppas på var att jordägaren (patronen) var en resonlig och rättvis man, men om så inte var fallet så hade man tyvärr inte så mycket val. Man kunde förstås flytta till ett annat gods när kontraktet upphörde, men dels så var det ingen självklarhet att få plats någon annanstans och dels så kunde förstås den nya jordägaren vara lika oresonlig och snål. Jordägare tvingade förstås ingen att vara statare, men många människor hade inte så mycket annat val om de hade en familj att mätta och fick därför vara tacksamma för att de åtminstone kunde få plats på ett gods. Det handlar dock inte om att skriva på livstidskontrakt i några av dessa tjänar-former.

Vidare har många barn i vår historia blivit antingen utauktionerade (eller bortadopterade)  och hamnat i andra familjer, pga att en eller båda föräldrar inte kunnat ta hand om dem. Det är lätt för oss att säga att ”så får det inte gå till!” när vi inte kan erbjuda något bättre. IDAG kan vi förstås det, men så har det inte alltid varit. Om man bor i en mycket fattig by under en fattig period i Sverige där föräldrar kämpar för att få mat till barnen, då är det inte en självklarhet att ta hand om ytterligare ett barn trots att barnet i fråga blivit föräldrarlös och har stora behov. Så var det tyvärr för många i vår historia, och vi kanske har läst både Kulla-Gulla och Emil i Lönneberga för att få en bild utav hur det kunde vara på den här tiden, med hotet att t o m hamna på fattighuset. För inte så jättelänge sedan kunde man se tidningsannonser där desperata unga ensamma mammor sökte anställning som hushållerskor, och var nöjda med alla erbjudanden som möjliggjorde att de kunde få ta med sig ett barn in i hushållet. Då skulle de ha arbete, inkomst, regelbunden mat, tak över huvudet, varmt på vintern och annan trygghet för sig själva och barnen. Att då bara förbjuda en sådan form av anställning utan att erbjuda ett bättre alternativ, vore ju att orsaka en sådan kvinna (och framför allt hennes barn) mycket skada. Idag finns bättre alternativ, men det är bara att konstatera att så inte alltid varit fallet. Det har inte alltid funnits ett skattebaserat samhälle som alltid är berett att rycka in.

Tjänare/slavar på Bibelns tid

Tjänare hade man även under Bibelns tid, och om någon naivt helt apropå skulle förbjuda människor att vara tjänare, så skulle det innebära umbäranden och död för många människor – och framför allt barn. Det skulle innebära att helt kapa deras möjligheter att få regelbunden mat, kläder, tak över huvudet, och att ingå i ett tryggt hushåll. Gud uppmuntrade inte människor att bli tjänare och heller inte att skaffa tjänare, MEN han var listig nog att inse fakta och att skriva lagar för att tillgodose tjänarnas rättigheter och möjliggöra en rättvis och human behandling. Många likställer Bibelns tjänare med ”slavar som man kan behandla hur som helst och dumpa hur som helst”, men Gud uppmuntrar aldrig människor att behandla andra illa. Tvärt om gjorde han lagar just för att få människor att behandla andra väl.

Att vara tjänare handlar om att ha en slags beroendeställning inför någon, och de flesta av oss är beroende av att ha ett arbete eftersom vi är beroende av en inkomst. För oss i moderna Sverige så har vi flera alternativa anställningar att välja emellan (beroende på våra kunskaper), och skulle vi inte hitta något arbete alls så har vi ändå en trygghet i form av arbetslöshetskassa el dyl. På Bibelns tid så var det inte så många arbeten att välja emellan, och det handlade ofta om att ha ett hem, landområden och djur. De som ägde stora områden och många djur var också de som hade störst möjligheter att ha tjänare och daglönare, och det var förstås tacksamt för de människor som inte hade några tillgångar överhuvudtaget (men däremot kanske en familj att försörja). Det var vanligast att vara tjänare på frivillig basis, men man kunde också växa upp som barn till tjänare. Då bodde man kvar hos sina föräldrar på samma ställe, och alla tjänare tillhörde hushållet och hade rättigheter som hushållsmedlemmar.

