Brian Winchester och Denise Williams från Florida hade en flera år lång och hemlig kärleksaffär trots att de båda var gifta på var sitt håll. De beslöt sig för att mörda Denises framgångsrika make, och Brians bästa vän, efter att de sett till att Mike Williams köpt på sig betydliga livförsäkringar (varav en som Brian sålde till honom) som skulle inbringa änkan ca 20 miljoner kronor. Ett mord skulle dessutom låta Denise få ensam vårdnad av den 18 månader gamla dottern. Framför allt ville paret leva tillsammans, men inte via skilsmässor – i alla fall inte Denise.
Enligt Brian så planerade de att låta döda Mike Williams genom att knuffa honom från en båt under en andjakt då han var inklädd sina tunga vadarbyxor. De intalade sig själva att ett sådant tillvägagångssätt skulle ge Mike en viss chans att överleva och de lät sedan Gud bestämma utgången genom att låta Mike leva eller dö. Oavsett utgången skulle det alltså vara Guds vilja vad som än skedde! Vad ingen av dem visste var att Mike faktiskt övat sig duktigt på att spänna av sig vadarbyxor i djupt vatten för att kunna överleva båtolyckor. Efter att Brian knuffat sin vän överbord ser han till sin fasa att Mike överlever dramat och bestämmer sig till slut för att skjuta sin vän på nära håll i huvudet. Var detta också planerat av Gud trots att ett skott i pannan leder till en närmare hundraprocentig säker död?
Allt detta låter som en kalvinistisk tankegång där allting sker enligt Guds vilja, vilket logiskt sett alltså borde inkludera även otrohet, lögner och mord. (Fast inga kalvinister kan vara trogna sin egen lära.)
Dagen innan mordet hade Mike Williams deltagit i en spelning med Frälsningsarmén i ett köpcentrum, och detta faktum besvärar helt uppenbart Brian när han berättar om detta under rättegången. Brian berättar också att efter mordet så intalade sig paret att Gud förlåtit dem, och det lät även som Gud redan under planeringsstadiet förlåtit dem för framtida synder. Trots detta är det uppenbart att hans liv inte alls var lyckligt efter mordet, men efter några år så gifter sig Brian och Denise med varandra då det känns säkert. När han flera år senare avslöjade platsen för den döda kroppen så kände han det som en befrielse. Hur kunde han tro att livet skulle vara lyckligt med ett mord på sitt samvete? Hur kunde han ens tidigare leva med sitt samvete genom flera års otrohet och lögn?
Paret lyckades hålla sig undan rättvisan ganska länge, men 18 år efter mordet så får Denise sedan livstid fängelse (då Brian redan sitter av ett tjugoårigt fängelsestraff för ett brott sammankopplat till detta). Om det inte vore för Mike Williams mamma så hade fallet avskrivits som en olycka men hon drev envist linjen att fallet borde brottsundersökas då Mikes kropp aldrig hittats. Denise hotade då svärmodern med att aldrig någonsin få träffa sitt barnbarn igen såvida hon inte lät fallet bero. Svärmodern vägrade och lyckades efter 3,5 år få fallet att undersökas som ett brottsfall. På barnbarnets 19-årsdag så häktades den 47-åriga mamman, och det verkar som barnbarnet fortfarande inte har kontakt med sin farmor. Däremot är dottern väldigt rik eftersom hon fått ärva hela förmögenheten, inkl. livförsäkringarna, men utan sina föräldrar och inte heller med några syskon.
Börja gärna att se hela historien på Dplay, under serien “Disappeared”, Säsong 4 och avsnitt “Mystery on lake Seminole”. Se sedan nedan avsnitt från rättegången då det Brians resonemang framkommer. Det finns fler filmer att tillgå från rättegången på youtube.
Gud känner till även när sparvar faller döda till marken
Bibeln förklarar att inte ens en sparvs död går Gud obemärkt förbi.
Matt. 10:28 Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna. 29 Säljs inte två sparvar för ett kopparmynt? Och inte en enda faller till marken utan er Faders vilja. 30 På er är till och med alla hårstrån räknade.31 Var alltså inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar.
Vi kan läsa “utan er Faders vilja” i v. 29, men i originaltexten står endast (översatt till svenska) “utan er Fader”, vilket många andra översättningar också fått det till (såsom King James Bible). I Lukas version av händelsen förklaras samma sak med “inte en enda av dem är bortglömd hos Gud”.
Luk. 12:4 Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men sedan inte kan göra något mer. 5 Jag vill visa er vem ni skall frukta. Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Ja, jag säger er: Honom skall ni frukta. 6 Säljs inte fem sparvar för två öre? Och inte en enda av dem är bortglömd hos Gud.7 Ja, till och med alla hårstrån på ert huvud är räknade. Var inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar.
Utgiften för ovan nämnda sparvar var låg, och sparvar är väldigt oansenliga djur som ofta förekommer i stora mängder. Ändå intresserar sig Gud för varje liten sparvs liv, eftersom djur och människor ingår i Guds goda skapelse. Guds kärlek och omtanke fungerar inte på ett sådant sätt att djur och människor aldrig behöver dö från den här världen, men lidande och död har ändå en begränsning. Vi har något större och något bättre att se fram emot, och livet efter detta varar för evigt. När vi börjar leva i det nya Jerusalem så kommer vi inte att utbrista att våra uppförsbackar på jorden inte var värt besväret, för i Guds rike råder total salighet och där finns inga tårar.
Upp. 21:1 Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit, och havet fanns inte mer. 2 Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud, som är smyckad för sin brudgum. 3 Och jag hörde en stark röst från tronen säga: “Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. 4 Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.”
Det var från början inte tänkt att djur (“levande djur” – i princip de som andas och har blod) skulle ätas, men det var innan Adam och Eva syndade och innan de drevs ut från Edens lustgård samt bort från Livets träd som ger liv. Efter den händelsen härskade döden över både djur och människor eftersom våra liv måste begränsas för att slippa leva i evighet i en kall och hård värld drabbad av lidande. Syndens lön är döden, och döden i sig betraktas som en fiende som ska besegras (1 Kor. 15:26). Ändå är döden i den här världen, efter att synden kom in i bilden, något helt nödvändigt och kan ses som ett förbarmande från Guds sida. Han har en bättre väg för oss.
Det var inte förrän efter floden som Gud gav tillåtelse till köttätande.
1 Mos. 29 Och Gud sade: “Se, jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frukt som har frö. Detta skall ni ha till föda.30 Men åt alla djur på jorden, åt alla fåglar under himlen och åt allt som krälar på jorden, åt allt som har liv ger jag alla gröna örter till föda.” Och det skedde så.
1 Mos. 9:1 Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: “Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. 2 Fruktan och skräck för er skall komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand. 3 Allt som rör sig och har liv skall ni ha till föda. Så som jag har gett er de gröna örterna ger jag er nu allt detta. 4 Men kött som har sin själ i sig, nämligen sitt blod, skall ni inte äta, 5 och för ert eget blod, som har er själ i sig, skall jag kräva räkenskap. Jag skall utkräva det av alla djur, likaså av människorna. Av var och en som dödar sin broder skall jag utkräva den människans liv.
I Jesu undervisning om sparvarna så ingår också budskapet att vi är ännu mer värda inför Gud än de billiga sparvarna, och Gud har t o m koll på antal hårstrån på våra huvuden. Visst är det naturligt att frukta för sitt liv om fienden är nära, men vår inställning bör vara att inte vara rädda för människor som maximalt kan döda våra kroppar. Den vi allra mest bör frukta och respektera är Skaparen som ju har makt att göra mer än så. Vid den slutliga domstolen har Skaparen makt att kasta personer i Gehenna (de som inte vill ha något med honom att göra) vilket är långt mer allvarligt än att en människokropp dör och förmultnar. En förmultnad kropp kan få liv igen i Guds värld, men inte en kropp som kastas i Gehenna.
Den första människan som dog blev mördad av sin egen bror. Gud förhindrar inte människor att begå brott i en värld som är skapad med fri vilja, men Guds ögon ser allt och han glömmer inte.
1 Mos. 4:10 Då sade han: “Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken!
Jesus gör återigen en jämförelse med fåglarna här nedan. Det Jesus talar om handlar om TRO, som också resulterar i trygghet och förväntan. Om vi låter världens bekymmer lägga sig som ett lock på vårt andliga liv så kommer vi också ha svårare med vår tilltro till vad Gud kan göra. Den avslöjade hemligheten är “sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också”.
Matt. 6:25 Därför säger jag er: Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna?26 Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Fader dem. Är inte ni värda mycket mer än de? 27 Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? 28 Och varför gör ni er bekymmer för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. 29 Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. 30 Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er?Så lite tro ni har! 31 Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med? 32 Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. 33 Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.34 Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
Den frid som Jesus ger är annorlunda än den frid som världen kan ge:
Joh. 14:27 Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.
Till att börja med så kan vi läsa instruktionerna om arken och dess förflyttning, främst i 4 Mos. 4. Vi har även dessa instruktioner:
4 Mos. 1:50 utan du skall förordna leviterna att förestå vittnesbördets tabernakel med alla dess redskap och tillbehör. De skall bära tabernaklet och alla dess redskap och göra tjänst vid det. Runt omkring tabernaklet skall de ha sitt läger. 51 När tabernaklet skall bryta upp skall leviterna ta ner det, och när tabernaklet skall sättas upp skall leviterna sätta upp det. Om någon annan kommer nära det, skall han DÖDAS.
4 Mos 4:5 När lägret skall bryta upp och Aron och hans söner har täckt över de heliga föremålen och alla dess tillbehör, skall därefter Kehats barn komma för att bära. Men de får inte röra vid de heliga föremålen, ty då skall de DÖ. Detta är vad Kehats barn har att bära av det som hör till uppenbarelsetältet.—17 Och Herren talade till Mose och Aron. Han sade: 18 “Låt inte kehatiternas släktgren utrotas ur leviternas stam, 19 utan gör så här med dem, för att de skall leva och inte dö när de kommer nära de högheliga föremålen: Aron och hans söner skall gå in och anvisa var och en av dem vad han har att göra eller bära, 20 men själva får de inte gå in och se de heliga föremålen, inte ens ett ögonblick, ty då skall de DÖ.”
2 Mos. 25:14 Stängerna skall du skjuta in i ringarna på sidorna av arken, så att man kan bära arken med dem, 15 och de skall sitta kvar i ringarna på arken. De får inte tas bort ur dem.16 I arken skall du lägga vittnesbördet som jag skall ge dig.
4 Mos. 7:9 Åt Kehats barn däremot gav han ingenting, ty de hade hand om de heliga föremålen som de skulle bära på axlarna.
Baserat på ovan information så ser vi att instruktionerna gällande arken var att 1) översteprästen (som var av Arons släkt) hade uppgiften att övertäcka de heliga föremålen så att ingen skulle behöva se/röra vid dem och därmed dö. 2) Endast Kehats släkt (leviter) skulle bära arken. 3) icke-leviter skulle inte kunna komma nära inpå Arken pga dödsrisken, och inte ens Kehats släktingar (leviter) skulle kunna röra vid Arken eller titta på de heliga föremålen ens för ett ögonblick pga dödsrisken 3) Arken skulle bäras av människor, där stängerna skulle vila på deras axlar – inte bärandes av/på djur eller på vagnar.
Hur gick förflyttningen till i verkligheten?
Men läs här hur Davids transport av Arken till Israel (från filisteerna) gick till i verkligheten:
2 Sam. 6:1 Åter samlade David alla de utvalda i Israel, trettiotusen man. 2 David bröt upp och drog åstad med allt sitt folk från Baale-Juda för att därifrån föra upp Guds ark som hade uppkallats efter Namnet, namnet Herren Sebaot, honom som tronar på keruberna. 3 De satte Guds ark på en ny vagn och förde den bort från Abinadabs hus på höjden, och Ussa och Ahjo, Abinadabs söner, körde den nya vagnen. 4 Så förde de Guds ark bort ifrån Abinadabs hus på höjden, och Ahjo gick framför arken. 5 David och hela Israels hus dansade och gladde sig inför Herrens ansikte med alla slags instrument av cypressträ, med harpor, psaltare, pukor, skallror och cymbaler.6 Men när de kom till Nakons tröskplats, räckte Ussa ut handen mot Guds ark och grep tag i den, ty oxarna snavade. 7 Då upptändes Herrens vrede mot Ussa, och Gud slog honom där för hans försyndelse.Och han dog där vid Guds ark. 8 David blev upprörd över att Herren hade brutit ner Ussa. Han kallade det stället Peres-Ussa, som det heter än i dag.9 David greps av fruktan för Herren på den dagen och sade: “Hur skulle Herrens ark kunna komma till mig?”10 Därför ville David inte föra in Herrens ark till sig i Davids stad utan lät ställa den i gatiten Obed-Edoms hus. 11 Sedan blev Herrens ark kvar i gatiten Obed-Edoms hus i tre månader. Och Herren välsignade Obed-Edom och hela hans hus.12 Det blev berättat för kung David att Herren hade välsignat Obed-Edoms hus och allt vad han ägde, för Guds arks skull. Då gick David och förde Guds ark ur Obed-Edoms hus upp till Davids stad under jubel. 13 När de som bar Herrens ark hade gått sex steg framåt, offrade han en tjur och en gödkalv.
1 Krön. 13:1 David rådgjorde med överbefälen och underbefälen och med alla furstarna. 2 Sedan sade David till hela Israels församling: “Om ni finner för gott och om detta är från Herren, vår Gud, låt oss då sända bud åt alla håll till våra övriga bröder över hela Israels land och dessutom till prästerna och leviterna i deras städer med utmarker, att de skall samlas hos oss. 3 Låt oss flytta vår Guds ark till oss, för i Sauls tid frågade vi inte efter den.” 4 Hela församlingen svarade att man skulle göra så, ty alla tyckte att förslaget var gott.5 David samlade då hela Israel, från Sihor i Egypten ända dit där vägen går till Hamat, för att hämta Guds ark från Kirjat-Jearim. 6 David drog med hela Israel upp till Baala, till Kirjat-Jearim, som hör till Juda, för att därifrån föra upp Guds, Herrens, ark, hans som tronar på keruberna och efter vilken den hade sitt namn. 7 De satte Guds ark på en ny vagn och förde bort den från Abinadabs hus. Det var Ussa och Ajo som körde vagnen. 8 David och hela Israel dansade inför Guds ansikte av all kraft till sånger och harpor, psaltare, pukor, cymbaler och trumpeter.9 Men när de kom till Kidons tröskplats, räckte Ussa ut sin hand för att ta tag i arken, ty oxarna snavade. 10 Då upptändes Herrens vrede mot Ussa,och han slog honom därför att han hade räckt ut sin hand mot arken, så att han föll ner död där inför Gud.11 Men David blev upprörd därför att Herren hade brutit ner Ussa och han kallade den platsen Peres-Ussa, som den heter än i dag.12 David greps den dagen av sådan fruktan för Gud att han sade: “Hur skulle jag våga föra Guds ark till mig?” 13 Därför flyttade inte David in arken till sig i Davids stad, utan tog den avsides till gatiten Obed-Edoms hus. 14 Och Guds ark blev kvar i Obed-Edoms hus, hos hans familj, i tre månader. Och Herren välsignade Obed-Edoms hus och allt han ägde.
Leviterna hade ansvar för Arken, och innehade även kunskapen att förklara för andra om de rätta instruktionerna och de enorma riskerna som var inblandade när det gäller Arken och dess transport.
Om man studerar och jämför instruktioner och det egentliga förfarandet, så kan vi se en rad skillnader. I Davids fall så transporterades Arken på vagn dragna av oxar (båda förbjudna) i stället för på människoaxlar. Ingen överstepräst nämns i sammanhanget, vilket kan bero på att ingen sådan fanns närvarande. Var föremålen ens täckta (av någon annan)? Endast Kehats släktingar fick bära Arken, men det finns inget stöd för att Ussa var av levitisk släkt (tvärt om enligt släktregistren i exempelvis 1 Krön. 15). Inte nog med att Ussa inte var av rätt släkt – han rörde också vid Arken som inte ens Kehats släkt fick göra. Eftersom Ussa snabbt kunde lägga sin hand på Arken när djuret klev snett så betyder det att han befann sig nära Arken under vagntransporten. Sällskapet verkade helt ointresserade av Guds instruktioner vad gäller Arken med de heliga budorden. Följde sällskapet kanske filisteisk sed i stället för levitisk?
3 Mos. 20.23 Ni skall inte följa sederna hos de folk som jag driver undan för er, ty just därför att de handlat så som de har gjort, avskyr jag dem.
Att David var upprörd och tagen över det som inträffade är inte svårt att förstå, och känslornas förvärrades förmodligen med tanke på att han själv hade ett stort ansvar i det som hände.
Rättvist?
