Etikettarkiv | Luther

Seth Erlandsson menar att tungotal alltid handlar om begripliga språk samt har upphört

1 Cor. 14Seth är av åsikten att helande, tungotal och profeterande är nådegåvor som i princip inte gäller idag

Det är vanligt att kalvinister och lutheraner är av åsikten att nådegåvorna har upphört, att de endast kan förmedlas genom apostlarnas händer (och apostlarna lever som bekant inte idag), och att tungotal endast handlar om språk som man förstår. Seth citerar en del författare och lyfter fram åsikter som han delar. Från denna källa, och denna källa.

”Liksom dr Hoekema stryker Peter Krey under att händelsen den första pingstdagen var en engångsföreteelse. »Det finns ingenting i Jesu ord som säger att ett sådant utgjutande av den Helige Ande med eld skulle upprepas eller fortsätta i den nytestamentliga tiden. Ett sådant utgjutande av den Helige Ande med eld har heller aldrig upprepats i kristenheten» (s. 77). Alltsedan den första pingstdagen blir ingen uppfylld av Guds Ande på annat sätt än genom Ordet och sakramenten (Gal. 3:7. Apg. 10:44).”

Det finns ingenting i Bibeln som lär ut att nådegåvorna handlar om engångsföreteelser eller att de är tänkta att upphöra nästan precis direkt efter att de börjat. Paulus viker flera kapitel åt ämnet, och ber oss att vara ivriga att sträva efter de största nådegåvorna. Kunde han inte ha upplyst om det korta bäst-före-datum för dessa gåvor så att vi skulle slippa att sträva efter något som vi inte borde? Dessutom så är det fakta att nådegåvorna är i drift även idag, speciellt i karismatiska kyrkor. Det enda sättet att förklara bort detta, som jag kan se, är att anklaga dessa personer för att antingen vara demoniserade eller att de helt enkelt ljuger. Båda alternativen borde leda till att dessa personer inte är frälsta. Men om en sant troende människa ivrar att få nådegåvor, inte ger väl Gud då den personen en sten?

Matt. 7: 8 Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.9 Vem bland er ger sin son en sten, när han ber om bröd, 10 eller en orm, när han ber om en fisk?11 Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom.

Luk 11:13 Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?”

När vi läser 1 kor. 12-14 så finner vi inget om att de olika lemmarna i Kristi kropp inte längre gäller idag. Seth hävdar, genom Hoekema, att ett sådant utgjutande av den helige Ande som skedde på pingsdagen aldrig har upprepats. Då måste man ställa sig frågan varför de HAR upprepats gång på gång?

Likväl går nog Krey för långt om han helt utesluter möjligheten av tungotal som en Guds gåva till uppbyggelse och Herrens lov utan onykterhet.”

Tack och lov bekänner Seth här att han inte anser att människor är för evigt förlorade om de menar sig tala i tungor – som är en av nådegåvorna. Övriga nådegåvor nämner han inte här, men det verkar alltså finnas en chans till frälsning även för karismatiskt kristna även om de agerar helt emot det Bibeln säger vad gäller nådegåvor. För Seth tror definitivt inte att det är tänkt att kristna ska använda sig av nådegåvor idag. Det gör han väldigt klart både med tanke på de författare som han citerar och baserat på det han säger själv.

”Luther skriver angående denna fråga: »Ty för det eviga livet är det nog för mig, om jag är döpt, hör evangelium, och att jag i kraft av nycklarna avlöses från mina synder. Om nu Gud vill tala till mig i drömmen eller i sömnen eller genom timliga ting vill ge mig tecken och varningar (så som han varnade de vise männen, när de ville återvända till Herodes, Matt. 2:12), så är jag nöjd med det. Men för det eviga livet behöver jag inga andra uppenbarelser. Därför begär jag inga heller. Och om jag finge sådana, skulle jag vara misstänksam mot dem på grund av satans list och ondska, ty han brukar förställa sig som en ljusets ängel, 2 Kor. 11:14. Ty i dopet och i predikoämbetet visar sig Gud för mig alldeles tillräckligt.» 

Luther väljer alltså att inte lyda Paulus uppmaning till oss att sträva efter de största nådegåvorna, och det verkar Seth tycka är ett bra tillvägagångssätt – förmodligen för att ingen av dem tror att gåvorna är för oss idag. Luther skulle t o m bli misstänksam om han fick en av nådegåvorna.

1 Kor. 14:1 Sträva ivrigt efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva.

”Därutöver kan den Helige Ande också i dag ge åt en enskild kristen den gåvan att i ett visst fall med full visshet veta, att botandet av en viss person, som är sjuk, är Guds vilja, så att han med särskild fullmakt kan bedja under handpåläggning. Redan i urkristendomen har enligt Apostlagärningarna denna gåva tydligen varit sällsynt och framför allt inskränkt till apostlarna (t.ex. Apg. 3:6).”

Det är vanligt bland reformerta att tro att helandegåvan (eller vilka gåvor som helst) var inskränkta till endast apostlarna, och att därutöver endast acceptera gåvor vid exceptionella fall – om nu Gud mot förmodan skulle vilja använda sig utan en människa för att förmedla något via nådegåvor.

Här nedan kommer mer om tungotal och nådegåvor från denna källa. Seth håller inte alltid med författarna som han citerar och recenserar, men jag noterar att där Seth inte håller med författarna så gör jag det.

”Kan man då dra en skarp gräns mellan naturgåvor och nådegåvor hos en kristen? Det är omöjligt, framhålls det. Andens gåvor är andliga tjänster.”

Det är inte helt ovanligt att man försöker sära på Andens gåvor på så sätt att man menar att de gåvor med mirakulösa inslag (helande, profetior och tungotal) har upphört medan andra sorts gåvor (vishet, lärande, etc) fortfarande är verksamma.

”När det gäller tungotalets nådegåva, menar författarna att det ytterst sällan är fråga om att tala verkliga främmande språk. I stället är det fråga om att uttrycka sin känsla av tacksamhet, glädje och tillbedjan i ett slags bönespråk med obergripliga stavelser. Tolkningen av ett sådant tungotal är inte en tolkning ord för ord, framhåller man, utan endast en tolkning av själva talets huvudinriktning, budskapets intention. Kanske har denna bok de största bristerna i just avsnittet om tungotalet.”

Seth håller alltså inte med författarna när de menar att tungotal sällan handlar om språk som inte alltid förstås och att det ofta kan handla om uttryck av tacksamhet och tillbedjan. I Seths värld så handlar tungotal alltid om språk som förstås, och dessutom är han ju en stark anhängare till läran att tungotal upphörde med apostlarna.

1 Kor. 14:16 Men om du tackar Gud i anden, hur skall då den som inget förstår kunna säga sitt amen till din 1 cor 14 18tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. 17 Du gör rätt i att tacka Gud, men den andre blir inte uppbyggd. 18 Jag tackar min Gud, jag talar tungomål mer än ni alla

Paulus klargör att denna gåva inte är allmän för alla kristna utan att endast somliga har denna gåva. Därför är det obibliskt att hävda att alla som är riktigt kristna bör kunna tala olika slags språk eller tungotal och att de som inte har denna nådegåva bör fråga sig om de är riktigt kristna. ”

Jag håller helt med de författare som Seth hänvisar till, men Seth själv har totalt missuppfattat tungotalet och tvingas justera i Bibeln för att få verserna att underbygga sin tes. Seth säger att det är obibliskt att hävda att man som riktigt kristen bör kunna tala i tungor, men det har ju författarna aldrig hävdat. Inte heller är det vanligtvis vad karismatiker hävdar, så det finns alltså ingen grund för att resa upp en halmgubbe för att strida emot. Paulus säger INTE att tungotalets gåva inte är allmän för alla kristna, men däremot konstaterar han att alla inte talar i tungor. Detta kan bero på att de helt enkelt inte sökt denna gåva eller ens förstått att det är en gåva som ligger helt öppen för dem att ta emot. Så är tyvärr fallet när det finns så många evangelister som tillbringar tid med att varna kristna människor från tungotal och andra nådegåvor.

”Om nu tungotalets gåva är till för den egna uppbyggelsen, är den enligt Paulus ingen gåva som man bör sträva efter. Ty enligt 1 Kor 14 är det de nådegåvor som blir till församlingens uppbyggelse som är eftersträvansvärda. Därför säger Paulus: Var främst angelägna att få gåvan att profetera (1 Kor 14:1), d.v.s. att tala Guds ord begripligt och tydligt för åhörarna.  — I vers 22 hänvisar Paulus till Jes 28:11f. Där är obegripligt språk ett tecken på Guds dom och det är lätt för oss att förstå. Om vi inte får höra Guds ord tydligt och klart, är det ute med oss. Då kan vi inte komma till tro, då kan inte vår tro uppbyggas, då blir vi inte bevarade i tron, då hamnar vi utanför i mörkret. Allt måste tjäna till församlingens uppbyggelse (v 26). Därför får endast sådant tungomål förekomma i församlingen som blir översatt. ”

Seth och Paulus verkar inte vara överens. Paulus säger ingenstans att tungotal inte ska strävas efter, utan han säger precis tvärt om (1 Kor. 14:1). Paulus säger ju t o m  ”Jag önskar att ni alla skall tala tungomål”, vilket han förstås inte skulle säga om vi överhuvudtaget inte borde sträva efter att tala i tungor. Ja, han säger också att han ännu hellre önskade att korintierna skulle profetera, eftersom ännu fler människor skulle kunna bli uppbyggda, men det betyder inte att mindre gåvor är helt värdelösa. Men det är precis så som Seth tolkar Paulus, och lägger alltså ord i Paulus mun som han aldrig sagt. Det Paulus varnar för är missbruk av gåvorna, och vill få korinthierna att förstå att ingen förstås blir uppbyggd utav en person som reser sig upp i församlingen och babblar på ett språk som ingen förstår. Det är ju bara personen själv som blir uppbyggd av sådana böner, och då är det bättre han ber privat i stället för att ta upp onödig tid för församlingen. Seth tar upp den berömda versen Jes. 28:11, och den används flitigt av de som är emot tungotal. Läs gärna min artikel på engelska här. Jesajas poäng är att precis som en del judar var perplexa över assyeriernas obegripliga dialekt, på samma sätt är fallet vad gäller andliga tungor som man inte förstår – oöversatta främmande dialekter är inte till någon hjälp för någon.

”Det tungotal som författarna talar om kan lätt missbrukas. — Författarna menar att man bör pröva sig när det gäller bruket av tungotal med bl.a. följande fråga: »Blir jag uppbyggd av att använda denna nådegåva i min egen kammare?» Här är det alltså fråga om en jagcentrering, men för Paulus står församlingens uppbyggelse i centrum. Blir församlingen uppbyggd? är den fråga jag bör ställa. Författarna ställer också frågan: Hur kan vi veta att tungotalet är äkta? Det kan vara sunt att ställa den frågan, menar man: »För faran av sjävbedrägeri är uppenbarligen en realitet – inte minst i miljöer där tungotalet tillmäts stor betydelse.» ”Budskapet om nådegåvorna måste alltså vara fast knutet till budskapet om rättfärdiggörelse av nåd allena genom tron allena, heter det med rätta. Vi bör också vara klara över att satan kan efterapa nådegåvorna, framhåller författarna.”

Nej, det handlar inte om någon jagcentrering om man går in på sin kammare och ber i tungor. Det är ju precis det som Paulus vill att vi ska göra. Om det vore fel att uppbygga sig själv så ska vi heller inte be om att få vara friska, alerta och att få mat för dagen – för då kanske det handlar om jagcentrering? Självfallet är det inte fel att be om sin egen uppbyggelse, och det står inte i motsättning till att även be om andras uppbyggelse. Vi kan vara ännu mer användbara verktyg för Gud om vi själva står starka. Men Seth får det att låta som om det vore någonting fult att ibland rikta bönerna till en själv. Om det däremot handlar om församlingen så är det förstås viktigare med frågan hur församlingen kan bli uppbyggd, och därför är det ännu mer värdefullt om man ber om gåvan att kunna översätta tungotal. Ju fler som blir uppbyggda desto bättre. Seth sparar inte på krafterna när han varnar om missbruk, falska tungor och självbedrägeri. Ja, vi har förstått att Seth definitivt inte håller tungotal och helande som något eftersträvansvärt, utan snarare något som vi bör vika tid för att varna för. Seth vill gärna inkludera doktrinen om ”rättfärdiggörelse av tro allena” även vad gäller tungotal, och det håller som sagt vare sig Jakob eller jag med om.

1 Kor. 14:2 Den som talar tungomål talar inte till människor utan TILL GUD. INGEN FÖRSTÅR HONOM, när han i sin ande talar hemligheter.— Den som talar tungomål uppbygger sig själv, men den som profeterar uppbygger församlingen.

1 Kor. 14:13 Därför skall den som talar tungomål be om att kunna uttyda det. 14 Ty om jag talar tungomål när jag ber, så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt. 15 Vad innebär nu detta? Jo, jag vill be i anden, och jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, och jag vill också lovsjunga med förståndet.

1 Kor. 14:28 Men finns det ingen som uttyder, skall den som talar tungomål tiga i församlingen och endast tala för sig själv och TILL GUD

1 Kor. 14: 39 Därför, mina bröder, var ivriga att profetera och hindra inte tungomålstalandet.

1 Kor. 12:10 en annan att utföra kraftgärningar. En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, EN ANNAN att uttyda tungomål.

Slutligen några citat härifrån.

Karismatiker brukar hänvisa till Apg.2. — I v.8 och 11 stryks det ytterligare under att de främmande språk som lärjungarna talade var främlingarnas normala modersmål (här brukas ordet glåssais). 

Det är snarare icke-karismatiker som brukar hänvisa till Apg. 2. Karismatiker brukar i första hand hänvisa till 1 Kor. 12-14 där Paulus ingående beskriver tungotal och där han bland annat säger ”Den som talar tungomål talar inte till människor utan TILL GUD. INGEN FÖRSTÅR HONOM”. Apg. 2 säger mycket riktigt att att det som lärljungarna uttryckte kunde förstås av andra, men notera att det inte står att  ALLA människor förstod ALLA språk som lärljungarna talade. För att kunna göra det måste de ju allihop vara multilingvistiska i allra högsta grad. Vi vet förstås inte hur många olika språk som lärljungarna tillsammans talade (många språk och länder räknas dock upp), men det är svårt att tro att de som lyssnade var såpass skolade i främmande språk att var och en av dem förstod alla 10 eller 20 (?) språk som talades. Vi vet att var och en kunde höra sitt eget språk, men tänk om de OCKSÅ kunde höra språk som de inte förstod? Så verkar vara fallet eftersom en del av dem menade att lärljungarna hade druckit sig fulla av vin (v. 13 och 15). Då brukar man sluddra och tala osammanhängande, och hör man människor tala i tungor så kan detta kanske vara intrycket. Petrus fick rycka in och förklara att så inte var fallet. Även Paulus menar att främmande folk skulle tro att korintierna vore galna om de alla talade i tungor (1 Kor. 14:23) förmodligen för att det skulle låta som ett rörigt kacklande på obegripliga språk.

Om man nu menar att när man talar »tungomål», talar man ett extatiskt, andligt språk, som i normala fall inte talas av någon folkgrupp på jorden, skall man vara klar över att man brukar en annan form av »tungotal» än vad det är fråga om vid den första pingstdagen (Apg.2). 

Här har Seth fel eftersom Paulus som bekant säger det motsatta: ”Den som talar tungomål talar inte till människor utan TILL GUD. INGEN FÖRSTÅR HONOM, när han i sin ande talar hemligheter”. Paulus säger också att vi ska be på två sätt; 1) med anden, och 2) med förståndet. (1 Kor. 14:15). Det betyder att man inte ber med förståndet när man ber i Anden. Dessutom så skulle tungotalstolkare inte vara en separat gåva om tungotal i sig självt alltid kunde förstås. Vidare måste man fråga sig hur Seth placerar alla de kristna som talar i tungor på språk de inte förstår själva? Om de inte är bibliska och gudomliga så borde det ju innebära att de är obibliska och demoniska? Eller har jag fel? Det resulterar i frågan om kristna som talar i tungor (som inte kan förstås) ens kan räknas som frälsta? Det låter precis tvärt emot vad Markus säger.

Mark. 16:17 Tecken skall följa dem som tror detta. I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala mark 16med nya tungor.