Innan Mose lag så kan man läsa om Abimeleks tjänare i 1 Mos. 20, och de var alltså hovtjänare. Vi kan också läsa om Abraham, och att han samlade 318 av hans tjänare (födda i sitt hushåll) för att hitta Lot i 1 Mos. 14. I 1 Mos. 24:2 kan vi läsa om en tjänare/slav som ansvarade för Abrahams alla ägodelar. Under Mose lag kom en struktur för tjänarformen för att bevaka deras rättigheter.

2 Sam. 19:16 Benjaminiten Simei, Gerars son, som var från Bahurim, skyndade sig och kom ner med Juda män för att möta kung David. 17 Med honom följde tusen man från Benjamin och även Siba som hade varit tjänare i Sauls hus, och hans femton söner och tjugo tjänare var med. Dessa skyndade till Jordan före kungen.

En del kanske förfasas över att tjänare ibland ses som en annan persons ”ägodelar”, men det beror på hur man ser det. En ägodel som en möbel eller maskin har inga lagliga rättigheter, men det har människor – därav Guds lagar som bejakar människors rättigheter. Ett företag som köps upp av ett annat (eller som går ihop), måste redovisa alla företagets tillgånger och kostnader, och då inkluderas personal och alla omkostnader som har med dem att göra. Det är inget nedvärderande på minsta vis, men personalen måste ändå redovisas som om det handlar om ägodelar – något som inkluderas i företaget. På samma vis måste man i Bibelns tid ibland redovisa (eller bara hänvisa till) en viss persons hushåll och alla personer och tillhörigheter som ingår i hushållet. Det kan även inkludera djur.

Tjänare kunde bli friaarbetare

Man kunde arbeta som tjänare i sex år, men det gick även att förlänga kontraktet på frivillig basis. Det fanns olika sätt för en tjänare att bli fri.

  • Han kunde bli utköpt av familjemedlemmar (3 Mos. 25.49)
  • Han kunde köpa sin egen frihet (3 Mos. 25.49)
  • Var sjunde år så blev alla tjänare automatiskt fria utan någon form av ersättning till sina herrar, men däremot skulle herrarna förse tjänarna med stora tillgångar. Det fanns dock möjlighet till förlängning. (3 Mos. 15:13)
  • Om tjänaren blev skadad pga dålig behandling så blev han automatiskt fri (2 Mos. 21:26). Att skada en tjänare vore väldigt ologiskt eftersom en skadad tjänare naturligtvis är en sämre tillgång för en herre än en friskt, stark, mätt och nöjd tjänare. Det är ju att jämföra med en bonde som sparkar sin skördetröska och hugger den med en skruvmejsel.

Verser om tjänare/slavars rättigheter

Se även 5 Mos. 15 nedan.

2 Mos. 21:Om du köper en hebreisk slav skall han tjäna dig i sex år, men det sjunde året skall du ge honom fri utan lösenOm han kom ensam, skall han friges ensam. Om han var gift, skall hans hustru friges tillsammans med honom. Om hans herre har givit honom en hustru och om hon har fött söner och döttrar åt honom, skall hustrun och hennes barn tillhöra hennes herre. Endast mannen skall ges fri. Men om slaven säger: ”Jag älskar min herre, min hustru och mina barn så mycket att jag inte vill bli fri”, då skall hans herre föra fram honom inför Gud, ställa honom vid dörren eller dörrposten och genomborra hans öra med en syl. Sedan skall han för alltid vara sin herres slav.

Gud förbjuder inte människor att arbeta som tjänare eftersom det kan vara den enda möjliga livlinan för många människor, och att få chansen att arbeta som tjänare och ingå i ett hushåll kan betyda trygghet för en man samt hans fru och barn. Helst vill man förstås hamna i ett bra hushåll med en herre som tar väl hand om alla sina tjänare –  och samma önskan har vår himmelska Herre. Om en herre inte behandlar sina tjänare som lagen kräver, så kan den herren dömas för överträdelse av lagen. Även om det står att tjänaren alltid ska vara sin herres tjänare, så finns det ändå tillfällen där tjänaren kunde bli fri (se ovan). Sen ska vi heller inte ta för givet att en slav som erbjuds frihet verkligen vill bli fri, för många har ingen annanstans att gå och kanske dessutom stortrivs i sitt hushåll. Frågan är hela tiden hur en person ska få en trygg inkomst källa för sig och sin familj – helst livet ut. Att ha tjänare i sitt hushåll betyder inte att man har rättighet att behandla dem hur som helst, och Gud kommer att döma oss var och en beroende på hur vi behandlar våra medmänniskor – oavsett om medmänniskan är kung eller slav.