Men är inte Gud orättvis som dödar en man pga en sådan händelse? Det kanske man skulle tycka om Gud sände en person till en evighet i helvetet trots att personen i fråga endast gjort ett oskyldigt misstag, men Ussa sändes inte till helvetet och var kanske inte heller helt oskyldig. Han dog fysiskt vilket vi allihop kommer att göra oavsett livsstil. Ussas liv förkortades, men Hanoks/Enoks liv förkortades ännu mer eftersom han levde helt enligt Guds önskemål (1 Mos. 5:23-24).
Vi vet inte hur stor insikt Ussa själv hade gällande hans sätt att agera emot Guds bud (han borde vetat bättre) men det förändrar inte att Gud menar vad han säger gäller hans lagar. Han förmedlar inte viktiga bud med mycket allvarliga konsekvenser, för att sedan förklara att han bara skojade och vi kan inte räkna med att han ska se genom fingrarna vid överträdelser. Om man kastar sig utför ett höghus (eller oavsiktligt ramlar) så riskerar man att dö även om man levt ett rättfärdigt liv. En del kanske menar att det är en självklarhet och naturlagar, men Gud har skapat även naturlagarna som är en lika stor verklighet som lagarna gällande Arken. Vidare är det även så att oskyldiga människor dör varje dag, och det inkluderar aborter.
Att Arken och dess innehåll var kopplade till en rad instruktioner var för människornas egen skull, (vilket är värt ett separat blogginlägg). Det handlar om nödvändigheten att känna vördnad och respekt för Guds ord som ger liv i evighet för människorna på jorden. Bland nödvändigheter för människans egen skull var även Kunskapens träd utplacerat i Edens lustgård. Varje gång Adam och Eva passerade det så krävdes ett beslut från deras sida att lämna det orört eftersom Guds bud och vilja är viktigare än kortvarig förbjuden sötma som skulle leda till döden. Det var inte för Guds skull som trädet fanns på plats utan för människornas skull, för att kunna vara vaksamma så att de alltid väljer livets väg i stället för svårmodet och dödens väg. Gud vill alltid det bästa för mänskligheten och han har skapat oss för att söka honom och finna honom (Apg 17).
Jeftas dotter begrät sin frivilliga jungfrudom – inte sin död
Bakgrundshistorien är att Jefta var son till Gilead och en prostituerad kvinna. Hans halvbröder förvägrade honom att dela farsarvet med dem själva just eftersom han var son till en främmande kvinna, och Jefta valde då att bosätta sig på ett annat ställe. Det verkade inte som han levde särskilt gudfruktigt vid den tidpunkten eftersom löst folk anslöt sig till honom för att utföra plundringståg. Men kanhända att han senare omvände sig, framför allt vid tidpunkten när de äldste i orten Gilead bad honom om hjälp i kampen mot ammoniterna. De äldste i Gilead bad stridsmannen Jefta att vara deras anförare och Jefta föreslog själv att han skulle ta på sig rollen som ledare och huvud om Gud gav honom (och Israel) segern mot ammoniterna. För hans del så handlade det alltså inte om att bara vara en temporär anförare i det förestående kriget, utan att ha en permanent roll som Israels huvud, ledare och domare.
Sedan kommer vi till det berömda löftet “vem som än kommer ut mot mig genom dörrarna i mitt hus, när jag välbehållen kommer tillbaka från ammoniterna, skall tillhöra Herren. Jag skall offra honom till brännoffer”. I KJV är formuleringen “I will offer it up for a burnt offering”. Det kan även läsas som “shall be offered by me as a burnt offering”.
Dom. 11:29 Då kom Herrens Ande över Jefta. Han drog genom Gilead och Manasse och vidare genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead ryckte han fram mot ammoniterna. 30 Jefta gav ett löfte till Herren och sade: “Om du ger ammoniterna i min hand, 31 lovar jag att vem som än kommer ut mot mig genom dörrarna i mitt hus, när jag välbehållen kommer tillbaka från ammoniterna, skall tillhöra Herren. Jag skall offra honom till brännoffer.” 32 Så drog Jefta bort mot ammoniterna för att strida mot dem, och Herren gav dem i hans hand. 33 Han tillfogade dem ett mycket stort nederlag, från Aroer ända fram emot Minnit, tjugo städer, och ända till Abel-Keramim. Så blev ammoniterna kuvade under Israels barn.
fortsättning:
Dom. 11:34 När sedan Jefta kom till sitt hus i Mispa, se, då gick hans dotter ut för att möta honom med pukor och dans. Hon var hans enda barn, och utom henne hade han varken son eller dotter. 35 När han fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: “O, min dotter, du gör mig helt förkrossad, du drar elände över mig! Jag har öppnat min mun inför Herren till ett löfte och kan inte ta tillbaka mitt ord.”36 Hon svarade honom: “Min far, har du öppnat din mun inför Herren, så gör med mig enligt dina ord, eftersom Herren nu har gett dig hämnd på dina fiender, ammoniterna.” 37 Hon sade vidare till sin far: “Men uppfyll en begäran: Ge mig två månader, så att jag kan gå upp i bergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor.” 38 Han svarade henne: “Du får gå.” Och han lät henne vara borta i två månader. Då gick hon med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen. 39 Men efter två månader återvände hon till sin far, och han gjorde då med henne efter löftet han hade givit. Och hon hade aldrig känt någon man. Sedan blev det en sed i Israel, 40 att Israels döttrar gick för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år.
Några fakta som vi kan få ut ifrån historien:
Jefta utgav ett heligt löfte till Gud.
Löftet var rimligtvis inte bara något positivt och eftersträvansvärt i Jeftas ögon (om än en uppoffring) utan även i Guds ögon. I versen precis innan löftet får vi veta att Guds ande var över Jefta när han inledde kampen mot ammoniterna, och när Jefta lovade Gud ett brännoffer (en person från Jeftas eget hus) på villkoret att Gud skulle hjälpa honom med en vinst, så blev resultatet att Gud faktiskt hjälpte honom med just detta. Med tanke på informationen att Guds Ande var över Jefta, och att Gud valde att ge ammoniterna i Jeftas hand, så tyder detta på att Gud såg med glädje på Jeftas löfte.
Jefta (och författaren) ansåg att löftet senare blev fullbordat.
Efter att Jeftas dotter förstått bakgrunden till löftet (det heliga löftet i sig samt att Gud hjälpt dem att eliminera hotet från ammoniterna som gisslat Israel en längre tid) så ansåg även hon att löftet måste infrias.
Vi får aldrig läsa om Jeftas dotters död, men däremot beskriver texten två gånger att hon gått iväg för att begråta sin jungfrudom innan löftet skulle fullbordas. Borde hon inte snarare begråta sin snara död där inte bara jungfruodomen stod på spel utan allt som har med ett framtida liv att göra? Precis efter att vi får veta att Jeftas löfte uppfyllts så nämner författare att dottern aldrig känt någon man. Denna information vore ytterst ologisk och förbryllande om den unga kvinnan faktiskt dog. Det är självklart att ung.
Jefta fortsatte som Domare i sex år även efter fullbordandet av löftet, och det verkar inte ha blivit några reaktioner i grannskapet om att han överträtt Guds lag eller betraktades som en mördare.
Mose lag beskriver människooffer som något avskyvärt, men i Hebr. 11 listas Jefta som en heroisk person som gick i tro, som skipade rätt, fick löften uppfyllda, etc.
Det är viktigt att ha i åtanke att människooffer var en styggelse för Gud. Den ende som får släcka liv på ett sådant sätt är Skaparen själv, som ju är den som orsakat allt liv på jorden:
Jer. 7:31 De har byggt upp Tofethöjderna i Hinnoms sons dal för att där bränna upp sina söner och döttrar i eld, fastän jag aldrig har befallt eller ens tänkt mig något sådant.
Hes. 16:20 Du tog dina söner och döttrar, som du hade fött åt mig, och offrade dem till mat åt bilderna. Var det inte nog att du bedrev hor? 21 Du slaktade mina barn och offrade dem åt dessa bilder. 22 Och medan du höll på med sådana vidriga ting och bedrev hor, tänkte du inte på din ungdoms dagar, då du låg naken och blottad och sprattlade i ditt blod.
Ps. 106:36 De tjänade deras avgudar, och dessa blev en snara för dem.37 De offrade sina söner och döttrar åt onda andar.38 De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod, som de offrade åt Kanaans avgudar, och landet blev vanhelgat genom blodet.
Hellre lydnad än offer:
Mika 6:7 Gläds Herren åt bockar i tusental, åt oljeströmmar i tiotusental? Skall jag ge min förstfödde till offer för min överträdelse min livsfrukt till syndoffer för min själ?8 Han har kungjort för dig, o människa, vad gott är. Vad begär väl Herren av dig annat än att du gör det som är rätt, att du älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?
Att offra den förstfödda
Förmodligen tänkte sig inte Jefta att ett djur skulle möta honom i dörrarna, för hur skulle han i så fall undvika att det inte var ett orent djur och därmed odugligt som offer? Man får därför anta att han inte syftade på ett djur utan snarare en människa och allra troligast att det skulle vara någon från hans eget hushåll eftersom det var hans eget hus.
Men var det verkligen så att Jefta emot allt sunt förnuft dödade en människa (från sitt eget hus) genom att offra denna som ett brännoffer? Nej, det är inte troligt med tanke på vad som står i Guds lagar, men kanske det i stället handlade om ett liknande offer som för Hanna vad gäller hennes efterlängtade son Samuel?:
1 Sam. 1:11 Hon gav ett löfte och sade: “Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud.”
Pred. 5:4 Det är bättre att du inte lovar något än att du lovar och inte håller det.
Hannas offer handlade också om ett människooffer, men verkligen inte i form av ett fysiskt brännoffer. Däremot så “offrade” hon sin sons liv till Gud för att han för alltid skulle tjäna honom – vilket sonen Samuel själv växte upp med som en självklarhet och med en innerlig dedikation. Allra lättast att få ihop historien om Jefta (med tanke på att löftet anses vara uppfyllt och hans dotter verkade leva vidare) är om vi förstår hans ord endast som en hänsyftning till ett brännoffer – i en ren symbolisk mening – och med en tanke på Guds bud vad gäller offrandet av “det förstfödda”.
Vi förstår mer om vi läser om Guds lagar gällande offrandet av allt det förstfödda, inklusive alla förstfödda söner. Det var nämligen så att allt som öppnade moderlivet, som var av hankön, skulle offras till Gud. Detta benämndes som en gåva, och när det gäller leviterna så handlade det också om människors offergåvor som tillföll leviterna (som fått sin tjänstgöring direkt av Gud och som heller inte hade några inkomstkällor på samma sätt som de övriga av Jakobs söner). Men även om det inte står omnämnt på alla ställen där vi kan läsa om offrandet av det förstfödda, så gällde också budet att man skulle lösa ut varje förstfödd son. Guds tanke var självfallet aldrig att söner skulle offras som fysiska brännoffer men att de däremot skulle lösas ut efter ett visst mönster. Skälet till lagen om det förstfödda var att Israel alltid skulle ha i minnet vad som hände i Egypten, där Farao vägrade att släppa de slavande israelerna men att Gud på ett mäktigt sätt ingrep och räddade dem. Läs mer om det förstfödda för att förstå bättre varifrån Jefta fått sin inspiration till ett sådant löfte:
2 Mos. 22:29 Du skall inte dröja att bära fram som gåva av det som fyller din lada och av det som kommer från din vinpress. Den förstfödde av dina söner skall du ge åt mig.30 På samma sätt skall du göra med din nötboskap och din småboskap. I sju dagar skall de stanna hos sina mödrar, men på åttonde dagen skall du ge dem åt mig.
2 Mos. 13:11 När Herren låter dig komma in i och ger dig kananeernas land, som han med ed har lovat dig och dina fäder, 12 då skall du överlämna till Herren allt som öppnar moderlivet.Allt förstfött bland din boskap som är av hankön skall tillhöra Herren. 13 Men allt som öppnar moderlivet bland åsnor skall du lösa ut med ett får, och om du inte vill lösa det skall du krossa nacken på det. Varje förstfödd son skall du lösa ut.14 När din son i framtiden frågar dig vad detta betyder, skall du svara honom: Med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten, ur träldomshuset. 15 Eftersom farao hårdnackat vägrade att släppa oss, dödade Herren allt förstfött i Egyptens land, från det förstfödda bland människor till det förstfödda bland boskap. Därför offrar jag åt Herren allt som öppnar moderlivet och är av hankön, och varje förstfödd son löser jag ut.16 Detta skall vara som ett tecken på din hand och som ett band till påminnelse på din panna, ty med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten.”
4 Mos. 3:8 Och de skall ha vården om uppenbarelsetältets alla tillbehör och iaktta vad som åligger Israels barn genom att tjänstgöra vid tabernaklet. 9 Du skall ge leviterna åt Aron och hans söner. De skall ges åt honom som en gåva från Israels barn 10 Men Aron och hans söner skall du ålägga ansvaret för prästtjänsten. Om någon annan inkräktar på den, skall han dödas.”11 Herren sade till Mose: 12 “Se, jag har själv bland Israels barn tagit ut leviterna i stället för alla förstfödda bland Israels barn, alla som öppnar moderlivet. Leviterna skall tillhöra mig, 13 ty alla förstfödda tillhör mig. På den dag då jag slog allt förstfött i Egyptens land helgade jag åt mig allt förstfött i Israel, både bland människor och boskap. De tillhör mig. Jag är Herren.” — 41 Och tag ut åt mig leviterna – ty jag är Herren – i stället för alla förstfödda bland Israels barn, och leviternas boskap i stället för allt förstfött bland Israels barns boskap.” — 44 Och Herren sade till Mose: 45 “Tag ut leviterna i stället för allt förstfött bland Israels barn och leviternas boskap i stället för deras boskap. Leviterna skall tillhöra mig. Jag är Herren. 46 Men för att lösa de 273 personer av Israels barns förstfödda som överstiger leviternas antal, 47 skall du ta fem siklar silver för varje person. Du skall ta upp dem efter helgedomssikelns vikt, sikeln räknad till tjugo gera.
4 Mos. 18:6 Det är jag som har utvalt era bröder, leviterna, bland Israels barn. De är en gåva åt er, givna åt Herren till att förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet.— 15 Allt som öppnar moderlivet, varje varelse, människa eller djur, som de för fram till Herren skall tillhöra dig. Men det förstfödda bland människor skall du friköpa. Även det förstfödda bland orena djur skall du friköpa. 16 När de är en månad gamla skall du friköpa dem med den lösensumma som är bestämd till fem siklar silver, efter helgedomssikelns vikt, som är tjugo gera. 17 Men det förstfödda bland nötboskap eller det förstfödda bland får eller det förstfödda bland getter skall du inte friköpa. Det är heligt. Deras blod skall du stänka på altaret, och deras fett skall du förbränna som ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren.
Neh. 10:34 Vi, prästerna, leviterna och folket, kastade lott om vedoffret, hur man varje år skulle föra det till vår Guds hus på bestämda tider, efter våra familjer, och bränna det på Herrens, vår Guds, altare så som det är skrivet i lagen.35 Till Herrens hus skulle vi varje år föra förstlingen av markens gröda och förstlingen av all frukt på alla slags träd. 36 Så som det är skrivet i lagen skulle vi också föra till Guds hus, till prästerna som gjorde tjänst i vår Guds hus, de förstfödda av våra söner och av vår boskap, och de förstfödda av vår nötboskap och vår småboskap.
5 Mos. 12:17 Du får inte inom dina portar äta tionden av din säd, ditt vin och din olja och inte heller det förstfödda av din nötboskap och din småboskap eller något av de löftesoffer som du gett löfte om eller av dina frivilliga offer eller av dina händers bidrag.
5 Mos. 14:23 Du skall äta ditt tionde inför Herrens, din Guds, ansikte på den plats som han utväljer till boning åt sitt namn: tiondet av din säd, ditt vin och din olja, liksom det förstfödda av din nötboskap och småboskap, så att du lär dig att alltid frukta Herren, din Gud.
Att de förstfödda sönerna skulle lösas ut (friköpas) är en viktig ledtråd vad gäller Jeftas agerande, för detta skulle kunna varit även hans plan från början till slut. Även det friköpta betraktades symboliskt som ett brännoffer, även om det ersattes med ett friköp. Nu var inte Jeftas förstfödda någon son, men hela hans löfte var ytterst unikt. Han kunde heller inte veta säkert att den som först skulle möta honom i dörrarna till sitt hus skulle vara “förstfött”, men däremot var ju hela löftet baserat på premissen att personen åtminstone skulle vara först ut genom husdörrarna: “vem som än kommer ut mot mig genom dörrarna i mitt hus”. Alltså den första som kommer ut. Inte först ut genom moderlivet, men väl ut genom dörrarna.
