Etikettarkiv | gud

Bibeln om sparvar som faller till marken, samt om hårstrån som är räknade

SparvarGud känner till även när sparvar faller döda till marken

Bibeln förklarar att inte ens en sparvs död går Gud obemärkt förbi.

Matt. 10:28 Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna. 29 Säljs inte två sparvar för ett kopparmynt? Och inte en enda faller till marken utan er Faders vilja. 30 På er är till och med alla hårstrån räknade.31 Var alltså inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar.

Vi kan läsa ”utan er Faders vilja” i v. 29, men i originaltexten står endast (översatt till svenska) ”utan er Fader”, vilket många andra översättningar också fått det till (såsom King James Bible). I Lukas version av händelsen förklaras samma sak med inte en enda av dem är bortglömd hos Gud”.

Luk. 12:4 Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men sedan inte kan göra något mer. 5 Jag vill visa er vem ni skall frukta. Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Ja, jag säger er: Honom skall ni frukta. 6 Säljs inte fem sparvar för två öre? Och inte en enda av dem är bortglömd hos Gud.7 Ja, till och med alla hårstrån på ert huvud är räknade. Var inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar.

Utgiften för ovan nämnda sparvar var låg, och sparvar är väldigt oansenliga djur som ofta förekommer i stora mängder. Ändå intresserar sig Gud för varje liten sparvs liv, eftersom djur och människor ingår i Guds goda skapelse. Guds kärlek och omtanke fungerar inte på ett sådant sätt att djur och människor aldrig behöver dö från den här världen, men lidande och död har ändå en begränsning. Vi har något större och något bättre att se fram emot, och livet efter detta varar för evigt. När vi börjar leva i det nya Jerusalem så kommer vi inte att utbrista att våra uppförsbackar på jorden inte var värt besväret, för i Guds rike råder total salighet och där finns inga tårar.

Upp. 21: Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit, och havet fanns inte mer. 2 Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud, som är smyckad för sin brudgum. 3 Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ”Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem4 Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.”

Det var från början inte tänkt att djur (”levande djur” – i princip de som andas och har blod) skulle ätas, men det var innan Adam och Eva syndade och innan de drevs ut från Edens lustgård samt bort från Livets träd som ger liv. Efter den händelsen härskade döden över både djur och människor eftersom våra liv måste begränsas för att slippa leva i evighet i en kall och hård värld drabbad av lidande. Syndens lön är döden, och döden i sig betraktas som en fiende som ska besegras (1 Kor. 15:26). Ändå är döden i den här världen, efter att synden kom in i bilden, något helt nödvändigt och kan ses som ett förbarmande från Guds sida. Han har en bättre väg för oss.

Det var inte förrän efter floden som Gud gav tillåtelse till köttätande.

1 Mos. 29 Och Gud sade: ”Se, jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frukt som har frö. Detta skall ni ha till föda. 30 Men åt alla djur på jorden, åt alla fåglar under himlen och åt allt som krälar på jorden, åt allt som har liv ger jag alla gröna örter till föda.” Och det skedde så.

1 Mos. 9:9 Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. 2 Fruktan och skräck för er skall komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand. Allt som rör sig och har liv skall ni ha till föda. Så som jag har gett er de gröna örterna ger jag er nu allt detta4 Men kött som har sin själ i sig, nämligen sitt blod, skall ni inte äta, 5 och för ert eget blod, som har er själ i sig, skall jag kräva räkenskap. Jag skall utkräva det av alla djur, likaså av människorna. Av var och en som dödar sin broder skall jag utkräva den människans liv.

I Jesu undervisning om sparvarna så ingår också budskapet att vi är ännu mer värda  inför Gud än de billiga sparvarna, och Gud har t o m koll på antal hårstrån på våra huvuden. Visst är det naturligt att frukta för sitt liv om fienden är nära, men vår inställning bör vara att inte vara rädda för människor som maximalt kan döda våra kroppar. Den vi allra mest bör frukta och respektera är Skaparen som ju har makt att göra mer än så. Vid den slutliga domstolen har Skaparen makt att kasta personer i Gehenna (de som inte vill ha något med honom att göra) vilket är långt mer allvarligt än att en människokropp dör och förmultnar. En förmultnad kropp kan få liv igen i Guds värld, men inte en kropp som kastas i Gehenna.

Den första människan som dog blev mördad av sin egen bror. Gud förhindrar inte människor att begå brott i en värld som är skapad med fri vilja, men Guds ögon ser allt och han glömmer inte.

1 Mos. 4:10 Då sade han: ”Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken!

Jesus gör återigen en jämförelse med fåglarna här nedan. Det Jesus talar om handlar om TRO, som också resulterar i trygghet och förväntan. Om vi låter världens bekymmer lägga sig som ett lock på vårt andliga liv så kommer vi också ha svårare med vår tilltro till vad Gud kan göra. Den avslöjade hemligheten är sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också”.

Matt. 6:25 Därför säger jag er: Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? 26 Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Fader dem. Är inte ni värda mycket mer än de? 27 Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? 28 Och varför gör ni er bekymmer för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. 29 Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. 30 Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er? Så lite tro ni har! 31 Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med? 32 Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. 33 Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. 34 Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Den frid som Jesus ger är annorlunda än den frid som världen kan ge:

Joh. 14:27 Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.

En man som enligt Bibeln DÖR för att han rört ARKEN? – 2 Sam. 6 + 1 Krön. 13

arken.jpegInstruktioner för att bära Arken 

Till att börja med så kan vi läsa instruktionerna om arken och dess förflyttning, främst i 4 Mos. 4. Vi har även dessa instruktioner:

4 Mos. 1:50 utan du skall förordna leviterna att förestå vittnesbördets tabernakel med alla dess redskap och tillbehör. De skall bära tabernaklet och alla dess redskap och göra tjänst vid det. Runt omkring tabernaklet skall de ha sitt läger. 51 När tabernaklet skall bryta upp skall leviterna ta ner det, och när tabernaklet skall sättas upp skall leviterna sätta upp det. Om någon annan kommer nära det, skall han DÖDAS.

4 Mos 4:5 När lägret skall bryta upp och Aron och hans söner har täckt över de heliga föremålen och alla dess tillbehör, skall därefter Kehats barn komma för att bära. Men de får inte röra vid de heliga föremålen, ty då skall de DÖ. Detta är vad Kehats barn har att bära av det som hör till uppenbarelsetältet.—17 Och Herren talade till Mose och Aron. Han sade: 18 ”Låt inte kehatiternas släktgren utrotas ur leviternas stam, 19 utan gör så här med dem, för att de skall leva och inte dö när de kommer nära de högheliga föremålen: Aron och hans söner skall gå in och anvisa var och en av dem vad han har att göra eller bära, 20 men själva får de inte gå in och se de heliga föremålen, inte ens ett ögonblick, ty då skall de DÖ.” 

2 Mos. 25:14 Stängerna skall du skjuta in i ringarna på sidorna av arken, så att man kan bära arken med dem, 15 och de skall sitta kvar i ringarna på arken. De får inte tas bort ur dem. 16 I arken skall du lägga vittnesbördet som jag skall ge dig.

4 Mos. 7:9 Åt Kehats barn däremot gav han ingenting, ty de hade hand om de heliga föremålen som de skulle bära på axlarna.

Baserat på ovan information så ser vi att instruktionerna gällande arken var att 1) översteprästen (som var av Arons släkt) hade uppgiften att övertäcka de heliga föremålen så att ingen skulle behöva se/röra vid dem och därmed dö. 2) Endast Kehats släkt (leviter) skulle bära arken. 3) icke-leviter skulle inte kunna komma nära inpå Arken pga dödsrisken, och inte ens Kehats släktingar (leviter) skulle kunna röra vid Arken eller titta på de heliga föremålen ens för ett ögonblick pga dödsrisken 3) Arken skulle bäras av människor, där stängerna skulle vila på deras axlar – inte bärandes av/på djur eller på vagnar.

Hur gick förflyttningen till i verkligheten?

Men läs här hur Davids transport av Arken till Israel (från filisteerna) gick till i verkligheten:

2 Sam. 6:1 Åter samlade David alla de utvalda i Israel, trettiotusen man. 2 David bröt upp och drog åstad med allt sitt folk från Baale-Juda för att därifrån föra upp Guds ark som hade uppkallats efter Namnet, namnet Herren Sebaot, honom som tronar på keruberna. 3 De satte Guds ark på en ny vagn och förde den bort från Abinadabs hus på höjden, och Ussa och Ahjo, Abinadabs söner, körde den nya vagnen. 4 Så förde de Guds ark bort ifrån Abinadabs hus på höjden, och Ahjo gick framför arken. 5 David och hela Israels hus dansade och gladde sig inför Herrens ansikte med alla slags instrument av cypressträ, med harpor, psaltare, pukor, skallror och cymbaler.6 Men när de kom till Nakons tröskplats, räckte Ussa ut handen mot Guds ark och grep tag i den, ty oxarna snavade. Då upptändes Herrens vrede mot Ussa, och Gud slog honom där för hans försyndelse.Och han dog där vid Guds arkDavid blev upprörd över att Herren hade brutit ner Ussa. Han kallade det stället Peres-Ussa, som det heter än i dag.David greps av fruktan för Herren på den dagen och sade: ”Hur skulle Herrens ark kunna komma till mig?”10 Därför ville David inte föra in Herrens ark till sig i Davids stad utan lät ställa den i gatiten Obed-Edoms hus. 11 Sedan blev Herrens ark kvar i gatiten Obed-Edoms hus i tre månader. Och Herren välsignade Obed-Edom och hela hans hus.12 Det blev berättat för kung David att Herren hade välsignat Obed-Edoms hus och allt vad han ägde, för Guds arks skull. Då gick David och förde Guds ark ur Obed-Edoms hus upp till Davids stad under jubel. 13 När de som bar Herrens ark hade gått sex steg framåt, offrade han en tjur och en gödkalv.