2 Mos. 21:Om någon säljer sin dotter till slavinna, skall hon inte ges fri som de andra slavarna. 8 Om hennes herre tycker illa om henne sedan han utsett henne åt sig själv, skall han låta henne bli friköpt. Till ett främmande folk har han inte rätt att sälja henne, eftersom han handlat trolöst mot henne. 9 Men om han utser henne åt sin son, skall han ge henne en dotters rätt.

Uppmuntrar Gud fäder att sälja sina döttrar till tjänare? Absolut inte, och få fäder skulle ens tänka på att göra något sådant. MEN, nu måste Gud se till verkligheten och acceptera att det finns fäder som faktiskt tar detta desperata steg, kanske för att de råkat illa ut (pga olyckor och sjukdom) eftersom de vill ordna den bästa tryggheten för sin dotter som de kan förmå. De kanske inser att de omöjligt kan ge dottern det hon behöver, och heller inte vill se henne svälta. En fader kan låta sin dotter växa upp i ett annat hushåll som han tror kan vara ett bättre och tryggare hushåll än vad han själv kan erbjuda. När vi läser ”sälja” får vi också tänka på giftermålsförfarandet på den här tiden, när det i princip handlar om två familjer som gifter sig med varandra, och där det ingår brudgåvor och andra seder. Men en fader kan enligt versen även låta sin dotter växa upp i ett annat hushåll som tjänare (förmodlingen i form av hushållerska), och även då måste affärerna kring detta lösas mellan två hushåll. Dottern har då en permanent plats i hushållet (som en hustru har) och ska inte friges. Faderns poäng var ju att ge dottern en permanent framtida trygghet, och om dottern sedan gifter sig så byter hon hushåll vid den tidpunkten – såvida hon inte gifter sig med herrens son, eller kanske herren själv. I så fall har hon en hustrus fulla rättigheter. Det är inte tänkt att dottern ska behandlas illa på något sätt, men om detta ändå sker så har hon rättigheter genom lagen.  Vid sådana fall får kvinnan lämna hushållet, dock inte till ett främmande folk. Det räcker inte bara med att förbjuda män att handla trolöst mot kvinnor, för det kan de ju göra ändå och då har vi ju en person som blivit kränkt. Hur ska vi då bäst lösa problemet för HENNE? Lagarna är skrivna med tanke på den svaga parten.

2 Mos. 21:10 Om han tar sig en hustru till, får han inte inskränka på den förras mat, kläder eller äktenskapliga rätt. 11 Om han inte låter henne få sin rätt i dessa tre avseenden, måste han frige henne utan ersättning och utan pengar.

Ovan ser vi fler rättigheter som ger trygghet för kvinnan och även hennes framtida barn. Gud uppmuntrar inte någon att ta sig mer än en hustru, men det kan ju människor göra ändå. Då måste rättigheterna ses över så att ingen av fruarna får stå tillbaka.

2 Mos. 21:1Den som slår någon så att han dör, skall straffas med döden13 Men om han inte avsåg att döda, utan Gud lät en olycka ske genom honom, skall jag anvisa dig en ort dit han kan fly. 14 Och om någon blir så förbittrad på sin nästa att han dödar honom med list, skall du gripa honom även om han är vid mitt altare. Han måste dö. 15 Den som slår sin far eller sin mor skall straffas med döden. 16 Den som rövar bort en människa skall straffas med döden, vare sig han sedan säljer den han rövat bort eller denna blir funnen hos honom. 

Ja, för vissa synder så var det dödsstraff eftersom Mose lag handlar om en teokrati, och eftersom det var mycket viktigt för Israel att leva moraliskt rätt. Nu har vi alla redan fått ett dödsstraff – för vi ska var och en dö fysiskt innan vi lämnar denna jord – men för en del kommer dödsstraffet tidigare än tänkt pga överträdelse av lagen. Förhoppningsvis tänkte israelerna på detta och avhöll sig från sådana synder. Rövar man bort en människa så förtjänar man dödstraff. Det går alltså inte att fånga människor och tvinga dem att vara slavar. Även Paulus ser slavhandlare som överträdare av lagen.