Apg. 10:44 Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet. 45 Alla troende judar som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva blev utgjuten också över hedningarna. 46 Ty de hörde dem tala med tungor och prisa Gud. 47 Då frågade Petrus: ”Inte kan väl någon hindra att dessa blir döpta med vatten, när de liksom vi har tagit emot den helige Ande?”

”Det är vidare klart, att syftet med språkundret inte är att göra lärjungarna till sannare och mera andefyllda kristna utan att göra det möjligt för dem att predika evangeliet om »Guds väldiga gärningar» för folkgrupper med främmande språk, så att de kan förstå och komma till tro.”

Lärljungarna kunde haft både tungotalets gåva och tungotalstolkningens gåva, vilket betyder att de åtminstone emellanåt kunde göra sig förstådda – i det fallet lyssnaren förstod just det språket. Översatta tungor kan definitivt användas till att förmedla Guds väldiga gärningar. Men tungotal kan även användas till att bygga upp andra om de är översatta – till uppbyggelse, uppmuntran och tröst (1 Kor. 14:3) – och kan dessutom bygga upp en själv och då behöver tungorna inte översättas. (1 Kor. 14:4 + 28).

Dessa under är alltså inte gåvor, som automatiskt hör alla sanna kristna till utan var en särskild utrustning som Gud gav apostlarna och flera lärjungar med dem, när evangeliet inte längre skulle predikas bara för de förlorade fåren av Israels hus. Att ställa krav på samma utrustning idag och det som ett tecken på den egna andligheten, är en allvarlig förvrängning.”

Seth hävdar alltså att tungotal, profeterande och tungotal inte hör alla sanna kristna till, utan de var tänkta endast för de ursprungliga apostlarna och lärljungarna. Skälet för dessa gåvor är relaterat till den nya kallelsen att predika evangeliet även för hedningarna. Det framkommer inte varför Seth menar att Andens utrustning inte längre skulle behövas idag eftersom vi alltjämt ska predika evangeliet för alla människor. Seth kallar det för en ”allvarlig förvrängning” när man hävdar att Andens utrustning av sådana gåvor är gällande även idag. Hur allvarligt menar Seth att det är? Är man kanske inte frälst om man lär ut en sådan förvrängning?

”I 1 Kor. 14 framhåller Paulus att syftet med att tala inför andra är att på ett begripligt sätt kunna nå ut med evangelium. —  Ivern att kunna tala främmande språk skall endast ha som grund kärleken till nästan, en iver att tydligt och klart uppbygga andra människor med evangelium. Målet måste vara församlingens uppbyggelse”

Återigen så måste det inte handla om att nå ut med evangelium, eftersom det även kan handla om uppbyggelse av andra kristna som redan tror på evangelium. Att uppbygga församlingen är bra, men att uppbygga sig själv är också bra. Paulus uppmuntrar oss till båda aktiviteterna.

Det är inte heller något extra fint och värdefullt att inte själv förstå det främmande språk, som man talar. »Jag skall väl bedja med anden, men jag skall ock bedja med förståndet. Jag skall väl lovsjunga med anden, men jag skall ock lovsjunga med förståndet» (v.15). — Får vi inte höra Guds ord tydligt och klart, är vi hjälplöst förlorade. ”

Jo, det är något positivt att kunna uppbygga sig själv, enligt Paulus. Vi ska be på två olika sätt  – versen som Seth här ovan citerar. ”Ingen förstår…” säger Paulus om tungorna.

”Svenska kyrkobibeln 1917 är inte vidare konsekvent i sin översättning av glåssa och glåssais i 1 Kor. 14. Här några förslag till förbättringar: V.2 »Ty den som talar med ett främmande språk, han talar inte för människor utan för Gud. Ingen förstår honom ju, han talar i anden hemligheter.» Vi skall tala, så att människor förstår. Endast Gud, som förstår och vet allt, vet vad den som talar obegripliga ord säger. ”

”Vi ska tala så att människor förstår”? Men så står det ju inte i grundspråket grekiska, och så har världens översättare inte heller översatt versen! Om vi alltid ska använda tungor som människor förstår, hur kommer det sig då att Paulus hävdare att ”ingen förstår”? Varför lägga till ord så att Bibeln börjar tala emot sig självt?

”V.4 »Den som talar med ett främmande språk bygger upp sig själv», men han borde uppbygga församlingen. Kärleken »söker inte sitt» (1 Kor. 13:5). ”

”Men han borde uppbygga församlingen”? Men så står det ju inte i versen! Paulus förklarar ju att det är något positivt att kunna bygga upp sig själv. Finns det ingen som uttyder skall den som talar tungomål — endast tala för sig själv och till Gud”, enligt Paulus. Han säger alltså inte att personen borde vara tyst både i församlingen och hemma, utan han uppmanar personen som inte kan översätta sina tungor att be privat och till GUD. Gud behöver självfallet inte evangeliseras, så det handlar om bland annat tacksägelse och egen uppbyggelse.

V.13 »—- Jag skall inte längta efter att kunna lalla eller babbla som ett barn—

Paulus ber oss att be på två sätt – 1) Anden som innebär att vi ber utan förståndet, och 2) med förståndet. Seth har alltså ingen orsak att förlöjliga ett bönesätt som Paulus förordar.

”I sin kommentar till Pauli brev till korintierna (2 uppl. Stockholm 1953) skriver prof. Odeberg–-Allra sist nämnes så den gåva, som av de tillrättavisade korintiska charismatikerna tydligen sattes högst, men av Paulus lika tydligt sättes lägst» (s.186).”

Det finns inget som säger att korinthierna satte tungotalet högst på önskelistan. Däremot vet vi att de missförstod tungotalet eftersom de fått för sig att det var rätt att ställa sig upp i en församling och tala i tungor trots att ingen förstod. Dessutom så betyder inte gåvor längst ner på en önskelista att man överhuvudtaget inte ska önska sig dem. Bättre att tala i tungor än att inte tala i tungor. Ännu bättre att kunna översätta.

”Så vitt man kan döma, förekom på Pauli tid intet tungotal i församlingen i Rom. Denna församling sattes nu av Paulus mycket högt. Att tungotal saknades där, berodde alltså på att denna församling var längre kommen i andligt liv än församlingen i Korint» (s.200). Här hänvisas bl.a. till 13:11.”

1 Cor. 14 2Wow! Det här är ju helgalet. Det är illa nog när bibellärare påstår att tungotal, profeterande och helande har upphört, men det är ännu mer förbluffande om man påstår att tungotal var något negativt även under Paulus tid! Hur många gånger måste något upprepas i Bibeln innan vi kan acceptera det som sanning? Vi kan läsa om tungotal i Apostlagärningarna, korinthierbrevet och i Markus evangelium. Jesaja och Joel nämner dem också. Räcker inte det? Ingen gång så kritiseras någon för att ha gåvan att tala i tungor, men däremot så varnar Paulus för missbruk av tungor på så sätt att de är värdelösa i en församling om ingen förstår. Nivån på den ”synden” kan jämföras med om någon skulle stå upp i en svensk församling och prata portugisiska i tro att det är uppbyggligt bara för att man känner bönespråket i sitt hjärta. Paulus säger inte att korinthierna var ondskefulla som talade i tungor i en församling utan översättning, för fallet kan vara att de verkligen trodde att det som de gjorde var helt rätt. Paulus förklarade dock det ologiska med ett sådant förfarande.

Ingenstans kan vi läsa att Paulus satte den romerska församlingen före den korintiska församlingen för att den förstnämnda församlingen inte skulle använda sig av tungotal. Det är helt befängt! Författaren skulle alltså mena att man kommit längre i sin andliga vandring om man inte talar i tungor, men då kan man fråga sig varför Paulus talar så varmt om tungotal (han önskade att alla skulle tala i tungor) till korinthierna i stället för att åtminstone en enda gång varna för dem? Är verkligen Bibeln en bok som är så svårbegriplig?

Att sträva efter att kunna tala ett barnsligt språk för »att uppbygga sig själv är en självmotsägelse. Den som ‘bygger för sig själv’ (‘uppbygger sig själv’, 14:4) är likasom en arbetare eller byggmästare, som icke deltager i arbetet på den gemensamma byggnaden, som alla de andra arbetarna hålla på med att bygga upp, utan står någonstans vid sidan av byggnaden och staplar upp några stenar för sig själv utan förnuftigt ändamål» (s.205). ”

Säg det till Paulus som inte verkar ha förstått det. Han säger nämligen att vi ska be till Gud med våra tungor, och att tungor utan översättning bygger upp oss själva (1 Kor. 14:2 och 28) – vilket Paulus ser som något positivt. Varför argumentera emot Paulus? Varför säger Paulus ”Om någon talar tungomål, får två eller högst tre tala, och då en i sänder, och någon skall uttyda det”. Varför inte bara säga ”Tala aldrig i tungor punkt slut!”?

”I 14:20 »kommer Paulus till tanken, att tungotalet egentligen tillhör det omyndiga stadiet i det kristna livet» (s.208). ”

Märkligt med tanke på att Paulus säger ”Jag önskar att ni alla skall tala tungomål” och ”Jag tackar min Gud, jag talar tungomål mer än ni alla”. Han säger även ”Därför, mina bröder, var ivriga att profetera och hindra inte tungomålstalandet”. Paulus vet alltså inte vad han pratar om?

”Om 14:21-22 skriver Odeberg: »Att det skall höras tal, som är främmande och obegripligt för åhörarna, beror på att man avvisat Kristus och icke tagit emot honom. Det är till dem, som gjort detta, som tungotalet är riktat. Tungotalet hör således till det, varigenom den otroende ännu mer förstockas. Tungotalet är ett tecken på att det finnes sådana, som icke tagit emot Guds klara och tydliga ord. De få då höra tungotal.”

Det är verkligen obehagligt att läsa så radikalt obibliska läror som de Odeberg för fram och som Seth verkar imponerad av. Självfallet kan vi inte hitta i Bibeln det som Odeberg påstår här ovan. Odeberg verkar inte alls hålla med vare sig Paulus eller Markus om deras information om tungotal. Han verkar av någon anledning inte se Bibeln som sitt rättesnöre utan korrigerar Bibeln där den inte håller med honom.

Odeberg menar »att tungotalet i Korint icke var detsamma, som det talande med tungor, som skildras i Apostlagärningarnas andra kapitel såsom utmärkande för apostlarna och evangeliets första vittnen på första pingstdagen. Med detta språktalande har tungotalet i Korint helt enkelt ingenting gemensamt» (s.220). »Tungotalet i Korint väckte föreställningen om att de, som talade, voro från sina sinnen, icke därför, att det, de sade, var dåraktigt, utan därför, att de talade obegripligt, uttalade ljud, som åhörarna uppfattade ungefär som ett meningslöst lallande» (s.221).”

Som sagt. ”Ingen förstår” säger Paulus om tungorna. Vi talar mysterium, och vi talar inte ens till människor utan till GUD (om ingen förstår). Vad har Odeberg emot det Paulus säger om tungor? Om korinthiernas tungor var helt fel, varför manar ändå Paulus dem att fortsätta med dessa i sin församling – men det tillägget att tungorna måste tolkas och att det ska ske i en viss ordning? Om tungorna måste tolkas betyder väl att tungorna i sig var obegripliga, för vad annars skulle finnas för anledning att tolka dem?

Nu har tungotalet gång på gång försvunnit. Ur den äldsta kristna kyrkan försvann det så pass snart, att vi hos kyrkofäderna icke äga någon verklig tradition om det. En Chrysostomus, som skriver en homiletisk utläggning till detta Pauli brev, vet icke vad tungotalet var för något» (s.225). »Man har vidare att räkna med, att det redan på Pauli tid var många församlingar, där intet tungotal alls förekom, såsom Roms församling o.a. Men däremot är det möjligt, att vad som i Apostlag. berättas ha skett i Cesarea (10:46) och Efesus (19:6), var tungotal. Å andra sidan är det, som utlovades i Mark. 16:17, icke tungotal utan första pingstens språktal» (s.226).”

Så om tungotalet har försvunnit, hur förklarar vi då att de inte har försvunnit? Nej, ingenstans står det att man inte talade i tungor i vare sig Roms församling eller andra församlingar, så Seth resonerar utifrån Bibelns tystnad. Däremot står Korint, Efesus och Cesarea omnämnda som ställen där man talade i tungor. Det är troligt att alla kristna församlingar använde sig av tungotal om de ville lyda Paulus ord om att vara ivriga att söka andegåvorna. Inte heller står det i Mark. 16:17 att det alltid handlade om föreståeliga språk som inte behövde tolkas. Jag önskar att Seth någonstans bekänner att han inte håller med om Odebergs resonemang, men han verkar tvärt om citera honom oemotsagd jus därför att han håller med.

Det verkar som det förekom tungotal även i Rom, och konstigt vore det annars.dove 2

A.D. 300 -The early martyrs. Dean Ferrar, i boken ”Darkness to Dawn”:

”Even for the minutest allusions and particulars I have contemporary authority.” He refers to the persecuted Christians in Rome singing and speaking in unknown tongues.

A.D. 115-202 – Irenaeus, Polykarps elev, och Polykarp var i sin tur en av aposteln Johannes lärljungar. ”Against Heresies”, Book V, vi.:

”In like manner do we also hear many brethren in the church who possess prophetic gifts, and who through the Spirit speak all kinds of languages, and bring to light, for the general benefit, the hidden things of men and declare the mysteries of God, who also the apostles term spiritual.”

A.D. 390 – Krysostomos, biskop i Konstantinopel:

”Whoever was baptised in apostolic days, he straightway spoke with tongues, for since on their coming over from idols, without any clear knowledge or training in the Scriptures, they at once received the Spirit, not that they saw the Spirit, for He is invisible, but God’s grace bestowed some sensible proof of His energy, and one straightway spoke in the Persian language, another in the Roman, another in the Indian, another in some other tongues, and this made manifest to them that were without that it was the Spirit in the very person speaking. Wherefore the apostle calls it the manifestation of the Spirit which is given to every man to profit withal.”

A.D. 400 – Augustinus, biskop i Hippo (visserligen en villolärare på många plan, men ändå):

”We still do what the apostles did when they laid hands on the Samaritans and called down the Holy Spirit on them in the laying-on of hands. It is expected that converts should speak with new tongues.”

A.D. 100 – Eusebius, kyrkohistoriker, talade väl om andegåvorna:

”Of those that flourished in these times, Quadratus is said to have been distinguished for his prophetical gifts. There were many others, also, noted in these times who held rank in the apostolic succession… the Holy Spirit also wrought many wonders as yet through them, so that as the Gospel was heard, men in crowds voluntarily and eagerly embraced the true faith with their whole minds.”

Slutligen kan jag rekommendera Torben Søndergaard websida (sök även upp honom på Youtube) där han visar på aktivt helande och tungotal idag. Gud gör fortfarande stora under!

Annonser

Seth Erlandssons tro på en totalt villkorslös frälsning genom tro allena utan gärningar

faith alone

Jag har lyssnat på några gamla föredrag av Seth Erlandsson (bibelforskare, författare och föreläsare) angående Bibelns tillkommelse, och de var mycket lärorika  (önskar jag kom ihåg allt). Däremot är det helt uppenbart att jag inte alls håller med honom när han talar om evangelium, rättfärdighet, tro, etc – alltså det mest centrala i Bibeln. Åtminstone håller jag inte med hans resonemang på det sättet han uttrycker sig, men jag vill gärna behålla brasklappen att han inte menar allt det han säger. Konsekvenserna blir nämligen alldeles för orimliga, och dessutom kan man inte ha två motstående uppfattningar samtidigt.

Det finns två stora områden där vi inte tycker lika. 1)  Hans lära att vi är frälsta av tro ALLENA och att gärningar inte alls krävs utan det handlar om en totalt villkorslös frälsning 2) Hans tydliga motstånd mot andegåvorna, såsom helande, profetiska tilltal och tungotal (se annan artikel rörande detta ämne).

Nu påstår jag inte att alla de som lär ut att goda gärningar inte krävs för frälsningen (inkluderar att avhålla sig från synd) automatiskt lär ut  att det är fritt fram att synda och att Gud inte ens bryr sig. Jag känner inte till någon predikant som skulle uttrycka sig på det sättet. Däremot så kan man ibland mellan raderna, och ibland även på raderna, se hur en del predikanter stödjer läran att man kan tjäna två herrar och fortfarande vara frälst – eftersom de menar att det är tro allena + ingenting som frälser en människa. Hur annars ska vi tolka exempelvis nedan kommentarer från Seth? (Hans kommentarer här nedan i grönt.)

