Betydelsen av sionism? Vanligtvis anhängare av Israels rätt till sitt eget land

Sionism och antisionism — vad är det?

En del människor uttrycker sig på ett sådant sätt att det kan tolkas som antisemitiskt – eftersom de uttrycker missaktning mot judar som grupp (och dessutom dömer Israel på ett hårdare sätt än andra länder). Då kanske de hävdar att de inte alls är antisemiter utan snarare antisionister, vilket är ett begrepp som måste förklaras eftersom det kan tolkas på olika sätt. Det är osäkert varför man vill använda sig av ett begrepp som riskerar att misstolkas och som kräver en lång förklaring? Om de exempelvis är kritiskt inställda till globalism, är det då inte lättare att använda det ordet samt säga att man är antiglobalist? Eller förhåller det sig trots allt så att de vill framhålla kritik mot just judar som grupp?

Om man snabbt gör ett sök på nätet – exempelvis wikipedia, eller ett lexikon – så ser man att grundbetydelsen av sionism är att det handlar om att vara positivt inställd till ett judiskt hemland i Israel med självbestämmanderätt. Begreppet innebär inte att man befinner sig på en viss position på en politisk höger/vänsterskala, utan det som enar är just den fundamentala rättigheten till det judiska folkets självstyre i Israel. Visserligen har det funnits en rad kända sionistiska ledare med anhängare som definierat sig som antingen höger eller vänster, och/eller som varit religiösa eller ickereligiösa, men vad gäller begreppet “sionism” så är det alltså judarnas självstyre som är i fokus oavsett andra politiska eller religiösa ståndpunkter.

Encyclopedia Britannica förklarar “zionism” på följande sätt

“Zionism, Jewish nationalist movement that has had as its goal the creation and support of a Jewish national state in Palestine, the ancient homeland of the Jews (Hebrew: Eretz Yisraʾel, “the Land of Israel”). Though Zionism originated in eastern and central Europe in the latter part of the 19th century, it is in many ways a continuation of the ancient attachment of the Jews and of the Jewish religion to the historical region of Palestine, where one of the hills of ancient Jerusalem was called Zion.”

Om ovan fortfarande är hur vi ska tolka “sionism” så är jag också en sionist eller varför inte en ultrasionist – eftersom jag verkligen brinner för Israels rätt till sitt lilla putteområde som erbjudits dem av FN (baserat på ett tidigare löfte enligt Balfourdeklarationen 1917) och som de självklart inte tackade nej till utan JA. Dessutom erbjöd sig Israel att dela sitt lilla område med araberna i grannländerna trots att dessa redan innehar enorma geografisk områden, inklusive det nya Transjordanien (där judisk invandring inte var/är tillåten). Araberna tackade däremot nej till förslaget och startade i stället krig. De araber som var förståndiga nog att stanna kvar i Israel, efter utnämnandet av landet 1948, blev fullvärdiga invånare i det nya landet med alla dess demokratiska rättigheter (samt blev befriade från att göra värnplikt för att slippa risken att behöva kriga mot sina egna arabiska bröder).

Men vad gäller termen sionism så verkar det som nya tolkningsskiftningar dykt upp på sista tiden – även om kidnappningen av ordet inte segrat. Är det egentligen rätt att begreppet börjar omdefinieras till något det tidigare aldrig betytt? Det går att dra likhetstecken med “nationalism” som en del gärna definierar som något otroligt hemskt och fascistiskt, trots att termen bara behöver tolkas som en världsåskådning där man har fokus på gemenskapen och säkerheten inom en nations gränser, och där man slår vakt om sitt land, kultur, historia, traditioner, etc, utan att för den skull av nödvändighet hävda att den egna nationen är överlägsen andra nationer.

Antisemitism beskrivs å andra sidan enligt wikipedia som fientlighet, fördomar eller diskriminering mot judar. Det kan handla om fientlighet mot verkliga eller inbillade drag hos exempelvis den judiska religionen, kulturen eller föreställda rasmässiga egenskaper.

Mer om Israels bakgrund

Den brittiska mandatperioden i Palestina var aktuell under åren 1922-1948 (FN föreslog en delning av mandatet 1947), vilket innebär att fallet aldrig varit att judarna roffade åt sig arabiskt/palestinskt land – som svensk propaganda ofta gör gällande. Det handlar alltså inte om att “ge tillbaka Israel till palestinierna”, eftersom landet inte tillhört palestinierna (som är araber). Under det brittiska styret så bodde både araber och judar i området.

När israelerna gick segrande ur kriget som araberna startade så erövrades nya områden till den nya staten Israel, men även Jordanien och Egypten erövrade geografiska områden (Västbanken respektive Gazaremsan). Det är märkligt nog endast Israels erövrade områden som kritiserats i gammelmedia. Inte Jordanien (trots omfattande åverkan på judiska byggnader och minnesmärken i Jerusalem) eller Egypten. Israel har även visat hur de är villiga att ge landområden för fred, genom att exempelvis ge tillbaka Sinaiområdet till Egypten, samt Gazaområdet år 2005 trots att de flesta palestinska attacker på Israel kommer från just Gaza.

Sionisten David ben Gurion var den som utropade den självständiga staten Israel 1948, men han var inte en religiös man utan såg sig själv som ateist (enligt sin egen självbiografi). Man kan därför inte påstå att alla sionister med självklarhet måste drivas av en religiös idé och/eller agera utifrån en Biblisk grund. Våldsamma pogromer och inskränkning av frihet i Europa gjorde att många judar utvandrade till Palestina för att slippa antisemitiska problem. 1909 grundades den första kibbutzen, och samma år staden Tel Aviv.

Om vi återgår till wikipedia så är sionism alltså en nationalistisk rörelse med rötter i 1800-talet som strävade efter att åstadkomma en judisk stat i det brittiska Palestinamandatet. Namnet kommer av bergsfästet Sion utanför Jerusalem som under diasporan fick symbolisera judarnas längtan tillbaka till landet Israel där judarna bott under hundratals år. Även om sionismen är baserad på en religiös tradition som kopplar judarna till Israel är det i huvudsak en politisk rörelse som blev ett svar på 1800-talets antisemitism och förtryck av judarna i Europa. Precis som David ben Gurion så kan man vara sionist utan att vara religiös, och man behöver inte ens vara jude.

I Basel 1897 sammankallade Theodor Herzls den första sionistiska världskongressen, och där uttalades sionismens mål – att skapa “ett hem för det judiska folket i Eretz Israel, säkrat av allmän lagstiftning“. I det sionistiska Altneuland har Araber och alla andra etniska grupper samma rättigheter som judarna. Enligt wikipedia så fanns efter Herzls död 1904 två huvudriktningar inom sionismen. Dels den politiska revisionistiska sionismen som med diplomatiska medel ville skapa förutsättningar för en självständig judisk stat, dels den praktiska arbetarsionismen som ville fortsätta det pågående arbetet med att skapa judiska kolonier i Palestinaområdet. Extremistiska revisionister motsatte sig diplomati och skapade den väpnade terrorgruppen Irgun som upplöstes efter att ha förlorat en väpnad konflikt med Israels nytillsatta regering 1948.

Att vara sionist betyder inte att man anser att judar är förmer än andra …

Familjen Rothschilds – typiska judar?