1 Tim. 1:Men vi vet att lagen är god, om man brukar den rätt och inser att den inte är till för rättfärdiga utan för laglösa och upproriska, gudlösa och syndare, oheliga och oandliga, för dem som misshandlar sin far och mor, för dråpare, 10 för dem som utövar otukt och homosexualitet, FÖR SLAVHANDLARE, lögnare, menedare och för alla som står emot den sunda läran – 11 detta enligt det evangelium om den välsignade Gudens härlighet, som har anförtrotts åt mig.

2 Mos. 21:17 Den som förbannar sin far eller mor skall straffas med döden.18 Om män grälar med varandra och den ene slår den andre med en sten eller med knuten hand, så att han visserligen inte dör men blir sängliggande, 19 eller om han repar sig och kan gå ute med hjälp av sin stav, då skall den som slog honom vara fri från straff. Men han måste ersätta honom för den tid han legat till sängs och sörja för att han verkligen blir botad. 20 Om någon slår sin slav eller slavinna med en käpp så att den slagne dör för hans hand, skall han straffas för det21 Men han skall inte straffas om den slagne lever en eller två dagar. Det är ju hans egna pengar.

Gud uppmuntrar inte heller här någon att skada någon annan. Det handlar återigen om skydd för den svaga, och hur man går tillväga när man står inför fullbordat faktum. Gud vill inte att herrar ska slå sina tjänare, men Gud inser förstås att en del människor ändå skulle kunna göra något sådant. Förmodligen var det inte vanligt att skada tjänare eftersom det ju skulle drabba herrarna själva (varför förstöra något som man själv äger?). Att döda en människa ger dödsstraff, och det gäller även om man dödar en tjänare. Men om den slagne tjänaren överlever i 1-2 dagar så sker inget straff (det blir således inget dödsstraff), och även om det kan låta konstigt så kan det i vissa fall vara en fördel för tjänaren att hans herre får leva eftersom en död arbetsgivare ofta betyder reducerade möjligheter att få mat, kläder, tak över huvudet för sig själv eller sin familj och en framtida trygghet ända till ålderdomen. I andra fall kan man mycket väl förstå att en tjänare under sådana omständigheter vill fly från en sådan hemsk herre, och då finns det betryggande lagar för sådana flyende tjänare. (Se mer nedan.)

2 Mos. 21:26 Om någon slår sin slav eller slavinna i ögat och fördärvar det, skall han släppa den skadade fri som ersättning för ögat. 27 Och om någon slår ut en tand på sin slav eller slavinna, skall han släppa den skadade fri som ersättning för tanden.

En tjänare kan bevisa sin uppkomna skada och visa för alla som vill se att hans herre inte lyder lagen såvida han inte släpper honom fri. Att vara känd som en familjeansvarig som skadar sina tjänare och/eller orsakar så att tjänare vill fly från honom, är ingenting att vara stolt över i omgivningen och bland grannar. En herre vinner på att behandla sina tjänare väl. Vem vill ha en svag, tilltufsad och bitter tjänare som talar illa om sin herre och som riskerar att fly? Det finns ju alltid en risk att en tjänare flyr (manliga tjänare tar vanligtvis hand om djur utanför bostaden, vilket innebär många flykttillfällen), och en flykt är för tjänaren förknippat med många rättigheter för egen del, men däremot har ägaren ingen rättighet att tvinga honom tillbaka.

5 Mos. 23:15 En slav som flytt till dig från sin herre, skall du inte utlämna till hans herre.16 Låt honom få stanna hos dig, på den plats han väljer inom någon av dina städer, var han finner för gott. Du skall inte behandla honom illa.

Gud säger tydligt att man INTE får behandla tjänaren illa. Det betyder inte att folk därför kommer att lyda, men då finns det lagar som ger slavar rättigheter. Om en slav som flytt ges tillbaka till hans herre, så har den som återlämnat honom överträtt lagen. För att lyda lagen åläggs han i stället att ge honom en lämplig plats på hans ägor att stanna på.

3 Mos. 22:10 Ingen får äta av det heliga. En inneboende hos prästen eller en daglönare skall inte äta av det heliga. 11 Men när en präst har köpt en slav för sina pengar, får denne äta av det, liksom den slav som är född i hans hus. De får äta av prästens mat.