Jeftas dotter – utvald att tjäna Gud
Även om Jefta rev sönder sina kläder i upprördhet över att få se sin dotter som den första genom dörrarna, så kan detta inte ha varit oväntat för honom. Det kan självfallet ha varit så att han hoppades att den första genom dörrarna skulle vara någon annan, men hans löfte innebar verkligen ett mycket stort uppoffrande med tanke på vad som stod på spel. Texten säger också att dottern var fast besluten att fullfölja och infria faderns löfte. Däremot får vi inte veta exakt hur hennes tjänstgöring för Gud såg ut, och hur hennes vardag blev.
Man kanske kan tycka att Jeftas dotter gick en mycket tragisk framtid till mötes genom att behöva dedikera hela sin framtid till att tjäna Gud i stället för att skaffa familj, men man bör även fundera på hur hennes, och hela Israels, framtid skulle sett ut om inte Jefta hade accepterat uppdraget att gå emot ammoniterna med hjälp av Gud, och om ammoniterna skulle blivit herrar över Israel? Då hade förmodligen framtiden sett ännu värre ut, och hon skulle med största säkerhet också ha förlorat sin far.
I livets uppförsbackar får vi försöka tänka på att livet på jorden är en kort parentes, och att det bästa ligger framför oss i Guds permanenta rike.
Det talas om en tradition som följde efter händelsen med Jeftas dotter: “Sedan blev det en sed i Israel, 40 att Israels döttrar gick för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år”. Denna sed pågick förmodligen så länge som Jeftas dotter levde, genom att hennes väninnor, och kanske andra människor, gjorde pilgrimsresor till henne varje år. Hennes beslut att gå med på faderns löfte mottogs alltså med stor tacksamhet och respekt. Man kan jämföra den årliga seden med 1 Sam. 1:3; 2:19, där Hanna gjorde årliga besök hos sin son Samuel så länge han levde.
Jefta utförde en heroisk insats:
Hebr. 11:31 Genom tron undgick skökan Rahab att gå under tillsammans med dem som inte trodde, eftersom hon hade tagit emot spejarna som vänner.32 Vad skall jag säga mer? Jag skulle inte hinna med att berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David, Samuel och profeterna. 33 Genom tron besegrade de kungariken, skipade rätt, fick löften uppfyllda, täppte till lejons gap, 34 släckte rasande eld och undkom svärdsegg. De var svaga men blev starka, de blev väldiga i strid och drev främmande härar på flykten.
1 Sam. 12:11 beskriver det som att det var Herren som sände Jefta att rädda folket från sina fiender.
1 Sam. 12:10 Men de ropade till Herren och sade: Vi har syndat, för vi har övergett Herren och tjänat baalerna och astarterna. Men rädda oss nu från våra fienders hand, så skall vi tjäna dig. 11 Herren sände då Jerubbaal, Bedan, Jefta och Samuel och räddade er från era fiender runt omkring, och ni fick bo i trygghet.
Historien om Jefta är en av flera berättelser om en person som inte är mycket värd i andra ögon (t. ex hans bröders), men som slutar med att han blir en person av stor betydelse. Även om hans egen släkt på jorden slutade med hans dotter, som ju inte fick några barn.
Ordspråksboken innehåller många goda råd och varningar för människorna som han skapat. Där kan vi få veta vad som smärtar Gud allra mest, vilket är kopplat till människornas brist på kärlek och respekt till varandra. Det som är en synd inför Gud är att inte älska Gud över allting, och att inte älska sin nästa som sig själv. En del av detta innebär att vi också måste älska Gud av hela vårt förstånd, vilket innebär att vi måste lära oss hur Gud är logisk, tydlig och fullständigt rättvis när han dömer våra hjärtan. Om det är något vi inte förstår vad gäller Guds ord och handlingar så kan vi be om vishet och studera i skriften. Den helige Ande kan leda oss rätt om vår vilja finns.
Matt. 22:37 Han svarade: “Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.38 Detta är det största och främsta budet. 39 Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv.40 På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.”
Sex-sju saker som Gud hatar/avskyr
Ord. 6:16 Sex ting är det som Herren hatar, ja, sju som han avskyr:17 stolta ögon, en lögnaktig tunga, händer som utgjuter oskyldigt blod, 18 ett hjärta som smider onda planer, fötter som skyndar till det som är ont,19 den som främjar lögn genom att vittna falskt och den som vållar trätor mellan bröder.
Summerat vad Gud hatar med andra ord:
Ha stolta ögon – som avspeglar t ex falsk skrytsamhet, hån, arrogans
Sprida lögner, halvsanningar och falska rykten
Utgjuta oskyldigt blod – såsom att låta oskyldiga få skulden
Smida och utföra onda planer, som kan drabba medmänniskor negativt
Uppsöka ondska – såsom att orsaka problem för andra, leva i synd, etc
Sprida lögn och förtal genom att vittna falskt om medmänniskor
Orsaka trätor och kiv bland människor som annars skulle kunna leva i frid
Här gäller det verkligen att rannsaka sig själv, för jag tror vi alla gjort oss skyldiga till en del av de ovan nämnda överträdelserna, inte bara en gång, utan flera.
För att ge ett exempel på även kristna människors blindhet till sin egen inblandning i ryktesspridning och förtal så skulle man kunna nämna sverigedemokraten Björn Söder. Människor kanske omedvetet utsett honom till en person som det är ok att hata och mobba. För att rättfärdiga mobbningen krävs det först att man tillskriver honom åsikter han inte har (upprätta en halmgubbe) och även det kanske görs mer eller mindre omedvetet. I Björn Söders fall handar det vanligtvis om idén att han inte skulle anse att man kan vara jude/same samtidigt som man är svensk, vilket är det totalt motsatta till det han faktiskt sagt både 2014 och 2018 samt åren innan och däremellan. Förtalarna känner sig förmodligen trygga med att i princip hela gammelmedia hävdar samma sak, liksom många politiker, kulturpersonligheter, liksom vänner och bekanta. Så många kan väl inte ha fel? Ett sådant argument kallas för argumentum ad populum (eller på engelska “an appeal to consensus”).
En del ryktesspridare är dessutom helt ointresserade av att få Björn Söders försvar och citat från honom själv (direkt från källan) där han tydligt strider för minoriteters rätt att just få behålla sina minoritetsidentiter i kombination med sina svenska medborgarskap, samt att de självklart också kan identifiera sig som svenskar och/eller sin minoritet. (Om jag skulle flytta till Spanien så skulle jag förmodligen identifiera mig mest som svensk resten av livet, även om jag skulle respektera och efterfölja spanska lagar.) Men att läsa längre citat direkt från Björn Söder (inte bara enstaka citat utan att ens veta hur frågan löd) skulle ju ikullkasta den populära lögnen om honom som man trivts med att sprida, och kanske de omedvetet även tänker “han är ju bara en sverigedemokrat och då kan det kan väl inte vara så noga med sanningen?” Hur skulle vi kristna själva uppleva det om vi blev förtalade på falska grunder, och där mobbarna dessutom var helt ointresserade av att gå till oss (de förtalade) för att höra vår version? Är det inte tryggast att gå till källan direkt för att minimera risken för missförstånd? Skulle vi vilja att Gud bedömde oss baserat på omdömen från människor som avskyr oss? Låt oss inte glömma Paulus äventyr i Efesus där han hade problem med att “alla” trodde på falsk ryktespridning om honom och hans följeslagare.
Apg. 19:29 Hela staden kom i uppror, och folk rusade alla på en gång till teatern och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två makedonier som var Paulus följeslagare. — 32 Där skrek några ett, andra något annat. Folkmassan var i uppror, och de flesta visste inte ens varför de hade samlats.
Ett klokt visdomsord om skvaller:
Ord. 16:28 En falsk människa vållar trätor, den som skvallrar skiljer vänner åt.
Döma med olika måttstockar
Att döma människor med olika måttstockar är något som Gud alltid avskytt. Det handlar nämligen om en orättvisa som drabbar människor, och om det är kristna som dömer orättfärdigt så är hyckleri involverat. Det skulle kunna handla om politiker, hotellägare, fackpampar, rektorer, pastorer, etc som ivrigt förklarar att de inte vill ha något att göra med sverigedemokrater pga “värdegrunden” samtidigt som de dels misslyckas med att bevisa det hemska de förfasas över, och dels visat sig vara öppna för människor som uttryckt sig antisemitiskt, upphöjt kommunism, diktaturer, etc. Sverige är som land tyvärr skyldigt för att döma med olika måttstockar och att ha olika lagar/förmåner för olika människor. Motsatsen till “allas lika värde” lärs ut av vår regering om man ser till deras handlande.
Exempel på bibelverser om att döma med olika måttstockar:
5 Mos. 25:13 Du skall inte ha två slags vikt i din börs, en stor och en liten, 14 och i ditt hem skall du inte ha två slags efamått, ett stort och ett litet. 15 Full och rätt vikt skall du ha. Fullt och rätt efamått skall du också ha, för att du må leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. 16 För Herren, din Gud, avskyr alla som gör orätt på detta sätt.
Ord. 11:1 Herren avskyr falsk våg, full vikt behagar honom.
Ord. 20:10 Två slags vikt och två slags mått, Herren avskyr bådadera. —Herren avskyr två slags vikter, falsk våg är av ondo.
Sak. 8:16 Men detta är vad ni skall göra: Tala sanning med varandra, döm i era portar rätta domar som ger frid.17 Tänk inte ut ont mot varandra i era hjärtan och ha inte kärlek till falska eder, ty allt sådant hatar jag, säger Herren.
Gud sägs avsky människor som tillber falska gudar eftersom ju dessa gudar inte kan hjälpa dem till vare sig ett gott liv eller till deras själars frälsning. Gud vore inte en rättfärdig Gud om han inte avskydde det onda och älskade det goda. Fler verser om det Gud hatar/avskyr:
Ord. 3:32 Ty Herren avskyr den som är falsk, men han är förtrogen med de rättrådiga.33 Herrens förbannelse vilar över den ogudaktiges hus, men de rättfärdigas hem välsignar han.34 Bespottare bespottar han, men de ödmjuka ger han nåd.35 De visa får ära till arvedel, de dåraktiga får skam.
Ord. 8:13 Att frukta Herren är att hata det onda. Högfärd, högmod, ett ont leverne och en falsk mun, det hatar jag. — 36 Men den som syndar mot mig skadar sin själ, alla de som hatar mig älskar döden.
Ord. 15:9 Herren avskyr den ogudaktiges väg, men den som far efter rättfärdighet älskar han.
Ord. 16:5 Herren avskyr de högmodiga,de blir förvisso inte ostraffade.
Ps. 5:5 Du är inte en Gud som älskar ogudaktighet, den som är ond får ej bo hos dig. 6 De övermodiga består inte inför dina ögon, du hatar alla ogärningsmän.7 Du förgör dem som talar lögn, Herren avskyr de blodtörstiga och falska.
5 Mos. 12:31 Så skall inte du göra när du tillber Herren, din Gud, ty allt som är avskyvärt för Herren och som han hatar, det har de gjort till sina gudars ära. Ja, till och med sina söner och döttrar bränner de upp i eld åt sina gudar.
Ja, Gud hatar av naturliga skäl orättfärdighet, eftersom han älskar det motsatta:
Ps. 11:5 Herren prövar den rättfärdige, men den ogudaktige och den som älskar våld, dem hatar hans själ.
Hebr. 1:8 Men om Sonen säger han: Gud, din tron står i evigheters evighet, och rättens spira är ditt rikes spira. 9 Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet. Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens oljamer än dina medbröder.
1 Joh. 2:5 Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom. 6 Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde.—9 Den som säger sig vara i ljuset och hatar sin broder är ännu kvar i mörkret. 10 Den som älskar sin broder förblir i ljuset, och i honom finns inget som leder till fall.11 Men den som hatar sin broder är i mörkret och vandrar i mörkret. Han vet inte vart han går, ty mörkret har förblindat hans ögon.
1 Joh. 3:15 Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv i sig.
Gud är kärlek!
En del ateister får för sig, att om Gud är kärlek och verkligen älskar människor på djupet så accepterar han, eller åtminstone förlåter, deras livsstilar oavsett vilka de är. Så fungerar dock inte en kärleksfull Gud, och himmelriket vore heller inget eftersträvansvärt om det fanns synd och sorg även där. Gud förlåter dock vid sann omvändelse, vilket betyder att man vänder sig bort från att överträda Guds bud.
Paulus förklarar främst i Korintierbrevet hur grundläggande kärleken är för både livet och gemenskapen.
1 Kor. 13:1 Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.2 Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.3 Och om jag delade utallt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna. 4 Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst,5 den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.6 Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen.7 Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
I ett sammanhang så kan man säga att Gud älskar ALLA människor eftersom Jesus dog för hela världen och VAR OCH EN som tror på honom kan få evigt liv. Gud sände sin son för att världen skulle bli frälst genom honom. Om Gud fått bestämma så hade detta inneburit alla människor eftersom Gud vill att alla ska bli frälsta, men kärlek är inte tvingande för då vore det inte en sann och fri kärlek. Vi har en fri vilja och är inte förprogrammerade marionetter som bara kan välja en väg. Jesus mål var inte att döma världen, utan snarare att frälsa världen (och alla har erbjudits ljuset), men människor dömer sig själva genom att kasta sig utför stupet.
På ett annat sätt, som vi sett i flera verser ovan, så “avskyr/hatar” Gud sina motståndare som lever i synd. Det går alltså att älska och hata samtidigt, beroende på sammanhang.
Joh. 3:16 Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. 17 Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. 18 Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn. 19 Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. 20 Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. 21 Men den som lyder sanningen kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud.”
Johannes evangelium 14-16 förklarar kärleken till Gud och hans bud. Älskar vi Herren så är det naturliga att vi lyder honom då vi håller oss kvar i vinträdet. Men något tvång finns inte.
Joh. 14:15 Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.16 Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, — 21 Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom.”22 Judas – inte Judas Iskariot – frågade: “Herre, hur kommer det sig att du vill uppenbara dig för oss och inte för världen?” 23 Jesus svarade: “Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. 24 Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig.
Joh. 15:9 Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. 10 Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek.11 Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig. 12 Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.13 Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner.14 Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er.—17 Och det befaller jag er att ni skall älska varandra.
Joh. 16:26 Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, 27 ty Fadern själv älskar er, eftersom ni har älskat mig och tror att jag har utgått från Gud.
Man kan inte älska Gud och hata sin kristna broder. Ja, vi får “hata” synden och syndaren på det sättet som vi sett Gud göra i flera verser ovan, men kärlek består i en önskan att även vår värsta fiender omvänder sig och får liv – så de kommer med i den kristna gemenskapen tillsammans med oss. Skadeglädje, illvilja och ondska får inte plats i kärleken. Vi bör be för våra fiender, och inte önska att de går under.
1 Joh. 4:7 Mina älskade, låt oss älska varandra, ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar är född av Gud och känner Gud.8 Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlek. 9 Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. 10 Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. 11 Mina älskade, om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra. 12 Ingen har någonsin sett Gud. Om vi älskar varandra förblir Gud i oss, och hans kärlek har nått sitt mål i oss. 13 Vi vet att vi förblir i honom och han i oss, därför att han har gett oss av sin Ande. 14 Vi har sett och vittnar om att Fadern har sänt sin Son som världens Frälsare. 15 Den som bekänner att Jesus är Guds Son, i honom förblir Gud och han själv förblir i Gud. 16 Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom.17 I detta har kärleken nått sitt mål hos oss: att vi är frimodiga på domens dag. Ty sådan han är, sådana är också vi i den här världen. 18 Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. 19 Vi älskar därför att han först har älskat oss. 20 Om någon säger att han älskar Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. 21 Och detta är det bud som vi har från honom, att den som älskar Gud också skall älska sin broder.
1 Joh. 5:2 När vi älskar Gud och håller hans bud, då vet vi att vi älskar Guds barn. 3 Detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Och hans bud är inte tunga.4 Ty allt som är fött av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. 5 Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds Son?
Ps. 97:10 Ni som älskar Herren, hata det onda. Han bevarar sina frommas själar, ur de ogudaktigas hand räddar han dem.
Trots att vi kan läsa att Gud avskyr de orättfärdiga syndarna som orsakar plåga bland sina medmänniskor, så kan man ändå säga att Gud ändå älskar dem eftersom hans son dog för dem. Det är glädje i himlen för var och en som omvänder sig, eftersom det innebär ytterligare en person som vänt synden ryggen och fått evigt liv.
Rom. 5:6 Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. 7 Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. 8 Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.
2 Kor. 5:14 Ty Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. 15 Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem.
Ef. 2:4 Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, 5 också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta.