1 Krön. 13:1 David rådgjorde med överbefälen och underbefälen och med alla furstarna. 2 Sedan sade David till hela Israels församling: ”Om ni finner för gott och om detta är från Herren, vår Gud, låt oss då sända bud åt alla håll till våra övriga bröder över hela Israels land och dessutom till prästerna och leviterna i deras städer med utmarker, att de skall samlas hos oss. 3 Låt oss flytta vår Guds ark till oss, för i Sauls tid frågade vi inte efter den.” 4 Hela församlingen svarade att man skulle göra så, ty alla tyckte att förslaget var gott.5 David samlade då hela Israel, från Sihor i Egypten ända dit där vägen går till Hamat, för att hämta Guds ark från Kirjat-Jearim. 6 David drog med hela Israel upp till Baala, till Kirjat-Jearim, som hör till Juda, för att därifrån föra upp Guds, Herrens, ark, hans som tronar på keruberna och efter vilken den hade sitt namn. 7 De satte Guds ark på en ny vagn och förde bort den från Abinadabs hus. Det var Ussa och Ajo som körde vagnen8 David och hela Israel dansade inför Guds ansikte av all kraft till sånger och harpor, psaltare, pukor, cymbaler och trumpeter.9 Men när de kom till Kidons tröskplats, räckte Ussa ut sin hand för att ta tag i arken, ty oxarna snavade. 10 Då upptändes Herrens  vrede mot Ussa,och han slog honom därför att han hade räckt ut sin hand mot arken, så att han föll ner död där inför Gud.11 Men David blev upprörd därför att Herren hade brutit ner Ussa och han kallade den platsen Peres-Ussa, som den heter än i dag.12 David greps den dagen av sådan fruktan för Gud att han sade: ”Hur skulle jag våga föra Guds ark till mig?” 13 Därför flyttade inte David in arken till sig i Davids stad, utan tog den avsides till gatiten Obed-Edoms hus. 14 Och Guds ark blev kvar i Obed-Edoms hus, hos hans familj, i tre månader. Och Herren välsignade Obed-Edoms hus och allt han ägde.

Leviterna hade ansvar för Arken, och innehade även kunskapen att förklara för andra om de rätta instruktionerna och de enorma riskerna som var inblandade när det gäller Arken och dess transport.

Om man studerar och jämför instruktioner och det egentliga förfarandet, så kan vi se en rad skillnader. I Davids fall så transporterades Arken på vagn dragna av oxar (båda förbjudna) i stället för på människoaxlar. Ingen överstepräst nämns i sammanhanget, vilket kan bero på att ingen sådan fanns närvarande. Var föremålen ens täckta (av någon annan)? Endast Kehats släktingar fick bära Arken, men det finns inget stöd för att Ussa  var av levitisk släkt (tvärt om enligt släktregistren i exempelvis 1 Krön. 15). Inte nog med att Ussa inte var av rätt släkt – han rörde också vid Arken som inte ens Kehats släkt fick göra. Eftersom Ussa snabbt kunde lägga sin hand på Arken när djuret klev snett så betyder det att han befann sig nära Arken under vagntransporten. Sällskapet verkade helt ointresserade av Guds instruktioner vad gäller Arken med de heliga budorden. Följde sällskapet kanske filisteisk sed i stället för levitisk?

3 Mos. 20.23 Ni skall inte följa sederna hos de folk som jag driver undan för er, ty just därför att de handlat så som de har gjort, avskyr jag dem.

Att David var upprörd och tagen över det som inträffade är inte svårt att förstå, och känslornas förvärrades förmodligen med tanke på att han själv hade ett stort ansvar i det som hände. love2

Rättvist?

Men är inte Gud orättvis som dödar en man pga en sådan händelse? Det kanske man skulle tycka om Gud sände en person till en evighet i helvetet trots att personen i fråga endast gjort ett oskyldigt misstag, men Ussa sändes inte till helvetet och var kanske inte heller helt oskyldig. Han dog fysiskt vilket vi allihop kommer att göra oavsett livsstil. Ussas liv förkortades, men Hanoks/Enoks liv förkortades ännu mer eftersom han levde helt enligt Guds önskemål (1 Mos. 5:23-24).

Vi vet inte hur stor insikt Ussa själv hade gällande hans sätt att agera emot Guds bud  (han borde vetat bättre) men det förändrar inte att Gud menar vad han säger gäller hans lagar. Han förmedlar inte viktiga bud med mycket allvarliga konsekvenser, för att sedan förklara att han bara skojade och vi kan inte räkna med att han ska se genom fingrarna vid överträdelser. Om man kastar sig utför ett höghus (eller oavsiktligt ramlar) så riskerar man att dö även om man levt ett rättfärdigt liv. En del kanske menar att det är en självklarhet och naturlagar, men Gud har skapat även naturlagarna som är en lika stor verklighet som lagarna gällande Arken. Vidare är det även så att oskyldiga människor dör varje dag, och det inkluderar aborter.

Att Arken och dess innehåll var kopplade till en rad instruktioner var för människornas egen skull, (vilket är värt ett separat blogginlägg). Det handlar om nödvändigheten att känna vördnad och respekt för Guds ord som ger liv i evighet för människorna på jorden. Bland nödvändigheter för människans egen skull var även Kunskapens träd utplacerat i Edens lustgård. Varje gång Adam och Eva passerade det så krävdes ett beslut från deras sida att lämna det orört eftersom Guds bud och vilja är viktigare än kortvarig förbjuden sötma som skulle leda till döden. Det var inte för Guds skull som trädet fanns på plats utan för människornas skull, för att kunna vara vaksamma så att de alltid väljer livets väg i stället för svårmodet och dödens väg. Gud vill alltid det bästa för mänskligheten och han har skapat oss för att söka honom och finna honom (Apg 17).

Offrade Jefta sin egen dotter till döden som ett brännoffer? Dom. 11:31

cross and womanJeftas dotter begrät sin frivilliga jungfrudom – inte sin död

Bakgrundshistorien är att Jefta var son till Gilead och en prostituerad kvinna. Hans halvbröder förvägrade honom att dela farsarvet med dem själva just eftersom han var son till en främmande kvinna, och Jefta valde då att bosätta sig på ett annat ställe. Det verkade inte som han levde särskilt gudfruktigt vid den tidpunkten eftersom löst folk anslöt sig till honom för att utföra plundringståg. Men kanhända att han senare omvände sig, framför allt vid tidpunkten när de äldste i orten Gilead bad honom om hjälp i kampen mot ammoniterna. De äldste i Gilead bad stridsmannen Jefta att vara deras anförare och Jefta föreslog själv att han skulle ta på sig rollen som ledare och huvud om Gud gav honom (och Israel) segern mot ammoniterna. För hans del så handlade det alltså inte om att bara vara en temporär anförare i det förestående kriget, utan att ha en permanent roll som Israels huvud, ledare och domare.

Sedan kommer vi till det berömda löftet ”vem som än kommer ut mot mig genom dörrarna i mitt hus, när jag välbehållen kommer tillbaka från ammoniterna, skall tillhöra Herren. Jag skall offra honom till brännoffer”. I KJV är formuleringen ”I will offer it up for a burnt offering”. Det kan även läsas som ”shall be offered by me as a burnt offering”.  

Dom. 11:29 Då kom Herrens Ande över Jefta. Han drog genom Gilead och Manasse och vidare genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead ryckte han fram mot ammoniterna. 30 Jefta gav ett löfte till Herren och sade: ”Om du ger ammoniterna i min hand, 31 lovar jag att vem som än kommer ut mot mig genom dörrarna i mitt hus, när jag välbehållen kommer tillbaka från ammoniterna, skall tillhöra Herren. Jag skall offra honom till brännoffer.” 32 Så drog Jefta bort mot ammoniterna för att strida mot dem, och Herren gav dem i hans hand33 Han tillfogade dem ett mycket stort nederlag, från Aroer ända fram emot Minnit, tjugo städer, och ända till Abel-Keramim. Så blev ammoniterna kuvade under Israels barn. 

fortsättning:

Dom. 11:34 När sedan Jefta kom till sitt hus i Mispa, se, då gick hans dotter ut för att möta honom med pukor och dans. Hon var hans enda barn, och utom henne hade han varken son eller dotter. 35 När han fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: ”O, min dotter, du gör mig helt förkrossad, du drar elände över mig! Jag har öppnat min mun inför Herren till ett löfte och kan inte ta tillbaka mitt ord.”36 Hon svarade honom: ”Min far, har du öppnat din mun inför Herren, så gör med mig enligt dina ord, eftersom Herren nu har gett dig hämnd på dina fiender, ammoniterna.” 37 Hon sade vidare till sin far: ”Men uppfyll en begäran: Ge mig två månader, så att jag kan gå upp i bergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor.” 38 Han svarade henne: ”Du får gå.” Och han lät henne vara borta i två månader. Då gick hon med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen. 39 Men efter två månader återvände hon till sin far, och han gjorde då med henne efter löftet han hade givit. Och hon hade aldrig känt någon man. Sedan blev det en sed i Israel, 40 att Israels döttrar gick för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år.

Några fakta som vi kan få ut ifrån historien:

  1. Jefta utgav ett heligt löfte till Gud.
  2. Löftet var rimligtvis inte bara något positivt och eftersträvansvärt i Jeftas ögon (om än en uppoffring) utan även i Guds ögon. I versen precis innan löftet får vi veta att Guds ande var över Jefta när han inledde kampen mot ammoniterna, och när Jefta lovade Gud ett brännoffer (en person från Jeftas eget hus) på villkoret att Gud skulle hjälpa honom med en vinst, så blev resultatet att Gud faktiskt hjälpte honom med just detta. Med tanke på informationen att Guds Ande var över Jefta, och att Gud valde att ge ammoniterna i Jeftas hand, så tyder detta på att Gud såg med glädje på Jeftas löfte.
  3. Jefta (och författaren) ansåg att löftet senare blev fullbordat.
  4. Efter att Jeftas dotter förstått bakgrunden till löftet (det heliga löftet i sig samt att Gud hjälpt dem att eliminera hotet från ammoniterna som gisslat Israel en längre tid) så ansåg även hon att löftet måste infrias.
  5. Vi får aldrig läsa om Jeftas dotters död, men däremot beskriver texten två gånger att hon gått iväg för att begråta sin jungfrudom innan löftet skulle fullbordas. Borde hon inte snarare begråta sin snara död där inte bara jungfruodomen stod på spel utan allt som har med ett framtida liv att göra? Precis efter att vi får veta att Jeftas löfte uppfyllts så nämner författare att dottern aldrig känt någon man. Denna information vore ytterst ologisk och förbryllande om den unga kvinnan faktiskt dog. Det är självklart att ung.
  6. Jefta fortsatte som Domare i sex år även efter fullbordandet av löftet, och det verkar inte ha blivit några reaktioner i grannskapet om att han överträtt Guds lag eller betraktades som en mördare.
  7. Mose lag beskriver människooffer som något avskyvärt, men i Hebr. 11 listas Jefta som en heroisk person som gick i tro, som skipade rätt, fick löften uppfyllda, etc.