”Men Bibeln innehåller också en annan lära med ett helt annat innehåll. Det är evangeliet lära. Evangeliet talar inte ett enda ord om oss och våra gärningar, det kräver ingenting av oss, ställer inga villkor och hotar inte. ” (Biblicum, 2007-4 Årg. 71)

Krävs det verkligen ingenting alls från oss som kristna? Visst kan en gren huggas av om det inte ger frukt? Om absolut ingenting krävs utöver en tro, så resulterar väl det i att vi definitivt har råd med att synda emellanåt? För vad kan hända i en värld där det inte finns några risker bara vi tror på Gud? Varnar inte Jesus oss att vi kommer att förnekas om vi förnekar honom? Säger han inte att vi inte kommer att förlåtas om vi vägrar att förlåta en broder? Säger han inte att vi är evigt förlorade om vi tar vildjurets märke? Detta är väl exempel på klara villkor? Hur kan då Seth hävda att evangeliet inte ställer villkor på oss? Sanningen är att det krävs god frukt i ett omvänt liv då vi börjar leva med den helige Ande:

Apg. 26:19 Därför, konung Agrippa, blev jag inte olydig mot den himmelska synen, 20 utan jag har predikat först i Damaskus och i Jerusalem och hela Judeen och sedan ute bland hedningarna, att de skall ångra sig och omvända sig till Gud och GÖRA SÅDANA GÄRNINGAR som hör till omvändelsen.

Luke 3:87 Han sade nu till folkskarorna som kom ut för att döpas av honom: ”Ni huggormsyngel! Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen? 8 BÄR DÅ SÅDAN FRUKT SOM HÖR TILL OMVÄNDELSEN. Och tänk inte: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham av dessa stenar. 9 Redan är yxan satt till roten på träden. Så blir varje träd som inte bär god frukt nerhugget och kastat i elden.”

Hittar vi villkoret?:

Joh. 15: OM någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och torkar bort, och man samlar ihop sådana grenar och kastar dem i elden, och de bränns upp. OM ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.

Jakob säger att vi INTE är rättfärdiga av tro allena, och Seth säger tvärt omfaith 2

Jak. 2:24 I sen alltså att DET ÄR AV GÄRNINGAR som en människa bliver rättfärdig, och ICKE AV TRO ALLENAST (1917)

Många i det kalvinist/lutherska området försöker bortförklara Jakobs tydliga meddelande om att vi är rättfärdig av tro och gärningar genom att påstå att det beror på huruvida det handlar om gärningar inför människor eller inför Gud. Den idén har jag slagit hål på här.

”Enligt Bibeln blir en syndare förklarad rättfärdig/helig uteslutande för Kristi skull tack vare hans ställföreträdande gottgörelse. Hon är inte och blir aldrig helig eller rättfärdig i sig själv genom egna gärningar. Det som på den yttersta dagen dömer en syndare till evig skilsmässa från Gud, evig förtappelse, är otron, dvs. att hon inte erkänner sin synd och tar emot Kristi rättfärdighet som gratis erbjuds henne. ”

Det är möjligt att vi kan enas om ”ställföreträdande gottgörelse” om vi med det menar att Jesus Kristus dog på korset för våra synder så att vi har möjlighet att slippa Guds vrede och straff på villkor att vi omvänder oss och tror. (Vad jag tycker om ”försoningsläran” – penal substitution theory – har jag förklarat på ett annat ställe.) Om vi har syndat (vilket vi har) så kan vi inte bli rättfärdiga i oss själva, utan det är ytterst Jesus blod på korset som kan skölja bort våra synder. Våra gärningar kan inte sudda ut det vi gjort oss skyldiga till i vårt förlutna, så vår enda räddning är alltså Guds barmhärtighet och att han är villig att förlåta våra synder då vi omvänder oss. Så långt är vi säkert överens. Däremot håller jag inte med om att det endast är vår otro som kan orsaka evig förtappelse, eftersom Gud säger själv från sin tron att ”otroende” faktiskt bara är en i mängden av människor som är separerade från Gud – då även feghet, skändlighet, mord, otukt, trolldom, avgudadyrkan och lögner kan orsaka evig fördömelse.

Upp. 21:8 Men de fega, de otroende och de skändliga, mördarna, de otuktiga, trollkarlarna, avgudadyrkarna och alla lögnare skall få sin del i sjön som brinner av eld och svavel. Detta är den andra döden.”

Att inte tro, att vägra bekänna synder och att vägra ta emot förlåtelse är givetvis något som separerar oss från Gud, men även kort och gott SYND separerar oss från Gud och/eller vägran att göra goda gärningar (som är synd i sig självt). Tro utan gärningar är död, och det är trots allt de som med sin tro LYDER Gud som får evigt liv.

Hebr. 5: 9 Och när han hade fullkomnats, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom,

Vidare är det inte så att vi ”tar emot Kristi rättfärdighet”, för det låter som om vi kan ta emot en annan persons rättfärdiga liv. Att leva heligt och rättfärdigt är något som vi kan välja att GÖRA, vilket innebär att andra personer inte kan ta emot sådana livsval. Det är VI som måste leva rättfärdigt och ingen annan person kan leva rättfärdigt åt oss eller i stället för oss. Vi blir rättfärdiga när vi först bekänner våra synder och omvänder oss, för att kunna bli renade från våra synder (som raderas) vilket i sanning gör oss heliga och rättfärdiga. Vi har ju inte längre några synder som kan användas emot oss. Denna rening kan i och för sig beskrivas som ”vi tar emot Kristi rättfärdighet”, och då handlar det i så fall bara om en olycklig formulering. Sant är ju att vi inte kan vara rättfärdiga utan Jesu blod, för vi kan inte rena oss själva och göra oss själva rättfärdiga. Bibeln säger dock inte ”en gång rättfärdig alltid rättfärdig”, för det rättfärdiga stadiet räcker endast så länge som vi LEVER rättfärdigt. (Nedan citat kommer från denna källa.)

”Alla som förtröstar på Kristus, på nåden allena, som inte avvisar syndernas förlåtelse uteslutande för Kristi skull, tillräknas Kristi rättfärdighet och kallas i Bibeln för ”heliga” (helgon). I glädje och tacksamhet för denna gåva får de ett nytt sinne som vill göra det Gud vill, älska honom över allting och sin nästa som sig själv. Men den gamla människan (köttet) finns också kvar hos den troende och därför blir aldrig hennes helgelse fullkomlig. Men hon räknas som helig för Kristi skull. Alla troende är i denna mening heliga/helgon, inte bara några få. När Paulus skriver till de kristna i olika städer, kallar han dem ”de heliga” (helgonen) i Korint, i Filippi, i Kolosse etc.”

Vi blir som sagt rättfärdiga när vi omvänder oss – och visst skulle man kunna säga att man då ”tillräknas Kristi rättfärdighet” om vi med det menar att vi helt enkelt blir renade i hans blod. Bara vi inser att VI måste göra någonting för att bli förlåtna och renade. ”Gåvan” är erbjudandet att kunna bli renade och frälsta, för det klarar vi inte av att åstadkomma själva samt är inte heller förtjänade av det. Det glädjer mig när Seth skriver att vi i detta sammanhang får ett nytt sinne och att vi då ”vill göra det Gud vill, älska honom över allting och sin nästa som sig själv”. Det innebär ju att han säger att vi verkligen lyder Gud och håller alla hans bud – en förmåga vi alltså besitter. Älskar vi Gud över alltid så lyder vi honom, säger Bibeln. Men redan i nästa mening verkar Seth tala emot sig själv eftersom han säger att den gamla människan (som han kallar köttet) ändå finns kvar hos den troende och att vår helgelse aldrig blir fullkomlig. Det är alldeles sant att vi förstås inte blir av med vårt kött (som inte är syndigt i sig själv eftersom även Jesus hade kött), bara han inte menar att vi forfarande syndar helt naturligt även efter vår omvändelse. Dessvärre är jag rädd för att det är just det som Seth menar eftersom han förklarar att människan förklaras helig för Kristi skull, och detta låter som att människan i sig själv inte är helig eftersom hon fortfarande syndar i sitt kött. Men hur blir det då med den föregående åsikten – att vi får ett nytt sinne som vill göra det Gud vill? Om vi gör det Gud vill så syndar vi väl inte? Då behandlar vi väl vår nästa som oss själva? Då kan vi väl leva heligt?

Troende” har självfallet hela tiden förmåga att synda (det hade även Jesus), men bland annat Jakob är tydlig med att tro utan gärningar är död. Den som är ”helig” enligt Bibeln är den som lever heligt. Inte de som tror på Gud och INTE lever heligt – för de är ju syndare. Bibeln manar oss att inte låta lura oss angående detta:

1 John 3:7 Kära barn, låt ingen bedra er. Den som GÖR RÄTT ÄR RÄTTFÄRDIG, liksom han är rättfärdig. 8. Den som gör synd är av djävulen, ty djävulen har syndat från begynnelsen. Och därför uppenbarades Guds Son, för att han skulle göra om intet djävulens gärningar. 9. Var och en som är född av Gud gör inte synd, ty Guds säd förblir i honom. Och han kan inte synda, eftersom han är född av Gud. 10. På detta känns Guds barn och djävulens barn igen: Var och en som inte GÖR rättfärdighet är inte av Gud, och inte heller den som inte älskar sin broder.

1 John 2:29 Om ni vet att han är rättfärdig, då inser ni också att var och en som GÖR det som är rätt är född av honom.

Rom 2:13 Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens GÖRARE skall förklaras rättfärdiga

Paulus skriver sina brev till kristna församlingar, och därmed tänker han sig att han skriver till kristna människor som tror och lyder Gud. Dock inte per automatik, varför Paulus också fyller sina brev med varningar och uppmuntran.

”Katoliker lär helt annorlunda om rättfärdiggörelsen. För dem är rättfärdiggörelsen en utdragen evangeliumreningsprocess, inte evangeliets tilltal: du är förlåten, du räknas helig och rättfärdig för Kristi skull. Processen att bli helig/rättfärdig är för de flesta inte färdig när döden kommer. Den måste därför enligt katolsk tro fortsätta efter döden i den s.k. reningselden (skärselden). De få som lyckats med reningen före döden slipper fortsatt rening och kallas i katolska kyrkan för ”helgon” (heliga). Den katolska skärseldsläran och rättfärdiggörelseläran är obiblisk. När Jesus på korset sa orden: ”Det är fullbordat”, var hans återlösningsverk, hans rening av oss syndare, fullbordad och hans uppståndelse bevisar att så var fallet.”

När man talar om ”evangeliet” så vill jag gärna se till att ordet ”omvändelse” finns med, eftersom evangeliet inkluderar en chans att bli renad och rättfärdig när vi ångrar våra synder, vänder om och lämnar det gamla syndiga livet bakom oss. Nu är jag varken katolik eller lutheran, men inte heller jag tror att rättfärdiggörelsen är en utdragen process. Det kan ju gå på en minut. Jag tror inte heller att vi inte kan bli rättfärdiga förrän Döden kommer och räddar oss, utan jag tror som Paulus säger i Titus 2:11-12, att nåden hjälper oss att leva helig här och nu.

Titus 2:11 Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. 12 DEN FOSTRAR OSS ATT SÄGA NEJ TILL OGUDAKTIGHET och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt I DEN TID SOM NU ÄR

Med den helige Andes hjälp så kan vi fortsätta att hålla oss rena och leva i total seger – långt bort från smutsig synd och vårt gamla liv. Om vi säger att vi inte kan lyckas med detta ens med den helige Andes hjälp, är detsamma som att kalla sig syndare och därför separerad från Gud. ”Det är fullbordat” betyder att Jesus gjort allt som han kom till jorden för att göra – det finns inget mer att lägga till vad gäller hans offer. Det betyder att han i och med detta offer kan rena människorna från deras synder utan behov av djuroffer, men denna rening inträffade inte för 2000 år sedan utan den sker när var och en omvänder sig. Annars skulle allas våra synder vara förlåtna redan innan vi utförde dem, och då skulle Jesu död på korset vara ett löfte till oss om en ”license to sin”. Inte ens under GT så var människor förlåtna bara genom att offra djur utan att kombinera detta med en sann omvändelse.

”Tron på en utdragen reningsprocess har lett till att vi människor bidrar till denna rening genom våra gärningar och att vi t o m genom mässor, böner, vallfärder, helgons hjälp mm kan bidra till anhörigas rening så att deras tid i skärselden kan förkortas.—”

Vi är 100% oförmögna att rena oss själva och frälsa oss själva, så på det sättet kan vi inte bidra till vår frälsning, MEN på ett annat sätt kan vi ”bidra” (som sagt – beroende på vad vi menar) genom att se till att leva rättfärdiga liv – alltså genom att vara Gud trogna och göra goda gärningar. Sen listar Seth upp en del katolska aktiviteter som inte handlar om sådana goda gärningar som Bibeln talar om utan snarare ceremonier  och människolagar. Ja, de kan givetvis inte bidra till vår frälsning. Om vi har syndat så kan inga goda gärningar i världen rena oss från den synd vi redan gjort oss skyldiga till. Endast rening i Jesu blod kan ta bort dessa synder, men sedan är det alltså tänkt att vi ska fortsätta att hålla oss rena. Utan goda gärningar kan vi inte vara rättfärdiga enligt Bibeln.

”Reformationens ”Skriften allena, nåden allena och tron allena” är omistliga för biblisk kristendom.”

Då låter det på Seth som om jag inte är frälst, för jag tror snarare på Jakob som säger att vi INTE är frälsta av tro allena.

Jak. 2: 14 Mina bröder, vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar? Kan väl en sådan tro frälsa någon? 15 Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen16 och någon av er säger till dem: ”Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? 17 Så är också tron i sig själv död, när den är utan gärningar.

Just ovan verser måste vara oerhört svåra för lutheraner, kalvinister och många kristna i allmänhet att ta till sig, för vi svenskar är ju uppfostrade i den lutherska andan att det är tvärt om som gäller. Martin Luther själv hade oerhörda problem med Jakobsbrevet och uttryckte en gång att han ville ta bort det från skriften. (Därmed inte sagt att han tänkte göra slag i saken, men det visar i alla fall på att han hade svårt att ta till sig budskapet.) Egentligen tycker jag att många kristna svenskar borde ta det som en övning att rabbla upp denna vers några gånger varje dag för att aldrig glömma den. I stället kanske de kontrar med ”Ef. 2:8-9”, men dels så säger de verserna inte emot det Jakob säger, dels så säger Paulus samma sak som Jakob på väldigt många ställen, och dels så fortsätter Ef. 2_8-9 med v. 10 som säger:  ”Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall VANDRA i dem”.  Vad händer om vi väljer att INTE vandra i dessa goda gärningar? Är vi då fortfarande frälsta? Knappast. Vi kan dock inte frälsa oss själva genom att göra goda gärningar, och vi är heller inte frälsta genom att födas som judar, men tro utan gärningar är fortfarande död. Vi är frälsta genom tro, men om vi tror på Gud och får ett sinne ”som vill göra det Gud vill, älska honom över allting och sin nästa som sig själv”, som Seth uttrycker det, så blir ju slutresultatet att vi faktiskt lyder Gud.

Ovan kommentarer är från denna blogg, och här nedan kommer fler från citat.

washedVidare om rening och rättfärdiggörelse

”Rättfärdiggörelsen är verkligen – som Luther uttryckte det – »den artikel med vilken kyrkan står eller faller» (articulus stantis et cadentis ecclesiae).”

Det låter återigen som skiljelinjen mellan kristna går precis här (att hålla med Luther eller ej i denna fråga), och det skulle som sagt göra de som håller med om Jakobs resonemang i Jak. 2 för icke kristna.