Israel måste förstås få kritiseras precis som vilket annat land som helst, och politiker i Israel har förstås gjort en del dåliga beslut genom åren precis som politiker i Sverige och andra länder. Problemet är att landet Israel (och även judarna som folk) ofta bedöms på ett hårdare sätt än andra länder (eller folk, om vi talar om judarna). Om man påtalar detta problem så kan det hända att man får tillbaka: “Jaha, så jag får inte kritisera Israel och judar för att jag då direkt anses vara en antisemit?” Men det får man förstås. Bara man undviker att övergeneralisera och dra alla judar över en kam, som om alla judar har gemensamma kafferaster och alltid drar åt samma håll. Ett annat fult knep är när man använder sig av “guilt by association”, och använder sig av judiska avarter och menar att detta skulle vara typiskt judiskt. Hur många gånger har man inte hört historien om Rothschilds?

Rothschild var en tysk familj som blev välbeställd pga textilimport samt bankaffärer. Det var överhuvudtaget vanligt med just bankväxling bland judarna eftersom detta var en av de yrken som de tilläts ha på vissa platser, och barn eftertar ofta sina äldre släktingars yrken. Rothschildfamiljen slog sig sedan samman med jesuiterna som bl. a. arbetade för att återta tidigare katolska områden som blivit reformerta. Det kan knappast vara den judiska religiösa tron som man syftar på när man slår ner på familjen eftersom Rothschildfamiljen inte är kända för att utöva sin judiska tro. Det går förmodligen att hitta en hel del lömskt om denna familj, som är kopplad till globalism och NWO, men det är ytterst orättvist att försöka få det till att familjen skulle vara typiskt judisk, och att de står som typiska representanter för judarna (eller sionister). Jag tycker även man ska vara försiktig med att dra alla jesuiter över en kam, för det är inte säkert att de heller har dragit åt exakt samma håll i alla tider och i alla länder. Jag lärde känna en svensk jesuit för tre år sedan, och det var en ytterst sympatisk person med hög moral, som jag verkligen inte kan ge en fällande dom pga “skuld genom sammankoppling”.

Det finns onda människor i allas vår historia så varför sätts strålkastarna på just judar, som om de vore unika när det gäller gangsterfasoner? En rättvis jämförelse är också svår med tanke på att det finns fler av vissa folkgrupper än en andra. Om man skulle leta hemskheter bland svenskar kanske man inte skulle hitta så många i jämförelse, men det beror ju på att vi helt enkelt inte är så många. Om svenskar dessutom emigrerar utomlands och gifter sig med personer ur en annan folkgrupp, så finns en tendens att det “svenska” snabbt suddas ut och glöms bort. Kanske redan efter ett par generationer. När det gäller judarna är de betydligt fler och det finns större chans hos dem att hitta “judiskhet” längre bak i historien.

Förutom att använda familjen Rothschild som ett av argumenten för att judar som grupp är farliga, så väljer man ut ett antal andra avvikande judar som “typiska representanter” för judar som helhet. Jag tror många inte ens är medvetna hur orättvist de dömer judar när de väljer ut avarter som typexempel, eller febrilt letar citat från talmud eller mishna (nerskriven judisk tradition) som kan användas som slagträ mot dem. Andra människogrupper dömer de inte på samma snedvridna sätt.

Av någon anledning sätter man oändligt högre krav på landet Israel än på deras grannländer. Det klassiska misstaget som människor gör är tro på gammelmedias propaganda och därmed få för sig att Israel olagligt lagt beslag på palestiniers rättmätiga landområden. Så är dock inte fallet. Ett annat misstag är att tolka Israels försvarsåtgärder mot raketer och terrorattacker som om det i stället handlar om att försöka orsaka krångel och vedergällning.

Många som kritiserar sionism syftar på en religiöspolitisk ideologi som önskar kontrollera Israel samt utvidga sin makt i världen. Men om detta är vad som åsyftas så är det bättre att använda ett annat begrepp eftersom “sionism” redan varit i användning som begrepp ganska länge med en annan betydelse. Eftersom det nu finns judar som kallar sig sionister och bygger sin ideologi på fred och rättvisa, så är det olyckligt att begreppet kidnappats och fått en bister betoning.

Dave Wheeler, skådespelare som spelade två roller dagen för Sandy Hook dramat. En sörjande pappa och en medlem av FBI swat team. Även hans skådespelarfru var en crisis actor vid Sandy Hook. Paret är antivapenahängare och bekanta med Obamas.

Sionister och världskonspirationer

Sionismen anklagas ofta för att ligga bakom en stor världskonspiration (typ New World Order), men även andra konspirationer. Visst finns det en lång rad konspirationer/false flags, men det är ytterst olyckligt att t o m från första början förutsätta att Israel och Mossad måste ligga bakom! Det vi sett hittills är att CIA och MI5 varit skyldiga till en rad false flags, men det finns även andra länders säkerhetstjänster som varit medskyldiga till att utföra handlingar som gynnar deep state och Big Brother – ibland med stöd från regerande politiker och ibland inte. Jag tror inte att Israels Mossad alltid varit oskyldiga. Tvärt om. Men om nu flertalet västerländska säkerhetstjänster visat sig utföra mörka handlingar (inklusive Sveriges), varför är det återigen Israel som vi ska utse som världens syndabock och döma hårdast som om de vore unika? Även om jag vet att CIA och FBI utfört mycket smutsigt genom åren, och även om USA i många fall varit skyldiga till att ha startat en lång rad onödiga krig, så skulle jag ändå inte betrakta USA eller amerikaner som sämre än andra. Jag utgår ifrån att de flesta amerikaner är precis lika mycket emot deep state och globalism som jag själv (framför allt bland republikaner). Ändå kan jag läsa bedrövliga kommentarer såsom “Look what zionist will do to get the great israel”, när det handlar om att skuldbelägga Israel för något dåd samt att tillskriva alla “sionister” åsikter de inte säkert har.

En del antisionister uttrycker frustration över att de inte kritiskt kan få studera Israel eller förintelsen innan de (antistionisterna) omedelbart blir anklagade för att vara antisemiter, liksom att Israel på detta sätt blir immuna mot all form av kritik eftersom man automatiskt betraktas som antisemit så fort man framför minsta lilla kritik. Den analysen kanske stämmer ibland men långtifrån alltid. Jag håller med om att folk ibland kan vara för snabba att ropa “förintelseförnekare!” om de ser någon som vill lyfta fram frågan om dödstalet i koncentrationslägren kanske borde revideras. Olika dödssiffror har presenterats genom åren (beroende på om man syftar till koncentrationslägren eller alla dödsfall under hela kriget, och om man inkluderar sjukdomar/svält eller inte) och man borde få diskutera om det sanna dödsantalet kanske är mer eller mindre utan att för den skull betraktas som förintelseförnekare. Problemet är att det tyvärr verkar finnas sanna förintelseförnekare som dessutom är extremt kritiskt inställda till både Israel och judar. Jag har vid flera tillfällen hört/läst från personer som hävdar att de inte är antisemiter, men om man sedan läser deras böcker eller artiklar så får man tyvärr en annan bild.