Det är viktigt att ha i åtanke att människooffer var en styggelse för Gud. Den ende som får släcka liv på ett sådant sätt är Skaparen själv, som ju är den som orsakat allt liv på jorden:

Jer. 7:31 De har byggt upp Tofethöjderna i Hinnoms sons dal för att där bränna upp sina söner och döttrar i eld, fastän jag aldrig har befallt eller ens tänkt mig något sådant.

Hes. 16:20 Du tog dina söner och döttrar, som du hade fött åt mig, och offrade dem till mat åt bilderna. Var det inte nog att du bedrev hor? 21 Du slaktade mina barn och offrade dem åt dessa bilder. 22 Och medan du höll på med sådana vidriga ting och bedrev hor, tänkte du inte på din ungdoms dagar, då du låg naken och blottad och sprattlade i ditt blod.

Ps. 106:36 De tjänade deras avgudar, och dessa blev en snara för dem.37 De offrade sina söner och döttrar åt onda andar.38 De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod, som de offrade åt Kanaans avgudar, och landet blev vanhelgat genom blodet.

Hellre lydnad än offer:

Mika 6:7 Gläds Herren åt bockar i tusental, åt oljeströmmar i tiotusental? Skall jag ge min förstfödde till offer för min överträdelse min livsfrukt till syndoffer för min själ?8 Han har kungjort för dig, o människa, vad gott är. Vad begär väl Herren av dig annat än att du gör det som är rätt, att du älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?

loveAtt offra den förstfödda 

Förmodligen tänkte sig inte Jefta att ett djur skulle möta honom i dörrarna, för hur  skulle han i så fall undvika att det inte var ett orent djur och därmed odugligt som offer? Man får därför anta att han inte syftade på ett djur utan snarare en människa och allra troligast att det skulle vara någon från hans eget hushåll eftersom det var hans eget hus.

Men var det verkligen så att Jefta emot allt sunt förnuft dödade en människa (från sitt eget hus) genom att offra denna som ett brännoffer? Nej, det är inte troligt med tanke på vad som står i Guds lagar, men kanske det i stället handlade om ett liknande offer som för Hanna vad gäller hennes efterlängtade son Samuel?:

1 Sam. 1:11 Hon gav ett löfte och sade: ”Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud.”

Pred. 5:4 Det är bättre att du inte lovar något än att du lovar och inte håller det.

Hannas offer handlade också om ett människooffer, men verkligen inte i form av ett fysiskt brännoffer. Däremot så ”offrade” hon sin sons liv till Gud för att han för alltid skulle tjäna honom – vilket sonen Samuel själv växte upp med som en självklarhet och med en innerlig dedikation. Allra lättast att få ihop historien om Jefta (med tanke på att löftet anses vara uppfyllt och hans dotter verkade leva vidare) är om vi förstår hans ord endast som en hänsyftning till ett brännoffer – i en ren symbolisk mening – och med en tanke på Guds bud vad gäller offrandet av ”det förstfödda”.

Vi förstår mer om vi läser om Guds lagar gällande offrandet av allt det förstfödda, inklusive alla förstfödda söner. Det var nämligen så att allt som öppnade moderlivet, som var av hankön, skulle offras till Gud. Detta benämndes som en gåva, och när det gäller leviterna så handlade det också om människors offergåvor som tillföll leviterna (som fått sin tjänstgöring direkt av Gud och som heller inte hade några inkomstkällor på samma sätt som de övriga av Jakobs söner). Men även om det inte står omnämnt på alla ställen där vi kan läsa om offrandet av det förstfödda, så gällde också budet att man skulle lösa ut varje förstfödd son. Guds tanke var självfallet aldrig att söner skulle offras som fysiska brännoffer men att de däremot skulle lösas ut efter ett visst mönster. Skälet till lagen om det förstfödda var att Israel alltid skulle ha i minnet vad som hände i Egypten, där Farao vägrade att släppa de slavande israelerna men att Gud på ett mäktigt sätt ingrep och räddade dem. Läs mer om det förstfödda för att förstå bättre varifrån Jefta fått sin inspiration till ett sådant löfte:

2 Mos. 22:29 Du skall inte dröja att bära fram som gåva av det som fyller din lada och av det som kommer från din vinpress. Den förstfödde av dina söner skall du ge åt mig.30 På samma sätt skall du göra med din nötboskap och din småboskap. I sju dagar skall de stanna hos sina mödrar, men på åttonde dagen skall du ge dem åt mig.

2 Mos. 13:11 När Herren låter dig komma in i och ger dig kananeernas land, som han med ed har lovat dig och dina fäder, 12 då skall du överlämna till Herren allt som öppnar moderlivet. Allt förstfött bland din boskap som är av hankön skall tillhöra Herren13 Men allt som öppnar moderlivet bland åsnor skall du lösa ut med ett får, och om du inte vill lösa det skall du krossa nacken på det. Varje förstfödd son skall du lösa ut.14 När din son i framtiden frågar dig vad detta betyder, skall du svara honom: Med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten, ur träldomshuset. 15 Eftersom farao hårdnackat vägrade att släppa oss, dödade Herren allt förstfött i Egyptens land, från det förstfödda bland människor till det förstfödda bland boskap. Därför offrar jag åt Herren allt som öppnar moderlivet och är av hankön, och varje förstfödd son löser jag ut.16 Detta skall vara som ett tecken på din hand och som ett band till påminnelse på din panna, ty med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten.”

4 Mos. 3:8 Och de skall ha vården om uppenbarelsetältets alla tillbehör och iaktta vad som åligger Israels barn genom att tjänstgöra vid tabernaklet. 9 Du skall ge leviterna åt Aron och hans söner. De skall ges åt honom som en gåva från Israels barn 10 Men Aron och hans söner skall du ålägga ansvaret för prästtjänsten. Om någon annan inkräktar på den, skall han dödas.”11 Herren sade till Mose: 12 ”Se, jag har själv bland Israels barn tagit ut leviterna i stället för alla förstfödda bland Israels barn, alla som öppnar moderlivet. Leviterna skall tillhöra mig, 13 ty alla förstfödda tillhör mig. På den dag då jag slog allt förstfött i Egyptens land helgade jag åt mig allt förstfött i Israel, både bland människor och boskap. De tillhör mig. Jag är Herren.” — 41 Och tag ut åt mig leviterna – ty jag är Herren – i stället för alla förstfödda bland Israels barn, och leviternas boskap i stället för allt förstfött bland Israels barns boskap.” — 44 Och Herren sade till Mose: 45 ”Tag ut leviterna i stället för allt förstfött bland Israels barn och leviternas boskap i stället för deras boskap. Leviterna skall tillhöra mig. Jag är Herren46 Men för att lösa de 273 personer av Israels barns förstfödda som överstiger leviternas antal, 47 skall du ta fem siklar silver för varje person. Du skall ta upp dem efter helgedomssikelns vikt, sikeln räknad till tjugo gera. 

4 Mos. 18:6 Det är jag som har utvalt era bröder, leviterna, bland Israels barn. De är en gåva åt er, givna åt Herren till att förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet.— 15 Allt som öppnar moderlivet, varje varelse, människa eller djur, som de för fram till Herren skall tillhöra dig. Men det förstfödda bland människor skall du friköpa. Även det förstfödda bland orena djur skall du friköpa. 16 När de är en månad gamla skall du friköpa dem med den lösensumma som är bestämd till fem siklar silver, efter helgedomssikelns vikt, som är tjugo gera. 17 Men det förstfödda bland nötboskap eller det förstfödda bland får eller det förstfödda bland getter skall du inte friköpa. Det är heligt. Deras blod skall du stänka på altaret, och deras fett skall du förbränna som ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. 

Neh. 10:34 Vi, prästerna, leviterna och folket, kastade lott om vedoffret, hur man varje år skulle föra det till vår Guds hus på bestämda tider, efter våra familjer, och bränna det på Herrens, vår Guds, altare så som det är skrivet i lagen.35 Till Herrens hus skulle vi varje år föra förstlingen av markens gröda och förstlingen av all frukt på alla slags träd. 36 Så som det är skrivet i lagen skulle vi också föra till Guds hus, till prästerna som gjorde tjänst i vår Guds hus, de förstfödda av våra söner och av vår boskap, och de förstfödda av vår nötboskap och vår småboskap. 

5 Mos. 12:17 Du får inte inom dina portar äta tionden av din säd, ditt vin och din olja och inte heller det förstfödda av din nötboskap och din småboskap eller något av de löftesoffer som du gett löfte om eller av dina frivilliga offer eller av dina händers bidrag.

5 Mos. 14:23 Du skall äta ditt tionde inför Herrens, din Guds, ansikte på den plats som han utväljer till boning åt sitt namn: tiondet av din säd, ditt vin och din olja, liksom det förstfödda av din nötboskap och småboskap, så att du lär dig att alltid frukta Herren, din Gud.

Att de förstfödda sönerna skulle lösas ut (friköpas) är en viktig ledtråd vad gäller Jeftas agerande, för detta skulle kunna varit även hans plan från början till slut. Även det friköpta betraktades symboliskt som ett brännoffer, även om det ersattes med ett friköp. Nu var inte Jeftas förstfödda någon son, men hela hans löfte var ytterst unikt. Han kunde heller inte veta säkert att den som först skulle möta honom i dörrarna till sitt hus skulle vara ”förstfött”, men däremot var ju hela löftet baserat på premissen att personen åtminstone skulle vara först ut genom husdörrarna: vem som än kommer ut mot mig genom dörrarna i mitt hus”. Alltså den första som kommer ut. Inte först ut genom moderlivet, men väl ut genom dörrarna. 

kors 6Jeftas dotter – utvald att tjäna Gud

Även om Jefta rev sönder sina kläder i upprördhet över att få se sin dotter som den första genom dörrarna, så kan detta inte ha varit oväntat för honom. Det kan självfallet ha varit så att han hoppades att den första genom dörrarna skulle vara någon annan, men hans löfte innebar verkligen ett mycket stort uppoffrande med tanke på vad som stod på spel. Texten säger också att dottern var fast besluten att fullfölja och infria faderns löfte. Däremot får vi inte veta exakt hur hennes tjänstgöring för Gud såg ut, och hur hennes vardag blev.

Man kanske kan tycka att Jeftas dotter gick en mycket tragisk framtid till mötes genom att behöva dedikera hela sin framtid till att tjäna Gud i stället för att skaffa familj, men man bör även fundera på hur hennes, och hela Israels, framtid skulle sett ut om inte Jefta hade accepterat uppdraget att gå emot ammoniterna med hjälp av Gud, och om ammoniterna skulle blivit herrar över Israel? Då hade förmodligen framtiden sett ännu värre ut, och hon skulle med största säkerhet också ha förlorat sin far.