”Den katolska kyrkan hade blandat samman rättfärdiggörelsen och den nya lydnaden och gjort rättfärdiggörelsen beroende av den nya lydnaden. Genom att göra rättfärdiggörelsen beroende av människans nya lydnad eller livsrättfärdighet kunde man inte acceptera en rättfärdiggörelse genom tron allena utan denna lära fördömdes. Det som är en följd av trons rättfärdighet hade man gjort till dess förutsättning. Därmed förkastar man enligt reformatorerna själva evangeliet, som innebär »att vi genom Kristus har nåd, rättfärdighet och syndernas förlåtelse» och att rättfärdiggörelsen är »en givarens oförtjänta gåva», inte »en lön för vad någon utfört»”

Jag har som sagt inga problem med att vägra tro på ”tro allena”, eftersom Bibeln lär oss att vi INTE är frälsta av tro allena. Hoppar vi däremot över själva omvändelsen (vår sanna ånger över vårt gamla syndiga liv och vårt beslut att vända om), så kan som sagt inga goda gärningar i världen rädda oss. Omvändelse är en förutsättning, och även om våra synder varit blodröda innan omvändelsen så kan de bli kritvita. Däremot kan jag inte se hur mitt resonemang skulle vara emot den sista meningen, som Seth tillskriver reformatorerna. Jag har inga problem med det faktum att reningen och därmed frälsningen är en oförtjänt gåva som vi inte gjort oss förtjänade av. Däremot har jag givetvis problem med att jag inte skulle vara frälst om jag vägrar hålla med Luthers resonemang om ”tro allena”. Vår frälsning är definitivt beroende av vår lydnad. Vem kommer till himmelriket? Den som GÖR Guds vilja.

Matt. 7: 21 Inte skall var och en som säger ‘Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan DEN SOM GÖR MIN HIMMELSKE FADERS VILJA.

” »Syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse mottages genom tron» (CA VI, 2) och »denna tro bör frambringa goda frukter» .”

Kan vi då vara frälsta utan dessa frukter? Om nej, så är frukter (gärningar) nödvändiga för frälsningen precis som Jakob (och även Paulus) säger.

” Att Augsburgska bekännclsen och Konkordieboken uttryckligen förkastar den katolska rättfärdiggörelseläran som en underminering av all sann kristendom tiger man med. ”

Intressant att höra vad ovan bekännelser och skrifter säger, men i slutänden så är det Bibeln vi ska jämföra med, och där kan vi läsa:

Rom 2:6 Ty han skall ge åt var och en efter hans gärningar. 7. EVIGT LIV åt dem som med tålamod i GODA GÄRNINGAR söker efter härlighet och ära och oförgänglighet, 8. men över dem som är stridslystna och INTE VILL LYDA sanningen, utan lyder orättfärdigheten, kommer förtörnelse och VREDE.

”I det följande skall vi ge en liten historisk exposé över rättfärdiggörelseläran. Vi tror att den kan kasta ljus över dagens läroförvirring i denna avgörande lärofråga.”

Seth säger återigen att det här handlar om en avgörande lärofråga. Det låter som sagt som en frälsningsfråga och att man inte är frälst om man inte håller med om resonemanget som presenteras.

”Det är en vanlig missuppfattning om rättfärdiggörelsen, att även förnyelsen och kärleken, som är en följd av vår tro på Kristus, hör till vår rättfärdighet inför Gud. Man menar att vår rättfärdighet inför Gud inte är hel och fullkomlig utan denna kärlek och förnyelse och tror att detta också är den lutherska bekännelsens lära.”

Vi måste absolut vara rättfärdiga inför Gud för att förklaras rättfärdiga och då handlar det om VÅRA rättfärdiga liv och inte någon annans rättfärdiga liv som vi kan tillgodogöra oss, eftersom vi inte kan åka rygg på Jesus in i himlen. Vi måste göra det som är rätt:

Apg 10:34 Då började Petrus tala: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor,35 utan tar emot den som fruktar honom och GÖR DET SOM ÄR RÄTT, vilket folk han än tillhör.

”I Konkordieformelns tredje artikel heter det: »Följande och liknande irrläror, som strider mot den här framställda förklaringen, måste fördömas, avvisas och förkastas, nämligen:… att vår rättfärdighet inför Gudicke vore hel och fullkomlig utan denna kärlek och förnyelse» (Sv. kyrkans bekännelseskrifter/= SKB/, s. 587).  Det som den lutherska bekännelsen här betecknar som irrlära har i så hög grad trängt in också bland s.k. lutheraner, att man blivit främmande för sin egen bekännelse. Man tror att den rätta bekännelsen lyder: »Vår rättfärdighet inför Gud är inte hel och fullkomlig utan denna kärlek och förnyelse.» Det hävdar t.ex. Johannes Kronlund i sin bok »Läran om den allmänna rättfärdiggörelsen» (1979). Han citerar just dessa ord ur Konkordieformeln (s. 52), men han ser inte att Konkordieformeln med denna sats beskriver en irrlära, som måste fördömas, avvisas och förkastas.

Jag kan ha missförstått, men Seth verkar mena att det är en irrlära att lära ut att rättfärdighet villkoras av förnyelse (vilket borde betyda omvändelse)?  Som jag visat ovan är detta helt fel. Paulus är tydlig med att synd leder till död och lydnad leder till rättfärdighet.:

Rom. 6:16 Vet ni inte att om ni gör er till slavar under någon och lyder honom, då är ni hans slavar och det är honom ni lyder, antingen under synden, vilket leder till DÖD, eller under lydnaden, vilket leder till rättfärdighet? 17 Men Gud vare tack! Ni var syndens slavar men har nu av hjärtat blivit lydiga mot den lära som ni blivit överlämnade åt.

 2 Kor. 5: 17 Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är FÖRBI, se, det nya har kommit.

”Den uppfattningen, att rättfärdiggörelsedomen inte bara grundar sig på Kristi fullbordade gottgörelse prayför alla människor utan dessutom på Andens förnyande verk i oss, försökte redan Andreas Osiander (1498-1552) föra in i den lutherska kyrkan. För Osiander var inte rättfärdiggörelsen detta att Gud helt gratis cch oförtjänt tillräknar oss Kristi rättfärdighet – så som Luther lärde – utan någonting som Gud gör i oss. I den mån Kristus bor i oss och förnyar oss kan Gud rättfärdiggöra oss, menar han. Finns inte förnyelsen och kärleken i oss, finns inte heller någon rättfärdiggörelse. Osianders lära om rättfärdiggörelse handlar alltså inte om en tillräknad forensisk rättfärdighet, som uteslutande grundar sig på Kristi fullbordade gottgörelse ställföreträdande för oss.”

Seth verkar vilja städa bort alla verser som ställer några som helst krav på människan att hon måste omvända sig och leva rättfärdigt. Återigen  innebär omvändelse samtidigt en rening från våra synder, och det kan vi gärna benämna som ”Andens förnyande verk i oss”. Jag förstår inte varför Seth har en sådan aversion mot detta. Om det endast är Jesu död som gör oss rättfärdiga, ja då krävs förstås inte bekännande av synder, omvändelse eller att vi försöker leva rättfärdigt, för allt har ju Jesus i så fall redan fixat åt oss för 2000 år sedan. Ett sådant resonemang borde innebära att vi alla föddes frälsta, och att våra synder vore förlåtna långt innan vi utförde dem, för visst dog Jesus för alla?

Ingenstans i Bibeln står det att vi kan tillräkna oss ”KRISTI rättfärdighet”. Inte ens i Rom. 4. Det saliga bytet är helt obibliskt eftersom vi skulle kunna ducka bakom Jesus och gömma vår synd för Gud så att han inte ser. ”I den mån Kristus bor i oss och förnyar oss kan Gud rättfärdiggöra oss” säger tydligen Osiander som Seth protesterar emot, men det är just vad Bibeln lär. Gud skulle aldrig i livet deklarera att vi är rättfärdiga såvida vi faktiskt inte är det.

Gal 5:16 Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. 17 Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. 18 Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. 19 Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, 20 avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, 21 illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike.

Apg. 2:38 Petrus svarade dem: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. DÅ skall ni få den helige Ande som gåva.

”Osianders lära om rättfärdiggörelse handlar alltså inte om en tillräknad forensisk rättfärdighet”, skriver Seth. Jag börjar mer och mer tycka om den här Osiander som verkar veta vad han talar om. Det är helt obibliskt att se Jesu död som någon slags betalning som kan leda till att vi kan tillräknas en ”forensisk” rättfärdighet, och framför allt inte oavsett hur vi i själva verket lever. Det är alldeles sant att vi ju i sanning ÄR rättfärdiga och rena när vi blivit av med alla våra tidigare synder som smutsat ner oss, och just därför att Gud ser våra rena liv så kallar han oss rättfärdiga eftersom vi ju ÄR det då vi är renade från synd. Den som återvänder till sin smuts är däremot inte rättfärdig och har inte kvar någon forensisk rättfärdighetsstämpel på sig. Bibeln varnar oss för en sådan lära och ber oss att inte låta lura oss:

Gal. 6: Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte: det människan sår skall hon också skörda. Den som sår i sitt kötts åker skall av köttet skörda UNDERGÅNG, men den som sår i Andens åker skall av Anden skörda evigt liv.

1 Kor. 6:Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, 10 varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike. 11 Sådana VAR en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande.

1 Joh. 3:7 Kära barn, låt ingen föra er vilse. Den som GÖR det rätta är rättfärdig liksom han är rättfärdig.

”Återlösningens akt är densamma som rättfärdiggörelsens akt, ty när vi rättfärdiggöras räknar Gud oss helt enkelt som rättfärdiga på grund av återlösningen. ”

Som sagt, detta borde i så fall leda till att vi alla föds rättfärdiga och frälsta, och att sedan ingenting kan rucka på vår plats i Jesu famn oavsett vad vi gör. I själva verket leder synden alltjämt till döden, och omvändelse är ett krav om vi syndar. Jesus dog självfallet för att kunna  göra oss rättfärdiga och för att ge oss evigt liv, MEN om det endast vore Jesu död på korset som åstadkom detta helt oavhängigt något som vi gör eller tror, ja då borde detta leda till universalism där alla blir frälsta.

”Paul Althaus — Han skriver i anslutning till Rom 5:9, 10: »I v. 9 kallar Paulus den Guds frälsningsgärning som redan skett för rättfärdiggörelse, i v. 10 för försoning.”

På engelska kallar man Jesu död för ”atonement” och på svenska säger vi ibland ”försoning”, eftersom Jesus dog för att förlåta och försona världen från dess synder. Men hela världen blir inte frälst, just därför att det krävs något även av oss för att kunna bli frälsta.

 ”Begreppet rättfärdiggörelse härrör från den rättsliga sfären, begreppet försoning från det personliga förhållandets område”

Jesu död handlar inte om någon form av rättslig betalning utan om att kunna förlåta synder som då TAS BORT. Vi kan däremot uttrycka oss med att Jesus (figurativt) betalade ett högt pris för oss eftersom han offrade sitt eget liv, men det är en helt annan sak och ska inte förväxlas med någon slags rättslig betalning.

”I Augsburgska bekännelsens apologi—  Exempel: —emedan det är visst, att vi mottager syndernas förlåtelse genom tron allena

Intressant vad utombibliska skrifter säger, men i Bibeln lär vi att vi tar emot förlåtelse genom bekännelse av synder och omvändelse:

1 Joh. 1: Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.

”Då vi icke rättfärdiggöras genom lagen, utan mottager syndernas förlåtelse och försoningen genom tron för Kristi skull, men icke på grund av vår kärlek och laguppfyllelse, följer med nödvändighet, att vi rättfärdiggöras genom tron på Kristus”

Ovan är mer från samma källa som inspirerat Seth. Tror han verkligen att vi kan mottaga syndernas förlåtelse utan att vi har kärlek?!  Vi kan veta vilka som är Guds barn och Djävulens barn genom att se vem det är som GÖR det rätta och älskar sin broder. Kärlek till Gud och bröder/systrar är ett krav. Älskar vi Jesus så lyder vi honom.

1 Joh. 3:10 På samma sätt är det uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens barn: den som inte gör det rätta, är inte av Gud, ej heller den som inte älskar sin broder.

rättfärdig 3

 ”Evangeliet, som i egentlig mening är löftet om syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen för Kristi skull» (IV, 43) »tillbjuder oss, som är tyngda av synd och död, försoning av nåd för Kristi skull, och denna mottager vi icke genom gärningar utan genom tron allena» (IV, 44).”

Problemet är bara att Bibeln fortfarande lär utt att vi är rättfärdiga genom gärningar och inte bara av tro. Det vore på sin plats att lära ut att vi kan bli förlåtna och försonade om vi bekänner våra synder och OMVÄNDER OSS. Om vi är tyngda och synd och död utlovas vi ingen förlåtelse, såvida vi inte just ödmjukar oss och omvänder oss.

Det är tron allena, som rättfärdiggör, ty de, som är försonade, räknas som rättfärdiga och Guds barn, icke på grund av sin egen renhet, utan genom Guds barmhärtighet för Kristi skull, och denna barmhärtighet omfattas genom tron» (IV, 86).”

Vi är BÅDE rättfärdiga pga Guds barmhärtighet (att erbjudas förlåtelse och rening trots att vi inte förtjänar det) samt pga att vi är rena. Och hur blir vi rena igen? Jo, genom att bekännelse av våra synder, tro, och omvändelse. Då blir vi 100% rena i Jesu blod och detta tillstånd så länge vi undviker att smutsa ner oss igen – vilket ställer villkor på oss. Den helige Ande kan leda oss, och vi utlovas att vi segerrikt kan göra det som Anden vill i stället för att göra det som köttet vill. Guds löften kan vi lita på.

”Om denna tro talar Skriften. Och då den mottager syndernas förlåtelse och försonar oss med Gud, räknas vi genom denna tro som rättfärdiga för Kristi skull, innan vi kan bevisa kärlek och fullgöra lagen, ehuru kärleken nödvändigtvis följer på tron» (IV, 113f). »Om syndaförlåtelsen och försoningen icke kommer till stånd av nåd för Kristi skull, utan på grund av vår kärlek, kommer ingen att äga syndernas förlåtelse, om han icke fullgjort hela lagen, enär lagen icke rättfärdiggör, så länge den kan anklaga oss. — (IV, 157f).”

Fullgöra lagen” behöver vi aldrig göra eftersom ”lagen” oftast  syftar på den judiska lagen med alla dess ceremoniella bud. Men vi är givetvis inte laglösa, för vi vet ju att det är den som GÖR Guds vilja som kommer in i himmelriket (Matt. 7:21) och att det är just den som GÖR Guds vilja som är den som i sanning är Jesu bror/syster/mor (Matt. 12:50). Liksom det fanns bud att följa INNAN Mose lag så finns det bud att följa EFTER Mose lag, och det handlar alltjämt om det dubbla kärleksbudet som i stort detaljeras i tio Guds bud.

Vi slipper undan lagens krav OM vi ställer oss i Andens tjänst och leds av honom. Hur beter vi oss om vi låter oss ledas av Anden? Jo, vi lyder Gud. ”Om ni älskar mig håller ni fast vid mina bud”, säger Jesus (Joh. 14:15). Det är bra att Seth lär ut att ”kärleken följer tron”, men frågan är då om en människa kan bli rättfärdig och frälst utan kärlek och gärningar? Om nej, så måste vi väl ändå uttrycka oss som Jakob – att vi är rättfärdiga genom gärningar och inte genom tro allena? Inte kommer vi väl med ödmjuka hjärtan till Gud där vi omvänder oss från våra synder, UTAN att ha ånger och kärlek i våra hjärtan? Att vara djupt ångerfull över vad man gjort mot sina medmänniskor, att vara tacksam över att Gud förbarmar sig över oss, och att bestämma sig för att vända om och leva rättfärdigt, det handlar väl om kärlek? Varför vill då Seth så gärna placera omvändelse och kärlek efter tidpunkten då vi får syndernas förlåtelse? Vidare står inte Guds nåd och vår kärlek (till Gud och våra bröder och systrar) i ett motsatsförhållande. Vi är självfallet frälsta av Guds nåd även om det finns villkor såsom omvändelse och kärlek.

Rom 7:Men nu är vi lösta från lagen, eftersom vi har dött bort från det som höll oss fångna. Så står vi I ANDENS NYA TJÄNST och inte i bokstavens gamla tjänst.

Rom. 8:4 Så skulle lagens krav uppfyllas i oss som inte lever efter köttet UTAN EFTER ANDEN.

Gal. 5:18 Men OM NI LEDS AV ANDEN, står ni inte under lagen.