Vid ett tillfälle såg jag på sociala medier hur en känd person med många följare lade upp en artikel han skrivit och där titel och innehåll handlade om ett slags ungdomsläger i USA under en amerikansk-israelisk regi (tydligen med tema på krig och försvar) där man lärde ungdomarna att bl. a krigsträna mot “palestinier” som alltså utgorde fienden i övningen. Vad skribenten glömde att skriva i sin artikel var att den tänkta fienden var palestinska TERRORISTER (vilket man kunde se i källmaterialet). Tänka sig ändå att han glömde att ta med den lilla detaljen? Även NATO har ju haft övningar i Sverige där låtsasfienden varit ryssar, och de anser för den skull inte att alla ryssar är bovar. Jag skrev ett inlägg på bara en mening om avsaknad av det centrala ordet “terrorister” i artikeln, och genast var det förstås en annan person som skrev ett långt inlägg om hur onda israeler är, hur de världskonspirerar, hur de roffat åt sig palestinsk mark, etc. Detta var ju helt avvikande från ämnet, men jag försvarade israelerna från hans angrepp så kortfattat jag kunde. Då dök det upp ytterligare en person som läxade upp mig för att ha avvikit från ämnet och för att jag borde ha förstått att jag inte skulle lyckas övertala andra om min syn på Israel på ett sådant forum …

Jag har lyssnat en del på Cody Snodgress intervjuer på youtube (en f.d. black ops för CIA och som på nittiotalet blev erbjuden en stor summa pengar i utbyte mot sprängning av Murphy-byggnaden i Oklahoma), och trots att youtubevärdarna skiftat så var det alltför många som förväntade sig att Cody skulle anklaga Israel/Mossad för en del saker som han varit med om under sitt halvskumma yrkesliv. När Cody inte själv nämnde Mossad så frågade värdarna till slut om han inte märkt kopplingar till dem, vilket Cody vänligt men bestämt förnekade. Det måste vara hårt att acceptera för en person som bestämt sig för att alla false flags leder tillbaka till Israel.

Om du lägger upp en bild på President Trump där han har judisk kippa och ber vid västra muren i Jerusalem med texten “Different presidents, same shit”, el dyl, så anser jag att det är antisemitism. Är det inte judar som sådana som man baktalar genom ett sådant inlägg? Man behöver inte vara en ultraortodox jude för att be vid västra muren. Exempelvis så bad artisten Pernilla Wahlgren och festarrangören Micael Bindefeldt vid västra muren under ett besök, och de anser sig inte vara särskilt religiösa.

Att vara antirasist, antiglobalist, anti-NWO och antisionist går INTE hand i hand, som många vill göra gällande! Om du beskriver dig som “antisionist” eller klagar på “sionister”, så måste du också ta med risken att åhörare missförstår dig och tror att du är emot både Israel och judar samt kanske t o m en antisemit. Det finns tyvärr gott om människor och organisationer som anser att Israel inte borde ha en plats i mellanöstern.

Jag vill också tillägga att judarnas nivå av Gudstro och goda gärningar har ingenting med ämnet att göra – alltså huruvida Israel har rätt till sitt eget land eller om de borde ge även detta lilla område till araberna och fly tllbaka till de ställen deras förfäder en gång kom ifrån (eftersom alternativet att stanna kvar i ett land under palestinsk-arabiskt ledarskap vore detsamma som självmord). Judarna i dagens Israel är förmodligen lika sekulära som invånarna i Sverige. Förhoppningsvis kan en omvändelse ske i framtiden, men detta är som sagt ett annat ämne än ovan diskussion om landet Israel och sionismen. En del kristna gör misstaget att ansluta sig till “antisionismen”, eftersom de fått för sig att dagens Israel inte kan vara enligt Guds vilja eftersom judarna sällan är särskilt troende. Som sagt, Israels rätt att existera gäller oavhängigt invånarnas religiösa tro, och Bibeln är fortfarande sann.

Levde Israel som slavar i Egyptens land i 430 år? Eller snarare ca 100 år?

Apr8

Säger verkligen Bibeln att Israel var slavar i Egyptens land i just 430 år?

Israels slaveriperiod i Egypten skulle kunna ha varit mellan 80 och 150 år (i stället för 430) vilket alltså är ungefär en generation. Om man räknar på Abrahams ålder med hjälp av Bibeln och Den redliges bok (“the book of Jasher” – som inte gör anspråk på att vara skriven genom inspiration av Gud), så kommer man fram till att första gången Guds löften gavs till Abraham om framtida välsignelser inträffade när han var ca 53 år ca 1947 BC, och löftena upprepas några gånger senare i Abrahams liv med fler detaljer. Enligt Bibeln, 1 Mos. 12:1-7, var Abraham 75 år när han lämnade Haran för Kanaan, där han fick ett detaljerat löfte från Gud om Kanaans land som hemland för sina efterkommande, och han byggde därpå ett altare till Gud som bekräftelse för löftet. (Abraham reste inte bara till Kanaan en gång utan minst två gånger, för att däremellan resa tillbaka till Haran där han besökte sin familj.) Det finns mycket mer information om Abraham i Jasher’s book, men jag tar med endast ett kort avsnitt.

Jasher 13:22 In those days the Lord appeared to Abram in Haran, and he said to him, Behold, I spoke unto thee these twenty years back saying, 23″Go forth from thy land, from thy birth-place and from thy father’s house, to the land which I have shown thee to give it to thee and to thy children, for there in that land will I bless thee, and make thee a great nation, and make thy name great, and in thee shall the families of the earth be blessed. 24 Now therefore arise, go forth from this place, thou, thy wife, and all belonging to thee, also every one born in thy house and all the souls thou hast made in Haran, and bring them out with thee from here, and rise to return to the land of Canaan.”

1 Mos 12:1 Herren sade till Abram: “Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. 2 Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. 3 Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.”4 Abram begav sig i väg som Herren hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var sjuttiofem år när han lämnade Haran.5 Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, alla ägodelar och allt det tjänstefolk som de hade skaffat sig i Haran och begav sig av mot Kanaans land. När de kom till Kanaans land ⁶fortsatte Abram in i landet ända till Sikems område, till Mores terebint. På den tiden bodde kananeerna i landet. ⁷Och Herren uppenbarade sig för Abram och sade: “Åt dina efterkommande skall jag ge detta land.” Då byggde han ett altare åt Herren som hade uppenbarat sig för honom.

Notera vad Paulus säger i Galaterbrevet om tiden mellan Abrahams löfte och Mose lag:

Gal. 3:16 Nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Det heter inte: “och åt dina avkomlingar”, som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling som är Kristus. 17 Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare, så att löftet skulle sättas ur kraft. 18 Ty om arvet beror på lagen, beror det inte på löftet. Men åt Abraham har Gud gett arvet genom ett löfte.

Från att löftena gavs åt Abraham till att lagen gavs (till Mose), så passerade 430 år. När gavs löftena åt Abraham och hans avkomma? Se återigen i 1 Mos. 12:1-7. Det är helt uppenbart att israelerna INTE befann sig i Egyptens land hela denna period mellan Abrahams avtal med Gud och Mose lag. Josef såldes som slav till Egypten först ca 200 år efter att Abraham och Gud etablerade sitt löftesavtal. Ett antal år efter Josefs vistelse i Egypten anlände även hans bröder och deras far Jakob. Därefter levde Jakobs barn och ättlingar ett bekvämt liv i Egypten i ett antal år tills en Farao dök upp på scenen som inte kände Israel och som satte dem i slaveri. Detta slaveri kan vi läsa om i 2 Mos. 1, och först då inleds alltså Israels slaveri i Egyptens land. När Jakob, Josef och hans bröder dör så är vi redan långt förbi mittfasen av de 430 åren som Paulus nämner i Galaterbrevet.

2 Mos. 1:8 Och en ny kung framträdde i Egypten, en som inte kände till Josef.9 Han sade till sitt folk: “Se, Israels barns folk har blivit alltför stort och mäktigt för oss. 10 Vi skall därför gå klokt till väga med dem. Annars kanske de förökar sig ännu mer, och om det blir krig kan de gå samman med våra fiender och föra krig mot oss och sedan ge sig av från landet.” 11 Man satte därför arbetsfogdar över dem och plågade dem med slavarbete. De byggde förrådsstäderna Pitom och Raamses åt farao.