I livets uppförsbackar får vi försöka tänka på att livet på jorden är en kort parentes, och att det bästa ligger framför oss i Guds permanenta rike.

Det talas om en tradition som följde efter händelsen med Jeftas dotter: Sedan blev det en sed i Israel, 40 att Israels döttrar gick för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år”. Denna sed pågick förmodligen så länge som Jeftas dotter levde, genom att hennes väninnor, och kanske andra människor, gjorde pilgrimsresor till henne varje år. Hennes beslut att gå med på faderns löfte mottogs alltså med stor tacksamhet och respekt. Man kan jämföra den årliga seden med 1 Sam. 1:3; 2:19, där Hanna gjorde årliga besök hos sin son Samuel så länge han levde. 

Jefta utförde en heroisk insats:

Hebr. 11:31 Genom tron undgick skökan Rahab att gå under tillsammans med dem som inte trodde, eftersom hon hade tagit emot spejarna som vänner.32 Vad skall jag säga mer? Jag skulle inte hinna med att berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David, Samuel och profeterna. 33 Genom tron besegrade de kungariken, skipade rätt, fick löften uppfyllda, täppte till lejons gap, 34 släckte rasande eld och undkom svärdsegg. De var svaga men blev starka, de blev väldiga i strid och drev främmande härar på flykten.

1 Sam. 12:11 beskriver det som att det var Herren som sände Jefta att rädda folket från sina fiender.

1 Sam. 12:10 Men de ropade till Herren och sade: Vi har syndat, för vi har övergett Herren och tjänat baalerna och astarterna. Men rädda oss nu från våra fienders hand, så skall vi tjäna dig. 11 Herren sände då Jerubbaal, Bedan, Jefta och Samuel och räddade er från era fiender runt omkring, och ni fick bo i trygghet.

Historien om Jefta är en av flera berättelser om en person som inte är mycket värd i andra ögon (t. ex hans bröders), men som slutar med att han blir en person av stor betydelse. Även om hans egen släkt på jorden slutade med hans dotter, som ju inte fick några barn.

Sex / sju ting som Gud hatar och saker som han älskar – Ordspråksboken

tillbedjan-7Vad Gud hatar respektive älskar

Ordspråksboken innehåller många goda råd och varningar för människorna som han skapat. Där kan vi få veta vad som smärtar Gud allra mest, vilket är kopplat till människornas brist på kärlek och respekt till varandra. Det som är en synd inför Gud är att inte älska Gud över allting, och att inte älska sin nästa som sig själv. En del av detta innebär att vi också måste älska Gud av hela vårt förstånd, vilket innebär att vi måste lära oss hur Gud är logisk, tydlig och fullständigt rättvis när han dömer våra hjärtan. Om det är något vi inte förstår vad gäller Guds ord och handlingar så kan vi be om vishet och studera i skriften. Den helige Ande kan leda oss rätt om vår vilja finns.

Matt. 22:37 Han svarade: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.38 Detta är det största och främsta budet. 39 Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv.40 På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.”

Sex-sju saker som Gud hatar/avskyr

Ord. 6:16 Sex ting är det som Herren hatar, ja, sju som han avskyr:17 stolta ögon, en lögnaktig tunga, händer som utgjuter oskyldigt blod18 ett hjärta som smider onda planer, fötter som skyndar till det som är ont,19 den som främjar lögn genom att vittna falskt och den som vållar trätor mellan bröder.

Summerat vad Gud hatar med andra ord:

  1. Ha stolta ögon – som avspeglar t ex falsk skrytsamhet, hån, arrogans
  2. Sprida lögner, halvsanningar och falska rykten
  3. Utgjuta oskyldigt blod – såsom att låta oskyldiga få skulden
  4. Smida och utföra onda planer, som kan drabba medmänniskor negativt
  5. Uppsöka ondska – såsom att orsaka problem för andra, leva i synd, etc
  6. Sprida lögn och förtal genom att vittna falskt om medmänniskor
  7. Orsaka trätor och kiv bland människor som annars skulle kunna leva i frid

Här gäller det verkligen att rannsaka sig själv, för jag tror vi alla gjort oss skyldiga till en del av de ovan nämnda överträdelserna, inte bara en gång, utan flera.

För att ge ett exempel på även kristna människors blindhet till sin egen inblandning i  ryktesspridning och förtal så skulle man kunna nämna sverigedemokraten Björn Söder. Människor kanske omedvetet utsett honom till en person som det är ok att hata och mobba. För att rättfärdiga mobbningen krävs det först att man tillskriver honom åsikter han inte har (upprätta en halmgubbe) och även det kanske görs mer eller mindre omedvetet. I Björn Söders fall handar det vanligtvis om idén att han inte skulle anse att man kan vara jude/same samtidigt som man är svensk, vilket är det totalt motsatta till det han faktiskt sagt både 2014 och 2018 samt åren innan och däremellan. Förtalarna känner sig förmodligen trygga med att i princip hela gammelmedia hävdar samma sak, liksom många politiker, kulturpersonligheter, liksom vänner och bekanta. Så många kan väl inte ha fel? Ett sådant argument kallas för argumentum ad populum (eller på engelska ”an appeal to consensus”).

En del ryktesspridare är dessutom helt ointresserade av att få Björn Söders försvar och citat från honom själv (direkt från källan) där han tydligt strider för minoriteters rätt att just få behålla sina minoritetsidentiter i kombination med sina svenska medborgarskap, samt att de självklart också kan identifiera sig som svenskar och/eller sin minoritet. (Om jag skulle flytta till Spanien så skulle jag förmodligen identifiera mig mest som svensk resten av livet, även om jag skulle respektera och efterfölja spanska lagar.) Men att läsa längre citat direkt från Björn Söder (inte bara enstaka citat utan att ens veta hur frågan löd) skulle ju ikullkasta den populära lögnen om honom som man trivts med att sprida, och kanske de omedvetet även tänker ”han är ju bara en sverigedemokrat och då kan det kan väl inte vara så noga med sanningen?” Hur skulle vi kristna själva uppleva det om vi blev förtalade på falska grunder, och där mobbarna dessutom var helt ointresserade av att gå till oss (de förtalade) för att höra vår version? Är det inte tryggast att gå till källan direkt för att minimera risken för missförstånd? Skulle vi vilja att Gud bedömde oss baserat på omdömen från människor som avskyr oss? Låt oss inte glömma Paulus äventyr i Efesus där han hade problem med att ”alla” trodde på falsk ryktespridning om honom och hans följeslagare.

Apg. 19:29 Hela staden kom i uppror, och folk rusade alla på en gång till teatern och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två makedonier som var Paulus följeslagare. — 32 Där skrek några ett, andra något annat. Folkmassan var i uppror, och de flesta visste inte ens varför de hade samlats

Ett klokt visdomsord om skvaller:

Ord. 16:28 En falsk människa vållar trätor, den som skvallrar skiljer vänner åt.

Döma med olika måttstockar

Att döma människor med olika måttstockar är något som Gud alltid avskytt. Det handlar nämligen om en orättvisa som drabbar människor, och om det är kristna som dömer orättfärdigt så är hyckleri involverat. Det skulle kunna handla om politiker,  hotellägare, fackpampar, rektorer, pastorer, etc som ivrigt förklarar att de inte vill ha något att göra med sverigedemokrater pga ”värdegrunden” samtidigt som de dels misslyckas med att bevisa det hemska de förfasas över, och dels visat sig vara öppna för människor som uttryckt sig antisemitiskt, upphöjt kommunism, diktaturer, etc. Sverige är som land tyvärr skyldigt för att döma med olika måttstockar och att ha olika lagar/förmåner för olika människor. Motsatsen till ”allas lika värde” lärs ut av vår regering om man ser till deras handlande.

Exempel på bibelverser om att döma med olika måttstockar:

5 Mos. 25:13 Du skall inte ha två slags vikt i din börs, en stor och en liten, 14 och i ditt hem skall du inte ha två slags efamått, ett stort och ett litet. 15 Full och rätt vikt skall du ha. Fullt och rätt efamått skall du också ha, för att du må leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. 16 För Herren, din Gud, avskyr alla som gör orätt på detta sätt.

Ord. 11:1 Herren avskyr falsk våg, full vikt behagar honom.

Ord. 20:10 Två slags vikt och två slags mått, Herren avskyr bådadera. —Herren avskyr två slags vikter, falsk våg är av ondo.

Sak. 8:16 Men detta är vad ni skall göra: Tala sanning med varandra, döm i era portar rätta domar som ger frid.17 Tänk inte ut ont mot varandra i era hjärtan och ha inte kärlek till falska eder, ty allt sådant hatar jag, säger Herren.

Gud sägs avsky människor som tillber falska gudar eftersom ju dessa gudar inte kan hjälpa dem till vare sig ett gott liv eller till deras själars frälsning. Gud vore inte en rättfärdig Gud om han inte avskydde det onda och älskade det goda. Fler verser om det Gud hatar/avskyr:

Ord. 3:32 Ty Herren avskyr den som är falsk, men han är förtrogen med de rättrådiga.33 Herrens förbannelse vilar över den ogudaktiges hus, men de rättfärdigas hem välsignar han.34 Bespottare bespottar han, men de ödmjuka ger han nåd.35 De visa får ära till arvedel, de dåraktiga får skam.

Ord. 8:13 Att frukta Herren är att hata det onda. Högfärd, högmod, ett ont leverne och en falsk mun, det hatar jag. — 36 Men den som syndar mot mig skadar sin själ, alla de som hatar mig älskar döden.

Ord. 15:9 Herren avskyr den ogudaktiges väg, men den som far efter rättfärdighet älskar han.

Ord. 16:5 Herren avskyr de högmodiga, de blir förvisso inte ostraffade.

Ps. 5:5 Du är inte en Gud som älskar ogudaktighet, den som är ond får ej bo hos dig.
6 De övermodiga består inte inför dina ögon, du hatar alla ogärningsmän.7 Du förgör dem som talar lögn, Herren avskyr de blodtörstiga och falska.

5 Mos. 12:31 Så skall inte du göra när du tillber Herren, din Gud, ty allt som är avskyvärt för Herren och som han hatar, det har de gjort till sina gudars ära. Ja, till och med sina söner och döttrar bränner de upp i eld åt sina gudar.