”De lutherska bekännelseskrifterna polemiserar kraftigt mot dem, som menar att syndernas förlåtelse, rätttärdiggörelsen eller försoningen inte är en fri gåva för Kristi skull allena och att den inte är en verklighet, som tas emot av tron allena. I Konkordieformelns tredje artikel förkastas Osianders sammanblandning av rättfärdiggörelsen och helgelsen. »Förnyelsen, som följer efter rättfärdiggörelsen genom tron, får inte blandas samman med densamma, utan dessa båda måste klart hållas i sär (III, 18) ”

Som sagt, den här Osiander verkar ha förstått det enkla budskapet i Bibeln. Förnyelse och rättfärdiggörelse ska absolut blandas samman eftersom vi inte är rättfärdiga utan rening och förnyelse – där vi lämnar vårt gamla liv och börjar leva efter Anden. Vidare är möjligheten att bli renad, rättfärdig och frälst en fri gåva, men även gåvor kan vara kopplade till villkor. Om jag ger min son en ny bil, samt lovar att stå för försäkring och bensin så länge han vill så är gåvan gratis även om han en dag slutar att använda bilen och kanske t o m gör sig av med den. Om jag skickar honom en gåva som kräver att han måste använda sig av en postavi och hämta den på posten, så är gåvan fortfarande gratis trots att han först måste masa sig iväg till postkontoret. Om jag erbjuder honom en fri gåva bara han sträcker ut sin hand och säger ”tack”, så är gåvan fortfarande gratis. Den har inte kostat honom en krona. Gratisgåvor kan man kasta bort om man vill, men då kan man givetvis inte använda sin gåva.

”Att delvis grunda rättfärdiggörelsen på Guds inneboende verk i oss gör det omöjligt att trösta en goalfattig syndare med det rena evangeliet och förklara honom rättfärdig för Kristi skull allena.  »Guds inneboende är inte lika med den trons rättfärdighet, om vilken Paulus talar och som han kallar iustitiam Dei, d.v.s. Guds rättfärdighet, — (III, 54). ”

Vi ska aldrig dunka en ”fattig syndare” i ryggen och försäkra honom att han är frälst trots sin synd bara för att han ”tror”. Däremot kan vi peka på evangeliet och förklara vägen till Gud som går genom omvändelse och tro.

Jak. 5:19 Mina bröder, om någon bland er kommer bort från sanningen och någon för honom tillbaka,20 så skall denne veta att den som återför en syndare från hans villoväg frälser hans själ från döden och överskyler många synder.

Rom. 6:13 Ställ inte era lemmar i syndens tjänst, som vapen åt orättfärdigheten, utan ställ er själva i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era lemmar i Guds tjänst som vapen åt rättfärdigheten.

”Här visas hur Luther och reformatorerna betonade rättfärdiggörelsens forensiska natur, d.v.s. att Gud dömer oss rättfärdiga för Kristi skull allena. »I århundraden hade rättfärdiggörelsen blandats samman med pånyttfödelsen och helgelsen. Men ungefär 1519 började Luther göra en skarp skillnad mellan den rättfärdighet, som rättfärdiggör syndaren, och rättfärdigheten i den kristnes liv. Sedan dess har den protestantiska reformationen förstått rättfärdiggörelsen som ett domsutslag skilt från en akt av inre helande. Det var fråga om att förklaras rättfärdig och inte att göras rättfärdig. Gud rättfärdiggör den troende syndaren genom att tillräkna honom Kristi ställföreträdande rättfärdighet och inte genom att ingjuta rättfärdighetens kvalitet i honom. Fastän Guds rättfärdiggörelseakt inte får skiljas från den troendes inre förnyelse och helgelse, får den inte blandas samman med inre förvandling.» 

Det här är en skrämmande bild som Seth ger av både Gud och evangeliet, och det är helt emot det som Bibeln lär. Rättfärdiggörelsen är som sagt inte ett slags forensiskt domutslag, men det är bra att Seth härleder en lära tillbaka till Luther om det är Luther som startat läran. Många gånger kan man förstås se att Luther är starkt influerad av Augustinus (före detta gnostiker) men sedan tar det stopp eftersom de flesta falska läror i Kyrkan härleds till just Augustinus och inte längre tillbaka. Det är tragiskt att Seth lär ut att rättfärdiggörelsen är ” ett domsutslag SKILT från en akt av inre helande”. Vi kan alltså vara rättfärdiga även om vi inte lever heligt. Seth säger vidare att vi är rättfärdiga för att vi kan tillräknas JESUS rättfärdighet, och det resulterar förstås i att vi kan vara positionellt rättfärdiga trots att vi i själva verket lever orättfärdigt, eftersom det inte handlar om en nödvändig kvalitet i oss själva nu när vi kan rida på en annan persons rättfärdiga liv. Seth verkar trycka på att det ingalunda handlar om en inre helighet eller inre förvandlig, eftersom det endast är Jesu rättfärdighet som lyser i våra liv som i övrigt kan innehålla synd. Ja, om Seth vill vara konsekvent med det han säger förstås. I själva verket så kan vi inte vara rättfärdiga utan en inre förvandling.

”I sin berömda »Disputation angående rättfärdiggörelsen» från år 1536 framhåller Luther, att rättfärdiggörelsen inte består i ett avlägsnande av synd från människans natur: »Fastän synden blir kvar, räknar Gud oss som rättfärdiga och rena och att människan är så förlåten, som om hon inte hade någon synd, och detta för Kristi skull. Vi tackar verkligen Gud för att hans tillräknande är större än vår orenhet… Kort sagt, termen ‘att rättfärdiggöras’ betyder att en människa räknas som rättfärdig» (Luther’s Works, American ed., vol. 34, s. 166ff).”

Det här bekräftar att jag förstått Seth rätt. Svart på vitt håller Seth med om Luthers förvrängda idé att vi räknas som rättfärdiga och rena trots att synden finns kvar i oss! Hur i all världen kan Gud se oss som rena och rättfärdiga trots att vi fortfarande lever i synd? Visst blir vi väl 100% rena om vi omvänder oss? Menar Seth att vi ingalunda kan fortsätta att hålla oss rena till 100% i praktiken genom att avhålla oss från synd? Satan har alltså ett så stort grepp om oss så att vi ganska omgående går tillbaka till vår synd, men att detta inte är någon fara på taket eftersom vi trots vår synd kan räknas som positionellt rättfärdiga och rena i Guds ögon? Låt oss påminna oss om den lögn som Satan fick Eva att tro på i Eden (Eva som var rättfärdig och ren eftersom hon dittills inte syndat):

gen. 3

1 Mos. 3:4 Då sade ormen till kvinnan: ”NI SKALL VISST INTE DÖ!

Det låter som Seth håller med ormen om hans lögn – att en rättfärdig person INTE kommer att dö även om hon väljer att synda, eller vari består skillnaden? Satans kamp här i världen består ju främst i att få människor att SYNDA. Varför det? Jo, därför att synd leder till döden. Fysisk död är inte så farlig, men andlig död är fruktansvärd eftersom det handlar om en permanent vistelse. Satan gläds alltså åt alla doktriner som kan locka människor att synda i lugn och ro utan att de ska känna att det finns några allvarliga konsekvenser. Doktrinen att Gud ser oss som positionellt rättfärdiga trots att vi i praktiken fortfarande syndar är satanisk, och självfallet kan en sådan lära locka svaga människor att ge efter för sina frestelser eftersom de fått lära sig av respektingivande bibellärare att de ändå ses som frälsta Guds barn. De har alltså inget att förlora, mer än på sin höjd reducerade gåvor i himlen. Många blir glada över att höra budskapet att de inte behöver göra sig av med all sin synd, och att det räcker med att tro på Gud för att han ska se dem som rättfärdiga. ”Gud ser inte din synd utan han ser bara Jesu blod”, säger en del aningslösa bibellärare. Det passar många människor ypperligt att veta att de kan tjäna två herrar och att de fortfarande kan vara frälsta. Seth tackar Gud för att hans tillräknande (av Jesu rättfärdighet till oss) är större än vår synd.

”Osiander lärde att Gud måste göra en människa rättfärdig, så att han kan förklarahenne rättfärdig. Han framställde det så, att Kristus bor i den troende med sin gudomliga rättfärdighet. Detta är vad Gud ser, och när han ser denna nödvändiga rättfärdighet i den troende, förklarar Gud honom rättfärdig ”(Verdict). 

Ja, Seth bekräftar att det förhåller sig som jag tolkar hans ord. ”Detta är vad Gud ser…”. När han ser på en människa som syndar (och tror på honom) så ser han alltså inte den människans synd utan endast Jesu rättfärdighet i den människan. Så praktiskt! Seth lär ut att Jesu kors verkligen är lätt att bära!

”John Henry Newman (1801-1890) försökte sig på en syntes mellan rättfärdiggörelsen och det nya livet. »Lagen skriven i våra hjärtan eller den andliga förnyelsen är det som rättfärdiggör oss» (Newmans Lectures on Justification, 1838, s. 45). »Vi är förlåtna genom att vara eller eftersom vi är förnyade» (s. 41). Rättfärdiggörelsen grundades på Andens verk i oss, inte uteslutande på Kristi redan fullbordade verk för oss. Så försökte Newman bygga en bro mellan protestantisk och katolsk lära.”

Det som Seth här kallar katolskt är bara vad bibeln säger. Även de som aldrig hört talas om Jesus Kristus har chansen att slippa helvetet, och det beror på hur de väljer att leva sina liv:

Rom. 2: 13 Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare skall förklaras rättfärdiga. 14 Ty när hedningar som saknar lagen, av naturen gör vad lagen befaller, då är de sin egen lag, fastän de inte har lagen.15 De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om det vittnar också deras samveten och, när de är tillsammans, deras tankar, som anklagar eller försvarar dem. 16 Det skall visa sig på den dag då Gud dömer det som är fördolt hos människorna, allt enligt det evangelium som jag predikar på Jesu Kristi uppdrag.

Detta återspeglar sig också i den verklighet som människorna under GT levde i (som inte hade kravet på sig att tro på Jesus Kristus eftersom han då fortfarande var obekant), eftersom rättfärdighet alltid spelar roll. Älskar vi Gud så visar vi det med våra liv och i enlighet med våra samveten. Den som lever rättfärdigt ska leva och den som lever orättfärdigt ska dö, enligt Hesekiel. Människorna i båda kategorierna hade sin Gudstro, men hur de kommer att dömas – andlig död eller andligt liv – står i relation till hur de valt att leva. Notera också hur Hesekiel kritiserar de som lär ut tvärt emot.

Hes. 33: 11 Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus?12 Men du människobarn, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges rättfärdighet skall inte rädda honom när han syndar. Den ogudaktige skall inte komma på fall genom sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet. Den rättfärdige skall inte heller kunna leva genom sin rättfärdighet när han syndar. 13 Om jag säger till den rättfärdige att han skall få leva, och han sedan förlitar sig på sin rättfärdighet och gör det som är orätt, så skall ingen av alla hans rättfärdiga gärningar bli ihågkommen, utan han skall dö för det orätta han har gjort. 14 Om jag säger till den ogudaktige: Du måste dö! och han sedan vänder om från sin synd och gör vad som är rätt och rättfärdigt, 15 så att han, den ogudaktige, ger tillbaka den pant han har fått och ersätter vad han har stulit och vandrar efter livets stadgar, så att han inte gör det som är orätt, då skall han förvisso få leva och inte dö. 16 Man skall inte komma ihåg några av de synder han har begått. Eftersom han har gjort vad som är rätt och rättfärdigt, skall han förvisso få leva.17 Men när dina landsmän säger: Herrens väg är inte rätt, då är det tvärtom deras egen väg som inte är rätt. 18 Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och syndar, måste han dö.19 Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och gör vad som är rätt och rättfärdigt, då skall han få leva. 20 Ändå säger ni: Herrens väg är inte rätt. Men jag skall döma var och en av er efter hans vägar, ni av Israels hus.”

”Varför är det så viktigt att hålla fast vid rättfärdiggörelsens forensiska karaktär? Vad står på spel? Vi svarar med Luther: Allting. »Om vi misslyckas med att bevara skillnaden mellan rättfärdiggörelsen genom Kristi ställföreträdande verk för oss och helgelsen genom den Helige Andes verkande kraft i oss, då utplånas den rätta skillnaden mellan lag och evangelium, mellan Skaparens frälsande rättfärdighet och gensvarets rättfärdighet hos det skapade.”

”Allting står på spel”, men hur blir det då med frälsningen för de som är starkt kritiska till Luthers och Seths variant på rättfärdiggörelsen? Jag ser heller inte på ”lag och evangelium” på det sättet som han beskriver. Ingen av oss tror ju att vi förväntas leva efter judiska lagar, men dessvärre är det många kristna som inte inser att det fortfarande finns bud att följa även idag. Vi lever inte i laglöshet och vi förväntas följa den helige Ande som leder oss bort från synd och fram till de dubbla kärleksbudet. Synd leder alltjämt till döden eftersom Jesus inte dog för att vi ska kunna synda ifred utan risk för konsekvenser.

”Forensisk rättfärdiggörelse betyder sola fide (tron allena) – att endast förtrösta på vad Kristus har gjort för oss. Endast detta försonar oss med Fadern.”

Därför är forensisk rättfärdiggörelse obiblisk. Abraham satt inte bara under en buske och trodde. Han visade sin tro med gärningar och därför ansågs han vara rättfärdig.

Jak. 2:22 Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar och att det var genom gärningarna som tron blev fullbordad. 23 Så uppfylldes Skriften som säger: Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet,[d] och han kallades Guds vän.

Detta fasthållande vid att förnyelsen och helgelsen måste uteslutas från artikeln om rättfärdiggörelsen sker inte i syfte att nedvärdera nödvändigheten av ett heligt liv. Apostlarnas vittnesbörd är på denna punkt helt klar. Om vi skall leva ett heligt liv, måste vi först ha ett gott samvete genom att veta att vi är accepterade av Fadern. Genom att skjuta in helgelsen i artikeln om trons rättfärdighet inför Gud oroar falska lärare de troendes samveten och förgiftar så källorna till ett heligt leverne. Goda gärningar kan endast framspringa ur ett gott samvete. Och ett gott samvete kommer endast av ett vilande vid den ‘främmande’ rättfärdighet, som redan har tillfredsställt den gudomliga rättvisan” (Verdict). 

Här ovan menar Seth att han inte nedvärderar nödvändigheten att leva heliga liv, men frågan är om han inte omedvetet gör exakt detta? Inte så att Seth lär ut att Gud inte bryr sig om om vi syndar eller inte, men är det inte så att det blir mer frestande att ge in för frestelser om man får höra från en auktoritet att det inte finns några konsekvenser?  Om man berättar för ett gäng tonåriga grabbar att de inte ”borde” begå brottsliga handlingar och att det är ”fel”, men samtidigt förklarar för dem att de inte riskerar något straff för lagöverträdelse om de bara ”tror på systemet och tror på fängelsedirektören”, så ökar risken att ungdomarna faktiskt bryter mot lagen då och då. För vad kan hända om det inte finns några konsekvenser för sina handlingar? På samma sätt är det med synden i våra liv. Om pastorer minimerar allvaret med synden genom att sockra den och förklara att det inte finns några konsekvenser eftersom Gud inte ser vår synd utan Jesu rättfärdighet i oss, så frestar de människor att synda. Om vi lever orättfärdigt så ÄR vi orättfärdiga! Det onda är mörkt och inte ljust!

Jesaja 5:20 Ve dem som kallar det onda gott  och det goda ont, som gör mörker till ljus och ljus till mörkersom gör bittert till sött och sött till bittert!

paid

”När man blandar samman rättfärdiggörelsen med helgelsen, finns ingen rättfärdiggörelse eller avlösning att ge åt en fattig syndare, såvida inte denne först kan uppvisa ett Andens nya liv hos sig. Det som är en följd av rättfärdiggörelsen och dess mottagande i tro görs till en förutsättning för rättfärdiggörelsen. Inte bara Kristi fullbordade återlösning blir då grundvalen för rättfärdiggörelsen, så som Bibeln lär, utan dessutom Andens verk i oss. ”

Anden får vi som gåva när vi omvänder oss, så självfallet kan man inte vara frälst utan denna förvandling.

 ”I Stora katekesen skriver Luther: »Därför är det här återigen högeligen av nöden att bedja och ropa: ‘Käre Fader, förlåt oss vår skuld.’ Icke så, som skulle han ej utan och före vår bön förlåta synden – han har ju, innan vi bedit honom därom eller ens någonsin tänkt därpå, skänkt oss evangelium, varuti är idel förlåtelse – men vad det gäller är, att vi lär känna och tar emot denna förlåtelse» (SKB s. 466).”