(Skiss från Rob Skiba, Babylonrising)

Nedan vers används ibland för idén att Israel var i Egypten i över 400 år, men dels så står det inte att det handlar om Egypten och inte heller finns “430 år” angivet. Avsnittet verkar i stället handla om Kanaans land (och Haran) där Abrahams efterlevande levt som främlingar i flera generationer. V. 14 förklarar att folket som orsakat att Abrahams efterkommande levt som slavar ska dra ut med stora ägodelar. När det gäller Exodus så var det i stället fokus på att slavarna (Israel) drog ut med stora ägodelar, varav en del som de fått från sina Egyptiska grannar. En del av grannarna anslöt sig också till Israel under uttåget. Amoréerna som omnämns i V. 16 är inte kopplade till Egypten utan till Kanaans land.

1 Mos. 15: 13 Och Herren sade till Abram: “Det skall du veta att dina efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras. Där skall de bli slavar, och man skall förtrycka dem i fyrahundra år. ¹⁴Men det folk som gör dem till slavar skall jag döma. Sedan skall DE dra ut med stora ägodelar.15 Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder. 16 I fjärde släktledet skall de återvända hit. Ty ännu har inte amoreerna fyllt sina synders mått.”

1 Mos. 15:18 På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: “Åt dina efterkommande skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat: 19 keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, 20 hetiternas, perisseernas, rafaeernas,21 amoreernas, kananeernas, girgaseernas och jebusiternas land.”

Jämför med vad Stefanus hade att berätta när han skulle stenas. Han nämner också de fyrahundra åren, och att leva som främlingar i ett land som inte är Israels. Han kopplar det inte till Egypten. Stefanus omnämner även omskärelsens förbund i samma andetag, och detta är starkt kopplat till Guds löfte om Kanaans land.

Apg. 7:1 Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan denne bosatte sig i Haran, 3 och sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och gå till det land som jag skall visa dig. 4 Då lämnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och sedan hans far hade dött, lät Gud honom flytta därifrån till det land där ni nu bor. 5 Han gav honom ingen mark i landet, inte så mycket som en fotsbredd, men han lovade att han och hans efterkommande skulle få landet som egendom trots att han var barnlös. 6 Detta är vad Gud sade: Hans efterkommande skall bo som FRÄMLINGAR I ETT LAND SOM INTE ÄR DERAS, och man skall göra dem till SLAVAR och förtrycka dem i fyrahundra år. 7 Men det folk som de kommer att vara slavar under, skall jag döma, sade Gud, och sedan skall de draga ut och tjäna mig på denna plats8 Och han gav honom omskärelsens förbund. Så födde Abraham Isak som han omskar på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob de tolv stamfäderna.

EFTER att Stefanus redogjort för denna historiska händelse så fortsatte han med att berätta om Josef och hur han hamnade i Egypten. Det är högst troligt att Stefanus berättar historien i en kronologisk tidsföljd och inte hoppar mellan händelserna. Stefanus kopplar ihop 1 Mos 15 med Abraham och löftet att han och hans efterkommande skulle få bo i ett land som inte var deras, och där de skulle bo som främlingar och förtryckta slavar. Notera också att ordet “slavar” ofta är i betydelse av tjänare, såsom att vara tjänare till en Herre i ett hushåll eller att leva som tjänare till en härskare i ett land. Tjänare kan behandlas av sina överherrar på varierande sätt och uppenbarligen levde Abrahams efterkommande som förtryckta invånare i ett främmande land under landets ledare. Vi vet att Abraham lämnade Ur och levde i både Haran och Kanaan, och det var Kanaan som var det framtida förlovade landet.

Nimrod – härskare över stora områden!

Jag nämner Nimrod för att visa att man kan koppla honom till Egypten, samt ge en bakgrund till en viss vers som jag återkommer till nedan.

1 Mos. 10:25 5 Men åt Eber föddes två söner. Den ene hette Peleg, ty under hans tid blev jorden uppdelad. Hans bror hette Joktan.

Under Pelegs tid så var Nimrod en härskare och det är en man med många namn på olika språk. Under hans tid byggdes Babels torn (i nuvarande Irak) och med den följde en språkförbistring. Pga de många nya språken så kan det mycket väl vara så att människor kallade Nimrod med helt nya namn beroende på sina nya språk. På Nimrods tid så hade personnamn en innebörd så namnen innehöll även en betydelse förutom att vara tilltalsnamn. Om det är innebörden man vill åt så blir namnet helt olika på olika språk även om innebörden är densamma. Förutom ett tilltals namn kunde Nimrod dessutom benämnas med en titel eftersom han var en härskare/kung. “Cowboy” är ett engelskt ord som kan översättas till “kopojke” om man vill vara exakt, eller också kan man behålla ursprungsordet Cowboy även i andra språk. Cowboy och kopojke betyder exakt samma sak men skiljer sig markant om man ser bara till bokstäverna. Hur som helst är poängen att Nimrod förmodligen är densamma som Osiris/Oswiris (och Apollos, Sargon, Amraphel, etc), och om Osiris vet vi att han flyttade från Babylon och började regera från Egypten över hela sitt rike. Oswiris ovan skulle alltså kunna vara Nimrod, som bytt sin regentplats till landet Egypten och där han härskade över ett stort rike som lydde under Egypten. (Det får bli en annan bloggartikel om Nimrod…)

Jasher 14:30 And they made Rikayon Pharaoh prefect under Oswiris king of Egypt, and Rikayon Pharaoh governed over Egypt, daily administering justice to the whole city, but Oswiris the king would judge the people of the land one day in the year, when he went out to make his appearance.

I nedan vers kan vi visserligen läsa att att Israels barn hade bott i Egypten i 430 år, men det står inte att de levt som slavar i Egypten under hela denna tid. Frågan är också om det är själva landet Egypten som avses eller om det handlar om angränsande områden som lyder under Egypten? Härskaren av Egypten var även härskare för ett större område än Egyptens land, precis som Romarriket bestod av större områden än Rom och det som vi idag känner som Italien. (Ändå kanske man kallade sig för Romare trots att man aldrig varit i närheten av Rom eller Italien.) Kan det vara storområdet Egypten som författaren Mose vill koppla till för att sätta fokus på den profetiska siffran 430 år, eftersom han är ute efter att tydliggöra en parallell till att det var en speciell dag som Israels barn drog ut ur Egyptens land? Hade verkligen Israel bott i Egyptens kärna (landet Egypten) i 430 år eller kan det vara så att Egyptens underlydande närområden inräknas i den siffran – där även Kanaan ingår? Det senare alternativet skulle onekligen rädda oss från att behöva se Paulus och Stefanus kommentarer som förbryllande, och alla verser skulle då vara i harmoni.

2 Mos. 12:40 Den tid som Israels barn hade bott i Egypten var 430 år. 41 Och det hände att just den dag då de 430 åren hade gått drog alla Herrens härskaror ut ur Egyptens land.

Om man bor i en förort till Stockholm (45 min. från Stockholms innerstad), kan man då säga att man bor i Stockholm eftersom det handlar om “Storstockholm”? Man bor ju dessutom i Stockholms LÄN, även om man inte satt sin fot i huvudstaden Stockholm.