Ja, Gud hatar av naturliga skäl orättfärdighet, eftersom han älskar det motsatta:

Ps. 11:5 Herren prövar den rättfärdige, men den ogudaktige och den som älskar våld, dem hatar hans själ.

Hebr. 1:8 Men om Sonen säger han: Gud, din tron står i evigheters evighet, och rättens spira är ditt rikes spira. 9 Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet. Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens oljamer än dina medbröder.

1 Joh. 2:5 Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom. 6 Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde. Den som säger sig vara i ljuset och hatar sin broder är ännu kvar i mörkret10 Den som älskar sin broder förblir i ljuset, och i honom finns inget som leder till fall. 11 Men den som hatar sin broder är i mörkret och vandrar i mörkret. Han vet inte vart han går, ty mörkret har förblindat hans ögon.

1 Joh. 3:15 Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv i sig.

2 pet. 3Gud är kärlek!

En del ateister får för sig, att om Gud är kärlek och verkligen älskar människor på djupet så accepterar han, eller åtminstone förlåter, deras livsstilar oavsett vilka de är. Så fungerar dock inte en kärleksfull Gud, och himmelriket vore heller inget eftersträvansvärt om det fanns synd och sorg även där. Gud förlåter dock vid sann omvändelse, vilket betyder att man vänder sig bort från att överträda Guds bud.

Paulus förklarar främst i Korintierbrevet hur grundläggande kärleken är för både livet och gemenskapen.

1 Kor. 13:1 Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.2 Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek,
så vore jag ingenting.3 Och om jag delade utallt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.
Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst,5 den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.6 Den gläder sig inte över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.7 Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. 

I ett sammanhang så kan man säga att Gud älskar ALLA människor eftersom Jesus dog för hela världen och VAR OCH EN som tror på honom kan få evigt liv. Gud sände sin son för att världen skulle bli frälst genom honom. Om Gud fått bestämma så hade detta inneburit alla människor eftersom Gud vill att alla ska bli frälsta, men kärlek är inte tvingande för då vore det inte en sann och fri kärlek. Vi har en fri vilja och är inte förprogrammerade marionetter som bara kan välja en väg. Jesus mål var inte att döma världen, utan snarare att frälsa världen (och alla har erbjudits ljuset), men människor dömer sig själva genom att kasta sig utför stupet.

På ett annat sätt, som vi sett i flera verser ovan, så ”avskyr/hatar” Gud sina motståndare som lever i synd. Det går alltså att älska och hata samtidigt, beroende på sammanhang.

Joh. 3:16 Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. 17 Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. 18 Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn. 19 Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. 20 Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. 21 Men den som lyder sanningen kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud.”

Johannes evangelium 14-16 förklarar kärleken till Gud och hans bud. Älskar vi Herren så är det naturliga att vi lyder honom då vi håller oss kvar i vinträdet. Men något tvång finns inte.

Joh. 14:15 Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.16 Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, — 21 Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom.”22 Judas – inte Judas Iskariot – frågade: ”Herre, hur kommer det sig att du vill uppenbara dig för oss och inte för världen?” 23 Jesus svarade: ”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. 24 Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig.  

Joh. 15:Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. 10 Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek.11 Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig. 12 Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.13 Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner.14 Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er.—17 Och det befaller jag er att ni skall älska varandra.

Joh. 16:26 Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, 27 ty Fadern själv älskar er, eftersom ni har älskat mig och tror att jag har utgått från Gud.

Man kan inte älska Gud och hata sin kristna broder. Ja, vi får ”hata” synden och syndaren på det sättet som vi sett Gud göra i flera verser ovan, men kärlek består i en önskan att även vår värsta fiender omvänder sig och får liv – så de kommer med i den kristna gemenskapen tillsammans med oss. Skadeglädje, illvilja och ondska får inte plats i kärleken. Vi bör be för våra fiender, och inte önska att de går under.

1 Joh. 4:7 Mina älskade, låt oss älska varandra, ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar är född av Gud och känner Gud.8 Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlekSå uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. 10 Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. 11 Mina älskade, om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra. 12 Ingen har någonsin sett Gud. Om vi älskar varandra förblir Gud i oss, och hans kärlek har nått sitt mål i oss. 13 Vi vet att vi förblir i honom och han i oss, därför att han har gett oss av sin Ande. 14 Vi har sett och vittnar om att Fadern har sänt sin Son som världens Frälsare. 15 Den som bekänner att Jesus är Guds Son, i honom förblir Gud och han själv förblir i Gud. 16 Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom.17 I detta har kärleken nått sitt mål hos oss: att vi är frimodiga på domens dag. Ty sådan han är, sådana är också vi i den här världen. 18 Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. 19 Vi älskar därför att han först har älskat oss. 20 Om någon säger att han älskar Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. 21 Och detta är det bud som vi har från honom, att den som älskar Gud också skall älska sin broder.

1 Joh. 5:2 När vi älskar Gud och håller hans bud, då vet vi att vi älskar Guds barn. Detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Och hans bud är inte tunga.4 Ty allt som är fött av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. 5 Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds Son? 

Ps. 97:10 Ni som älskar Herren, hata det ondaHan bevarar sina frommas själar, ur de ogudaktigas hand räddar han dem. 

Trots att vi kan läsa att Gud avskyr de orättfärdiga syndarna som orsakar plåga bland sina medmänniskor, så kan man ändå säga att Gud ändå älskar dem eftersom hans son dog för dem. Det är glädje i himlen för var och en som omvänder sig, eftersom det innebär ytterligare en person som vänt synden ryggen och fått evigt liv.

Rom. 5:6 Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. 7 Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. 8 Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare

2 Kor. 5:14 Ty Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. 15 Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem.

Ef. 2:4 Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, 5 också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta.  

Att ”hata” kan användas som nedan i en hyperbol, där Jesus menar att i jämförelse med honom själv – som är den ende som kan ge oss livgivande vatten och evigt liv – så måste man ”hata” alla andra, som i sammanhanget helt enkelt betyder att allting och alla andra måste komma i andra hand. Inte ens nära familjemedlemmar bör vi älska mer än Skaparen. Familjemedlemmar är temporära i en temporär värld, men Gud och hans rike varar i evighet. Detta betyder inte att vi kan behandla familjemedlemmar med en axelryckning, utan återigen bara att prioritera rätt i våra liv. Skaparen måste komma före det skapade.

Luk 14:26 ”Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor, sin hustru och sina barn, sina bröder och systrar, ja, även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge.

Så ”Gud har gjort alla till fångar under olydnaden”? – Rom. 11:32

calvinism 31Gud frestar ingen, än mindre orsakar någon att synda

Det finns verser som gärna tas ur sitt sammanhang för att försöka bevisa att Gud på något sätt vill att människor ska synda – såsom tankegången är inom ”konsekvent” kalvinism.

Ett exempel är Rom. 11:32, som kan läsas i sitt sammanhang nedan:

Rom. 11:29 Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra. 30 Ni var tidigare olydiga mot Gud, men har nu fått barmhärtighet genom deras olydnad. 31 Så har nu också de varit olydiga för att de skulle få förbarmande genom den barmhärtighet som ni får. 32 Ty Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla.

Versen ska inte läsas som om Gud orsakar så att människor blir olydiga, för att sedan kunna ha förbarmande över alla. Till att börja med är ämnet i kapitlet förhållandet mellan Judar och hedningar med avseende på frälsningen. Kapitlet börjar med frågan ”Har då Gud förskjutit sitt folk? (Rom. 11:1), och folket i fråga är som bekant Israel.

Kanske lättare att förstå tankegången om de båda grupperna tydliggörs

Ni (hedningar) var tidigare olydiga mot Gud, men har nu fått barmhärtighet genom deras (judarnas) olydnad. 31 Så har nu också de (judarna) varit olydiga för att de (judarna) skulle få förbarmande genom den barmhärtighet som ni (hedningar) får. 32 Ty Gud har gjort alla (judar och hedningar) till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla (judar och hedningar).

Verserna passar dåligt ihop med kalvinismen. Om ALLA blivit fångade under olydnaden så lovar texten att dessa ALLA erbjuds förbarmande från Gud. Det står inte att alla gjorts till fångar under olydnaden och Gud ger förbarmande till några få. Om tolkningen i stället handlar om att Guds barmhärtighet utsträcker sig till ”alla” i betydelse av några få ur grupperna judar och hedningar (inte alla människor på jorden), så tvingas vi tillstå att det tidigare nämnda ”alla” (alla har gjorts fångar under olydnaden) också betyder ”några få” människor ur grupperna judar och hedningar. Det skulle innebära att några få människor är skyldiga till synd och inte alla människor på jorden. Det är en väg kalvinisterna är ovilliga att gå.

Det är människorna som pga sin synd gjorts till fångar. ”Slavar” är ett annat begrepp som Paulus använder sig av i Romarbrevet. Det är alltså människorna själva som satt sig i den sitsen, eftersom vi är slavar till den som vi lyder. Lyder vi synden är vi slavar under synden och inte fria, säger Paulus. Det är verkligen inte Gud som vi kan beskylla för att placera oss under ett syndaok. Gud har heller aldrig bestämt sig för att stoppa all synd från att inträffa (det skulle inverka på människans fria vilja), men tillåter den ända tills hans rike tar vid. Han erbjuder barmhärtighet och nåd till alla trots människornas egna dåliga val. Dock inte utan krav eller villkor. Villkoren kan uttryckas med omvändelse och tro.

Jämför gärna med nedanstående verser som förklararar kapitlet mer ingående. Här förklaras tydligt att ”genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att detta skulle väcka deras avund”. och i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem”:

Rom. 11:11 Jag frågar nu: Inte har de väl snubblat för att de skulle falla? Visst inte. Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att detta skulle väcka deras avund. 12 Och om deras fall har varit till rikedom för världen och deras fåtal varit till rikedom för hedningarna, hur mycket mer skall då inte deras fulla antal vara det?13 Och till er hedningar säger jag: som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt 14 i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem. 15 Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda?

Men bara för att frälsningen erbjuds även till hedningar (som inte ingår i Israels folk) så innebär det inte att hedningar aldrig riskerar att huggas av olivträdet. Vi vet from Joh. 15 att vi kan huggas av pga brist på frukt, och här nedan ser vi att vi kan huggas av pga brist på tro. Tro och gärningar krävs alltså, precis som även Jakob säger i Jak. 2:24 (som många kristna förfäras över eftersom de blivit vana vid historien att tro + ingenting räcker).