Luther hävdar alltså att Gud förlåter våra synder redan innan vi bekänner dem och omvänder oss? Vi förväntas bara tro på ett färdigt paket, och ingenting mer krävs av oss? Även om Luther verkar trycka på hur Gud förlåter oss villkorslöst – och att helighet inte krävs från vår sida – så verkar det dock finnas en viss gärning som kan orsaka att vi förlorar rubbet, och det är om vi menar att vi måste först omvända oss, ta emot den helige Ande och göra goda gärningar för frälsningen skull. Detta verkar vara något som Gud av någon anledning inte står ut med att höra. Men andra sorts ”synder” verkar gå bra – eftersom vi kan åberopa Jesu rättfärdiga liv? Mina frågor är förstås ledande, men om man ska hårddra det jag läser från Luther och Seth så är frågorna relevanta.

”Att Gud är oss nådig för Kristi skull och att vi räknas som rättfärdiga för Kristi skull allena är en färdig gåva för alla människor, som evangelium uppenbarar och ger åt hjälplösa syndare. Luther säger i sin kommentar till Gal. 3:13: »Om Kristus själv alltså blev funnen skyldig till alla de synder, som vi alla har gjort, då är vi frikända från alla synder.”

Ja, hjälplösa syndare som är kvar i sin synd ska alltså erbjudas ett färdigt paket som de bara behöver tro på. Inga andra krav ska ställas på dem. Inte bekännande av synder, omvändelse, den helige Ande eller helighet. Bibeln ger dock en annan bild eftersom det verkligen inte är snällt att lura syndare att förbli i sina synder genom att övertyga dem om att de inte behöver förändra sina liv. Detta ökar ju risken att de förblir kvar i andlig död, om de väljer att inte lämna sina gamla liv. Vidare har Luther helt fel som menar att Jesus blev skyldig till människornas synd. Om man lägger en falsk lära i grunden så krävs det ofta att man måste rädda denna lära genom andra falska läror. På den vägen är det före både Luther och Kalvin. 

”Osianders rättfärdiggörelselära, som så kraftfullt avvisas av Konkordieformeln, tilltalar inte bara den romersk-katolska kyrkan utan även många inom protestantismen. Ty man blandar samman trons rättfärdighet med livets rättfärdighet. Därmed finns ingen färdig rättfäidighet eller rättfärdiggörelse att tillbjuda syndaren, förrän denne kan uppvisa en rättfärdighet i sitt liv. När man så förnekar att rättfärdiggörelsen uteslutande grundar sig på Kristi redan fullbordade verk utanför oss och menar att den också grundar sig på Andens verk i oss, måste man förneka att det redan finns en rättfärdigförklaring för tron att ta emot, d.v.s. den objektiva eller allmänna rättfärdiggörelsen. ”

Om man bekänt sina synder, omvänt sig, blivit renad och tagit emot den helige Ande, så är vi i sanning rättfärdiga. Vi är ju 100% renade. Detta stadium kan vi fortsätta i om vi bara låter oss ledas av Anden – bort från synd. Ingen måste ge in för det köttet begär.

”Det är inte tron som skapar rättfärdiggörelsen utan rättfärdiggörelsen som skapar tron och som tas emot genom tron. — Men vi är och förblir rättfärdiga inför Gud endast genom Kristi oss tillräknade rättfärdighet.”

När vi kommer till Gud måste vi tro att han är till. Vi är inte rättfärdiga innan vi omvänder oss, tror och lever heliga liv. Jag önskar att Seth gör sig av med läran om ”det saliga bytet”, för vi har fått Jesu rättfärdighet lika lite som Jesu gjort sig skyldig för våra synder.

Hebr. 11:6 Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Ty den som kommer till Gud måste tro att han är till och belönar dem som söker honom.

Gud ger oss Kristi rättfärdighet, för att vi skall bli lika Kristus. Kristus har återlöst oss, för att vi skall vara hans egna, leva under honom i hans rike och tjäna honom.”

Pass upp, låt ingen lura dig:

1 Joh. 3:7 Kära barn, låt ingen föra er vilse. Den som GÖR DET RÄTTA ÄR RÄTTFÄRDIG liksom han är rättfärdig.—10 På samma sätt är det uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens barn: den som inte GÖR DET RÄTTA, är inte av Gud, ej heller den som inte älskar sin broder.

De kristna förblir ju till sin död syndiga människor, som dagligen enligt den bön, som deras Herre själv har lärt dem, måste bedja: Förlåt oss våra skulder.[Not 14] Den som då menar att han inte längre för sin del behöver bedja femte bönen, han bör betrakta liknelsen om fariseen och publikanen (Luk. 18:19ff). ”

Ovan är från ett annat avsnitt. Seth menar alltså att det är helt naturligt för krista att synda regelbundet (och onaturligt om de inte syndade), vilket leder till att kristna dagligen måste be ”Förlåt oss våra synder”. Inte undra på att vi måste injiceras med Kristi rättfärdighet eftersom vi tydligen inte kan klara en endaste dag utan att vi syndar. Om det går mer än 24 timmar utan en synd så gissar jag att Seth liknar oss vid fariseer.

”Visserligen gör den kristne egentligen inte det onda utifrån sitt innersta, sin av den Helige Ande pånyttfödda natur, utan det är synden, som bor i honom. Detta förhållande fritar honom visserligen inte från skuld, men det låter honom kämpa mot den gamla naturen, så att det onda i honom inte åter kommer till herravälde och inte når sin fullbordan i ett liv i syndens tjänst (Rom. 6:12-14, Gal. 5:16ff). [Not 15] Det överensstämmer med vad aposteln Johannes skriver: »Den, som är född av Gud, gör inte synd» (1 Joh. 3:9). Ty jaget, såvida det är fött på nytt, är inte upphovsmannen, utan den gamla människan.”

Återigen ser vi hur en del reformerta upphöjer synd som någonting fullständigt naturligt hos kristna. Många gånger försöker de få det att låta som om man kan skylla sin synd på köttet, medan den andra delen av människan är fullständigt oskyldig. Men ”dualism” är besläktat med gnostisism och helt osant. Om vi väljer att bruka våra lemmar till synd som är det hela vårt väsen som syndar, vilket Gud också ser. Hur mycket måste man synda för att synden inte ska få ”herravälde” över en? Några synder går bra, men inte för många? Säger inte Paulus att vi är slavar under den vi lyder vilket innebär att vi är slavar och döda om vi lyder synden? Vi kan inte skylla på att den gamla människan gör synd i oss eftersom Bibeln lär att vi ska lämna den gamla människan bakom oss.

”Inte heller gör den kristne synden i den meningen, att han uppsåtligt låter synden leda till fullbordad gärning. Och när han överrumplas av den, hänger han sig dock inte åt den.”

Är man godkänd om man inte ”uppsåtligen låter synden leda till fullbordad gärning”? Inte syndar vi väl utan att veta om det? Skulle den helige Ande i oss verkligen låta oss synda ”ouppsåtligen”? ”När han överrumplas av den, hänger han sig dock inte åt den”. Var står detta att läsa i Bibeln, att det finns en gräns mellan att uppsåtlig synd och ouppsåtlig synd, samt att synd verkar vara acceptabelt bara man inte ”hänger sig” åt den?

”Men Johannes är långt ifrån att vilja hålla sig och alla kristna för syndfria. Han skriver tvärtom i samma brev: »Om vi säger, att vi inte har någon synd, bedrar vi oss själva, och sanningen är inte i oss. Men om vi bekänner våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet» (1:18f). Skulle en kristen inte märka hos sig själv, att han förblir en syndare ända till graven, då behöver han bara betrakta de kristna församlingarna, dem som finns i dag och de urkristna.”

Hur kan Johannes inte anse att kristna kan leva syndfritt om han säger  ”Detta är kärleken till Gud: att vi håller narrow gatehans bud. Och hans bud är inte tunga”, och ”Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda”? 1 Joh. 1:8 är populär för att försvara synd, men v. 6 är inte lika populär. Där säger Johannes ”Om vi säger oss ha gemenskap med honom och vandrar i mörkret, då ljuger vi och gör inte sanningen”. Läs gärna denna artikel om 1 Joh. 1:8. Jag noterar att Seth lär ut att synd i de kristnas liv är såpass normalt att vi är syndare ända till graven. Varför då omvända sig när vi ändå strax efter måste synda igen? Att kristna däremot i alla tider valt att synda är inte detsamma som att de inte haft någon utväg. Varje gång vi syndat skulle vi kunna valt att inte synda, och om vi spenderar våra dagar med att blanda synd och omvändelse så har vi i sanning inte omvänt oss och är förlorade.

Läs gärna min andra artikel om Seth Erlandsson gällande Andens gåvor såsom tungotal, profetior och helande som han menar gällde endast de första apostlarna och lärljungarna. Tungotal är enligt Seth endast språk som kan förstås av andra, och han är tydlig med att andra sorts tungor (som inte kan förstås) inte är bibliska.

Martin Luthers åsikter var inte alltid rumsrena – video på engelska med mycket citattext

Martin Luther har skrivit ganska många bra bibliska texter som kan glädja oss, men han hade även flera hårresande åsikter framför allt om judarna som du kan läsa om bland annat  i denna artikel. Tyvärr kan man inte säga att han hade sådana åsikter innan han blev frälst, eller i början av sin tid, utan tvärt om så blev hans ordval och reaktioner gentemot judarna värre med tiden – till och med under hans sista vecka.

Han hade heller liten förståelse för Jakobs brev, eftersom denna bok framför andra Bibliska böcker talar starkt emot Luthers idé att vi är frälsta av tro allena (utan att i egentlig mening behöva lyda någon av Guds bud även om det är eftersträvansvärt), och på det sätt han uttrycker sig låter det verkligen som hans åsikt är att vi kan bli frälsta i vår synd. ”Sin boldly” är ett av hans kända uttryck, och även i sitt hela sammanhang så blir det olyckligt. Man kanske skulle kunna hoppas på att läsning av hans citat i en större kontext skulle innebära att hans åsikter mjukades upp eller lutade åt ett annat håll, men tyvärr visar det sig att det inte låter sig göras. Däremot så talar han emot sig själv på andra ställen vilket skulle kunna få det att låta som att han ansåg att synd separerar oss från Gud trots allt. Detta gäller framför allt hans åsikter om människans fria vilja, som han emellanåt säger inte alls är fri utan helt kopplad till Guds vilja. Även John Kalvin talade emot sig själv, men för det mesta var Kalvins åsikter att Gud förutbestämt precis ALLT, inklusive Satans fall och all synd.

30 min. film

Martin Luther hade en del om bakfoten

FearTorbjörn Edebol skrev i tidningen Dagen en artikel om en förhoppning att låta det kommande 500-årsmminnet av reformationen bli en bibelrenässans i Luthers efterföljd, men jag delar inte  hans uppfattning om Martin Luther även om Luther skrivit en del upplyftande saker. Det är inte bara Luthers förskräckliga och hårrresande generaliseringar om judarna som jag tänker på – och som tyvärr utnyttjades av andra för att motivera rättigheten att konfiskera judarnas ägodelar och förfölja dem – utan jag tänker på framför allt tre obibliska läror som influerat Norden och stora delar av världen.

1) Den gnostiska idén att människan ärvt Adams synd

Utan något känt undantag så lärde ingen av de gamla kyrkofäderna ut något sådant de första 300-400 åren e Kr, och det var inte förrän Augustinus (en före detta gnostiker) trädde fram på scenen som denna idé infördes till kyrkan. John Kalvin (1509-1564) och Martin Luther (1483–1546) anammade Augustinus (354–430) nya läror och spred dem sedan vidare, och idag är det de som motsätter sig arvsynden som anses vara villolärare trots att det var precis tvärt om de första 300+ åren. Men även om vi ska försöka intala oss själva att samtliga kyrkofäder hade fel så är förstås det viktiga vad BIBELN säger, och den säger ingenstans att vi är födda i synd. Inte ens i Romarbrevet 5 där det tydligt står att DÖDEN (inte synden) kommit över alla människor av anledningen att vi syndat. Inte för att vi ärvt Adams synd. Vi dör däremot fysiskt pga Adam eftersom vi inte kan nå livets träd pga honom. Den makabra läran att vi alla är födda i synd har resulterat i barndopstraditionen (för att hindra bebisar att gå själsligt förlorade om de skulle råka dö innan dopet) men sanningen är att bebisar inte ens har kapacitet att synda och de är totalt oskyldiga. Synda är någonting man gör och ingenting man kan ärva.

2) Det saliga bytet

Det verkar som denna obibliska idé och begreppet i sig självt faktiskt härrör sig till Martin Luther, även om sådana tankegångar fanns innan hos Anselm av Canterbury (som introducerade försoningsläran) och Augustinus. Bibeln lär att när vi omvänder oss från våra synder så TAS DE BORT. De raderas helt enkelt, och de överförs inte först på Jesus. Bildligt talat kan man säga att Jesus ”tagit våra synder på sig” på korset, men på så sätt att han bildligt talat tar dem ”på sina axlar”. Ingenstans i Bibeln står det att JESUS rättfärdighet är insprutad/överförd till oss. Jesus är vår rättfärdighet på det sättet att han levt ett syndfritt liv för vår skull och för att han möjliggjort rening i hans blod på villkor att vi omvänder oss. Sedan är det tänkt att VI (inte Jesus) ska leva rättfärdigt, och om vi syndar igen är vi smutsiga igen och INTE rättfärdiga. Tro det eller ej, men Bibeln lär att den som GÖR rätt är rättfärdig. Inte den som fått en injektion av Jesus rättfärdighet.

3) Läran att vi är frälsta av tro allena när Bibeln tydligt säger att vi INTE är frälsta av tro allena (Jak. 2:24)

Luther var osäker på om Jakobsbrevet verkligen var kanoniskt och uttryckte t o m att den borde raderas ur Bibeln (Luther’s Works, 54, 424-425). Han tyckte inte alls om Jakobs påstående att vi INTE är frälsta av tro allena. Men Jakob var tydlig med att tro utan gärningar är död och Paulus argumenterade inte emot honom. Paulus försökte däremot få judarna att förstå att de inte är frälsta för att de omskär sig eller lyder andra ceremoniella lagar. Efter Jesu död är det inte tänkt att vi ska lyda de 613 lagarna från Moses, men däremot ska vi lyda Anden som leder oss bort från synd. Synd är att bryta kärleksbudet vilket summerar tio Guds bud. Vidare riskerar vi att huggas av vinträdet pga brist på frukt (Joh. 15).

Ovan läror har tyvärr nästlat sig in i våra kyrkor och fått oss att tro att vi faktiskt inte kan sluta synda och det finns t o m människor som tror att vi syndar ständigt i tanke, ord och gärningar. Vad är det för vits med att omvända sig om det inte kan gå ens en dag utan att vi syndar igen? Om tanken är att vi är frälsta trots att vi syndar, bara vi tror på Gud (tro allena) så är väl detta att hålla med det Satan lärde ut i Eden när han hävdade att synd INTE leder till döden?

1 Mosebok 3:4 Då sade ormen till kvinnan: ”NI SKALL VISST INTE DÖ!

En sådan enkel lögn som det borde vara lätt att avslöja och slå hål på, men ändå smyger vi in sådana tankegångar i kyrkan utan att vi kanske ens är medvetna om det: Vi lär ju varandra att vi är födda med en syndfull natur som tvingar oss att synda vare sig vi vill eller ej, vilket innebär att vi faktiskt har bra ursäkter för vår synd och vilket vidare riskerar att locka till mer synd. För vad kan hända? Jesus har ju dessutom tagit våra synder på sig och vi har fått HANS rättfärdighet, och då kan inte ens Gud se våra synder pga Jesu blod som är som ett filter framför hans ögon. Vi har alltså ha råd med att leva orättfärdigt eftersom vi är rättfärdiga i position även om vi inte är det i handling. Vidare är vi ju frälsta av tro ALLENA, så det här med synd och frukt inverkar inte på våra själar. Bara vi tror på Gud…

Läs gärna mer detaljer om dessa ämnen på min blogg, och läs gärna detta blogginlägg om Martin Luther.