Tiden från att Abraham mottog löftet (om Kanaan) av Gud, till att Israel drog ut ur Egyptens land, kan onekligen vara precis 430 år precis som Paulus och Stefanus verkar förmedla. Kanske författaren Mose i versen ovan också ville koppla ihop händelsen till en profetisk information om personen EBER som levde långt tidigare och som gett sitt namn åt hebréerna (israelerna). Intressant nog så står angivet om Selas son EBER att han levde 430 år. Jämför 1 Mos. 11:10-26:

1 Mos. 11:17 Sedan Eber hade fått Peleg levde han 430 år och fick söner och döttrar.

Hahne och Kasselstrands kommunikationssvårigheter och Israelfientliga politik

Sep15

Jag blev förbluffad den dagen för snart ett år sedan då jag upptäckte William Hahne och Gustav Kasselstrands berömda Palestina-artikel från 2011. Dessförinnan tog jag för givet att ledningen för SD och SDU drog åt samma håll och hade en bra kommunikation sinsemellan, men den här artikeln fick mig att inse så inte var fallet. Vilket stolpskott till artikel på flera plan! Jag kände till att Kasselstrand fortfarande var i högsta grad aktiv inom SDU, vilket förvånade mig, men hur var det med Hahne? Snälla, säg att han inte längre finns med som aktiv inom partiet? Jo! Hur kan detta komma sig? Man får då anta att båda verkligen omvänt sig och att de getts flera chanser i hopp om förbättring, men hur kan man ens komma på tanken att skriva en sådan artikel och sprida den på sättet de valt?

Deras ståndpunkt i själva sakfrågan är i sig orättvis gentemot Israel, och jag skäms över varje politiker som menar att Palestina borde erkännas som stat (såsom Sveriges regering 2014). Israel gick med på att dela området med palestinaaraberna 1948 (trots arabernas enorma yta både i Jordanien och i andra grannländer), men svaret från grannländerna blev i stället krigsanfall. Palestinaaraberna skulle alltså kunnat erhålla ett eget land väster om Jordanfloden redan 1948 men de tackade nej. Arabernas/muslimernas förfogar över 99,9% av mellanösterns territorium så varför borde lilla Israel idag avyttra land? När judarna flyttade tillbaka till palestinaområdet på 1800-talet så var det turkarna som förfogade över området, och judarna betalade för de landområden som de bebodde. De stal inte land från någon, och hela området var dessutom i bedrövligt skick. Även efter 1948 så inbjöds araberna att fortsätta bo i landet, och de som valde att ansluta sig till Israel fick alla demokratiska rättigheter som landet erbjöd sina medborgare. Många andra flydde dock till grannländerna, varpå Israel klandrades. När Gaza kom i Israels händer 1967 efter kriget som grannländerna startade, var det då palestinier som förfogade över området? Nej, det var Egypten 1948-1967, och förhållandena i området var urusla. Israel tog över och satsade stort på infrastrukturen. När Jerusalem kom i Israels händer 1967, var det då palestinier som förfogade över staden? Nej, det var Jordanien 1948-1967 innan de attackerade Israel och förlorade. Varför höjdes inga rop från omvärlden att palestinierna borde överta dessa områden innan 1967? Jo, för då kunde man inte anklaga Israel. Raketer som ideligen avfyras från grannländerna har dessutom visat att Israel behöver sina landremsor som marginal, men det handlar ingalunda om land som är “ockuperat från Palestina”. Israel gav tillbaka hela Sinai till Egypten, som Egypten förlorade i kriget som de startat mot Israel, vilket visar att Israel absolut vill erbjuda land mot fred. Samma sak vad gäller Gaza 2005.
Hahne och Kasselstrand påstår (utan källa) att medlemmarnas åsikter i denna fråga är densamma som deras. Hur kan de vara så säkra på det? Har de gjort någon slags undersökning i frågan? Hur kan de utesluta att de flesta medlemmar snarare är på partilinjens sida?
De visar att de inte tänker på SD:s bästa när de väljer att inte kommunicera frågan med sina partikamrater internt, utan går bakom ryggen på dem via Aftonbladet (av alla tidningar).
Publiceringen visar på ett väldigt dåligt omdöme, och det handlar inte om en händelse där man efteråt kan säga “Men hoppsan, vad tokigt det blev!”, eftersom de hade god tid på sig att formulera artikelinnehåll med målet att publicera den bakom ryggen på sina kollegor. Hur ska man kunna lita på personernas omdöme i framtiden när de gjort en sådan här galen grej?
SD och SDU borde spendera sin tid på att gemensamt kämpa för sin politik och emot dåliga politiska idéer hos övriga partier, men Hahne och Kasselstrand anser alltså att vi borde lägga tid på att bekämpa varandra inför öppen ridå? Hur kan partiet vinna på det?

Det är svårt att tro att personerna plötsligt ändrat uppfattning i Palestinafrågan, och man måste därför anta att de har exakt samma uppfattning som när de skrev artikeln. Var och en måste förstås få tycka vad de vill – och SD:s medlemmar håller förstås med om SD:s principprogram till varierande grad – men det är oroande när ledningen för SDU har en sådan negativ syn på landet Israel, och ännu mer oroande är deras kyliga sätt att kommunicera frågan.

Hahne och Kasselstrands resonemang (i grönt) från artikeln

“Vårt partis pro-israeliska hållning rimmar illa med medlemmarnas åsikter “

Ett påstående som de inte ger en källa för. Jag betvivlar inte att paret har många vänner som delar deras åsikter, men vad har de för stöd för att medlemmar i stort delar just deras åsikt och inte partilinjens?

“JIMMIE HAR FEL” “Sverigedemokraternas ungdomsförbund, SDU, vill gå i från partiets pro-israeliska linje och erkänna palestina som en stat. Varje folk har rätt till en nation, menar de.”

De erkänner att partiet har en pro-israelisk linje vilket visar att det existerar en sådan linje inom SD, och att det är den linjen som de vill gå emot genom att framföra kritik av sin partiledare och hela moderpartiet i tidningen Aftonbladet (och inte först till sina kollegor). Det innebär att de gärna vill visa upp för omvärlden att SD är splittrat i en viktig fråga och att moderpartiet inte vet sitt eget bästa. Självfallet måste man inte samtycka med allting som kommer från partiledningen, men det här visar att de inte drar sig för att ta det stora steget att kritisera sin egen partiledare offentligt i stället för internt trots att det kastar smuts över hela partiet. “Varje folk har rätt till en nation”? Palestinierna är araber såsom sina arabbröder i Jordanien, så det finns således stater till deras förfogande. Inte har väl alla folk rätt att bygga upp en nation på andras territorium? De borde inte ha tackat nej till en egen nation 1948. Innan 1948 så var området inte arabiskt/palestinskt land som en del fått för sig. Britterna hade låtit FN ta hand om området som innan brittiskt styre var turkarnas. Vidare finns det flera folk som gärna vill ha egna nationer, och/eller som vill separeras från andra nationer. Den palestinska myndigheten har inte kontroll över sitt territorium vilket borde krävas om man ska erkännas som stat. Taiwan och Kurdistan, som har kontroll över sitt territorium, har inte erkänts av Sverige.

“Alltför länge har Sverigedemokraternas politik i Israel–Palestina-konflikten präglats av enskilda partiföreträdares personliga agenda. Sverigedemokraternas riksdagsgrupp beslutade nyligen att inte erkänna en palestinsk stat eller bevilja palestiniernas begäran om medlemskap i FN. Sverigedemokratisk Ungdom (SDU) går nu för första gången någonsin emot moderpartiet och hävdar palestiniernas rätt till en egen stat i hänsyftning till den nationalistiska principen.”