Rom. 11:16 Om förstlingsbrödet är heligt, är degen helig. Och om roten är helig, är grenarna heliga. 17 Men om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets feta rot, 18 då skall du inte förhäva dig över grenarna. Men om du förhäver dig skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig.19 Nu invänder du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. 20 Du har rätt, för sin otros skull bröts de bort, men du står kvar genom tron. Var inte högmodig utan lev i fruktan. 21 Ty om Gud inte skonade de naturliga grenarna skall han inte heller skona dig. 22 Se här Guds godhet och stränghet: hans stränghet mot dem som föll, hans godhet mot dig, om du blir kvar i hans godhet, annars blir också du borthuggen. 23 Men även de andra kommer att bli inympade, om de inte blir kvar i sin otro. Gud har ju makt att ympa in dem igen. 24 Ty om du har blivit borthuggen från det vilda olivträd som du av naturen tillhörde, och mot naturen har inympats på ett äkta olivträd, hur mycket lättare kommer då inte dessa naturliga grenar att ympas in på sitt eget olivträd.

Även i Galaterbrevet kan vi läsa samma historia om att ”innesluta allt under synd”, och att kravet på befrielse är tro:

Gal. 3:22 Men nu har Skriften inneslutit allt under synd, för att det som var utlovat skulle ges genom tron på Jesus Kristus åt dem som tror. 23 Innan tron kom hölls vi i fängsligt förvar och var bevakade av lagen, tills tron skulle uppenbaras. 

En evighet i brinnande helvete är inte vad Bibeln lär ut

Matt 13 .jpegBetydelsen av det grekiska ordet aion

Guds gåva till de rättfärdiga är EVIGT LIV. Syndens lön däremot är EVIG DÖD, som är de orättfärdigas lön. Alternativen handlar alltså om evigt liv vs evig död. Inte om evigt liv vs evig bestraffning i en flammande eld.

När en person dör, som inte velat ha något med Gud att göra och som levt i synd och mörker, så hamnar den personen inte direkt i ett brinnande helvete. Den personen inväntar i stället den yttersta dagen (Jesu återkomst) då han/hon kommer att vakna upp ur graven och få sin helt korrekta dom. Sedan kommer bestraffningen, men Bibeln säger inte att den varar utan slut.

I liknelsen om fåren och getterna i Matt. 25 här nedan så får vi inte bara veta att gärningar är vad som skiljer dessa åt (både fåren och getterna hade nämligen en tro på Gud) och att det vi gör spelar roll för vår frälsning (jämför också Jak. 2:24 som säger att vi är rättfärdiga av gärningar och inte av tro allena), men även att ”den eviga elden” är beredd åt djävulen och hans änglar. Det innebär också en risk att de som följer djävulen också följer honom in i elden, men frågan är vad det grekiska ordet för ”evig” betyder. Om de som levt rättfärdigt förtjänar att leva för evigt, så borde det betyda att de övriga (de orättfärdiga) förtjänar att INTE leva för evigt utan snarare att dö. Syndens lön är som bekant DÖDEN. Alla ska vi en gång dö, men de som är Guds barn ska en dag ärva Guds rike och få evigt liv.

Matt. 25:41 Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar42 Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. 43 Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. 44 Då skall de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte? 45 Då skall han svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni inte har GJORT för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. 46 Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.”

”Evig” ovan är översatt från det grekiska adjektivet αἰώνιος (aiónios, Strong’s 166), och kommer från substantivet aiṓn (Strong’s 165). Det kan betyda en lång tid utan slut men det är inte en nödvändigt översättning. Framför allt måste man tänka på att det är skillnad på att bestraffas i en eld för evigt jämfört med att det snarare är straffet (död och separation från Gud) som är evigt utan slut. Bestraffningen/plågan varar inte nödvändigtvis i evighet men däremot straffet.

Liddell and Scott’s Greek lexikon om aion: “1. A space or period of time, especially a lifetime, life. — Also one’s time of life, age: the age of man. — 2. A long space of time, eternity. —3. A space of time clearly defined and marked out, an era, age — this present life, this world.”

Om syndens lön är döden så innebär det att en slutgiltig dödsdom på domedagen (då alla chanser till förbättring är uttömda) innebär ett evigt/oåterkalleligt straff – på så sätt att det handlar om ett slutgiltigt beslut och en tillvaro (nämligen döden) som varar för evigt. Fåren i liknelsen ovan kan se fram emot motsatsen – evigt liv till skillnad från evig död. Att de ogudaktiga hamnar i elden står alltså klart, men det är inte klart att individerna i den fortsätter att leva i evighet utan slut för att de av någon anledning inte brinner upp. Men om fallet skulle vara att de inte brinner upp så har de ju också evigt liv liksom fåren, vilket ju inte var de ogudaktigas straff. Det var ju den slutgiltiga döden som var deras straff, och det handlar om utsläckande av liv. Straffet gäller för evigt eftersom det är oåterkalleligt, men straffandet varar inte för evigt. (På svenska har vi det vanliga korsordsordet ”eon”, som handlar om en mycket lång tid.)

matt. 13.jpegSka människor plågas dag och natt i evigheternas evigheter – utan slut?

Om djävulen, vilddjuret och den falske profeten kan vi läsa att de ska plågas ”forever and ever” (KJV), eller:

Upp. 20:10 Och djävulen som hade bedragit dem, kastades i sjön av eld och svavel, där också vilddjuret och den falske profeten är. Och de skall plågas dag och natt i evigheternas evigheter.

Dessa ”eoners eoner” skulle givetvis kunna handla om tider av plåga som aldrig tar slut, men inte heller detta är säkert trots att vi kan läsa om aion två gånger i rad. Framför allt handlar versen endast om de omnämnda personerna som åstadkommit obeskrivlig plåga för människorna på jorden. Eftersom vi även kan läsa att de ska plågas ”dag och natt” kan vi åtminstone vara säkra på att det inte handlar om att kastas i elden och sedan dö inom sekunder/minuter enligt normala omständigheter, utan Gud kommer att se till att plågan för dessa individer i stället sträcker sig ofantligt mycket längre. Det handlar om dagar och nätter under eoners eoner. Svårt att säga hur lång tid detta kan vara, och kanske det heller inte spelar så stor roll för hur vi lever våra liv? Däremot vore det olyckligt att tillskriva den rättfärdige Guden negativa egenskaper och tillvägagångssätt som han inte skulle befatta sig med, om sanningen egentligen är en helt annan.

Enligt Enoks bok så handlar stjärnornas/änglarnas straff om tiotusen år. De stjärnor som åsyftas är här sju specifika stjärnor, och det skulle kunna handla om de stjärnor som Bibeln beskriver som ”irrande” stjärnor (till skillnad från de fasta stjärnorna) – som idag kallas ”planeter”. Det finns dock en ännu värre framtid för en del andra änglar (förmodligen de som fick barn med kvinnor på jorden), och deras straff sägs vara för evigt (vilket mycket väl bokstavligen skulle kunna vara för evigt utan slut):

1 Enoch 21:1. And I proceeded to where things were chaotic. 2. And I saw there something horrible: I saw neither a heaven above nor a firmly founded earth, but a place chaotic and horrible. 3. And there I saw seven stars of the heaven bound together in it, like great mountains and burning with fire. 4. Then I said: ‘For what sin are they bound, and on what account have they been cast in hither?’ 5. Then said Uriel, one of the holy angels, who was with me, and was chief over them, and said: ‘Enoch, why dost thou ask, and why art thou eager for the truth? 6. These are of the number of the stars of heaven, which have transgressed the commandment of the Lord, and are bound here till ten thousand years, the time entailed by their sins, are consummated.’ 7. And from thence I went to another place, which was still more horrible than the former, and I saw a horrible thing: a great fire there which burnt and blazed, and the place was cleft as far as the abyss, being full of great descending columns of fire: neither its extent or magnitude could I see, nor could I conjecture. 8. Then I said: ‘How fearful is the place and how terrible to look upon!’ 9. Then Uriel answered me, one of the holy angels who was with me, and said unto me: ‘Enoch, why hast thou such fear and affright?’ And I answered: ‘Because of this fearful place, and because of the spectacle of the pain.’ 10. And he said unto me: ‘This place is the prison of the angels, and here they will be imprisoned for ever.’

I nedanstående liknelse kan vi se att ordet aión omöjligt kan betyda en tid utan slut. Här kan vi tvärt om läsa att skördetiden är tidsålderns (aiōnos) slut, vilket i sig betyder att den tidsåldern inte varar för evigt. Efter den tidsåldern tar en annan sorts tidsålder vid då skörden är inbärgad. Då blir det sedan vila från arbetet och de rättfärdiga ska lysa som solen. De ondes barn (djävulens barn) kastas i elden och plågas åtminstone så pass länge att de hinner gråta och skära tänder i eldens hetta.

Matt. 13:30 Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge.”—36 Sedan lämnade Jesus folkskaran och gick hem. Hans lärjungar kom då fram till honom och sade: ”Förklara för oss liknelsen om ogräset i åkern.” 37 Han svarade: ”Den som sår den goda säden är Människosonen. 38 Åkern är världen. Den goda säden är rikets barn, ogräset är den ondes barn. 39 Ovännen som sådde det är djävulen. Skördetiden är tidsålderns (αἰῶνός), slut och skördemännen är änglar. 40 Som när ogräset samlas ihop och bränns upp i eld, skall det vara vid tidsålderns slut.  41 Människosonen skall sända ut sina änglar, och de skall samla ihop och föra bort ur hans rike alla som blir andra till fall och lever i laglöshet, 42 och de skall kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder. 43 Då skall de rättfärdiga lysa som solen, i sin Faders rike. Hör, du som har öron att höra med!

Sodom och Gomorra sägs i Juda brev ha fått ett straff i EVIG (aiónios) eld. Evig eld? Brinner Sodom och Gomorra fortfarande? Nej, självfallet inte, och Petrus intygar att städerna förvandlats till aska (de finns inte mer) och utgör ett exempel på vad som ska hända de ogudaktiga! Tänk över detta noga! Oomvända syndare (de orättfärdiga) ska alltså förvänta sig ett likadant öde som Sodom och Gomorra om de inte omvänder sig innan frälsningsdörren stängs. Eftersom Sodom och Gomorra förvandlats till aska (de har upphört att existera), så vet vi att de ogudaktiga kan förvänta sig samma öde. Om du hävdar att stycket nedan handlar om de ogudaktigas fysiska kroppar (som blir till aska) och inte deras själar (som skulle plågas i evighet), så blir det Petrus säger obegripligt eftersom han endast ringar in ödet för de ogudaktiga. Han hävdar inte att BÅDE de ogudaktiga och de rättfärdiga ska råka ut för Sodom och Gomorras exempel.