Luther lade till ordet ”allena” så att det blev frälst av ”tro allena”

Martin Luther (1483-1546)

Det finns många artiklar om Luther där han prisas, så det känns inte som det behövs ännu en sådan artikel. Den här bloggartikeln handlar därför om Luthers mindre bra sidor.

Frälst av tro allena? Luther lärde att frälsning inte följer av goda gärningar utan är en fri gåva av Gud som endast åtnjutes av nåd genom tro på Jesus som har sonat våra synder. Det problem som var viktigast för Luther var frågan om rättfärdigande, det vill säga att människan genom tro allena betraktades som rättfärdig av Gud, genom Guds nåd. Han drog det till sin spets genom att hävda att rättfärdigheten inte bara härstammar från Kristus, utan rentav är Kristus, inympad i människan genom tron på Jesus som Messias. Detta är anledningen till att tron allena saliggör, och får människan att följa lagen. Tron är det som frambringar den Helige Ande, tack vare Kristi gärningar, skrev Luther. Enligt Luther var tron en gåva från Gud. ”Därmed är det klargjort att det är tron, och tron alena, som frälser oss … Inget i denna artikel kan ges upp eller förändras, om så himlen och jorden och allt annat går under ”

Problemet är bara att BIBELN inte lär ut ”tro allena”.  Luther skräddarsydde sin översättning av Bibeln 1522 enligt sin egen lära. När han fick kritik för att han lade till ordet ”allena” efter ”tro” i Romarbrevet 3:28, svarade han: ”Det är mitt testamente och min översättning, och den ska fortsätta att vara min.”Resultatet blev en evangelikal Bibel, som anpassats för den framväxande lutherska kyrkan. Luther hade bekymmer gällande Jakobsbrevet som talar alltför mycket om kravet på gärningar ihop med tron. Om tron är en gåva så kan det inte stämma det som Bibeln säger att tron kommer av att höra Guds ord. Att vår rättfärdighet egentligen är Jesus egen läggning (rättfärdighet) inympad i oss är HELT FEL och inte vad Bibeln ger stöd för.  Jesus är vår rättfärdighet på så sätt att han levt ett prickfritt liv för vår skull, och att vi genom hans död kan få förlåtelse för våra begångna synder via omvändelse. INTE att det skett någon form av transfusion av hans rättfärdighet till oss.

I ”Vederläggning av Latomus argument” argumenterade Luther för att varenda god gärning som utförs i syfte att vinna Guds gunst är synd!  Alla människor är syndare av naturen, förklarade han, och endast Guds nåd, som inte kan förtjänas, kan göra dem rättfärdiga. Den 1 augusti 1521 skrev Luther till Melanchthon på samma tema: ”Var en syndare, och låt dina synder vara starka, men låt din tro på Kristus vara starkare, och gläds i Kristus, som besegrar synden, döden och världen. Vi kommer att begå synder medan vi är här, för i detta liv bor ingen rättvisa.” Det stämmer dock inte alls att människan är syndare av naturen, och självfallet har Gud inga problem med att vi strävar efter att göra goda gärningar. Bibeln lär att tro utan gärningar är DÖD och att grenar kan huggas av vinträdet pga brist på frukt, så självfallet vill vi leva lydiga Gud eftersom våra SJÄLAR hänger på det. Vi är inte frälsta av tro allena och inte heller av gärningar allena. Att Luther menar att vi är syndare av naturen och kommer att synda ända tills vi dör, är helt emot det Bibeln lär, och detta är ingenting annat än en gnostisk lära. I Bibeln är det Satan som lär att synd inte leder till en själslig död. I Luthers ögon är synd alltså helt normalt i en kristens liv. Men inte heller Luther var konsekvent med sin egen lära. Ibland gick inte Luthers  reformer upp mot hans tidigare proklamationer. Till exempel underströk skriften Unterricht der Visitatoren an die Pfarrherren in Sachsen 1528, författad av Melanchthon med Luthers godkännande, botgöringens roll i syndernas förlåtelse, trots Luthers ståndpunkt att tron allena garanterar rättfärdighet. Vi har även sett ibland att dopet också har en central roll i frälsningen, enligt Luther. Reformatorn Johannes Agricola från Eislebenprotesterade mot denna kompromiss, och Luther fördömde honom för att han lärde att tron är åtskild från gärningarna. Unterricht är ett problematiskt dokument för dem som söker en konsekvent evolution i Luthers tankar och prakt.

Nattvarden. Luther hävdade att Jesus verkligen var närvarande, i kött och blod, i nattvarden som han kallade det förenande sakramentet, medan hans motståndare ansåg att Gud endast var symboliskt eller andligen närvarande

Filip den ädelmodige, lantgreve av Hessen-Kassel, ville gifta sig med en av sin hustrus hovdamer, och bad om Luthers, Melanchtons ochBucers godkännande i december 1539. Han hänvisade till patriarkernas polygami. Teologerna var inte beredda att ta ett generellt beslut, utan rådde motvilligt honom att gifta sig i hemlighet och hålla tyst om saken.[162] Den 4 mars 1540 gifte han med Margareta von der Saale, med Melanchthon och Bucer bland vittnena. Filip lyckades dock inte hålla äktenskapet hemligt och han hotade med att offentliggöra Luthers råd. Luther rådde honom att berätta en ”stark lögn” (stark zu lugen) och fullständigt förneka äktenskapet, vilket Filip gjorde under den följande tvisten. Kyrkohistorikern Martin Brecht menar att ge Filip dessa råd var ett av de värsta misstag Luther gjort, och historien håller Luther ansvarig för detta, förutom lantgreven själv som var direkt ansvarig.[164] Brecht menar att Luthers misstag var inte att ge privata råd som präst, utan att han missbedömde de politiska konsekvenserna.Händelserna skadade bestående Luthers rykte.

Luther och hans antisemitism. I skrifter om de judiska folken framför Luther att judars hem ska förstöras, deras synagogor brännas, pengar konfiskeras och frihet beskäras. Hans åsikter utnyttjades i nazisternaspropaganda mellan åren 1933 och 1945. Som ett resultat av detta och av hans revolutionära teologiska synpunkter är Luther ännu kontroversiell. År 1523 uppmanade Luther till godhet mot judarna i skriften Att Jesus Kristus föddes som jude, men endast i syfte att försöka omvända dem till kristendomen. När hans ansträngningar att omvända dem misslyckades, blev han alltmer bitter gentemot dem.

Luthers andra större verk om judarna var hans 60 000 ord långa avhandling Von den Juden und ihren Lügen (Om judarna och deras lögner), och Vom Schem Hamphoras und vom Geschlecht Christi, som båda publicerades 1543, tre år före hans död. Luther menade att judarna inte längre var det utvalda folket utan ”djävulens folk”: han hänvisade till dem med ett våldsamt och vidrigt språk. Luther propagerade för att sätta synagogor i brand, förstöra judiska böneböcker, förbjuda rabbiner att predika, att beslagta judars egendomar och pengar samt slå sönder deras hem, så att dessa ”giftiga maskar” skulle tvingas att arbeta eller utvisas för gott. Enligt Robert Michaels tolkning, innebar Luthers ord ”Vi begår fel genom att inte slakta dem” att Luther sanktionerade mord.

Luther propagerade mot judarna i Sachsen, Brandenburg och Schlesien. Josel av Rosheim, den judiske talesmannen, som försökte hjälpa judarna i Sachsen år 1537, gav senare skulden för deras svårigheter på ”den där prästen vars namn är Martin Luther — må hans kropp och själ bli bunden i helvetet!som skrev och gav ut många kätterska böcker där han påstod att vem som helst som gav judarna hjälp var dömd till undergång”. Josel bad staden Strasbourg att förbjuda försäljning av Luthers anti-judiska arbeten: staden vägrade inledningsvis att utfärda ett förbud, men gav efter då en luthersk präst i Hochfelden använde högmässan för att uppvigla sina församlingsmedlemmar att mörda judar. Luthers inflytande kvarstod efter hans död. Genom 1580-talet ledde upplopp till att judar fördrevs från flera tyska lutheranska delstater. Luther var sin generations mest läste författare, och han uppnådde en profets status i Tyskland. Enligt den förhärskande åsikten bland historiker bidrog hans anti-judiska retorik starkt till antisemitismens utveckling i Tyskland, och gav på 1930- och 1940-talen ett ”idealiskt stöd” åt nationalsocialisternas angrepp mot judar.

Reinhold Lewin skriver att ”vem som helst som skrev emot judarna, av vilka skäl som helst, ansåg sig ha rätt att rättfärdiga sig själv genom att jublande hänvisa till Luther.” Enligt Michael innehöll mer eller mindre varenda antijudisk bok som trycktes i Tredje riket referenser till och citat från Luther. Heinrich Himmler skrev 1940 med beundran om hans skrifter och predikningar om judarna. Staden Nürnberg skänkte en förstaupplaga av Om judarna och deras lögner till Julius Streicher, redaktör på den nazistiska tidningen Der Stürmer, på hans födelsedag 1937; tidningen beskrev det som den mest radikalt antisemitiska skrift som någonsin publicerats. Den 17 december 1941, sju regionala protestantiska kyrkors samfällighet gav gemensamt ut en policy där de anslöt sig till förslaget om att alla judar skulle tvingas bära den gula stjärnan, judestjärnan, ”då Luther efter sina bittra erfarenheter redan hade föreslagit förebyggande åtgärder mot judarna och för fördrivandet av dem från tyskt territorium.”

Luther skrev inte lika engagerat om islam som han gjort om judendomen, och han ställde aldrig några krav på att muslimer skulle omvändas. Även om Luther betraktade islam som ett djävulens verktyg, förhöll han sig likgiltig till dess utövande: Låt turken tro på vad han vill, precis som man låter påvedömet och andra falska former av kristendom fortleva. Luther motsatte sig även att Koranen skulle förbjudas, då han menade att det var bättre att genom publikation utsätta den för granskning och kritik.

Luthers död. Hans svaga fysiska hälsa ledde till ett hetare temperament och ännu skarpare uttryck i sina skrifter och kommentarer. Hans fru Katharina hördes en gång säga: ”Käre make, du är för elak” och han svarade: ”De lär mig att vara elak.”Sin sista predikan höll han i Eisleben, hans födelseplats, den 15 februari 1546, tre dagar före sin död. Den var ”genomgående ägnad mot de förhärdade judarna, som var ett akut problem att undanröja från allt tyskt territorium,” med hänvisning till Léon Poliakov. James Mackinnon skriver att den avslutades med en ”glödande uppmaning att driva judarna med pick och pack från deras tillhåll mitt ibland oss, om de inte avsa sig sitt förtal och sitt ocker och blev kristna.” Luther sa, ”vi skall praktisera kristen kärlek mot dem och be för att de ska konvertera,” men också för att de är ”våra allmänna fiender … och om de kan döda oss alla, så skulle de gladeligen göra det. Och så gör de ofta.”

Luther var inte konsekvent med att vilja döda judarna samtidigt som han gick emot våld i andra sammanhang. ”Vet ni vad djävulen tänker när han ser människor använda våld för att propagera för evangeliet? Han sitter med korsade armar bakom helvetets eldar och säger med ondskefull min och ett skrämmande flin: ”Åh, så klokt dessa galningar spelar mitt spel! Låt dem fortsätta; jag ska skörda frukterna. Jag glädjer mig åt det.” Men när han ser Ordet fara och kämpa ensamt på slagfältet, darrar han av skräck. 

Men i Wider die räuberischen und mörderischen Rotten der Bauern förklarade han evangeliernas syn på rikedom och förbannade våldet som djävulens verk och manade adeln att avliva rebellerna som galna hundar. Låt därför alla som kan slå, dräpa och knivhugga göra det, i hemlighet eller öppet, med åtanke att inget kan vara mer giftigt, skadligt eller djävulskt än en rebell —Våra bönder vill dock att andras egendomar ska bli gemensamma, men behålla sina egna själva. Vilka fina kristna! Jag tror inte att det finns en enda djävul kvar i helvetet; de har alla farit i bönderna. Deras galenskap går bortom alla gränser.

CITAT från LUTHER 

”Whoever rejects infant baptism shall be punished with death, As for the simple people, who have not preached or administered baptism, but who were seduced to permit themselves to frequent the assemblies of the heretics, if they do not wish to renounce Anabaptism, they shall be scourged, punished with perpetual exile, and even with death if they return three times to the place whence they have been expelled.” (Bennett, pp. 843-845)

”If you are a preacher of mercy, do not preach an imaginary but the true mercy. If the mercy is true, you must therefore bear the true, not an imaginary sin. God does not save those who are only imaginary sinners. Be a sinner, and let your sins be strong, but let your trust in Christ be stronger, and rejoice in Christ who is the victor over sin, death, and the world. We will commit sins while we are here, for this life is not a place where justice resides. We, however, says Peter (2. Peter 3:13) are looking forward to a new heaven and a new earth where justice will reign. It suffices that through God’s glory we have recognized the Lamb who takes away the sin of the world. No sin can separate us from Him, even if we were to kill or commit adultery thousands of times each day. Do you think such an exalted Lamb paid merely a small price with a meager sacrifice for our sins? Pray hard for you are quite a sinner.” (A Letter From Luther to Melanchthon, Letter 99, 1 August 1521).

”With regard to God, and all that bears on salvation or damnation, man has no ‘free-will’, but is a captive, prisoner and bond slave, either to the will of God, or to the will of Satan.” (‘Bondage of the Will,’ ‘Martin Luther: Selections From His Writings’, ed. by Dillenberger: Anchor Books, 1962, p. 190.)

”Therefore, necessity, not free will, is the controlling principle of our conduct. God is the author of what is evil as well as well as what is good, and, as He bestows happiness on those who merit it not, so also does He damn others who deserve not their fate.” (‘De Servo Abitrio’, 7, 113 seq., quoted by O’Hare in ‘The Facts About Luther’: TAN Books, 1987, pp. 266-267.)

”Christ committed adultery first of all with the women at the well about whom St. John tell’s us. Was not everybody about Him saying: ‘Whatever has he been doing with her?’ Secondly, with Mary Magdalen, and thirdly with the women taken in adultery whom He dismissed so lightly. Thus even, Christ who was so righteous, must have been guilty of fornication before He died.” (Trishreden, Weimer Edition, Vol. 2, Pg. 107.)

”to my mind it (the book of Apocalypse) bears upon it no marks of an apostolic or prophetic character… Everyone may form his own judgment of this book; as for myself, I feel an aversion to it, and to me this is sufficient reasoning to REJECT IT it.” (Sammtliche Werke, 63, p.169-170, ‘The Facts About Luther,’ O’Hare, TAN Books, 1987, p. 203.)

”For I testify unto every man that heareth the words of the prophecy of this book, If any man shall add unto these things, God shall add unto him the plagues that are written in this book” (Rev. 22.18). ”And if any man shall take away from the words of the book of this prophecy, God shall take away his part out of the book of life, and out of the holy city, and [from] the things which are written in this book” (Rev. 22.19).

”Be a sinner and sin boldly, but believe and rejoice in Christ even more boldly for he is victorious over sin, death, and the world. As long as we are here in this world we have to sin. This life is not a dwelling place of righteousness. No sin will separate us from the lamb, even though we commit fornication and murder a thousand times a day. Whenever the devil harasses you, seek the company of men or drink more, or joke and talk nonsense, or do some other merry thing. Sometimes we must drink more, sport, recreate ourselves, and even sin a little to spite the devil, so that we leave him no place for troubling our consciences with trifles. We are conquered if we try too conscientiously not to sin at all. So when the devil says to you: do not drink, answer him: I will drink, and right freely, just because you tell me not to. The imputation of righteousness we need very much, because we are far from perfect. As long as we have this body, sin will dwell in our flesh. Then, too, we sometimes drive away the holy spirit; we fall into sin, like Peter, David, and other holy men. Nevertheless we may always take recourse to this fact, that our sins are covered, and that God will not lay them to our charge. Sin is not held against us for Christ’s sake, your sin cannot cast you into hell. No sin can harm me.” (Martin Luther’s Saemmtliche Schriften, Letter #99, 1 aug. 1531)

”This is the highest degree of faith – to believe that He [”god”] is merciful, who saves so few and damns so many; to believe Him just, who according to His own will, makes us necessarily damnable, that He may seem, as Erasmus says, ‘to delight in the torments of the miserable, and to be an object of hatred rather than of love.'” (Bondage of the Will”. p. 30)

Martin Luther lade också till ordet ”allena”  i Rom. 3.28 så att det blir ”tro allena”, men det står inte så i originaltexten. Se också Jak. 2:24 som säger motsatsen.  (Amic. discussion, 1, 127, ‘The Facts About Luther,’ O’Hare, TAN Books, 1987, p. 201.)