Hur kan de veta att det bara handlar om enskilda politiker och inte en stor majoritet inom SD? Hahne och Kasselstrand är väl också “enskilda politiker”? Även de verkar ha en agenda? Varför är det just Israel som borde avvara viktig mark för att ge palestinierna en egen stat? Det var ursprungligen tänkt att Israel skulle fått en ännu större yta av mandatet, men 77% gick till Transjordanien/Jordanien. Att Jordanien gjort det svårt för sitt brödrafolk att slå sig ner i landet är en annan sak som inte Israel borde belastas för.

“Tidigare under september höll SDU sin förbundskongress för 2011. Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder deltog som inbjuden gäst och höll ett tal där han uppmuntrade SDU till att verka som en intern opposition till Sverigedemokraterna. Hans ord sätts nu på prov.”

Tyckte han även att det var en bra idé att nya idéer inte diskuteras internt utan diskuteras via pressen?

“Bilden som allmänheten har av Sverigedemokraternas hållning i Israel–Palestina-konflikten är oerhört onyanserad. Partiet har fått en form av villkorslös pro-Israelstämpel på sig som rimmar illa med de egentliga åsikterna i medlems- och väljarkåren. Detta på grund av ett fåtal företrädares högljudda personliga agenda. Samtidigt är det värt att påpeka att moderpartiets officiella hållning alltid varit att inte ta ställning i konflikten – en hållning som man nu frångår av oklara skäl.”

Återigen så verkar Hahne och Kasselstrand så säkra på att det handlar om enskilda politiker och ett fåtal företrädares “högljudda personliga agenda”. Vilket kränkande epitet på partikollegor! Men paret Hahne-Kasselstrand har alltså ingen personlig agenda själva? Det är inte deras hållning som är onyanserad? De är inte högljudda när de talar för hela SDU på sättet de gör i Aftonbladet?

“SDU:s princip är egentligen att inte ta ställning i utrikespolitiska konflikter som inte berör Sverige i någon högre grad. Moderpartiets ställningstagande mot palestinsk självständighet tvingar oss dock att sätta ned foten. En enig förbundsstyrelse var överens om att SDU måste agera när moderpartiet bryter sin neutralitet och dessutom går stick i stäv mot den breda konsensus som råder inom ungdomsförbundet för en tvåstatslösning. SDU har därför valt, precis som den förmodade FN-majoriteten, att erkänna Palestina som stat.”

Det är klart att SD inte kan spendera tid att ta ställning i allehanda utrikespolitiska konflikter när målet i stället borde vara att förankra en politik för landet Sverige, men om det exempelvis finns en risk att partier vurmar för ett erkännande av Palestina som stat och/eller vill donera stora summor pengar till detsamma (regeringen utlovade exempelvis upp till 1,5 miljarder kr till Palestina 2014), så påverkar det även svensk politik. Sådana idéer skulle innebära direkt/indirekt stödja både Hamas och terrorism, vilket föranleder en reaktion från SD. Jag är inte alls övertygad om att det råder “en bred konsensus” bland medlemmar i SDU i frågan.

“SDU är och kommer fortsatt att vara ett nationalistiskt ungdomsförbund. Enligt den nationalistiska principen har varje folk rätt till en egen nation. Detta gäller givetvis också palestinierna, varför en tvåstatslösning i regionen är självklar.”

Återigen så borde inte landet Israel lida för att palestinierna tackade nej till en tvåstatslösning 1948. Palestina består av två områden, varav det ena – Gaza – styrs av Hamas. Det är en islamistisk grupp som är terrorlistat av EU och de erkänner inte Israels rätt att existera ens på mindre gränser, samt anser att judar borde dödas var än de påträffas enligt sitt eget program.

“Vi står nu inför ett vägskäl där vi kan slå an på den väg som hittills varit ett misslyckande, eller så gör vi handling av de eviga orden om tvåstatslösning och erkänner Palestina som stat. Moderpartiets mångåriga ställningstagande om att verka för en tvåstatslösning har nu dessvärre förlorat all trovärdighet.”

Och hur kommer situationen vändas ifrån ett misslyckande om man bygger upp en tvåstatslösning där terroristerna kommer ännu närmare inpå Israels territorium? Det innebär väl bara att raketerna kan komma ännu längre in i Israels land? Vore det inte bättre om Israels grannländer först visar att de kan avhålla sig från att skicka in raketer och bomber in i Israel? Borde de inte först visa att de är ett fredsälskande nation? Hamas vill i stället förgöra Israel, så det är självklart att Israel är på sin vakt för sin överlevnads skull.

“SDU inser naturligtvis att erkännandet av Palestina som stat inte löser konflikten i en handvändning och att det stora arbetet för fred återstår. Sett till de två val vi nu står inför ser vi dock att det ena alternativet är en återvändsgränd medan det andra är ett viktigt steg i fredens och rättvisans riktning. De senaste decennierna har olagliga israeliska bosättningar på palestinsk mark oavbrutet expanderats. Samtidigt har förtrycket av det palestinska folket fortlöpande tillåtits ske av ett passivt världssamfund.”

De glömde att berätta på vilket sätt en tvåtstatslösning leder till “ett viktigt steg i fredens och rättvisans riktning”. Menar de att terroristerna då upphör med sina raketattacker mot Israel? Vad är det för ett förtryck som åsyftas och som de anklagar Israel för? Handlar det om att Israel måste anordna rigorösa säkerhetskontroller, använda iron dome mot raketattacker och bygga staket för att försvara sina invånare? Vidare var det inte “olagligt” med bosättningarna. De tog upp cirka två% av Västbankens territorium, och det handlade om redan befintliga bosättningar nära Gröna Linjen (1967 års gränser) på ett område som Israel enligt Osloavtalet kontrollerade.

“Israels blockad av Gazaremsan har lett till en långvarig humanitär kris med akut brist på förnödenheter som medicin och byggnadsmaterial. Blockaden har också lett till minskade försörjningsmöjligheter, stigande matpriser, en utdragen energikris samt en försämring av vatten och sanitär infrastruktur. De omfattande importrestriktionerna på bland annat råvaror och jordbruksprodukter, kombinerat med exportförbud, har decimerat den ekonomiska verksamheten inom den privata sektorn, där 120 000 jobb gått förlorade. Det är en nödvändighet att den illegala ockupationen upphör för att möjliggöra en framtida fred i regionen.”

Ett antal år har gått sedan artikeln 2011, och Hahne och Kasselstrand har säkert inte missat hur palestinaaraberna grävt tunnlar för att kunna komma närmare Israel med sina attacker. Medan Israel hjälper både judar och araber i sina sjukhus vid gränsen så vet de att tacken är terrorism tillbaka. Israelerna önskar inte ha kontroller och säkerhetsåtgärder för att det är skojigt, utan just för att de kan rädda liv genom att blockera vapen och material från att hamna i händerna på terrorister. Hahne och Kasselstrand må vara naiva, men israelerna lever i verkligheten och vet att de måste försvara sina medborgare – judar och araber. Återigen, vad är det för “illegal ockupation” som åsyftas?

“Ett erkännande av en palestinsk stat skulle sätta press på Israel att följa internationell rätt och upphöra med såväl handelsblockaden som koloniseringen.”

Men att Hamas inte följer internationell rätt tar paret inte upp? Eller att inga av Israels grannländer är demokratier? Kanske upphörande av terroristattacker skulle få Israel att backa från rigorösa säkerhetskontroller? Vad är det för “kolonisering” som åsyftas? Allt Israel begär är att de får leva i fred i sitt eget land, och att de ska få försvara sig på andra sätt än att bara ducka för raketer.