Att “hata” kan användas som nedan i en hyperbol, där Jesus menar att i jämförelse med honom själv – som är den ende som kan ge oss livgivande vatten och evigt liv – så måste man “hata” alla andra, som i sammanhanget helt enkelt betyder att allting och alla andra måste komma i andra hand. Inte ens nära familjemedlemmar bör vi älska mer än Skaparen. Familjemedlemmar är temporära i en temporär värld, men Gud och hans rike varar i evighet. Detta betyder inte att vi kan behandla familjemedlemmar med en axelryckning, utan återigen bara att prioritera rätt i våra liv. Skaparen måste komma före det skapade.
Luk 14:26 “Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor, sin hustru och sina barn, sina bröder och systrar, ja, även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge.
Gud frestar ingen, än mindre orsakar någon att synda
Det finns verser som gärna tas ur sitt sammanhang för att försöka bevisa att Gud på något sätt vill att människor ska synda – såsom tankegången är inom “konsekvent” kalvinism.
Ett exempel är Rom. 11:32, som kan läsas i sitt sammanhang nedan:
Rom. 11:29 Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra. 30 Ni var tidigare olydiga mot Gud, men har nu fått barmhärtighet genom deras olydnad. 31 Så har nu också de varit olydiga för att de skulle få förbarmande genom den barmhärtighet som ni får. 32 Ty Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla.
Versen ska inte läsas som om Gud orsakar så att människor blir olydiga, för att sedan kunna ha förbarmande över alla. Till att börja med är ämnet i kapitlet förhållandet mellan Judar och hedningar med avseende på frälsningen. Kapitlet börjar med frågan “Har då Gud förskjutit sitt folk? (Rom. 11:1), och folket i fråga är som bekant Israel.
Kanske lättare att förstå tankegången om de båda grupperna tydliggörs
Ni (hedningar) var tidigare olydiga mot Gud, men har nu fått barmhärtighet genom deras (judarnas) olydnad. 31 Så har nu också de (judarna) varit olydiga för att de (judarna) skulle få förbarmande genom den barmhärtighet som ni (hedningar) får. 32 Ty Gud har gjort alla (judar och hedningar) till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla (judar och hedningar).
Verserna passar dåligt ihop med kalvinismen. Om ALLA blivit fångade under olydnaden så lovar texten att dessa ALLA erbjuds förbarmande från Gud. Det står inte att alla gjorts till fångar under olydnaden och Gud ger förbarmande till några få. Om tolkningen i stället handlar om att Guds barmhärtighet utsträcker sig till “alla” i betydelse av några få ur grupperna judar och hedningar (inte alla människor på jorden), så tvingas vi tillstå att det tidigare nämnda “alla” (alla har gjorts fångar under olydnaden) också betyder “några få” människor ur grupperna judar och hedningar. Det skulle innebära att några få människor är skyldiga till synd och inte alla människor på jorden. Det är en väg kalvinisterna är ovilliga att gå.
Det är människorna som pga sin synd gjorts till fångar. “Slavar” är ett annat begrepp som Paulus använder sig av i Romarbrevet. Det är alltså människorna själva som satt sig i den sitsen, eftersom vi är slavar till den som vi lyder. Lyder vi synden är vi slavar under synden och inte fria, säger Paulus. Det är verkligen inte Gud som vi kan beskylla för att placera oss under ett syndaok. Gud har heller aldrig bestämt sig för att stoppa all synd från att inträffa (det skulle inverka på människans fria vilja), men tillåter den ända tills hans rike tar vid. Han erbjuder barmhärtighet och nåd till alla trots människornas egna dåliga val. Dock inte utan krav eller villkor. Villkoren kan uttryckas med omvändelse och tro.
Jämför gärna med nedanstående verser som förklararar kapitlet mer ingående. Här förklaras tydligt att “genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att detta skulle väcka deras avund”. och “i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem”:
Rom. 11:11 Jag frågar nu: Inte har de väl snubblat för att de skulle falla? Visst inte. Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att detta skulle väcka deras avund.12 Och om deras fall har varit till rikedom för världen och deras fåtal varit till rikedom för hedningarna, hur mycket mer skall då inte deras fulla antal vara det?13 Och till er hedningar säger jag: som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt 14 i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem. 15 Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda?
Men bara för att frälsningen erbjuds även till hedningar (som inte ingår i Israels folk) så innebär det inte att hedningar aldrig riskerar att huggas av olivträdet. Vi vet from Joh. 15 att vi kan huggas av pga brist på frukt, och här nedan ser vi att vi kan huggas av pga brist på tro. Tro och gärningar krävs alltså, precis som även Jakob säger i Jak. 2:24 (som många kristna förfäras över eftersom de blivit vana vid historien att tro + ingenting räcker).
Rom. 11:16 Om förstlingsbrödet är heligt, är degen helig. Och om roten är helig, är grenarna heliga. 17 Men om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets feta rot, 18 då skall du inte förhäva dig över grenarna. Men om du förhäver dig skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig.19 Nu invänder du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. 20 Du har rätt, för sin otros skull bröts de bort, men du står kvar genom tron. Var inte högmodig utan lev i fruktan. 21 Ty om Gud inte skonade de naturliga grenarna skall han inte heller skona dig. 22 Se här Guds godhet och stränghet: hans stränghet mot dem som föll, hans godhet mot dig, om du blir kvar i hans godhet, annars blir också du borthuggen.23 Men även de andra kommer att bli inympade, om de inte blir kvar i sin otro. Gud har ju makt att ympa in dem igen. 24 Ty om du har blivit borthuggen från det vilda olivträd som du av naturen tillhörde, och mot naturen har inympats på ett äkta olivträd, hur mycket lättare kommer då inte dessa naturliga grenar att ympas in på sitt eget olivträd.
Även i Galaterbrevet kan vi läsa samma historia om att “innesluta allt under synd”, och att kravet på befrielse är tro:
Gal. 3:22 Men nu har Skriften inneslutit allt under synd, för att det som var utlovat skulle ges genom tron på Jesus Kristus åt dem som tror.23 Innan tron kom hölls vi i fängsligt förvar och var bevakade av lagen, tills tron skulle uppenbaras.
Guds gåva till de rättfärdiga är EVIGT LIV. Syndens lön däremot är EVIG DÖD, som är de orättfärdigas lön. Alternativen handlar alltså om evigt liv vs evig död. Inte om evigt liv vs evig bestraffning i en flammande eld.
När en person dör, som inte velat ha något med Gud att göra och som levt i synd och mörker, så hamnar den personen inte direkt i ett brinnande helvete. Den personen inväntar i stället den yttersta dagen (Jesu återkomst) då han/hon kommer att vakna upp ur graven och få sin helt korrekta dom. Sedan kommer bestraffningen, men Bibeln säger inte att den varar utan slut.
I liknelsen om fåren och getterna i Matt. 25 här nedan så får vi inte bara veta att gärningar är vad som skiljer dessa åt (både fåren och getterna hade nämligen en tro på Gud) och att det vi gör spelar roll för vår frälsning (jämför också Jak. 2:24 som säger att vi är rättfärdiga av gärningar och inte av tro allena), men även att “den eviga elden” är beredd åt djävulen och hans änglar. Det innebär också en risk att de som följer djävulen också följer honom in i elden, men frågan är vad det grekiska ordet för “evig” betyder. Om de som levt rättfärdigt förtjänar att leva för evigt, så borde det betyda att de övriga (de orättfärdiga) förtjänar att INTE leva för evigt utan snarare att dö. Syndens lön är som bekant DÖDEN. Alla ska vi en gång dö, men de som är Guds barn ska en dag ärva Guds rike och få evigt liv.
Matt. 25:41 Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. 42 Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. 43 Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. 44 Då skall de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte? 45 Då skall han svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni inte har GJORT för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. 46 Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.”
“Evig” ovan är översatt från det grekiska adjektivet αἰώνιος (aiónios, Strong’s 166), och kommer från substantivet aiṓn (Strong’s 165). Det kan betyda en lång tid utan slut men det är inte en nödvändigt översättning. Framför allt måste man tänka på att det är skillnad på att bestraffas i en eld för evigt jämfört med att det snarare är straffet (död och separation från Gud) som är evigt utan slut. Bestraffningen/plågan varar inte nödvändigtvis i evighet men däremot straffet.
Liddell and Scott’s Greek lexikon om aion: “1. A space or period of time, especially a lifetime, life. — Also one’s time of life, age: the age of man. — 2. A long space of time, eternity. —3. A space of time clearly defined and marked out, an era, age — this present life, this world.”
Om syndens lön är döden så innebär det att en slutgiltig dödsdom på domedagen (då alla chanser till förbättring är uttömda) innebär ett evigt/oåterkalleligt straff – på så sätt att det handlar om ett slutgiltigt beslut och en tillvaro (nämligen döden) som varar för evigt. Fåren i liknelsen ovan kan se fram emot motsatsen – evigt liv till skillnad från evig död. Att de ogudaktiga hamnar i elden står alltså klart, men det är inte klart att individerna i den fortsätter att leva i evighet utan slut för att de av någon anledning inte brinner upp. Men om fallet skulle vara att de inte brinner upp så har de ju också evigt liv liksom fåren, vilket ju inte var de ogudaktigas straff. Det var ju den slutgiltiga döden som var deras straff, och det handlar om utsläckande av liv. Straffet gäller för evigt eftersom det är oåterkalleligt, men straffandet varar inte för evigt. (På svenska har vi det vanliga korsordsordet “eon”, som handlar om en mycket lång tid.)
Ska människor plågas dag och natt i evigheternas evigheter – utan slut?
Om djävulen, vilddjuret och den falske profeten kan vi läsa att de ska plågas “forever and ever” (KJV), eller:
Upp. 20:10 Och djävulen som hade bedragit dem, kastades i sjön av eld och svavel, där också vilddjuret och den falske profeten är. Och de skall plågas dag och natt i evigheternas evigheter.
Dessa “eoners eoner” skulle givetvis kunna handla om tider av plåga som aldrig tar slut, men inte heller detta är säkert trots att vi kan läsa om aion två gånger i rad. Framför allt handlar versen endast om de omnämnda personerna som åstadkommit obeskrivlig plåga för människorna på jorden. Eftersom vi även kan läsa att de ska plågas “dag och natt” kan vi åtminstone vara säkra på att det inte handlar om att kastas i elden och sedan dö inom sekunder/minuter enligt normala omständigheter, utan Gud kommer att se till att plågan för dessa individer i stället sträcker sig ofantligt mycket längre. Det handlar om dagar och nätter under eoners eoner. Svårt att säga hur lång tid detta kan vara, och kanske det heller inte spelar så stor roll för hur vi lever våra liv? Däremot vore det olyckligt att tillskriva den rättfärdige Guden negativa egenskaper och tillvägagångssätt som han inte skulle befatta sig med, om sanningen egentligen är en helt annan.
Enligt Enoks bok så handlar stjärnornas/änglarnas straff om tiotusen år. De stjärnor som åsyftas är här sju specifika stjärnor, och det skulle kunna handla om de stjärnor som Bibeln beskriver som “irrande” stjärnor (till skillnad från de fasta stjärnorna) – som idag kallas “planeter”. Det finns dock en ännu värre framtid för en del andra änglar (förmodligen de som fick barn med kvinnor på jorden), och deras straff sägs vara för evigt (vilket mycket väl bokstavligen skulle kunna vara för evigt utan slut):
1 Enoch 21:1. And I proceeded to where things were chaotic. 2. And I saw there something horrible: I saw neither a heaven above nor a firmly founded earth, but a place chaotic and horrible. 3. And there I saw seven stars of the heaven bound together in it, like great mountains and burning with fire. 4. Then I said: ‘For what sin are they bound, and on what account have they been cast in hither?’ 5. Then said Uriel, one of the holy angels, who was with me, and was chief over them, and said: ‘Enoch, why dost thou ask, and why art thou eager for the truth? 6. These are of the number of the stars of heaven, which have transgressed the commandment of the Lord, and are bound here till ten thousand years, the time entailed by their sins, are consummated.’ 7. And from thence I went to another place, which was still more horrible than the former, and I saw a horrible thing: a great fire there which burnt and blazed, and the place was cleft as far as the abyss, being full of great descending columns of fire: neither its extent or magnitude could I see, nor could I conjecture. 8. Then I said: ‘How fearful is the place and how terrible to look upon!’ 9. Then Uriel answered me, one of the holy angels who was with me, and said unto me: ‘Enoch, why hast thou such fear and affright?’ And I answered: ‘Because of this fearful place, and because of the spectacle of the pain.’ 10. And he said unto me: ‘This place is the prison of the angels, and here they will be imprisoned for ever.’
I nedanstående liknelse kan vi se att ordet aión omöjligt kan betyda en tid utan slut. Här kan vi tvärt om läsa att skördetiden är tidsålderns (aiōnos) slut, vilket i sig betyder att den tidsåldern inte varar för evigt. Efter den tidsåldern tar en annan sorts tidsålder vid då skörden är inbärgad. Då blir det sedan vila från arbetet och de rättfärdiga ska lysa som solen. De ondes barn (djävulens barn) kastas i elden och plågas åtminstone så pass länge att de hinner gråta och skära tänder i eldens hetta.
Matt. 13:30 Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge.”—36 Sedan lämnade Jesus folkskaran och gick hem. Hans lärjungar kom då fram till honom och sade: “Förklara för oss liknelsen om ogräset i åkern.” 37 Han svarade: “Den som sår den goda säden är Människosonen. 38 Åkern är världen. Den goda säden är rikets barn, ogräset är den ondes barn. 39 Ovännen som sådde det är djävulen. Skördetiden är tidsålderns (αἰῶνός), slut och skördemännen är änglar. 40 Som när ogräset samlas ihop och bränns upp i eld, skall det vara vid tidsålderns slut.41 Människosonen skall sända ut sina änglar, och de skall samla ihop och föra bort ur hans rike alla som blir andra till fall och lever i laglöshet, 42 och de skall kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.43 Då skall de rättfärdiga lysa som solen, i sin Faders rike. Hör, du som har öron att höra med!
Sodom och Gomorra sägs i Juda brev ha fått ett straff i EVIG (aiónios) eld. Evig eld? Brinner Sodom och Gomorra fortfarande? Nej, självfallet inte, och Petrus intygar att städerna förvandlats till aska (de finns inte mer) och utgör ett exempel på vad som ska hända de ogudaktiga! Tänk över detta noga! Oomvända syndare (de orättfärdiga) ska alltså förvänta sig ett likadant öde som Sodom och Gomorra om de inte omvänder sig innan frälsningsdörren stängs. Eftersom Sodom och Gomorra förvandlats till aska (de har upphört att existera), så vet vi att de ogudaktiga kan förvänta sig samma öde. Om du hävdar att stycket nedan handlar om de ogudaktigas fysiska kroppar (som blir till aska) och inte deras själar (som skulle plågas i evighet), så blir det Petrus säger obegripligt eftersom han endast ringar in ödet för de ogudaktiga. Han hävdar inte att BÅDE de ogudaktiga och de rättfärdiga ska råka ut för Sodom och Gomorras exempel.
Juda 1:5 Även om ni redan vet allt vill jag påminna er om hur Herren räddade sitt folk ur Egypten och sedan dödade dem som inte trodde. 6 Tänk också på de änglar som inte bevarade sin höga ställning utan övergav sin rätta hemvist. Dem håller han i förvar i mörker med eviga bojor till den stora dagens dom. 7 Så är det med Sodom och Gomorra och städerna däromkring. På samma sätt bedrev de otukt och följde onaturliga begär. De står som ett varnande exempel och får sitt straff i EVIG eld.
2 Pet. 2:6 Ty Gud skonade inte de änglar som hade syndat utan kastade dem i avgrunden och överlämnade dem åt mörker och kedjor, för att de skulle hållas i förvar till domen.— 6 Städerna Sodom och Gomorra dömde han till undergång. Han lade dem i aska och gav så ett exempel på vad som skulle hända de ogudaktiga.
Här finns ytterligare stöd för att en eon inte alltid betyder en ålder utan slut, eftersom vi kan läsa om denna innevarande tidsålder samt en kommande tidsålder:
Ef. 1:20 Med denna kraft verkade han i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, 21 över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande.
Paulus skriver till Filemon angåendet det eventuella återvändandet av hans tjänare Onesimus. Han frågar sig om de två kanske varit separerade en tid för att Filemon sedan skulle få honom tillbaka “för alltid” ( aión) som en älskad broder. Givetvis behåller ingen en tjänare både i denna tid och i nästa tidsålder (i det nya Jerusalem), vilket innebär att aión här ändå inkluderar ett slut:
Filemon 1:14 Men utan ditt samtycke har jag inte velat göra något, för att det goda som du gör inte skall ske av tvång utan av fri vilja. 15 Kanske blev han skild från dig en tid, för att du skulle få honom tillbaka för alltid,16 inte längre som en slav utan som något mer: en älskad broder. Det är han i högsta grad för mig, hur mycket mer då inte för dig, både som människa och som broder i Herren.