Juda 1:5 Även om ni redan vet allt vill jag påminna er om hur Herren räddade sitt folk ur Egypten och sedan dödade dem som inte trodde6 Tänk också på de änglar som inte bevarade sin höga ställning utan övergav sin rätta hemvist. Dem håller han i förvar i mörker med eviga bojor till den stora dagens dom7 Så är det med Sodom och Gomorra och städerna däromkring. På samma sätt bedrev de otukt och följde onaturliga begär. De står som ett varnande exempel och får sitt straff i EVIG eld.

2 Pet. 2:6 Ty Gud skonade inte de änglar som hade syndat utan kastade dem i avgrunden och överlämnade dem åt mörker och kedjor, för att de skulle hållas i förvar till domen. — 6 Städerna Sodom och Gomorra dömde han till undergång. Han lade dem i aska och gav så ett exempel på vad som skulle hända de ogudaktiga. 

Här finns ytterligare stöd för att en eon inte alltid betyder en ålder utan slut, eftersom vi kan läsa om denna innevarande tidsålder samt en kommande tidsålder:

Ef. 1:20 Med denna kraft verkade han i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, 21 över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. 

Paulus skriver till Filemon angåendet det eventuella återvändandet av hans tjänare Onesimus. Han frågar sig om de två kanske varit separerade en tid för att Filemon sedan skulle få honom tillbaka ”för alltid” ( aión) som en älskad broder. Givetvis behåller ingen en tjänare både i denna tid och i nästa tidsålder (i det nya Jerusalem), vilket innebär att  aión här ändå inkluderar ett slut:

Filemon 1:14 Men utan ditt samtycke har jag inte velat göra något, för att det goda som du gör inte skall ske av tvång utan av fri vilja. 15 Kanske blev han skild från dig en tid, för att du skulle få honom tillbaka för alltid, 16 inte längre som en slav utan som något mer: en älskad broder. Det är han i högsta grad för mig, hur mycket mer då inte för dig, både som människa och som broder i Herren.

Paulus talar om ”den här världen”aión), med hänvisning till den nuvarande värld som är förgänglig:

2 Tim. 4:10 Ty av kärlek till den här världen har Demas övergett mig och rest till Tessalonika. Krescens har rest till Galatien och Titus till Dalmatien.

Att vara präst ”för evigt”aión) nedan innebär innevarande tidsålder som har ett slut. Kristus roll som överstepräst jämförs med Melkisedeks ämbete som inte varade för evigt. Kristus  roll som överstepräst upphör när den här tidsåldern med synd upphör, då en annan tidsålder tar vid. I det nya Jerusalem finns inget behov av överstepräster:

Hebr. 5:6 Och på samma sätt var det med Kristus. Han tog sig inte värdigheten som överstepräst, utan fick den av honom som sade: Du är min Son, jag har i dag fött dig.6 Han säger också på ett annat ställe: Du är präst för evigt, på samma sätt som Melkisedek.7 Medan han levde här i köttet, ropade han högt under tårar när han bad och åkallade den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest.

Om en hemlighet varit dold i ”oändliga tider”, och sedan avslöjats och uppenbarats, så hade dessa oändliga tider ändå ett slut trots allt:

Rom. 16:25 Honom som förmår styrka er genom mitt evangelium, min förkunnelse om Jesus Kristus, enligt den avslöjade hemlighet som under oändliga tider har varit dold 26 men nu har uppenbarats och genom profetiska Skrifter på den evige Gudens befallning gjorts känd, för att alla folk skall föras till trons lydnad  

death2Den oomvända syndaren går miste om evigt liv – han DÖR

Mördare kommer inte att få evigt liv (vare sig bekvämt eller obekvämt). De har inget evigt liv i sig:

1 Joh. 3:15 Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv i sig. 

Själva idén med att Jesus dog för världen är för att ge människorna evigt liv, dock inte utan krav. Vi måste tro på honom (och älskar vi honom så lyder vi honom). Övriga är därmed inte utlovade evigt liv utan lever kvar i förbannelsen som säger att syndens lön är döden. För att inte förbli förlorade måste de komma ur knipan genom tro och omvändelse, och det är onekligen stor glädje i himlen över var och en som omvänder sig.

Joh. 3:14 Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd,15 för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. 16 Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv17 Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. 

Att tro på Jesus och vara Guds barn innebär att man har evigt liv och inte kommer under domen. Gravar ska öppnas och folk ska gå ut ur dem. De som gjort gott skall uppstå till LIV, i kontrast till de som gjort ont som skall uppstå till DOM. Liv är alltså i motsatsförhållande till dom, som innebär en säker själslig död. Det innebär även plåga, men dock inte för evigt utan slut:

Joh 5:24 Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet. 25 Amen, amen säger jag er: Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv. 26 Ty liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv. 27 Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson. 28 Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst 29 och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom

Rom. 2:6 Han skall ge var och en efter hans gärningar: evigt liv åt dem som uthålligt GÖR det goda och söker härlighet, ära och odödlighet, 8 men vrede och DOM åt dem som söker sitt eget och inte lyder sanningen utan orättfärdigheten.

Hebr. 6:2 med undervisning om reningar och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. 

Vi kan visserligen inte frälsa oss själva, men eftersom Gud möjliggjort frälsning för alla så har vi också möjlighet att arbeta för att klara kraven. Det är på den yttersta dagen som vi utlovas att kunna uppstå för att få evigt liv och bli odödliga. Återigen så utlovas inte de förlorade att få evigt liv på ett sämre ställe:

Joh. 6:27 Arbeta inte för den mat som tar slut utan för den mat som varar och ger evigt liv och som Människosonen skall ge er. På honom har Gud, hans Fader, satt sitt sigill.”—- 40 Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.”—  54 Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen

Det handlar om att vinna evigt liv, eller att förlora sitt liv. Det står inte mellan evigt liv i himlen och evigt liv i helvetet:

Joh. 12:25 Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv

Det står mellan antingen fördömelse och död, eller frikännande och liv:

Rom. 5:18 Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv. —21 för att, liksom synden fick herravälde genom döden, också nåden skulle få herravälde genom rättfärdigheten, som leder till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre.

Slutet på ett liv där man tjänat synden (utan att omvända sig) är döden. Det står inte att slutet på ett sådant liv är en evighet i brinnande eld. Syndens lön är döden (inte en evighet i en eld), men Guds gåva är evigt liv. Återigen: a) evigt liv, eller b) evig död (vilket handlar om upphörande av liv):

Rom. 6:20 Medan ni var syndens slavar, var ni fria från rättfärdigheten. 21 Men vad skördade ni då för frukt? Jo, det som ni nu skäms för. Slutet på sådant är döden22 Men nu, då ni befriats från synden och blivit Guds slavar, blir frukten att ni helgas och till slut får evigt liv. 23 Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.

Synd leder till undergång (död), och rättfärdighet leder till liv. Återigen liv eller död. Inte liv eller evigt lidande:

 Gal. 6:8 Den som sår i sitt kötts åker skall av köttet skörda undergång, men den som sår i Andens åker skall av Anden skörda evigt liv. 

Att få en fällande dom innebär helt klart lidande, men det står inte att det handlar om ett evigt lidande utan slut. Även om inte plågan är evig så är fördärvet evigt och oåterkalleligt. Själslig död handlar om evigt fördärv, vilket innebär en evig separation från Herrens ansikte och slutet på all form av liv. Straffet är slutgiltig död, och inte evig plåga utan slut:

2 Thess. 1:6 Gud är rättfärdig: han vedergäller dem med lidande som plågat er 7 och ger åt er som blir plågade lindring tillsammans med oss. Och det sker när Herren Jesus kommer från himlen och uppenbarar sig med sina mäktiga änglar, 8 i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium. Dessa skall bli straffade med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt 

Old Testament – olambook of life 2

Hebreiska ordet olam överensstämmer med det grekiska ordet aion, och även här kan vi se att ”eviga” tider inte säkert handlar om tider utan slut. Exempelvis så ersattes den ”eviga” stadgan om påsken med Jesus offer på korset (Hebr. 9:24-26):

2 Mos. 12:21 Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till dem: ”Gå och hämta ett lamm för varje hushåll och slakta påskalammet! —24 Detta skall ni hålla. Det skall vara en stadga för dig och dina barn för evigt.  

Aron och hans söner var tänkta att uppbära prästskapet för evigt (1 Krön. 23:13, 2 Mos. 40:15), men detta tog också slut vid Kristi kors (Hebr. 7:11-14).

En tjänare som önskade stanna hos sin Herre skulle stanna för evigt (2 Mos. 21-1-6), vilket förstås inte kan fortsätta in i nästa liv.

De ogudaktiga skall inte brinna i evighet utan slut. De skall snarare brinna upp och inte lämna vare sig rot eller kvist. De skall vara som stoft under de rättfärdigas fötter.

Mal. 4:1 Se, dagen kommer, den brinner som en ugn. Då skall alla högmodiga och alla som handlar ogudaktigt vara som halm. Dagen som kommer skall bränna upp dem, säger Herren Sebaot, den skall lämna kvar varken rot eller kvist.2 Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar. Då skall ni komma ut och hoppa likt kalvar som släpps ur sitt bås.3 Ni skall trampa ner de ogudaktiga, ty de skall vara som stoft under era fötter på den dag då jag utför mitt verk, säger Herren Sebaot.

Ps. 68:2 Gud står upp, hans fiender skingras,de som hatar honom flyr för hans ansikte.Som rök drivs bort, fördrivs de av dig, som vaxet smälter av eld, förgås de ogudaktiga inför Gud.

Ps. 68:21 Gud är för oss en Gud som frälsar, hos Herren Herren finns räddning från döden.

Jämför:

Joh. 15:6 Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och torkar bort, och man samlar ihop sådana grenar och kastar dem i elden, och de bränns upp.

Matt. 3:12 12 Han har sin kastskovel i handen och skall rensa sin tröskplats och samla sitt vete i logen, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig släcks.”

Till slut så kan man tycka att det också verkar helt logiskt att en kärleksfull Gud inte skulle bestraffa någon genom att låta honom brinna varje sekund, dag och natt, månad efter månad, år efter år i all oändlighet. Det skulle vara svårt att se syftet för ett sådant beslut, men framför allt så lär inte Bibeln att de gudlösa har en sådan bestraffning att vänta.

Exakt hur bestraffningen och belöningen går till vet vi förstås inte, men det vore onödigt att skrämma upp folk om evig plåga i elden om Bibeln inte lär något sådant. Det kan snarare riskera att skrämma dem bort från en Gud som de inte förstår sig på, och/eller  få dem att känna sig olyckliga över nära och kära som kanske inte bekänt sig till Jesus.