“Moderpartiet har på ett föredömligt och förtroendeingivande sätt breddat hela den sverigedemokratiska rörelsens politik. Det är dock ofrånkomligt att en rörelse förr eller senare ställs inför svåra vägskäl där man riskerar att fatta mindre bra beslut. I sådana fall måste man också kunna motivera och eventuellt ompröva sitt beslut. Här är ungdomsförbundet en garant för inre och yttre diskussion kring moderpartiets ställningstaganden både i de fall där vi delar ståndpunkt och där vi tycker olika.”

Kanske herrarna skulle ta och lyda sina egna råd? SD har till dags dato rullat fram till 27% och 18.000 medlemmar, och det måste tolkas som deras politik är ett vinnande koncept. Vad hade hänt om SD i stället gått på SDU:s linje? Själv hade jag som f.d. kristdemokrat aldrig anslutit mig till SD om deras politik var som alla andra och Israelfrågan är för mig personligen väldigt viktig. Judarna i Israel är utsatta och de borde ha rätt att försvara sig.

“SDU har för avsikt att bidra med såväl politiskt som organisatoriskt nytänkande, och därför uppmanar vi moderpartiet att ompröva sitt ställningstagande i denna fråga. SDU kommer inte att stilla se på när Sverigedemokraterna är ute på fel väg i aktuella och viktiga frågor.”

Hur vore det att i första hand prata med varandra som normalt folk? Varför utse Aftonbladet som mellanhand för en dialog om något som borde diskuteras internt? Herrarna har heller inte lyckats i sin artikel att förklara exakt varför SD borde ändra uppfattning i frågan, men däremot har de visat upp en okunskap i mellanösternkonflikten och Israels historia. Om det stämmer att Hahne även uttryckt sig antisemitiskt så är det verkligen illa. Det är glädjande att se att SD har sunda och logiska åsikter om det lilla landet som som så många hatar utan anledning. SD har skrivit en rad motioner och artiklar om Israels rätt att både finnas och att försvara sig.

Konflikt som bara fortsätter och fortsätter

Nu är det visserligen inte just Israelfrågan som orsakat den rådande splittringen (september 2015) mellan SD och SDU, men publiceringen av artikeln visar hur som helst på ett dåligt omdöme. Sedan 2011 har Hahne och Kasselstrand gång på gång visat att de inte räds för att smutskasta moderpartiet i pressen och jämföra SD med allsköns diktaturer, trots att det skadar hela partiet. En SDU-ledare som inte förstår att det är bättre att diskutera internt än externt borde inte vara SDU-ledare. En SDU-ledare borde agera moget och inte vilja riskera sämre siffror för partiet.

Om man exempelvis inte förstår att det är fullständigt ologiskt att ställa upp i en debatt mot egna kollegor i program som Agenda (eller vilket TV- eller radioprogram som helst), så borde man inte vara en politiskt ledare. Hur kan man ens komma på tanken att vilja ställa upp i en sådan debatt/diskussion där man inför öppen ridå förgör varandra, medan DÖ-politikerna skrattar förtjust över den cirkus som de kan åskåda helt gratis. PK-media gör ju allt för att smutskasta SD, och med en hetsk debatt mellan SD och SDU skulle de kunna samla många fina gratispoäng. SD:are som Jomshof, Karlsson går givetvis inte in i den fällan och avstår moget från att delta i ett sådant jippo som är skadligt för partiet, men ledningen i gamla SDU har inga sådana tankar.

Vi har demokrati och man får tycka vad man vill om olika ämnen, men om åsikterna går alltför mycket isär så är förstås frågan om de olika lägrena inte borde gå åt var sitt håll för att inte förstöra för hela partiet. Det verkar som det är moderpartiet som tänker på hela partiets bästa, och inte den SDU-sida som Hahne-Kasselstrand tillhör – som inte drar sig för att “throw SD under the bus” (offra en partner/vän av själviska skäl).

Vill man vara socialdemokrat så får man vara det och vill man vara moderat så går det också bra, men man kan inte begära att man ska ha rättigheter att kämpa för socialdemokratiska idéer inom Moderaterna eller vice versa. Eller ansluta sig till en sångkör men vilja sjunga andra sånger än resten av kören. Eller insistera på sjunga en stämma som man inte behärskar, samtidigt som man uppmuntrar andra körmedlemmar att byta stämmor mitt i en sång. Starta en egen kör om grundreglerna inte passar! Om ett gäng företagare har en produkt/tjänst som de vill sälja och upptäcker att några kollegor bakom ryggen på dem kritiserar produkten/tjänsten och även sina kollegor, så ger det en negativ spinn på hela företaget som kan lida stora förluster. Starta ett eget företag i stället om det ursprungliga konceptet inte passar!

En konflikt mellan SD och SDU kan inte fortsätta i det oändliga. SD förstår detta med inte SDU. Det gamla SDU är splittrat i två läger, och om moderpartiet är så hemska som Hahne-Kasselstrand och Jessica Ohlson säger, så borde den smidigaste lösningen vara att låta de SDU:are som stödjer moderpartiet få fortsätta på den linjen, medan övriga drar sig ur och startar något eget. Att SDU-medlemmar röstade fram Jessica Ohlson som sin ledare trots vetskapen om att hon inte har förtroende hos moderpartiet pga sin kritik mot densamma, så visar det bara hur de rycker på axlarna åt risken att det leder till ytterligare år av konflikter – som givetvis är skadligt för partiet. Jessica säger att SDU:s mål är att på sikt byta ut hela SD:s partiledning, och det säger ganska mycket om hennes likgiltighet inför de nära 30% av väljarrösterna som SD:s partiledning lyckats nå upp till på rekordkort tid.

Att Hahne och Kasselstrand är unga intelligenta personer som arbetat hårt betvivlar jag inte, men det kan även medlemmar i övriga partiers ungdomsförbund göra. Spenderar man dyrbar tid på att vara bromskloss åt moderpartiet så har man spenderat tid på ett felaktigt sätt. Dessutom så är jag övertygad om att även andra halvan av gamla SDU (med Tobias Andersson i spetsen) spenderar precis lika mycket tid och kraft på Sverigedemokraterna.

Jag hoppas innerligt att SD inte ska ändra sitt principprogram som jag håller med om till ca 95%. Själv kan jag säga att jag är till höger (bättre för tillväxten utan att stort skattetryck), men det är framför allt familjefrågorna som är viktiga för mig. Jag skulle helt klart gå ur som partimedlem om abortgränsen höjdes, eller om SD började ge uttryck för att det är ok för samkönade att gifta sig och adoptera barn. (Tack och lov finns det fortfarande ett parti som inte flirtar med HBTQ-rörelsen och RFSU som borde ut ur skolan.)

Gina Dirawi sprider antisemitism

Nov23

Gina Dirawi har uppenbarligen inte lärt sig något av den reprimand som hon fick av SVT 2010 när hon bl. a skrev under rubriken “Israel tar efter Hitler” att: “Den israeliska regeringen gör samma sak som Hitler gjorde mot deras folk fast med andra medel. De är rasister, de förtrycker, och de mördar folk som inte är som dem!”

Kanske hon blandade ihop Israel med Hamas eller Hizbollah?

Ett av antisemitismens signum är att ofta göra ett likställande mellan nazismen under Hitler och judiska Israels behandling av palestinierna. Nu ger Gina oss ett tips på sänglitteratur, nämligen den ökende antisemitistens Lasse Wilhelmsons bok “Är världen upp och ner”.