Paulus talar om “den här världen” ( aión), med hänvisning till den nuvarande värld som är förgänglig:
2 Tim. 4:10 Ty av kärlek till den här världen har Demas övergett mig och rest till Tessalonika. Krescens har rest till Galatien och Titus till Dalmatien.
Att vara präst “för evigt” ( aión) nedan innebär innevarande tidsålder som har ett slut. Kristus roll som överstepräst jämförs med Melkisedeks ämbete som inte varade för evigt. Kristus roll som överstepräst upphör när den här tidsåldern med synd upphör, då en annan tidsålder tar vid. I det nya Jerusalem finns inget behov av överstepräster:
Hebr. 5:6 Och på samma sätt var det med Kristus. Han tog sig inte värdigheten som överstepräst, utan fick den av honom som sade: Du är min Son, jag har i dag fött dig.6 Han säger också på ett annat ställe: Du är präst för evigt, på samma sätt som Melkisedek.7 Medan han levde här i köttet, ropade han högt under tårar när han bad och åkallade den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest.
Om en hemlighet varit dold i “oändliga tider”, och sedan avslöjats och uppenbarats, så hade dessa oändliga tider ändå ett slut trots allt:
Rom. 16:25 Honom som förmår styrka er genom mitt evangelium, min förkunnelse om Jesus Kristus, enligt den avslöjade hemlighet som under oändliga tider har varit dold 26 men nu har uppenbarats och genom profetiska Skrifter på den evige Gudens befallning gjorts känd, för att alla folk skall föras till trons lydnad
Den oomvända syndaren går miste om evigt liv – han DÖR
Mördare kommer inte att få evigt liv (vare sig bekvämt eller obekvämt). De har inget evigt liv i sig:
1 Joh. 3:15 Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv i sig.
Själva idén med att Jesus dog för världen är för att ge människorna evigt liv, dock inte utan krav. Vi måste tro på honom (och älskar vi honom så lyder vi honom). Övriga är därmed inte utlovade evigt liv utan lever kvar i förbannelsen som säger att syndens lön är döden. För att inte förbli förlorade måste de komma ur knipan genom tro och omvändelse, och det är onekligen stor glädje i himlen över var och en som omvänder sig.
Joh. 3:14 Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd,15 för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.16 Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. 17 Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.
Att tro på Jesus och vara Guds barn innebär att man har evigt liv och inte kommer under domen. Gravar ska öppnas och folk ska gå ut ur dem. De som gjort gott skall uppstå till LIV, i kontrast till de som gjort ont som skall uppstå till DOM. Liv är alltså i motsatsförhållande till dom, som innebär en säker själslig död. Det innebär även plåga, men dock inte för evigt utan slut:
Joh 5:24 Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet.25 Amen, amen säger jag er: Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv.26 Ty liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv. 27 Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson. 28 Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst 29 och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom.
Rom. 2:6 Han skall ge var och en efter hans gärningar: 7 evigt liv åt dem som uthålligt GÖR det goda och söker härlighet, ära och odödlighet, 8 men vrede och DOM åt dem som söker sitt eget och inte lyder sanningen utan orättfärdigheten.
Hebr. 6:2 med undervisning om reningar och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom.
Vi kan visserligen inte frälsa oss själva, men eftersom Gud möjliggjort frälsning för alla så har vi också möjlighet att arbeta för att klara kraven. Det är på den yttersta dagen som vi utlovas att kunna uppstå för att få evigt liv och bli odödliga. Återigen så utlovas inte de förlorade att få evigt liv på ett sämre ställe:
Joh. 6:27 Arbeta inte för den mat som tar slut utan för den mat som varar och ger evigt liv och som Människosonen skall ge er. På honom har Gud, hans Fader, satt sitt sigill.”—- 40 Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.”— 54 Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen
Det handlar om att vinna evigt liv, eller att förlora sitt liv. Det står inte mellan evigt liv i himlen och evigt liv i helvetet:
Joh. 12:25 Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv.
Det står mellan antingen fördömelse och död, eller frikännande och liv:
Rom. 5:18 Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande domsom leder till liv. —21 för att, liksom synden fick herravälde genom döden, också nåden skulle få herravälde genom rättfärdigheten, som leder till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre.
Slutet på ett liv där man tjänat synden (utan att omvända sig) är döden. Det står inte att slutet på ett sådant liv är en evighet i brinnande eld. Syndens lön är döden (inte en evighet i en eld), men Guds gåva är evigt liv. Återigen: a) evigt liv, eller b) evig död (vilket handlar om upphörande av liv):
Rom. 6:20 Medan ni var syndens slavar, var ni fria från rättfärdigheten. 21 Men vad skördade ni då för frukt? Jo, det som ni nu skäms för. Slutet på sådant är döden. 22 Men nu, då ni befriats från synden och blivit Guds slavar, blir frukten att ni helgas och till slut får evigt liv.23 Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.
Synd leder till undergång (död), och rättfärdighet leder till liv. Återigen liv eller död. Inte liv eller evigt lidande:
Gal. 6:8 Den som sår i sitt kötts åker skall av köttet skörda undergång, men den som sår i Andens åker skall av Anden skörda evigt liv.
Att få en fällande dom innebär helt klart lidande, men det står inte att det handlar om ett evigt lidande utan slut. Även om inte plågan är evig så är fördärvet evigt och oåterkalleligt. Själslig död handlar om evigt fördärv, vilket innebär en evig separation från Herrens ansikte och slutet på all form av liv. Straffet är slutgiltig död, och inte evig plåga utan slut:
2 Thess. 1:6 Gud är rättfärdig: han vedergäller dem med lidande som plågat er 7 och ger åt er som blir plågade lindring tillsammans med oss. Och det sker när Herren Jesus kommer från himlen och uppenbarar sig med sina mäktiga änglar, 8 i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium. 9 Dessa skall bli straffade med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt
Old Testament – olam
Hebreiska ordet olam överensstämmer med det grekiska ordet aion, och även här kan vi se att “eviga” tider inte säkert handlar om tider utan slut. Exempelvis så ersattes den “eviga” stadgan om påsken med Jesus offer på korset (Hebr. 9:24-26):
2 Mos. 12:21 Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till dem: “Gå och hämta ett lamm för varje hushåll och slakta påskalammet! —24 Detta skall ni hålla. Det skall vara en stadga för dig och dina barn för evigt.
Aron och hans söner var tänkta att uppbära prästskapet för evigt (1 Krön. 23:13, 2 Mos. 40:15), men detta tog också slut vid Kristi kors (Hebr. 7:11-14).
En tjänare som önskade stanna hos sin Herre skulle stanna för evigt (2 Mos. 21-1-6), vilket förstås inte kan fortsätta in i nästa liv.
De ogudaktiga skall inte brinna i evighet utan slut. De skall snarare brinna upp och inte lämna vare sig rot eller kvist. De skall vara som stoft under de rättfärdigas fötter.
Mal. 4:1 Se, dagen kommer, den brinner som en ugn. Då skall alla högmodiga och alla som handlar ogudaktigt vara somhalm. Dagen som kommer skall bränna upp dem, säger Herren Sebaot, den skall lämna kvar varken rot eller kvist.2 Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar. Då skall ni komma ut och hoppa likt kalvar som släpps ur sitt bås.3 Ni skall trampa ner de ogudaktiga, ty de skall vara som stoft under era fötter på den dag då jag utför mitt verk, säger Herren Sebaot.
Ps. 68:2 Gud står upp, hans fiender skingras,de som hatar honom flyr för hans ansikte.3 Som rök drivs bort, fördrivs de av dig, som vaxet smälter av eld, förgås de ogudaktiga inför Gud.
Ps. 68:21 Gud är för oss en Gud som frälsar, hos Herren Herren finns räddning från döden.
Jämför:
Joh. 15:6 Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och torkar bort, och man samlar ihop sådana grenar och kastar dem i elden, och de bränns upp.
Matt. 3:12 12 Han har sin kastskovel i handen och skall rensa sin tröskplats och samla sitt vete i logen, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig släcks.”
Till slut så kan man tycka att det också verkar helt logiskt att en kärleksfull Gud inte skulle bestraffa någon genom att låta honom brinna varje sekund, dag och natt, månad efter månad, år efter år i all oändlighet. Det skulle vara svårt att se syftet för ett sådant beslut, men framför allt så lär inte Bibeln att de gudlösa har en sådan bestraffning att vänta.
Exakt hur bestraffningen och belöningen går till vet vi förstås inte, men det vore onödigt att skrämma upp folk om evig plåga i elden om Bibeln inte lär något sådant. Det kan snarare riskera att skrämma dem bort från en Gud som de inte förstår sig på, och/eller få dem att känna sig olyckliga över nära och kära som kanske inte bekänt sig till Jesus.
Se också min artikel om helvetet, såsom informationen att Hades (helvetet eller graven) en dag ska kastas i Gehenna som är den brinnande sjön.
Om Gud inte frestar en enda människa så kan man heller inte anklaga honom för att orsaka så att människor syndar. Detta är kalvinisternas dilemma, eftersom de så starkt tror att ingenting sker emot Guds vilja (eftersom han då inte skulle lyckas vara allsmäktig) vilket då leder till att även synd sker helt enligt hans önskemål. Nej, alla kalvinister skriver inte under på detta (fast häpnadsväckande många), men då är de heller inte konsekventa med sin egen lära som baseras på TULIP. Jag tror många kalvinister inte är medvetna om vad deras egen lära kräver av dem. En del är förstås mer trogna sin lära än andra, men vad alla kalvinister har gemensamt är att ingen av dem lyckas vara helt konsekventa med sina doktriner.
Jak. 1:12. Ingen som frestas skall säga: “Det är Gud som frestar mig.” Ty Gud frestas inte av det onda och frestar inte heller någon. 14 Var och en som frestas, dras och lockas av sitt eget begär.
1 Joh. 1:5 — Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.
Man kan tycka att ovan verser alltid borde användas som ett filter när man läser Bibeln, men kalvinister vill gärna komma runt innebörden av verserna. I deras Westminster Confession of Faith, sektion 3, kan man läsa:
I. God from all eternity, did, by the most wise and holy counsel of His own will, freely, and unchangeably ordain whatsoever comes to pass; yet so, as thereby neither is God the author of sin, nor is violence offered to the will of the creatures; nor is the liberty or contingency of second causes taken away, but rather established.
Att i ett dokument hävda att Gud förutbestämt/orsakat ALLT som sker, så kan man inte använda den motsägande brasklappen att synd är undantaget. Det skulle då handla om en motsägelse, såsom “Jag bryter mot budorden, men inte på så sätt att jag syndar”, eller “I vår kyrka tror vi på den klassiska treenigheten, men vi tror förstås inte att Jesus är Gud”. Man undviker inte motsägelser bara för att man skriver sig fri från dem med vackra ord i ett dokument. Inte ens om man börjar använda ett komplext ord såsom “kompatibilitet” (compatibility), i tro att detta skulle kunna städa undan paradoxer. Om ingenting sker emot Guds vilja, så leder det förstås till att även synd sker enligt hans vilja.
Kalvinister har orsak att skruva oroligt på sig när de tvingas svara på frågan “Sker synd enligt Guds vilja, eller emot hans vilja? Hur de än besvarar frågan så tvingas de presentera en motsägelse. Att påstå att synd sker enligt hans vilja gör förstås Gud själv till en hycklande syndare, och att påstå att synd sker mot hans vilja skulle göra att de tvingas erkänna att Gud inte förutbestämt precis allt trots allt samt att saker och ting inte sker som han hellre önskat. Det sistnämnda alternativet är vad icke-kalvinister anser, men kalvinister kan inte hålla med eftersom de inbillar sig att Guds allsmäktighet då får sig en rejäl törn.
II. Although God knows whatsoever may or can come to pass upon all supposed conditions; yet has He not decreed anything because He foresaw it as future, or as that which would come to pass upon such conditions.III. By the decree of God, for the manifestation of His glory, some men and angels are predestinated unto everlasting life; and others foreordained to everlasting death.V. Those of mankind that are predestinated unto life, God, before the foundation of the world was laid, according to His eternal and immutable purpose, and the secret counsel and good pleasure of His will, has chosen, in Christ, unto everlasting glory, out of His mere free grace and love, without any foresight of faith, or good works, or perseverance in either of them, or any other thing in the creature, as conditions, or causes moving Him thereunto; and all to the praise of His glorious grace.
Här ovan kan vi läsa att Gud förutbestämt och valt ut en skara människor som han ämnar frälsa (vare sig de vill eller inte), och att han tog detta beslut redan INNAN de ens var födda och t o m innan världen ens fanns. Det står uttryckligen att han gjorde detta val utan någon tanke på deras tro, gärningar (och alltså inte heller omvändelse), eftersom detta är egenskaper och ageranden som han själv ansvarar för att placera hos de lyckligt utvalda personerna som han lovar att frälsa och bevara. Detta leder förstås till det orimliga faktum att SYND inte har någonting med människors fördömelse att göra, eftersom Gud utvalt människor till evig fördömelse INNAN de ens fanns, och alltså innan de hunnit synda. Alltså går det inte att säga att de förtjänar helvetet pga synd, utan snarare därför att Gud utvalt dem till att vara helvetesinvånare redan innan jorden fanns.
Ändå hävdar WCF att människor anklagas för sin synd redan innan de ens hunnit få kroppar att kunna synda med – ja tusentals år innan de ens fanns. De som Gud valt att fördöma (som alltså inte har något som helst med deras tro/otro eller ageranden att göra) är alltså fördömda redan vid födseln, och dessutom lär kalvinister ut att Jesus inte ens dog för dessa förlorade människor som skapades utan minsta chans till frälsning.
VI. As God has appointed the elect unto glory, so has He, by the eternal and most free purpose of His will, foreordained all the means thereunto.Wherefore, they who are elected, being fallen in Adam, are redeemed by Christ, are effectually called unto faith in Christ by His Spirit working in due season, are justified, adopted, sanctified, and kept by His power, through faith, unto salvation. Neither are any other redeemed by Christ, effectually called, justified, adopted, sanctified, and saved, but the elect only.VII. The rest of mankind God was pleased, according to the unsearchable counsel of His own will, whereby He extends or withholds mercy, as He pleases, for the glory of His sovereign power over His creatures, to pass by; and to ordain them to dishonor and wrath for their sin, to the praise of His glorious justice.
Motsägelserna fortsätter. Vi kan läsa att Gud skulle utse människor till evig förtappelse pga sina synder, men hur hänger det ihop när Gud gjorde valet innan jordens skapelse, långt innan de hunnit synda? När de väl är födda har de inget annat val än att bli just de syndiga och vresiga människor som Gud förutbestämt att de ska vara. Eller har de en chans att få vara med bland de utvalda? Inte? Ja, då är det inte deras fel att de vänder ryggen till Gud eftersom Gud utvalt dem till detta, samt förvägrar dem en chans att kunna tro på honom. Det som är mest anmärkningsvärt är att Gud sägs “hoppa över” en del människor (vägrar att ge dem kapacitet att tro) för sin egen personliga ÄRAS skull. Guds ära förhöjs alltså på något mystiskt sätt utav att han tvingar de flesta människor att födas fördömda och utan chans att bli frälsta. Många skulle kalla en sådan beskrivning av Bibelns Gud för hädelse. WCF lär ut att Gud faktiskt glädjer sig åt varje förlorad människa eftersom deras olycka på något sätt förhöjer hans egen gudomliga ära.
Många kalvinister protesterar då och säger “Nej, nej! Han tvingar dem inte att vara otroende! De vill själva vara otroende syndare!” Men hur hänger det ihop med att Gud förutbestämt allt? Samt att ingenting sker emot hans vilja? Jesus dog väl heller inte för dessa människor enligt kalvinismen och L i TULIP? Om Jesus inte dött för dem, då har de väl ingen chans att bli frälsta? Kalvinismen lär vidare ut att människorna inte själva väljer sin “natur”, utan det är Gud som gör detta val åt människorna samt ser till att de inte kan bli lösta från en destruktiv natur såvida han själv inte gör något åt det. Därmed borde man inte kunna anklaga de förlorade för sin mörka sida eftersom den påtvingats dem. Ändå vill kalvinismen göra människor ansvariga för något de inte kan påverka.
VIII. The doctrine of this high mystery of predestination is to be handled with special prudence and care, that men, attending the will of God revealed in His Word, and yielding obedience thereunto, may, from the certainty of their effectual vocation, be assured of their eternal election. So shall this doctrine afford matter of praise, reverence, and admiration of God; and of humility, diligence, and abundant consolation to all that sincerely obey the Gospel. (Westminster Confession of faith, Ch. 3)
WCF lär vidare ut att denna mystiska lära på något sätt förväntas förhöja vår beundran inför denna Gud som beter sig på det här sättet. På något sätt borde vi alltså göra som Gud, glädjas precis lika mycket åt de förlorade som åt de frälsta, eftersom alla människor till slut hamnar på de platser (himmel eller helvete) som Gud önskat och predestinerat redan innan jordens skapelse.