Gud ger lagar med tanke på de fattigano money

En ”främling” kan vara en genomresande affärsman som kanske lånar för att investera, så det är skillnad på att låna ut pengar till en tillfällig besökare, eller att låna ut pengar till en bofast.  Gud vill aldrig att vi är oärliga i affärer, eller att vi är ockrare. Han vill att vi ska uppmärksamma de fattiga och hjälpa till där vi kan.

3 Mos. 25:35 Om din broder blir fattig och kommer på obestånd hos dig, skall du ta dig an honom. Som en främling eller inneboende skall han få leva hos dig. 36 Du skall inte ockra på honom eller ta ränta, ty du skall frukta din Gud och låta din broder leva hos dig37 Du skall inte låna honom pengar mot ockerränta eller ge honom av din mat mot ränta. 38 Jag är Herren, er Gud, som har fört er ut ur Egyptens land för att ge er Kanaans land och vara er Gud.39 Om din broder råkar i fattigdom hos dig och säljer sig åt dig, skall du inte låta honom utföra slavarbete. 40 Som en daglönare och en inneboende skall han vara hos dig. Fram till jubelåret skall han tjäna hos dig. 41 Då skall han lämna dig, han själv och hans barn tillsammans med honom, och han skall återvända till sin släkt och till sina fäders arvedel. 42 Ty de är mina tjänare som jag har fört ut ur Egyptens land. De skall inte säljas som man säljer slavar. 43 Och du skall inte härska över dem med hårdhet. Du skall frukta din Gud44 Men om du vill skaffa dig en slav eller slavinna, skall du köpa en sådan från hednafolken som bor runt omkring er. 

Det finns alltså människor som erbjuder sig att ingå i tjänarsystemet, men om det handlar om en medbroder (en annan israel) så får arbetsgivaren bara tillfälligtvis (till nästa jubileum) erbjuda honom anställning, och då snarare som daglönare eller inneboende. Det är förstås inte alla hushållsägare som har möjlighet att erbjuda ett sådant alternativ, men om man hade stora ägor och många djur så kanska man hade sådana möjligheter. Vid nästa jubileum så måste i så fall tjänaren återvända till sin släkt, såvida han inte dessförinnan fått ekonomisk hjälp att sluta att vara tjänare.  Denna lag är delvis lagd pga att israelerna en gång tidigare varit slavar i Egypten, och Gud vill inte att det händer igen.

3 Mos. 25:45 Ni kan också köpa slavar bland barnen till dem som bor ibland er och bland deras släktingar som ni har hos er och som är födda i ert land. De skall förbli er egendom. 46 Dem kan ni ha att lämna som arv åt era barn efter er, till egendom och besittning. Dem kan ni ha till slavar för all framtid. Men bland era bröder, Israels barn, skall ingen härska över den andre med hårdhet.47 Om en främling eller inneboende hos dig kommer till välstånd och en av dina bröder råkar i fattigdom hos honom och säljer sig åt främlingen som bor hos dig, eller åt någon annan som tillhör en främmande släkt, 48 skall han kunna återlösas sedan han har sålt sig. Någon av hans bröder kan lösa tillbaka honom49 Eller också kan hans farbror eller hans fars son lösa tillbaka honom eller någon annan nära släkting till honom, eller om han förmår det, kan han själv köpa sig fri50 Då skall han tillsammans med den som köpt honom räkna efter hur lång tid som gått, från det år då han sålde sig, fram till jubelåret. Det pris han såldes för skall uppskattas efter årens antal. Hans arbetstid hos honom skall beräknas till samma värde som en daglönares. 51 Om det ännu är många år kvar, skall han som lösen för sig betala en motsvarande del av det penningbelopp som han köptes för. 52 Om däremot endast få år återstår till jubelåret, skall han tillgodoräkna sig det och betala lösen för sig efter antalet av sina år. 53 Som en daglönare, som anställs år för år, skall man behandla honom. Ingen får inför dina ögon härska över honom med hårdhet. 54 Men om han inte blir löst på något av de nämnda sätten, skall han friges på jubelåret, han själv och hans barn tillsammans med honom55 Ty Israels barn är mina tjänare. De är mina tjänare, som jag har fört ut ur Egyptens land. Jag är Herren, er Gud.

Om man redan har tjänare i sitt hushåll så är det lämpligt för både tjänare och ägare att leta fler tjänare bland de som redan finns på plats och är släkt med dem. När sedan hushållsägaren lämnar över till nästa generation (en av hans söner) så har tjänarna tryggheten att få kvarstå i hushållet. Men de har förstås alltid sina rättigheter enligt lagen med sig trots chefsbytet.