Journalister på Sveriges Radio har hävdat att Wilhelmson stöds av ett nätverk av en grupp från extremhögern och ett antal radikala muslimer. Han har även sagt att den officiella historieskrivningen från mitten av 1800-talet är “tillrättalagd” och utelämnar judarnas roll. Han menar att judarna ligger bakom “så gott som alla” av samhällets förändringsprocesser under denna tid, bland annat på grund av sina höga positioner inom “ekonomin och ideologiproduktionen”. Se wikipedia, och även Jonathan Lemans blogginlägg här där vi bl. a kan läsa att “Lasse Wilhelmson festar med den internationellt uppmärksammade antisemiten Jöran Jermas/Adam Ermash/Israel Shamir och bidrar med material på hans hemsida. Han har även försvarat Ahmed Rami och dennes hatpropaganda på siten Radio Islam där Wilhelmson själv även medverkar som skribent”.

Gina skriver så “hjärtskärande” på sin blogg:

Orkar inte läsa om det,orkar inte klumpen i magen,orkar inte se fler barn dö, orkar inte tänka att dessa barn mötte samma öde som min morbror och andra släktingar. En annan sak som slår mig är att det kunde varit jag. Hade inte mina far och morföräldrar tvingats lämna Palestina,så hade det varit jag som levt deras liv. Det är inte bara mitt ansvar att ta upp frågan,det är allas. Våra medmänniskor dör,familjer slaktas,folk lever i skräck,och för vad? För lite mark? För makt? För heder? Om de brydde sig om sitt folk,så skulle de inte göra såhär. I ett krig finns inga vinnare,bara förlorare. Bara rädsla,skräck,osäkerhet och blod. Inget positivt. Jag har levt med engagemanget sen barnsben,hört om hatet från båda sidor,men vart har hatet lett oss? Har något positivt hänt? Vi måste släppa hatet som infekterar våra kroppar och sinnen och förstå att människoliv och mänskliga rättigheter är viktigare än vilken sida som har rätt och fel. För i slutändan har båda haft rätt enligt deras premisser,och båda fel enligt deras premisser. Det finns ingen utväg än att se människor som människor ge alla de mänskliga rättigheterna de förtjänar. I krig vinner ingen,ingen.

Krig börjar ofta pga hat så ett bra tips för oss alla är att sluta sprida hatpropaganda. Då drar vi något litet strå till stacken, men som det är nu bidrar Gina till att slita bort strån från Israel-Palestina-stacken. Det är möjligt att hon kanske inte ens inser vad det är hon faktiskt skriver och hur mycket hon som en känd person tyvärr riskerar att påverka andra till det sämre – för hon kanske blivit så starkt påverkad själv av den här typen av tankegångar att det blivit en del av henne själv. Hon säger själv att hon levt med “engagemanget” sedan barnsben, så det kanske finns en orsak redan där… Sen hoppas jag vidare att hon ömmar lika mycket för döende barn på den israeliska sidan som på den andra sidan gränsen.

Med evakueringen av Gazaremsan visade Israel sin fredsvilja och beredskap till ännu fler uppoffringar för en fred på marken (tidigare har de bl a överlämnat Sinai till Egypten) även om resultatet blev missilregn och terror från Hamas som tog över Gazaremsan. Israel hade inte något krav under kriget att att araber måste fly landet – förutom i slutskedet där det på vissa platser rådde sådan risk för fara att bosättare rekommenderades att fly. De som valde att stanna kvar blev fullvärdiga invånare i landet Israel, med samma demokratiska rättigheter som alla andra (däremot behövde inte araber få med i den israeliska armén). Tyvärr kan man inte göra en likartad beskrivning av arabländerna runtomkring. Många tänker inte heller på att lika många judar som var boende i arabländerna, som de araber som lämnade Israel, var tvungna att lämna sina hem pga situationen i sina hemländer, och i många fall så dödades de helt enkelt. De flesta flyttade till Israel där landet tog hand om dem trots att de vara många till antalet. Konstigt nog kunde inte (eller ville inte) arabländerna som är stora och flera till antalet inte ta hand om sina arabbröder som var boende i Palestina trots att de jämförelsevis inte var särskilt många (idag är de givetvis många fler). Man kan även få en bid av judarnas situation i arabländer genom att jämföra antal judar som bor i arabländerna idag jämfört med för 50 år sedan. Antalet har minskat avsevärt, och på vissa håll finns inte längre några judiska kolonier i dessa länder.

Vidare måste man fundera på hur vi i Sverige skulle hanterat situationen om vi ständigt skulle blivit beskjutna och hotade av våra grannländer. Murar och stängsel gillas inte, intensiva gränsövervakningar gillas inte och framför allt inte att försvara sig genom att skjuta tillbaka. Jag har inga bra lösningar på problemet och kan bara uppskatta att jag bor i ett demokratiskt land och att grannländerna är lika demokratiska.

Gina påminner mig lite grand om en kollega på mitt jobb för flera år sedan. Hon var i ungefär samma ålder som Gina och var väldigt trevlig gentemot arbetskamrater och människor hon träffade på jobbet, men när det kom till ämnet Palestina så såg hon rött. Då började plötsligt hennes tidigare logiska resonemang förvandlas till snedvridna förklaringar till varför situationen är som de är. Det var hon själv som drog upp ämnet med mig första gången vi träffades men jag lät det inte gå över till någon större diskussion eftersom det helt enkelt inte var läge för det. Vi samtalade bara kort om hur svensk media hanterar ämnet och de är ju som sagt helt klart INTE på israelernas sida. Enligt en undersökning av Transatlantic så är 68% av svenskarna negativa gentemot Israel, till skillnad mot Europas genomsnittssiffra som är 51% och USAs 32%. Hur ska vi göra för förbättra den siffran? Vi kan ju inte be Israelerna sluta att försvara sig och landet för det skulle leda till självmord.

Jag tror det bästa sättet är att sluta läsa antisemitiskt material och i stället läsa historien om Israel. Givetvis så kan hstoriebeskrivningen varigera beroende på vem det är som berättar den men vissa årtal och händelser går inte komma ifrån såvida man inte ignorerar dem. Här är lite historia:

Mandatområdet i Palestina omfattade dagens Israel, Gazaremsan, Västbanken och Jordanien. Genom beslut i Nationernas förbund fick britterna ansvar för området år 1922. Tidigare hade fredskonferensen i San Remo beslutat att Palestina skulle tillfalla britterna och när beslutet ratificerades 1922 av Nationernas förbund fick även Balfourdeklarationens löfte om ett judiskt nationalhem ett internationellt godkännande. Den ena delen kallades Transjordanien men bytte sedermera namn till Jordanien och ytan utgjorde 80% av mandatområdet. Relationen mellan judar och britter försämrades drastiskt under en tid då i snitt en miljon judar om året mördades och när kriget 1945 var över, hade en majoritet av Europas judar mördats. 1947 röstade Generalförsamlingen om en delningsplan av det lilla området som blev kvar efter att 80% gick till Transjordanien och araberna. Israel tackade ja till förslaget men palestinierna tackade nej och startade i stället ett krig mot Israel, som Israel sedan vann.

De flesta som bor i Israel är helt oskyldiga till det som hände och beslutades på 1940-talet (och tidigare) så det är tragiskt att de ska riskera att råka ut för självmordsbomare och raketer. Vidare så tror jag inte att ledarna för Israel alltid tagit kloka beslut och agerat rätt i varje situation, och det gäller ledare i alla länder.

Se färskt blogginlägg i Aftonbladet här