“En gång frälst alltid frälst” är förstås en lära som är central inom kalvinismen, vilket innebär att man egentligen inte vet om man är frälst eller inte (som man annars skulle kunna vara). Om en kristen i slutet av sitt liv börjar leva i lögn och otrohet, så måste man använda argumentet “han/hon var inte frälst från första början, för då hade personen förblivit frälst”. Alternativt att personen fortfarande är frälst trots sin synd eftersom ingen utvald människa någonsin kan gå förlorad. Bibeln å andra sidan talar om att man kan dö om man återvänder till sin synd (Satan lärde ut det motsatta med sin “Ni skall visst inte dö” i 1 Mos. 3:4).
Kalvinismen är ett virrvarr av ständiga motsägelser, och tyvärr hamnar man främst på kalvinistiska sidor när man gör sökningar på google. Då kanske man hamnar hos carm, aomin, gotquestion eller desiringgod, och riskerar då att bli matade med kalvinism utan att vara medveten om det.
Vad är synd?
1 Joh. 3:4 Var och en som gör synd bryter mot lagen, ty synd är brott mot lagen.
1 Joh. 1:6 Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, så ljuger vi och handlar inte efter sanningen.
Gal. 5:14 Ty hela lagen är uppfylld i detta enda budord: Du skall älska din nästa som dig själv.
Vad är löftet om synden? Gud frestar ingen, men han hjälper oss med utvägar när frestelser kommer. Notera alltså att det inte är en synd att frestas. Gud begär inte det omöjliga utav oss utan de möjliga.
Gal. 5:16 Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär.
1 Kor. 10:13 Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut.
Se gärna debatten mellan “friviljaren” Jesse Morell och carms Matt Slick här. Läs gärna om Herrens bön/Fader vår här.
Jag sände honom mot ett gudlöst folk, mot min vredes folk. Jag befallde honom att plundra och ta byte och trampa ner dem som smuts på gatorna. (Jes. 10:6)
Taget ur sitt sammanhang kanske ovan låter som om Gud tvingar människor att synda, men vi vet att Gud inte tvingar någon att överträda hans bud. Det betyder att varje gång en människa syndar så sker det utan undantag emot hans vilja.
Jak. 1:13 Ingen som frestas skall säga: “Det är Gud som frestar mig.” Ty Gud frestas inte av det onda och frestar inte heller någon.14 Var och en som frestas, dras och lockas av sitt eget begär.
När man läser Jes. 10 så ser vi att Gud har en plan som han vill verkställa (såvida han inte ser omvändelse) som inkluderar vedergällning/bestraffning, och självfallet kan Gud tillfälligtvis välja att låta onda män utföra sina egna planer för att möjliggöra en lämplig bestraffning. Gud skulle kunna välja andra sätt, men om han vet att Israels fiende har en viss plan att gå emot Israel så kan förstås Gud välja att inte förhindra de planerna utan låta dem fortgå. Gud har aldrig lovat att förhindra människor från att synda, för det skulle i så fall ha inneburit att de inte har någon fri vilja. Problemet med den assyriska kungen är att han lade till egna planer som inte alls passade ihop med Guds planer. Meningen precis efter v. 6 låter så här:
Jes. 10:7 Men så menade inte han, i sitt hjärta tänkte han inte så. HANS HJÄRTA stod efter att förgöra, att utrota många folk.
Notera att Guds instruktioner handlade om att vedergälla ett folk, men den assyriska kungen hade i sitt hjärta att förgöra och utrota många folk (plural). Kungen ville plundra landet för sin egen vinnings skull, och därför kan vi också läsa att Gud kommer att döma honom för hans stolthet.
Ska man vara riktigt noga så är det inte nödvändigtvis en synd att “plundra, ta byte och trampa ner”. Inte om det kommer som en befallning från Gud, men däremot om man tar sig sådana rättigheter baserat på sina egna människoidéer. Gud har använt sig av en sådan befallning (plundring) vid ytterst begränsade tillfällen, och det har alltid handlat om kananeer eller närbesläktade folk. Läs gärna min bloggartikel om Bibelns utrotningskrig. Det handlade inte om några oskyldiga Svenssons, utan det handlade om raser (finns inte längre idag) som dels hade gener för att vara jättar, och dels utförde största möjliga ondska när de exempelvis inte skonade sina egna barn utan offrade en del till avgudar. Men är det inte fel av Gud att inte lyda sina egna bud som han befaller andra att lyda? Nej, inte nödvändigtvis eftersom buden är till för människor som lever på jorden. När det handlar om “Du skall inte döda” så gäller detta inte Gud som har makt att både skapa och släcka liv. Det är en rättighet som endast han har (och som han även har rätt att delegera till andra). Att människor felaktigt och tvärt emot tar rätten i sina egna händer och påstår “Gud har sagt ….”, ändrar inte på att Guds lag är god och för vårt eget bästa. Tyvärr döms ibland Gud och hans lagar baserat på människor som inte lyder dem.
Jesaja 10 börjar med ett VE gentemot dem som stadgar orättfärdiga lagar, som givetvis är något som är emot Guds vilja och därför tänder hans vrede. Om det var Gud själv som orsakade så att människor begår onda handlingar så skulle förbannelsen falla tillbaka på honom själv.
1 Ve dem som stadgar orättfärdiga stadgaroch skriver orätta lagar 2 för att förvrida rättvisan för de nödställda och beröva de nertryckta i mitt folk deras rätt, för att göra änkor till sitt byte och plundra de faderlösa.3 Vad skall ni göra på räkenskapsdagen, när förödelsen kommer fjärran ifrån? Till vem skall ni fly för att få hjälp, och var skall ni göra av era rikedomar?4 Den som inte faller på knä bland fångar måste falla bland de dräpta. Med allt detta upphör inte hans vrede, hans hand är ännu uträckt.
Att som ett folk vandra sin egen väg och utföra diverse onda handlingar leder till konsekvenser, och om Israel förlorar Guds skyddande hand så blir det lättare för deras fiender att övervinna dem. Jesaja 10 har en hel del poetiska uttryck och liknelser såsom “Assur, min vredes ris”, “Staven i hans hand är min förbittring, och “min hand har drabbat andra gudars riken”. Även v. 6 kan alltså tolkas som en sanning som är uttryckt med poetiska inslag.
5 Ve över Assur, min vredes ris! Staven i hans hand är min förbittring. 6 Jag sände honom mot ett gudlöst folk, mot min vredes folk. Jag befallde honom att plundra och ta byte och trampa ner dem som smuts på gatorna.7 Men så menade inte han, i sitt hjärta tänkte han inte så. Hans hjärta stod efter att förgöra,att utrota många folk.—10 Eftersom min hand har drabbat andra gudars riken, som hade fler gudabilder än Jerusalem och Samaria,11 skulle jag då inte göra med Jerusalem och dess gudabilder som jag har gjort med Samaria och dess gudar?“12 Men när Herren har fullbordat allt sitt verk på Sions berg och i Jerusalem, skall jag STÄLLA ASSURS KUNG TILL SVARS för frukten av hans hjärtas övermod och hans stolta ögons högmod.
Det är en synd att ha ett övermodigt hjärta och stolta ögon. Helt uppenbart så agerade kungen emot Guds vilja, och kungen måste stå till svars för sina egna handlingar. Att låta Israel få ett straff är en sak (de hade många avgudabilder och utförde många onda handlingar), men det ger inte Assurs kung rätten att göra som han vill med landet.
13 Ty han säger: “Med min hands kraft har jag utfört detta och genom min vishet, eftersom jag är så klok. Jag tog bort folkens gränser, jag plundrade deras skatter, som den mäktige störtade jag härskarna.
Kungen här ovan verkade inte inse att han inte skulle ha varit så segerrik om inte Gud hade tagit bort sin hand över Israel. Tar man bort ett skydd från folket så blir det mer sårbart, då fienden lättare kan angripa och segra. Kungen säger stolt att han tagit bort folkens gränser, vilket inte är något som verkligen inte passade ihop med Guds planer.
15 Skall yxan upphöja sig över honom som hugger med den, eller sågen förhäva sig över honom som sätter den i rörelse? Som om käppen kunde svinga den som lyfter den, eller staven lyfta den som inte är av trä! 16 Därför skall Herren, Herren Sebaot, sända en tärande sjukdom bland hans feta män, och under hans härlighet skall en låga brinna lik en lågande eld.
Nej, yxan borde inte upphöja sig över den som hugger med den, men ändå så sker detta ibland. Saker och ting sker inte alltid som Gud vill (även om han förstås aldrig tappat kontrollen över sin skapelse).
22 Ty om än ditt folk, Israel, vore som havets sand, så skall bara en kvarleva av det vända om. Förödelse är beslutad, flödande av rättfärdighet.23 Ty förödelse och beslutad straffdom skall Herren, Herren Sebaot låta komma över hela landet.24 Därför säger Herren, Herren Sebaot så: Mitt folk, du som bor i Sion, frukta inte för Assur. Han skall slå dig med riset och höja sin stav mot dig, som man gjorde i Egypten.
Här ovan kan vi se att endast en kvarleva av Israel ska omvända sig. Det är ingenting som Gud predestinerar, utan det är varje individs eget ansvarsområde. Däremot kan Gud låta en världsvid flod ta över landet (som han gjorde under Noas tid), eller låta förödelse komma över ett land. I det här fallet så behövde inte Gud skapa fiender till Israel, för det fanns gott om fiender utan hans hjälp. Det Gud hoppas på är omvändelse. Ibland krävs det fysiska umbäranden för att ett folk ska förstå sitt eget bästa, och Gud ger nåd till ödmjuka hjärtan.
Samma budskap finns i Jes. 9
Även i kapitlet innan ser vi samma budskap
8 Herren sänder ett ord mot Jakob, och det slår ner i Israel.9 Allt folket får erfara det, Efraim och Samarias invånare, de som säger i stolthet och i hjärtats högmod: 10 “Tegelstenar har fallit, men vi skall bygga med huggen sten. Mullbärsfikonträd har man huggit ner, men vi sätter cedrar i deras ställe.” Herren reser upp Resins ovänner mot dem och uppeggar deras fiender,12 arameerna från den ena sidan, filisteerna från den andra, och de skall sluka Israel med glupska gap. Med allt detta upphör inte hans vrede, hans hand är ännu uträckt.
Stolthet kan orsaka Guds vrede, och han kan välja att sträcka ut sin hand mot Israel sitt eget folk som borde vara goda föredömen för alla andra folk .
13Ty folket vänder inte om till honom som slår dem. Herren Sebaot söker de inte.
Det är ingen bra idé att inte omvända sig och inte söka Gud …
14 Därför skall Herren hugga av från Israel både huvud och svans, både palmtopp och sävstrå, allt på en dag.15 De äldsta och högst uppsatta är huvudet, profeten som talar lögn är svansen. 16 Ty detta folks ledare för det vilse, och de som låter sig ledas går i fördärvet.
Vi kan läsa ovan att skälet att Gud låter Israel fara illa är deras egna onda handlingar. Det är deras ledare som orsakar så att folk far vilse, men det är människornas eget fel att de låter sig ledas rakt i fördärvet. Liksom Adam och Eva kunde välja att lyda Gud eller Satan, så kan Israels folk här välja att lyda Gud eller sina ledare. Fel val leder till dystra konsekvenser.
17 Därför kan Herren inte glädja sig över deras unga män, eller förbarma sig över deras faderlösa och änkor. Ty alla är de skenheligaoch gör det som är ont, varje mun talar dårskap. Med allt detta upphör inte hans vrede, hans hand är ännu uträckt.
Ovan kan vi läsa att skälet att Gud inte glädjer sig över landets unga män eller förbarmar sig ens över faderläsa och änkor, är att de alla är skenheliga och gör det som är ont. Därför är hans hand fortfarande utsträckt emot dem. Omvändelse är vad som kan kurera situationen.
18 Ja, ogudaktigheten brinner som en eld, den förtär tistel och törne. Den antänder snårskogen så att den går upp i höga virvlar av rök.19 Genom Herren Sebaots vrede står landet i brand, och folket är som ved för elden. Ingen skonar sin broder.20 Man river åt sig till höger men förblir hungrig, man tar för sig till vänster men blir inte mätt. Var och en äter köttet på sin egen arm:21 Manasse äter Efraim och Efraim Manasse. Tillsammans angriper de Juda. Med allt detta upphör inte hans vrede, hans hand är ännu uträckt.
Problemet är alltså människornas ogudaktighet när de vandrar sin egen väg. Inte att Gud är den som predestinerar människor till att synda. Kalvinister ser gärna Jes. 10:6 som ett bevis för att Gud predestinerat (tvingar) även onda människor att utföra hans vilja. Inte nog med det, utan de antar att Guds vilja sker till 100% av alla människors handlingar utan undantag. De anser att Gud annars inte skulle vara allsmäktig och suverän.
Öppen teismbetonar människans fria vilja (som kan skilja sig från Guds vilja) och är en teologi vars särdrag är att man anser att en del av framtiden är “öppen”, vilket innebär att Gud inte vet allt som kan tänkas ske och beslutas i framtiden eftersom alla framtida val inte är gjorda än. De ligger fortfarande öppna i framtiden. Inom Öppen teism så tror man alltså inte att Gud ser allting som en färdig tidslinje, eller som en film han redan sett. Dåtiden har redan varit, nutiden är just nu, men framtiden ligger öppen eftersom den ännu inte infunnit sig med alla dess möjligheter. Ofta reagerar Gud på det som människor beslutar sig för att göra (t.ex. omvända sig eller inte), och eftersom människorna ännu inte gjort alla sina framtida beslut ännu så har inte heller Gud tagit alla sina beslut.
Detta innebär dock inte det motsatta – att Gud inte vet någonting alls om framtiden. Bibeln innehåller som bekant många profetior, och om t o m människor har profetians gåva och kan profetera om framtiden, så har givetvis skaparen denna förmåga ännu mer. Många av profetiorna sker eftersom Gud direkt eller indirekt ser till att de kommer att ske. Noas flod är exempel på en uppfylld profetia som Gud kände till i förväg eftersom han själv orsakade den, men floden kom som en reaktion på människornas ondska. När Gud såg människornas stora register av ondska så ångrade han att han ens skapat dem.
Även vi själva kan ibland göra väldigt säkra förutsägelser baserat på tidigare erfarenheter och kunskaper om andra. “Vad var det jag sa?”, kan ofta komma på tal. Gud kan bättre än oss pricka in händelser i framtiden eftersom han känner våra hjärtan utan och innan, samt ser allting medan det pågår från alla vinklar och riktningar. Han kan självklart med lätthätt se på saker och ting både på både kort sikt och lång sikt. Vi människor kommer inte i närheten av en sådan fullständig och komplett kunskap som Skaparen har. Eftersom han skapat oss så vet han också mycket väl hur vi förmodligen reagerar inför olika situationer.
Öppna teister anser att bönens kraft skulle vara försvagad om man inte genom bönen skulle kunna förmå Gud att gripa in i nuet och hörsamma böner genom att eventuellt justera saker och ting samt kanske påverka andra. Bönen blir mer meningsfull om man har tilltro till att man kan förändra sin och andras tillvaro med hjälp av kommunikation med Gud. Om inte Gud skulle kunna ändra sina planer (och därmed framtiden) så vore bönen onödig. Om Gud ser allting som en färdigskriven och orubbad tidslinje, så kan våra böner inte ändra någonting på den färdigskrivna tidslinjen.
Gud kan ångra sig och ändra sina planer, vilket betyder att han hade andra planer tidigare. Om Gud känt till även omständigheterna till att han ångrat sig och ändrat sina planer (t ex människors ageranden) så kanske han borde ha riktat in sig på plan B redan vid tidernas begynnelse, då han redan känt till alla omständigheter?
Om omständigheter förändras, så kan även framtiden förändras, speciellt om vi ivrigt ber om vissa resultat. Det är alltså till viss del upp till oss hur våra liv kan utformas, och det är i nuläget inte helt klartlagt och bestämt om och hur vi kommer att lägga ner tid på bön i framtiden. Framtiden är full av möjliga vägval. Eftersom Gud har kunskap om människornas hjärtan och tankar så kan han göra väldigt tillförlitliga diagnoser. Men även dessa diagnoser (t ex att en stad ska förintas) kan ibland förändras med hjälp av människors omvändelse och bön. Bestämda utgångar kan finnas ibland, och i andra fall inte.