Se också min artikel om helvetet, såsom informationen att Hades (helvetet eller graven) en dag ska kastas i Gehenna som är den brinnande sjön.

Ingen som frestas skall anklaga Gud för han frestar inte någon – och Westminster Confession of Faith

ja. 1Gud frestar ingen, än mindre orsakar synd

Om Gud inte frestar en enda människa så kan man heller inte anklaga honom för att orsaka så att människor syndar. Detta är kalvinisternas dilemma, eftersom de så starkt tror att ingenting sker emot Guds vilja (eftersom han då inte skulle lyckas vara allsmäktig) vilket då leder till att även synd sker helt enligt hans önskemål. Nej, alla kalvinister skriver inte under på detta (fast häpnadsväckande många), men då är de heller inte konsekventa med sin egen lära som baseras på TULIP. Jag tror många kalvinister inte är medvetna om vad deras egen lära kräver av dem. En del är förstås mer trogna sin lära än andra, men vad alla kalvinister har gemensamt är att ingen av dem lyckas vara helt konsekventa med sina doktriner.

Jak. 1:12. Ingen som frestas skall säga: ”Det är Gud som frestar mig.” Ty Gud frestas inte av det onda och frestar inte heller någon14 Var och en som frestas, dras och lockas av sitt eget begär.

1 Joh. 1:5 —  Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.

Man kan tycka att ovan verser alltid borde användas som ett filter när man läser Bibeln, men kalvinister vill gärna komma runt innebörden av verserna. I deras Westminster Confession of Faith, sektion 3, kan man läsa:

I. God from all eternity, did, by the most wise and holy counsel of His own will, freely, and unchangeably ordain whatsoever comes to pass; yet so, as thereby neither is God the author of sin, nor is violence offered to the will of the creatures; nor is the liberty or contingency of second causes taken away, but rather established.

Att i ett dokument hävda att Gud förutbestämt/orsakat ALLT som sker, så kan man inte använda den motsägande brasklappen att synd är undantaget. Det skulle då handla om en motsägelse, såsom ”Jag bryter mot budorden, men inte på så sätt att jag syndar”, eller ”I vår kyrka tror vi på den klassiska treenigheten, men vi tror förstås inte att Jesus är Gud”. Man undviker inte motsägelser bara för att man skriver sig fri från dem med vackra ord i ett dokument. Inte ens om man börjar använda ett komplext ord såsom ”kompatibilitet” (compatibility), i tro att detta skulle kunna städa undan paradoxer. Om ingenting sker emot Guds vilja, så leder det förstås till att även synd sker enligt hans vilja.

Kalvinister har orsak att skruva oroligt på sig när de tvingas svara på frågan ”Sker synd enligt Guds vilja, eller emot hans vilja? Hur de än besvarar frågan så tvingas de presentera en motsägelse. Att påstå att synd sker enligt hans vilja gör förstås Gud själv till en hycklande syndare, och att påstå att synd sker mot hans vilja skulle göra att de tvingas erkänna att Gud inte förutbestämt precis allt trots allt samt att saker och ting inte sker som han hellre önskat. Det sistnämnda alternativet är vad icke-kalvinister anser, men kalvinister kan inte hålla med eftersom de inbillar sig att Guds allsmäktighet då får sig en rejäl törn.

II. Although God knows whatsoever may or can come to pass upon all supposed conditions; yet has He not decreed anything because He foresaw it as future, or as that which would come to pass upon such conditions.III. By the decree of God, for the manifestation of His glory, some men and angels are predestinated unto everlasting life; and others foreordained to everlasting death.V. Those of mankind that are predestinated unto life, God, before the foundation of the world was laid, according to His eternal and immutable purpose, and the secret counsel and good pleasure of His will, has chosen, in Christ, unto everlasting glory, out of His mere free grace and love, without any foresight of faith, or good works, or perseverance in either of them, or any other thing in the creature, as conditions, or causes moving Him thereunto; and all to the praise of His glorious grace.

Här ovan kan vi läsa att Gud förutbestämt och valt ut en skara människor som han ämnar frälsa (vare sig de vill eller inte), och att han tog detta beslut redan INNAN de ens var födda och t o m innan världen ens fanns. Det står uttryckligen att han gjorde detta val utan någon tanke på deras tro, gärningar (och alltså inte heller omvändelse), eftersom detta är egenskaper och ageranden som han själv ansvarar för att placera hos de lyckligt utvalda personerna som han lovar att frälsa och bevara. Detta leder förstås till det orimliga faktum att SYND inte har någonting med människors fördömelse att göra, eftersom Gud utvalt människor till evig fördömelse INNAN de ens fanns, och alltså innan de hunnit synda. Alltså går det inte att säga att de förtjänar helvetet pga synd, utan snarare därför att Gud utvalt dem till att vara helvetesinvånare redan innan jorden fanns.

Ändå hävdar WCF att människor anklagas för sin synd redan innan de ens hunnit få kroppar att kunna synda med – ja tusentals år innan de ens fanns. De som Gud valt att fördöma (som alltså inte har något som helst med deras tro/otro eller ageranden att göra) är alltså fördömda redan vid födseln, och dessutom lär kalvinister ut att Jesus inte ens dog för dessa förlorade människor som skapades utan minsta chans till frälsning.

VI. As God has appointed the elect unto glory, so has He, by the eternal and most free purpose of His will, foreordained all the means thereunto.Wherefore, they who are elected, being fallen in Adam, are redeemed by Christ, are effectually called unto faith in Christ by His Spirit working in due season, are justified, adopted, sanctified, and kept by His power, through faith, unto salvation. Neither are any other redeemed by Christ, effectually called, justified, adopted, sanctified, and saved, but the elect only.VII. The rest of mankind God was pleased, according to the unsearchable counsel of His own will, whereby He extends or withholds mercy, as He pleases, for the glory of His sovereign power over His creatures, to pass by; and to ordain them to dishonor and wrath for their sin, to the praise of His glorious justice.

Motsägelserna fortsätter. Vi kan läsa att Gud skulle utse människor till evig förtappelse pga sina synder, men hur hänger det ihop när Gud gjorde valet innan jordens skapelse, långt innan de hunnit synda? När de väl är födda har de inget annat val än att bli just de syndiga och vresiga människor som Gud förutbestämt att de ska vara. Eller har de en chans att få vara med bland de utvalda? Inte? Ja, då är det inte deras fel att de vänder ryggen till Gud eftersom Gud utvalt dem till detta, samt förvägrar dem en chans att kunna tro på honom. Det som är mest anmärkningsvärt är att Gud sägs ”hoppa över” en del människor (vägrar att ge dem kapacitet att tro) för sin egen personliga ÄRAS skull. Guds ära förhöjs alltså på något mystiskt sätt utav att han tvingar de flesta människor att födas fördömda och utan chans att bli frälsta. Många skulle kalla en sådan beskrivning av Bibelns Gud för hädelse. WCF lär ut att Gud faktiskt glädjer sig åt varje förlorad människa eftersom deras olycka på något sätt förhöjer hans egen gudomliga ära.

Många kalvinister protesterar då och säger ”Nej, nej! Han tvingar dem inte att vara otroende! De vill själva vara otroende syndare!” Men hur hänger det ihop med att Gud förutbestämt allt? Samt att ingenting sker emot hans vilja? Jesus dog väl heller inte för dessa människor enligt kalvinismen och L i TULIP? Om Jesus inte dött för dem, då har de väl ingen chans att bli frälsta? Kalvinismen lär vidare ut att människorna inte själva väljer sin ”natur”, utan det är Gud som gör detta val åt människorna samt ser till att de inte kan bli lösta från en destruktiv natur såvida han själv inte gör något åt det. Därmed borde man inte kunna anklaga de förlorade för sin mörka sida eftersom den påtvingats dem. Ändå vill kalvinismen göra människor ansvariga för något de inte kan påverka.

VIII. The doctrine of this high mystery of predestination is to be handled with special prudence and care, that men, attending the will of God revealed in His Word, and yielding obedience thereunto, may, from the certainty of their effectual vocation, be assured of their eternal election. So shall this doctrine afford matter of praise, reverence, and admiration of God; and of humility, diligence, and abundant consolation to all that sincerely obey the Gospel. (Westminster Confession of faith, Ch. 3)

WCF lär vidare ut att denna mystiska lära på något sätt förväntas förhöja vår beundran inför denna Gud som beter sig på det här sättet. På något sätt borde vi alltså göra som Gud, glädjas precis lika mycket åt de förlorade som åt de frälsta, eftersom alla människor till slut hamnar på de platser (himmel eller helvete) som Gud önskat och predestinerat redan innan jordens skapelse.

”En gång frälst alltid frälst” är förstås en lära som är central inom kalvinismen, vilket innebär att man egentligen inte vet om man är frälst eller inte (som man annars skulle kunna vara). Om en kristen i slutet av sitt liv börjar leva i lögn och otrohet, så måste man använda argumentet ”han/hon var inte frälst från första början, för då hade personen förblivit frälst”. Alternativt att personen fortfarande är frälst trots sin synd eftersom ingen utvald människa någonsin kan gå förlorad. Bibeln å andra sidan talar om att man kan dö om man återvänder till sin synd (Satan lärde ut det motsatta med sin ”Ni skall visst inte dö” i 1 Mos. 3:4).

Kalvinismen är ett virrvarr av ständiga motsägelser, och tyvärr hamnar man främst på kalvinistiska sidor när man gör sökningar på google. Då kanske man hamnar hos carm, aomin, gotquestion eller desiringgod, och riskerar då att bli matade med kalvinism utan att vara medveten om det.

Vad är synd?

1 Joh. 3:4 Var och en som gör synd bryter mot lagen, ty synd är brott mot lagen.

1 Joh. 1:6 Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, så ljuger vi och handlar inte efter sanningen. 

Gal. 5: 14 Ty hela lagen är uppfylld i detta enda budord: Du skall älska din nästa som dig själv. 

Vad är löftet om synden? Gud frestar ingen, men han hjälper oss med utvägar när frestelser kommer. Notera alltså att det inte är en synd att frestas. Gud begär inte det omöjliga utav oss utan de möjliga.

Gal. 5:16 Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär.

1 Kor. 10:13 Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut.

Se gärna debatten mellan ”friviljaren” Jesse Morell och carms Matt Slick här. Läs gärna om Herrens bön/Fader vår här.