5 Mos. 5:14 Men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna, din oxe eller åsna eller något av dina dragdjur, inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar, för att din tjänare och din tjänarinna skall få vila liksom du. 15 Kom ihåg att du var en slav i Egyptens land, och att Herren, din Gud, har fört dig ut därifrån med stark hand och uträckt arm. Därför har Herren, din Gud, befallt dig att hålla sabbatsdagen.

Vilodag på sabbatsdagen gäller även tjänare.

5 Mos. 14:28 Vid slutet av vart tredje år skall du ta undan hela tiondet av din avkastning det året och lägga upp det inom dina portar. 29 Sedan skall leviten komma, han som inte har någon lott eller arvedel tillsammans med dig, och även främlingen, den faderlöse och änkan, som bor inom dina portar, och de skall äta och bli mätta. Då skall Herren, din Gud, välsigna dig i allt det arbete du utför.

Gud tänker på de fattiga och vill att vi alltid ska uppmärksamma dem och hjälpa dem.

5 Mos. 15:Vart sjunde år skall du låta vara ett friår, och detta är vad som gäller angående friåret: Varje långivare som lånat ut något åt sin nästa, skall då efterskänka sin fordran. Han får inte utkräva skulder av sin nästa och sin broder, ty ett Herrens friår har utlysts. En utlänning må du kräva, men om du har något att fordra av din broder skall du efterskänka det.Men ingen fattig borde finnas hos dig, ty Herren skall rikligen välsigna dig i det land som Herren, din Gud, ger dig till besittning som din arvedel, om du endast lyder Herrens, din Guds, röst, så att du håller fast vid alla dessa bud, som jag i dag ger dig, och följer dem. Ty Herren, din Gud, skall välsigna dig, så som han har lovat dig. Du skall ge lån åt många folk, men själv skall du inte behöva låna, och du skall råda över många folk, men de skall inte råda över dig.Om det finns någon fattig hos dig, en av dina bröder, i någon av dina städer i det land som Herren, din Gud, ger dig, skall du inte förhärda ditt hjärta eller tillsluta din hand för din fattige broderutan villigt öppna din hand för honom och villigt låna honom vad han behöver i sin brist. Se till att inte denna onda tanke uppstår i ditt hjärta: ”Det sjunde året, friåret, är nära”, och du så ser med ont öga på din fattige broder och inte ger honom något. Han kan då ropa till Herren mot dig, och synd kommer att vila på dig10 Du skall villigt ge åt honom och ditt hjärta skall inte vara motvilligt när du ger, ty för en sådan gåvas skull skall Herren, din Gud, välsigna dig i alla dina verk och i allt vad du företar dig.11 Fattiga kommer nämligen aldrig att saknas i landet, därför befaller jag dig: Du skall villigt öppna din hand för din broder, för de behövande och fattiga i ditt land.

”Ingen fattig borde finnas hos dig”, säger Gud här ovan.

5 Mos. 15:12 Om någon av ditt folk, en hebreisk man eller kvinna, har sålt sig till dig och tjänat dig i sex år, skall du det sjunde året frige honom13 Och när du friger honom, skall du inte låta honom gå med tomma händer. 14 Förse honom rikligt från din hjord, från din loge och från din vinpress. Du skall ge honom av det som Herren, din Gud, har välsignat dig med. 15 Kom ihåg att du var slav i Egyptens land och att Herren, din Gud, friköpte dig. Därför ger jag dig denna befallning i dag.16 Men skulle han säga till dig att han inte vill lämna dig, därför att han älskar dig och ditt husfolk, eftersom han har haft det bra hos dig, 17 då skall du ta en syl och sticka den genom hans öra in i dörren. Därefter skall han vara din slav för alltid. Med din tjänarinna skall du göra på samma sätt.18 Du skall inte anse det hårt att du måste släppa din tjänare fri, för i sex år har han gett dig dubbelt så värdefull tjänst som någon avlönad arbetare. Och Herren, din Gud, skall välsigna dig i allt vad du gör.

Tjänaren har vid avslut lagenlig rätt att bli försedd med rikligt med produkter från ägaren. Även om en tjänare gått med på att vara en tjänare för alltid, så har han ändå rätten att få sluta vid varje jubileumår.