Begreppet Open Theism är ganska modernt, men däremot inte läran. Inom Öppen teism anser man att Gud inbjuder människan att vara med och avgöra sin framtid, samt att ta konsekvenserna för sina egna beslut. Detta löser ondskans problem (liksom klassisk teism), eftersom det inte är Gud som är orsaken till ondska utan människorna.
Gud anses vara i kontroll över sin skapelse (och den framtida permanenta tillvaron) även om han inte toppstyr allas våra beslut och använder sig av micro managament. Att låta människan utöva sin fria vilja betyder inte att Gud hamnar i en position där han hjälplöst vrider sina händer inför en oväntat situation och inte har en aning om hur han ska lösa problemet. Gud har alltid en lösning, även om han ibland reagerar beroende på hur människorna agerar. Ibland kanske vi kan uppleva det som om Gud dröjer för länge med vissa bönesvar, men Gud har allting i sin hand. Även djävulen kan röra sig fritt inom vissa ramar, men Gud känner redan idag till att han en dag i framtiden ska övervinnas, och 2 Thess. 2:8 förklarar hur Antikrist (laglöshetens människa) ska förgöras genom att människosonen andas på honom.
En del öppen teister är övertygade om att Gud skulle ha stoppat Hitlers framfart om han känt till hans ondska från början, men jag är själv inte beredd att använda det argumentet. Gud lovar inte att alltid hoppa in och begränsa människors synder (vilket tiden före floden visar), men däremot att syndens lön är döden vilket resulterar i att vi inte behöver leva en evighet i den nuvarande fallna världen som inte är särskilt upplyftande alla gånger. Gud har därför lovat oss en begränsning av vårt lidande på jorden, och ett nytt Jerusalem för alla som tror och omvänder sig! Framtidens nya rike är evigt!
Termerna “allvetande” och “allsmäktig” är öppet för tolkning
Även öppen teisterna tror på Guds allvetande eftersom de anser att han vet precis allt som går att känna till. Men termen ALLT kan även inkludera kunskapen att framtiden innehåller olika beslutsmöjligheter som människor kan välja emellan, och dessa beslutsalternativ har ännu inte infallit. Gud anses inte ha brister i sin kunskap om det finns valmöjligheter och beslut i framtiden som inte är beslutade i dagsläget. Allvetande är en förmåga som krävs för att kunna döma människornas hjärtan, och Gud känner alltså till alla våra tankar, intentioner, brister, kapacitet och möjligheter. En sådan förmåga kan inte beskrivas på något annat sätt än att det handlar om ett “allvetande”. Han känner ju till allt som går att känna till om hans skapelse, eftersom han är skaparen.
Det kan finnas människor som menar att “allvetande” absolut även måste betyda kunskap om alla människors framtida val ner på minsta detaljnivå, men termen kräver inte en sådan tolkning. Andra människor kan påstå att Gud inte är allsmäktig om han inte har kapacitet att göra precis ALLT, inklusive förmågan att kasta in en nyckel i en kista innan han låser den med nyckeln. Bibeln påstår inte att Gud kan göra det omöjliga. Att vara allvetande och allsmäktig betyder inte att Gud kan vara motsägande till sin natur eller till sina gärningar. Gud kan exempelvis inte upphöra att vara Gud.
“Klassisk teism” är när man anser att Gud alltid känt till framtiden som en färdig tidslinje, inklusive kunskapen om alla människors framtida reaktioner och beslut. Egentligen kanske skillnaden mellan öppen teism och klassisk teism inte är gigantisk. Känner vår allvetande Gud till uttömmande allt i framtiden, eller känner vår allvetande Gud till allt som går att veta om framtiden? Förmodligen kanske man inte ändrar sitt sätt att leva eller tillbe Gud om man är anhängare av det ena eller det andra tankesättet. Till syvende och sist är den allsmäktiga Guden han som en dag ska döma alla våra tankar och gärningar.
Om Gud känner till allt i framtiden så borde det inte förekomma någon form av överraskningsmoment, förvåning eller förundran hos Gud, eftersom han från tidernas begynnelse känt till allt som skulle kunna orsaka sådana känslor. “Förvåningen” borde alltså redan ha infunnit sig från tidernas begynnelse som en reaktion på vad Gud vet ska komma i framtiden. I själva verket så kan vi se hur både Gud Fader och Jesus Kristus (Gud i kött) vid ett flertal tillfällen uttrycker en genuin och spontan förvåning, t ex pga människors brist på tro.
Tankesättet inom kalvinismen är motsatsen till Öppen teism
Motsatsen till Öppen teism är den reformerta läran i form av kalvinismen, där Gud känner till allt som sker i framtiden av den anledning att han förutbestämt allt som kommer att ske. Inom kalvinismen är Guds allsmäktighet/suveränitet på första plats, där grundtanken är att ingenting kan ske emot Guds vilja eftersom han då inte längre skulle kunna vara allsmäktig. Även öppna teister anser att Gud är allsmäktig men också att Gud har full kapacitet att skapa människor med fri vilja. “Sovereign” är dessutom ett ord som inte finns med i King James Bible, vilket betyder att ordet måste tolkas. Kalvinisten R.C. Sproul förklarar sin syn på Guds absoluta allsmäktighet:
“If there is one single molecule in this universe running around loose, totally free of God’s sovereignty, then we have no guarantee that a single promise of God will ever be fulfilled.” / R.C. Sproul, Chosen By God: Know God’s Perfect Plan for His Glory and His Children
Man skulle kunna säga att kalvinisterna begränsar Gud genom att insinuera att Gud saknar kapacitet att skapa människorna med fri vilja, där de alltså kan välja att lyda honom eller inte. Man skulle kunna göra en jämförelse med muslimer som begränsar Gud genom att påstå att han inte kan ha en son, vara en treenighet eller dö på korset. Varför begränsa hur Gud kan vara och vad han kan göra?
Medan kalvinister har Guds suveränitet på första plats så har öppna teister GudsHELIGHET på första plats. Dessa verser används därför som filter:
Jak. 1:13 Ingen som frestas skall säga: “Det är Gud som frestar mig.” Ty Gud frestas inte av det onda och FRESTAR INTE HELLER NÅGON.
1 Joh. 1:5 Detta är det budskap som vi har hört från honom och som vi förkunnar för er, att Gud är ljus och att INGET MÖRKER FINNS I HONOM.
Öppna teister skulle alltså aldrig gå med på en teologi där Gud anklagas för att vara orsaken till synd, och därför står just kalvinismen långt bort från deras lära.
För att vara konsekvent kalvinist så anser man att Gud inte bara frestar människor att synda utan även tvingar dem till det. Inte alla kalvinister går med på den beskrivningen, men om tanken är att ingenting sker emot Guds vilja så kan inte heller synd ske emot Guds vilja. Vidare är kalvinismens lära att Gud har utsett alla människor till att antingen vara utvalda och ej utvalda (till frälsning) redan vid jordens grund, vilket innebär att de flesta människor är förhindrade att söka Gud och göra bättring eftersom de inte är bland de utvalda. Skälet att det finns ateister är alltså inte deras eget fel utan Guds fel, eftersom han bestämt att de ska födas till det vare sig de vill eller inte. Kalvinisternas Gud föredrar synd framför helighet varje gång synd förekommer, eftersom Gud är så allsmäktig att ingenting kan ske emot hans vilja. Det är dock helt omöjligt att vara en konsekvent kalvinist eftersom kalvinismen styr resonemanget till att Gud är orsaken även till synd.
Öppna teister däremot anser att när människor utsätts för plågor är det inte för att Gud har förutbestämt det, utan Gud sörjer snarare med oss under vår tid på jorden, samt gjorde något åt vår tillvaro genom att erbjuda en bättre och permanent tillvaro i framtiden.
Profetior – finns olika sorter
Angående verbet προγινώσκω (proginóskó) så kan det översättas med “veta/känna till på förhand”, och både Petrus och Paulus använde ordet när de vill uttrycka tidigare kunskap om någon sanning/fakta (t ex. Apg 26:5, Rom. 8:29, Rom. 11:2). Då handlar inte ordet om att känna till något i framtiden, utan snarare att känna till något från historien – som ibland kan appliceras på nuet och framtiden. Det fanns exempelvis judar som kände till Paulus innan han blev arresterad, så alltså “kände de till honom i förväg”.
Här är ett intressant exempel på hur Gud känner allas hjärtan och därför vet vilka tankar och planer som de har:
1 Sam. 23:10 Och David sade: ” Herre, Israels Gud, din tjänare har hört att Saul har planer på att komma till Kegila och fördärva staden för min skull. 11 Skall Kegilas invånare då utlämna mig åt honom? Skall Saul komma ner hit, som din tjänare har hört? Herre, Israels Gud, låt din tjänare få veta det!” Herren svarade: “Han skall komma ner hit.” 12 David frågade vidare: “Skall Kegilas invånare då utlämna mig och mina män åt Saul?” Herren svarade: “De skall utlämna er.” 13 Då bröt David upp med sitt folk, omkring sexhundra man, och de drog ut från Kegila och vandrade vart de kunde. När man berättade för Saul att David hade flytt från Kegila, avstod han från att dra ut.
Det finns en det eskatologiska profetior som med bestämdhet kommer att ske. Gud vet redan idag att Satan för tillfället har jorden i sitt våld, och därför vet Gud också att det kommer ett definitivt slut på den eran. Han vet det eftersom han kommer att se till att få ett slut på Satans preliminära makt när dagen är mogen. Gud känner även till Satans intentioner och vet därför hur en sådan självdyrkan kommer att sluta, med en rad detaljer. Ibland är själva händelsen bestämd att ske inom en viss framtid, och ibland är tidpunkten mer preciserad (om den redan är bestämd).
En profetia kan handla om att Gud känner till olika förhållanden som kommer att leda till en viss händelse, och Gud kan se till att de olika förhållandena finns på plats vid lämpliga tidpunkter för att orsaka händelsen. Ibland kan Gud känna till att en viss händelse kommer att ske i framtiden (Antikrist uppkomst och/eller fall), men inte nödvändigtvis tidpunkten förrän tiden är mogen. Is. 46:11 skulle kunna användas som stöd för att profetior uppfylls för att Gud ser till att de direkt eller indirekt inträffar.
När Gud finner en rättfärdig tjänare så har Gud alla möjligheter att välja ut honom (eller henne) till att frambringa en profetia – så som han gjorde med exempelvis Jona. Inte genom att tvinga honom till det, men genom att påverka honom via en del omständigheter (fisken ….) som skulle kunna få Jona att ta de rätta besluten. Jungfru Marias man Josef fick drömmar orsakade av Gud, som påverkade honom att inte stöta bort sin trolovade ur sitt liv utan att gifta sig med henne. Dessutom uppmanades han i drömmarna att fly till Egypten med sin familj, och på så sätt uppfylldes ännu en profetia. Exempel på självuppfyllande profetior:
Joh. 19:28 Jesus visste att allt redan var fullbordat, och han sade därefter FÖR ATT Skriften skulle uppfyllas: “Jag törstar.”
Matt. 26:53 Eller menar du att jag inte kan be min Fader att han nu sänder till min tjänst mer än tolv legioner änglar? 54 Men hur skulle då Skrifterna uppfyllas, som säger att detta måste ske?”
Exempel på verser som visar på Guds förändrade planer
Här följer några kända verser som skulle kunna användas som stöd för att vi kan påverka situationer med våra böner, och att en del saker och ting ligger öppna i framtiden eftersom vi ännu inte beslutat för om (eller hur) vi kommer att be eller inte.
1 Mos. 6:5 Och Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. 6 Då ångrade Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. 7 Herren sade: “Människorna som jag har skapat skall jag utrota från jordens yta, ja, både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag ångrar att jag har gjort dem.” 8 Men Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon.
Ovan kanske är det mest kända exempel som används av Öppna teister. Här kan vi läsa att Gud ångrade att han gjort människorna på jorden, och ämnade utrota både dem och alla djur med dem. Noa däremot fann nåd inför Herrens ögon pga sitt rättfärdiga liv, och man kanske kan fundera på vad som hade hänt om inte ens Noa fanns som ett undantag att rädda? Då skulle människans resa på jorden ta slut i och med den globala floden. Det här avsnittet kan onekligen tolkas som det står – att Gud ångrade att han gjort människor och djur pga det fruktansvärda resultatet.
Trots detta måste man även ha 1 Mos. 3:15 i åtanke där vi kan läsa något som ser ut som en profetia som skulle komma att slå in “Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen.” Den här utvecklingen, som Gud förklarar skall inträffa, kan tolkas vara sann genom Jesus Kristus som kom till världen i kroppslig form utan att det skedde genom mänsklig säd. Men för att komma ända dit krävdes förstås att Eva fick fler barn, och profetian skulle därför kunna inkludera även Set och tvillingen Jakob (Israel). På andra sätt kan budskapet även passa in på Adam och Evas direkta vardag utanför Edens lustgård, där konflikten mellan Guds rike och Satans (ormens) rike skulle bli högst påtaglig.
Den här profetian ser därför inte Öppna teister som en motsättning, och Gud själv kan förstås veta hur Satans plötsliga övertag skulle kunna brytas (även om tidpunkten för detta fortfarande kan ligga öppen). Eftersom Gud är den som skapat Adam och Eva var han förstås medveten om risken att de kanske inte alltid skulle lyda honom, och inte änglar heller, för den delen, och därför skulle han kunnat haft alternativa planer och utvägar i den händelsen att människor/änglar skulle gå sina egna vägar. Däremot tror inte Öppna teister att Gud kände till omfattningen av människornas tilltagande ondska eftersom han ångrat att han skapade människor och djur.
Men är det inte klantigt av Gud att inte känna till hur hans skapelse skulle bli, och är det inte orättvist att förtära allt liv genom floden? Nej, Gud ska inte anklagas för hur människorna agerar med sin fria vilja, och han gjorde något åt den fruktansvärda situation som människornas orsakade – som inte var ett tillstånd som varade i evigheternas evigheter. Att dö en fysisk död betyder inte per automatik att man hamnar i helvetet. Även bebisar dör, och även Jesus Kristus själv dog för oss på korset. Gud skapade Adam och Eva med fri vilja, så självfallet så visste Gud att de kanske skulle komma att gå sin egen väg.
1 Mos. 18:20 Sedan sade Herren: “Ropet över Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår. 21 Därför vill jag gå ner och se om de i allt har gjort efter det rop som har nått mig. OM det inte är så, VILL JAG VETA DET. ”
Här kan vi läsa att Gud vill ta reda på någonting. Om Gud kände till saken innan han gick ned så är detta beskrivet på ett väldigt motsägande sätt, för hade han haft kännedom om saken hade han inte haft något skäl att stiga ner.
1 Mos. 22:9 När de kommit fram till den plats som Gud hade sagt till Abraham, byggde han ett altare där och gjorde i ordning veden. Sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. 10 Och Abraham räckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. 11 Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: “Abraham! Abraham!” Han svarade: “Här är jag.” 12 Då sade han: “Lyft inte din hand mot pojken och gör honom ingenting. NU VET JAG att du fruktar Gud, då du inte ens har undanhållit mig din ende son.“
Herrens Ängel är inte vilken budbärare som helst utan tolkas som en inkarnation av Gud, vilket skulle kunna röra sig om Jesus Kristus som ju är Gud och var med sin Fader från begynnelsen. (Herrens Ängel är ingen skapad ängel.) Det förklarar också varför Herrens Ängel är den som stoppar Abraham samtidigt som han (Herrens Ängel) talar i både tredje person och jagform (mig) om sig själv som Gud. Han ser alltså att Abraham de facto tänker lyda honom i allt, och t o m går med på att döda sin ende son på Guds befallning. “NU ser jag …” säger Herrens Ängel, när han noterar att Abraham lyder honom. Detta skulle kunna tolkas som om Gud inte var helt säker på att Abraham tänkte lyda honom. Gud säger inte att han känt till Abrahams fullständiga lydnad sedan tidernas begynnelse, utan han säger “NU ser jag…”. Egentligen vore Guds tester onödiga om han hela tiden har kunskap om hur människor kommer att svara på dessa tester, och vad de kommer att välja.
Matt. 24:20 Be att ni inte måste fly under vintern eller på sabbaten.21 Ty då skall det bli en så stor nöd att något liknande inte förekommit sedan världens begynnelse och aldrig mer skall förekomma. 22 Och om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas.
Vad gäller ovan nämnda flykt så finns ingen bestämd tid fastställd ännu. Frågan ligger öppen för framtiden, och Jesus manar sina åhörare att be för att påverka situationen. Uppmaningen att be visar att vi själva kan ändra vår framtid, men eftersom tiden för denna flykt ännu inte kommit så går det heller inte att veta huruvida flykten kommer att ske vintertid eller inte. Det beror på våra framtida val att be eller inte. Att det kommer att ske en flykt är redan klarlagt och något som Gud redan känner till. Omständigheterna är däremot öppna. Om Jesus redan skulle känna till att framtida israeler kommer att be för att flykten ska ske vid en viss tidpunkt, då kanske Jesus skulle ha uttryckt sig säkrare och inte låta frågan vara öppen?
Jes. 38:1 Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk. Profeten Jesaja, Amos son, kom till honom och sade: “Så säger Herren: Se om ditt hus, tydu kommer att dö och skall inte tillfriskna.” 2 Då vände Hiskia sitt ansikte mot väggen och bad till Herren: 3 “O, Herre, kom dock ihåg att jag har vandrat inför dig i trohet och med hängivet hjärta och gjort det som är gott i dina ögon.” Och Hiskia grät mycket.4 Då kom Herrens ord till Jesaja. Han sade: 5 “Gå och säg till Hiskia: Så säger Herren, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar. Se, jag skall lägga femton år till din livstid.
Ord. 10:27 Herrens fruktan förlänger livet, men de ogudaktigas år blir förkortade.
Guds profetia var att Hesekia skulle dö i sin sjukdom och INTE tillfriskna. Så blev inte fallet. Orsaken är att Hiskia bad under omvändelse och tårar, så Gud ändrade sig. Om Gud förlänger och/eller förkortar en människas tid på jorden beroende på böner och sättet att leva, så står detta i jämförelse med en annan tid – för att tiden ska kunna benämnas som avvikande från en slags uttänkt grund. Om Gud känt till redan från början att Hiskia skulle be under tårar med ett givet resultat (att leva ett visst antal år) borde detta då benämnas som en “förlängning” när hans livsdagar snarare blev “exakt”, precis som alla andra människors liv?
2 Mos. 32:7 Då sade Herren till Mose: “Gå dit ner, ty ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig. 8 De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” 9 Herren sade ytterligare till Mose: “Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk. 10 Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig skall jag göra till ett stort folk.“11 Men Mose bönföll inför Herren, sin Gud, och sade: ” Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? 12 Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13 Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag skall göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om skall jag ge åt era efterkommande. De skall få det till arvedel för evigt.” 14 Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.
Här ovan är en av många exempel på hur människor agerar tvärt emot Guds vilja, och att Guds vilja definitivt inte alltid sker (vilket inte innebär att Gud skulle förlora kontrollen på sin skapelse). Det är även ett exempel på att Gud faktiskt ångrar sig. I det här fallet så hade han en viss plan att sätta i verket, men pga Moses förhållningssätt och böner så tog Gud till sig budskapet och ångrade sin ursprungliga plan. Det verkar som helomvändningen kommer i “reell tid” – i nuet. Om Gud från början visste att Moses skulle komma med ett bra förslag som Gud skulle komma att godkänna, då kanske Gud inte skulle ha gått ut så hårt och bestämt med att han skulle förtära israeliterna? Han visste väl redan från början att han egentligen inte alls skulle hamna i det spåret pga Moses böner? Gud ändrade alltså på den framtid som han först planerade – i nutid. Även Jer. 18:7-10 visar hur Gud ångrar sig beroende på människornas eventuella böner och omvändelse. Även här låter utfallet ovisst även från Guds sida, eftersom framtiden (med eventuella böner och omvändelse) ännu inte kommit.
4 Mos.14:30 Ingen av er skall komma in i det land som jag med upplyft hand lovade er att få bo i, ingen utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
Hesekiel 20:6:6 På den dagen lovade jag dem med upplyft hand att föra dem ut ur Egyptens land, till det land som jag hade utsett åt dem —13 Men Israels hus var upproriskt mot mig i öknen. De följde inte mina stadgar utan föraktade mina föreskrifter, trots att den människa som handlar efter dem skall leva genom dem. De vanhelgade svårt mina sabbater. Då tänkte jag utgjuta min förbittring över dem i öknen för att förgöra dem. 14 Men det jag gjorde skedde för mitt namns skull, för att det inte skulle bli vanärat inför de folk som sett mig föra ut dem. 15 Jag lyfte också min hand inför dem i öknen och svor att jag inte skulle låta dem komma in i det land som jag hade givit dem, ett land som flödar av mjölk och honung, det härligaste av alla länder. 16 Jag gjorde detta därför att de föraktade mina föreskrifter och inte följde mina stadgar utan vanhelgade mina sabbater, ty i sina hjärtan följde de sina avgudar. 17 Men jag visade dem medlidande så att jag inte fördärvade dem eller gjorde slut på dem i öknen.
Bryter Gud sina löften? OM Gud hade vetat att hans folk skulle vara olydiga och bryta kontraktet med honom, varför gav han då ett sådant starkt löfte om Kanans land, till och med med en upplyft hand?
1 Sam. 9:15 Dagen innan Saul kom, hade Herren uppenbarat för Samuel och sagt: 16 “I morgon vid den här tiden skall jag sända till dig en man från Benjamins land, och honom skall du smörja till furste för mitt folk Israel. Han skall rädda mitt folk från filisteernas hand. Ty jag har sett till mitt folk, eftersom deras rop har kommit till mig.”17 När Samuel fick se Saul, sade Herren till honom: “Se, där är den man som jag talade till dig om: Han skall styra mitt folk.”
1 Sam. 10:1 Samuel tog sin oljeflaska och göt olja på Sauls huvud, kysste honom och sade: “Se, Herren har smort dig till furste över sin arvedel. — 6 Herrens Ande skall komma över dig, och du skall profetera med dem och bli förvandlad till en annan människa. 7 När du ser att dessa tecken inträffar, gör då vad du finner lämpligt att göra, ty Gud är med dig.
1 Sam. 13:13 Samuel sade: “Du har handlat dåraktigt. Du har inte hållit det bud Herren, din Gud, har gett dig. Om du hade gjort det, skulle Herren ha befäst ditt kungadöme över Israel för all framtid. 14 Men nu skall ditt kungadöme inte bestå. Herren har sökt sig en man efter sitt hjärta, och honom har han utsett till furste över sitt folk. Men du har inte hållit vad Herren befallt dig.”
1 Sam. 15:10 Då kom Herrens ord till Samuel: 11 “Jag ångrar att jag har gjort Saul till kung, ty han har vänt sig från mig och inte utfört mina befallningar.” Det bedrövade Samuel och han ropade till Herren hela den natten.—24 Saul sade till Samuel: “Jag har syndat genom att inte lyda Herrens befallning och dina ord. Jag fruktade för folket och lyssnade till dem. 25 Men förlåt mig nu min synd och vänd tillbaka med mig, så att jag får tillbe Herren.” 26 Samuel sade till Saul: “Jag vill inte vända tillbaka med dig, för du har förkastat Herrens ord, och Herren har också förkastat dig, så att du inte längre kan vara kung över Israel.”27 När Samuel vände sig om för att gå, tog han tag i hörnet på Sauls mantel, och den slets sönder.28 Samuel sade till honom: ” Herren har i dag ryckt Israels kungarike från dig och gett det åt en annan, som är bättre än du.29 Och den Härlige i Israel ljuger inte och ångrar sig inte. Ty han är inte en människa, så att han skulle kunna ångra sig.— 35 Samuel ville inte mer se Saul, så länge han levde, ty Samuel sörjde över Saul. Och Herren ångrade att han hade gjort Saul till kung över Israel.
Trots de höga tankarna om Saul så slutade det med att Saul avvek från Guds bud och gick sin egen väg. Något som Gud inte alls tänkt sig eller ens förväntat sig. Gud hade tänkt att etablera ett evigt kungarike genom Saul, men ångrade att han överhuvudtaget gjort Saul till kung över Israel. Gud ersatte Saul med David och förändrade därmed den uttänkta framtiden. Om Saul i stället hade valt att lyda Gud som Gud förväntat sig, ja då hade framtiden sett helt annorlunda ut. Det är ingen motsägelse när vi kan läsa att Gud inte ångrar sig, samtidigt som vi också kan läsa det motsatta. Sammanhanget där vi kan läsa att Gud inte ångrar sig handlar om generella beslut som är oåterkalleliga. Om däremot Gud skulle planera all framtid själv och aldrig låta sig påverkas av andra – ångra sig – så skulle det heller inte finnas något vits för människor att be.
En del havsdjur är utdöda
Jona 3:4 Och Jona gick en dagsresa in i staden och predikade och sade: “Om fyrtio dagar skall Nineve bli ödelagt.”5 Och folket i Nineve trodde Gud och lyste ut en fasta och klädde sig i säcktyg, från den störste till den minste av dem.—10 När Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde det inte.
Om Gud känner till även våra framtida val, varför säger texten tvärtsäkert “Om fyrtio dagar skall Nineve bli ödelagt”? Så skedde aldrig. Invånarna omvände sig både i tanke och gärning, vilket resulterade i att Gud ändrade sina tidigare tvärsäkra planer. Om Gud hade känt till att Nineves invånare skulle omvända sig så kanske profetian borde ha utformats lite öppnare, och inte som något som tvärsäkert skulle inträffa. Förkännedom om framtida möjligheter ger Gud frihet att ändra uppfattning och planer. Gud verkar kunna ändra planer i direkt “nutid”.
2 Mos. 4:8 Och Herren sade: “Om de inte tror dig eller ger akt på det första tecknet, så måste de tro på det andra tecknet.9 Men om de inte ens tror på dessa två tecken eller lyssnar till dina ord, tag då av Nilens vatten och häll ut det på torra marken. Vattnet som du tagit ur floden skall då förvandlas till blod på torra marken.”
Här låter det som Gud inte vet hur Moses ord skulle få Farao och hans folk att reagera. Kommer de tro Moses på det första tecknet, eller på det andra? Eller kommer de inte tro ens på något av dem? Frågan verkar ligga öppen tills den tidpunkt Farao gör sitt beslut. Gud känner förstås till Faraos hjärta helt och fullt, men det måste inte betyda att Gud vid alla tillfällen vet med absolut säkerhet hur han kommer att reagera.
2 Mos. 13:17 När farao hade släppt folket förde Gud dem inte genom filisteernas land, fast det var den närmaste vägen. Ty Gud tänkte att folket kunde ångra sig och vända tillbaka till Egypten, när de fick se krig hota. 18 Därför lät han folket ta en omväg genom öknen åt Röda havet till. Israels barn drog upp ur Egypten beväpnade.
Här kan man återigen se exempel Guds allvetande eftersom han helt igenom ser folkets hjärtan och tankeverksamhet, samt hur de förmodligen reagerar vid hot av krig (och andra situationer), men inte i sådan utsträckning att han helt säkert vet vilka val de tar. Texten säger inte att Gud med säkerhet vet att folket skulle komma att vända tillbaka, men snarare att de fanns en risk att de kanske skulle göra det. För att försäkra sig om att de inte skulle göra ett sådant val så fick de ta en omväg i öknen.
1 Sam. 2:29 Varför föraktar ni då mina slaktoffer och mina matoffer som jag har befallt i min boning? Hur kan du ära dina söner mer än mig, så att ni göder er själva med det bästa av varje offergåva från mitt folk Israel? 30 Därför säger Herren, Israels Gud: Visserligen har jag sagt att ditt och din faders hus skulle få vandra inför mig för all framtid, men nu säger Herren: Det skall inte ske! Jag skall ära dem som ärar mig, men de som föraktar mig skall komma på skam.
Gud hade en uttänkt plan som han sagt ska ske, men ändrar sisg beroende på människors agerande. Om Gud känt till sedan tidernas början att han skulle ändra sig så kanske han inte skulle ha uttryckt sin ursprungliga plan så bestämt?
Jer. 18:7 Ena gången talar jag om ett hednafolk och ett rike att jag vill rycka upp, bryta ner och förgöra det. 8 Men om det hednafolk som jag har talat om vänder om från sin ondska, ångrar jag det onda som jag hade tänkt göra mot det. 9 En annan gång talar jag om ett hednafolk och ett rike, att jag vill bygga upp och plantera det. 10 Men om man då gör det som är ont i mina ögon så att man inte hör min röst, då ångrar jag det goda som jag hade sagt att jag ville göra dem.11 Säg därför nu till Juda män och till Jerusalems invånare: Så säger Herren: Se, jag bereder en olycka åt er, och jag tänker ut en plan mot er. Vänd därför om, var och en från sin onda väg, och ändra ert liv och era gärningar.12 Men de kommer att svara: Det är lönlöst. Vi vill följa våra egna tankar och göra var och en efter sitt onda och hårda hjärta.”
Här ovan är det verkligen tydligt att Gud ibland agerar beroende på hur människor agerar, och i det här fallet kan vi även se att Gud visserligen ber Jerusalems invånare att omvända sig, men även förklarar hur de kommer att agera inför det kravet. Inte nödvändigtvis för att han kan se in i framtiden och se deras val, men åtminstone för att han känner till deras onda och hårda hjärtan.
5 Mos. 8:2 2 Kom ihåg hur Herren, din Gud, i fyrtio år ledde dig hela vägen i öknen för att ödmjuka dig och pröva dig och så LÄRA KÄNNA vad som var i ditt hjärta, OM du skulle hålla hans bud eller inte.
Dom. 3:1 Dessa var de folk som Herren lät bli kvar för att med dem sätta alla de israeliter på prov som inte hade varit med om alla krigen i Kanaan, — 4 Med dessa ville Herren sätta Israel på prov för att FÅ VETA om de ville följa de bud som han hade givit deras fäder genom Mose.
2 Krön. 32:31 Och när sändebuden kom från Babels furstar, de som var utsända till honom för att höra sig för om det under som hade skett i landet, lämnade Gud honom för att pröva honom och FÅ VETA allt som var i hans hjärta.
Kommentarer överflödiga.
Summerat om hur Gud ser framtiden enligt Öppen teism
Det finns verser som visar att Gud inte är säker på vad människor ska välja, och varnar och uppmuntrar dem därför att göra det bästa valet för att det ska gå dem väl i stället för illa (5 Mos. 30:19.) Det finns verser som visar att Gud är överraskad över något som inte gått som han förväntat (Jes. 5:4), där Gud ångrar något som han gjort pga människors beteenden (1 Mos. 6:6), samt där han ändrar sina planer (2 Kung. 20:1-6).
Vi kan se att Gud ibland har ångrat sig gällande sina egna beslut, och är villig att ändra fler om människor omvänder sig och ber (Dom. 2:18, 2 Sam. 24:16-18, Jer. 15:6, 18:8-10, 26:3; 13-19, 42:10, Hes. 24:14, Hos. 11:8, Joel 1:13-14, Amos 7:3-6, Sak. 8:14-15, Joel 2:12-14, 4 Mos. 11:1-2; 14:12-20; 16:20-35, 5 Mos. 9:13-25, 1 Kung. 21:27-29, 2 Kung. 20:6, 2 Krön. 12:5-8, Jes. 38:5)
Gud testar ofta människor för att se vilka beslut de tänker göra, och anpassar sina beslut efter dessa (1 Mos. 22:12, 2 Mos. 16:4, 5 Mos. 8:2; 13:1-3, 2 Krön. 32:31, Dom. 2:20-22, 2 Krön. 16:9)
Gud talar om framtida händelser som kanske kommer att ske, ofta beroende på hur människor agerar (1 Mos. 19:17-22; 2 Mos. 3:18-19; 4:9; 13:17; 32:10-14; 33:2-3; 34:24, 4 Mos. 11:1-2, 5 Mos. 13:1-3, Hes. 12:3. Jer. 36:3-7, Deut. 9:13-14, 9:18-20, 9:25, 2 Sam. 24:17-25; 1 Kung. 21:27-29; 2 Kung. 20:6, 2 Krön. 12:5-8, Jer. 26:19, Jes. 38:5)
Gud har förväntat sig vissa resultat som tyvärr inte realiserats, vilket leder till att han frustreras och bedrövas (Jes. 5:1-7; Jer. 3:6-7; 3:19-21, Hes. 22:29-31, Jes. 63:10, Ef. 4:30; Hebr. 3:7-15, 4:7, Apg: 7:51, Ps. 81:12-17)
Jesse Morell är en känd open theist och förklarar hur han tror:
Gud känner till även när sparvar faller döda till marken
Jeftas dotter begrät sin frivilliga jungfrudom – inte sin död
Att offra den förstfödda 
Jeftas dotter – utvald att tjäna Gud
Vad Gud hatar respektive älskar
Gud är kärlek!
Gud frestar ingen, än mindre orsakar någon att synda
Betydelsen av det grekiska ordet aion
Ska människor plågas dag och natt i evigheternas evigheter – utan slut?
Den oomvända syndaren går miste om evigt liv – han DÖR
Gud frestar ingen, än mindre orsakar synd
Exempel på verser som visar på Guds förändrade planer
Bjorkbloggen 