We should throw the epistle of James out of this school [Wittenberg], for it doesn’t amount to much. It contains no syllable about Christ. Not once does it mention Christ, except at the beginning. I maintain that some Jew wrote it who probably heard about Christian people but never encountered any (Luther’s Works, 54, 424-425).*)

*) See more info in the end of this document.

Luthers skrift On Jews and their Lies’ Part Two” 

I shall give you my sincere advice: First, to set fire to their synagogues or schools and to bury and cover with dirt whatever will not burn, so that no man will ever again see a stone or cinder of them. This is to be done in honor of our Lord and of Christendom, so that God might see that we are Christians, and do not condone or knowingly tolerate such public lying, cursing, and blaspheming of his Son and of his Christians. For whatever we tolerated in the past unknowingly_and I myself was unaware of it_will be pardoned by God. But if we, now that we are informed, were to protect and shield such a house for the Jews, existing right before our very nose, in which they lie about, blaspheme, curse, vilify, and defame Christ and us (as was heard above), it would be the same as if we were doing all this and even worse ourselves, as we very well know.

In Deuteronomy 13:12 Moses writes that any city that is given to idolatry shall be totally destroyed by fire, and nothing of it shall be preserved. If he were alive today, he would be the first to set fire to the synagogues and houses of the Jews. For in Deuteronomy 4:2 and 12:32 he commanded very explicitly that nothing is to be added to or subtracted from his law. And Samuel says in I Samuel 15:23 that disobedience to God is idolatry. Now the Jews’ doctrine at present is nothing but the additions of the rabbis and the idolatry of disobedience, so that Moses has become entirely unknown among them (as we said before), just as the Bible became unknown under the papacy in our day. So also, for Moses’ sake, their schools cannot be tolerated; they defame him just as much as they do us. It is not necessary that they have their own free churches for such idolatry.

Second, I advise that their houses also be razed and destroyed. For they pursue in them the same aims as in their synagogues. Instead they might be lodged under a roof or in a barn, like the gypsies. This will bring home to them the fact that they are not masters in our country, as they boast, but that they are living in exile and in captivity, as they incessantly wail and lament about us before God.

Third, I advise that all their prayer books and Talmudic writings, in which such idolatry, lies, cursing, and blasphemy are taught, be taken from them.

Fourth, I advise that their rabbis be forbidden to teach henceforth on pain of loss of life and limb. For they have justly forfeited the right to such an office by holding the poor Jews captive with the saying of Moses (Deuteronomy 17:10) in which he commands them to obey their teachers on penalty of death, although Moses clearly adds: ”what they teach you in accord with the law of the Lord.” Those villains ignore that. They wantonly employ the poor people’s obedience contrary to the law of the Lord and infuse them with this poison, cursing, and blasphemy. In the same way the pope also held us captive with the declaration in Matthew 16:18, ”You are Peter,” etc., inducing us to believe all the lies and deceptions that issued from his devilish mind. He did not teach in accord with the word of God, and therefore he forfeited the right to teach.

Fifth, I advise that safe-conduct on the highways be abolished completely for the Jews. For they have no business in the countryside, since they are not lords, officials, tradesmen, or the like. Let them stay at home. I have heard it said that a rich Jew is now traveling across the country with twelve horses his ambition is to become a Kokhba devouring princes, lords, lands, and people with his usury, so that the great lords view it with jealous eyes. If you great lords and princes will not forbid such usurers the highway legally, some day a troop may gather against them, having learned from this booklet the true nature of the Jews and how one should deal with them and not protect their activities. For you, too, must not and cannot protect them unless you wish to become participants in an their abominations in the sight of God. Consider carefully what good could come from this, and prevent it.

Sixth, I advise that usury be prohibited to them, and that all cash and treasure of silver and gold be taken from them and put aside for safekeeping. The reason for such a measure is that, as said above, they have no other means of earning a livelihood than usury, and by it they have stolen and robbed from us an they possess. Such money should now be used in no other way than the following: Whenever a Jew is sincerely converted, he should be handed one hundred, two hundred, or three hundred florins, as personal circumstances may suggest. With this he could set himself up in some occupation for the support of his poor wife and children, and the maintenance of the old or feeble. For such evil gains are cursed if they are not put to use with God’s blessing in a good and worthy cause.

Seventh, I recommend putting a flail, an ax, a hoe, a spade, a distaff, or a spindle into the hands of young, strong Jews and Jewesses and letting them earn their bread in the sweat of their brow, as was imposed on the children of Adam (Gen. 3 [:19]). For it is not fitting that they should let us accursed Goyim toil in the sweat of our faces while they, the holy people, idle away their time behind the stove, feasting and farting., and on top of all, boasting blasphemously of their lordship over the Christians by means of our sweat. No, one should toss out these lazy rogues by the seat of their pants.

But if we are afraid that they might harm us or our wives, children, servants, cattle, etc., if they had to serve and work for us — for it is reasonable to assume that such noble lords of the world and venomous, bitter worms are not accustomed to working and would be very reluctant to humble themselves so deeply before the accursed Goyim — then let us emulate the common sense of other nations such as France, Spain, Bohemia, etc., compute with them how much their usury has extorted from us, divide, divide this amicably, but then eject them forever from the country. For, as we have heard, God’s anger with them is so intense that gentle mercy will only tend to make them worse and worse, while sharp mercy will reform them but little. Therefore, in any case, away with them!

In brief, dear princes and lords, those of you who have Jews under your rule: if my counsel does not please you, find better advice, so that you and we all can be rid of the unbearable, devilish burden of the Jews … Do not grant them protection, safe-conduct, or communion with us … so it is not necessary to burden ourselves also with these alien, shameful vices of the Jews …

And you, my dear gentlemen and friends who are pastors and preachers, I wish to remind very faithfully of your official duty, so that you too may warn your parishioners concerning their eternal harm, as you know how to do, namely, that they be on their guard against the Jews and avoid them so far as possible. When you lay eyes on or think of a Jew you must say to your self: Alas, that mouth which I there behold has cursed and execrated and maligned every Saturday my dear Lord Jesus Christ, who has redeemed me with his precious blood; in addition, it prayed and pleaded before God that I, my wife and children, and all Christians might be stabbed to death and perish miserably. And he himself would gladly do this if he were able, in order to appropriate our goods … If I were to eat, drink or talk with such a devilish mouth, I would eat or drink myself full of devils by the dish or cupful just as I surely make myself a cohort of all the devils that dwell in the Jews and that deride the precious blood of Christ. May God preserve me from this!

Nor dare we make ourselves partners in their devilish ranting and raving by shielding and protecting them, by giving them food, drink, and shelter, or by other neighborly acts, especially since they boast so proudly and despicably when we do help and serve them that God has ordained them as lords and us as servants. For instance, when a Christian kindles their fire for them on a Sabbath, or cooks for them in an inn whatever they want, they curse and defame and revile us for it, supposing this to be something praiseworthy, and yet they live on our wealth, which they have stolen from us. Such a desperate, thoroughly evil poisonous, and devilish lot are these Jews, who for these fourteen hundred years have been and still are our plague, our pestilence, and our misfortune.

Especially you pastors who have Jews living in your midst, persist in reminding your lords and rulers to be mindful of their office and of their obligation before God to force the Jews to work, to forbid usury, and to check their blasphemy and cursing. For if they punish thievery, robbery, murder, blasphemy, and other vices among us Christians, why should the devilish Jews be scot-free to commit their crimes among us and against us? We suffer more from them than the Italians do from the Spaniards, who plunder the host’s kitchen, cellar, chest, and purse, and, in addition, curse him and threaten him with death. Thus the Jews, our guests, also treat us; for we are their hosts. They rob and fleece us and hang about our necks, these lazy weaklings and indolent bellies; they swill and feast, enjoy good times in our homes …

But if the authorities are reluctant to use force and restrain the Jews’ devilish wantonness, the latter should, as we said, be expelled from the country … much more leave our Lord the Messiah, our faith, and our church undefiled and uncontaminated with their devilish tyranny and malice. Any privileges that they may plead shall not help them; for no one can grant privileges for practicing such abominations. These cancel and abrogate all privileges.

If you pastors and preachers have followed my example and have faithfully issued such warnings, but neither prince nor subject will do anything about it, let us follow the advice of Christ (Matthew 10:14) and shake the dust from our shoes, and say, ”We are innocent of your blood.” For I observe and have often experienced how indulgent the perverted world is when it should be strict, and, conversely, how harsh it is when it should be merciful. Such was the case with King Ahab, as we find recorded in I Kings 20. That is the way the prince of this world reigns. I suppose that the princes will now wish to show mercy to the Jews, the bloodthirsty foes of our Christian and human name, in order to earn heaven thereby. But that the Jews enmesh us, harass us, torment and distress us poor Christians in every way with the above mentioned devilish and detestable deeds, this they want us to tolerate, and this is a good Christian deed, especially if there is any money involved (which they have filched and stolen from us).

What are we poor preachers to do meanwhile? In the first place, we will believe that our Lord Jesus Christ is truthful when he declares of the Jews who did not accept but crucified him, ”You are a brood of vipers and children of the devil [cf. Matt. 12:34]. This is a judgment in which his forerunner John the Baptist concurred, although these people were his kin. Now our authorities and all such merciful saints as wish the Jews well will at least have to let us believe our Lord Jesus Christ, who, I am sure, has a more intimate knowledge of all hearts than do those compassionate saints. He knows that these Jews are a brood of vipers and children of the devil, that is, people who will accord us the same benefits as does their father, the devil, and by now we Christians should have learned from Scripture as well as experience just how much he wishes us well.

I have read and heard many stories about the Jews which agree with this judgment of Christ, namely, how they have poisoned wells, made assassinations, kidnaped children, as related before … However, it all coincides with the judgment of Christ which declares that they are venomous, bitter, vindictive, tricky serpents, assassins, and children of the devil who sting and work harm stealthily wherever they cannot do it openly … That is what I had in mind when I said earlier that, next to the devil, a Christian has no more bitter and galling foe than a Jew. There is no other to whom we accord as many benefactions and from whom we suffer as much as we do from these base children of the devil, this brood of vipers.

Now let me commend these Jews sincerely to whoever feels the desire to shelter and feed them, to honor them, to be fleeced, robbed, plundered, defamed, vilified, and cursed by them, and to suffer every evil at their hands — these venomous serpents and devil’s children, who are the most vehement enemies of Christ our Lord and of us all. And if that is not enough, let him stuff them into his mouth, or crawl into their behind and worship this holy object. Then let him boast of his mercy, then let him boast that he has strengthened the devil and his brood for further blaspheming our dear Lord and the precious blood with which we Christians are redeemed. Then he will be a perfect Christian, filled with works of mercy for which Christ will reward him on the day of judgment, together with the Jews in the eternal fire of hell!

On Jews and their Lies’ Part Three

But what will happen even if we do burn down the Jews’ synagogues and forbid them publicly to praise God, to pray, to teach, to utter God’s name? They will still keep doing it in secret … They must be driven from our country … Indeed, if they had the power to do to us what we are able to do to them, not one of us would live for an hour. But since they lack the power to do this publicly, they remain our daily murderers and bloodthirsty foes in their hearts. Their prayers and curses furnish evidence of that, as do the many stories which relate their torturing of children and all sorts of crimes for which they have often been burned at the stake or banished … everyone would gladly be rid of them … For Christ does not lie or deceive us when he adjudges them to be serpents and children of the devil

(En del av informationen från wikipedia)

*) Luther’s controversial writing concerning the Epistle of James and the Revelation can be found in Volume 35 of Luther’s Works, American Edition, pages 395-397 and 399-400.
An excerpt from his ”Preface to the Epistles of St. James and St. Jude” — ”…I praise [the Epistle of James] and consider it a good book, because it sets up no doctrines of men but vigorously promulgates the law of God…. However, …I do not regard it as the writing of an apostle, and my reasons follow.
”In the first place it is flatly against St. Paul and all the rest of Scripture in ascribing justification to works [2:24]….
”In the second place its purpose is to teach Christians, but in all this long teaching it does not once mention the Passion, the resurrection, or the Spirit of Christ….
”In a word, he wanted to guard against those who relied on faith without works, but was unequal to the task. He tries to accomplish by harping on the law what the apostles accomplish by stimulating people to love. Therefore I cannot include him among the chief books, though I would not thereby prevent anyone from including or extolling him as he pleases, for there are otherwise many good sayings in him,”
Lutherans generally do not agree with Luther’s devaluation of this epistle.
An excerpt from Luther’s earlier preface to Revelation: ”About this book of the Revelation of St. John, I leave everyone free to hold his own opinions. I would not have anyone bound to my opinion or judgment. I say what I feel. I miss more than one thing in this book, and it makes me consider it to be neither apostolic nor prophetic.
”First and foremost, the apostles do not deal with visions, but prophesy in clear and plain words, as do Peter and Paul, and Christ in the gospel…. I can in no way detect that the Holy Spirit produced it….”
In 1530, Luther revised the Preface, but had not really changed his view regarding Revelation:
”…Some of the ancient fathers held that it was not the work of St. John, the Apostle…. For our part, we still share this doubt. By that, however, no one should be prevented from reading this as the work of St. John the apostle, or of whomever else he chooses….”
Lutherans generally do not agree with Luther’s devaluation of the book of Revelation.
When Luther wrestled with the question of whether these books belong in the canon of scripture, he was not questioning the inspiration or the authority of god’s word. The question for him was what is properly part of God’s Word. As with other questions of faith and doctrine, Luther is never the final authority.

Augustinus och kyrkofädernas åsikter om Fri Vilja

De första ca 300 åren efter Jesu död

Den tidigaste kristna menade att det INTE var så att människor valde att göra det onda för att deras natur var ond/syndig, medan andra människor väljer det goda för att deras natur är god, för alla människor är av samma natur. Alla har fri vilja och kan välja mellan gott och ont. Gnostikerna satte sig emot detta och skrev till och med sina egna skrifter kända som De gnostiska skrifterna, där de använde kända namn som Maria, Thomas etc för att försöka ge stöd åt sina läror. Många av gnostikernas läror lyckades inte få fotfäste men vad gäller människans natur, fri vilja och syndens natur har falska läror tyvärr blivit accepterade och fortsätter att läras ut i våra kyrkor.

Gällande ”Fri vilja” erkände John Kalvin om kyrkofädernas lära ”As to the Fathers, (if their authority weighs with us,) they have the term constantly in their mouths”. Han sade ”The Greek fathers above others have taught the power of the human will” och ”they have not been ashamed to make use of a much more arrogant expression calling man ‘free agent’ or ‘self-manager’ just as if man had a power to govern himself”. Han sade också ”The Latin fathers have always retained the word ‘free will’ as if man stood yet upright”.

Om urkyrkan var så enad i flera hundra år gällande den här läran, när skedde splittringen och vem orsakade den? Svaret är ganska uppenbart när vi ser till historien. Det var inte förrän på 400-talet som gnostiska och manikeiska influenser började infiltrera kyrkan och förgiftade den med sina läror. Augustinus anslöt sig till Kyrkan och blev biskop. Han började sedan att motarbeta det som Kyrkan alltid lärt ut om fri vilja och människans natur, och lärde ut den gnostiska synen.

John Gibb och William Montgomery sade ”For nearly nine years Augustine was a Manichaean Auditor. At first he was a zealous partisan who contended publicly for his new faith, and did not hesitate to ridicule the doctrines of the Church and especially the Old Testament Scriptures”.

Märkligt nog så lärde Augustinus ut Fri vilja när han först anslöt sig till Kyrkan och debatterade mot manikeerna. Han sade ”We [Christians] assert the liberty of the will, whereby our actions are rendered either moral or immoral, and keep it free from every bond of necessity, on account of the righteous judgment of God”. Samt: ”The religious mind confesses and maintains that we do by our free will whatsoever we know and feel to be done by us only because we will it”. Och han sade ”we sin voluntarily and not by necessity”. Men när han sedan började debattera med pelagianer så gick Augustinus tyvärr tillbaka till läran om totalt fördärv som manikéerna lärde. Beausobre märkte också denna förändring och att Augustinus försvarade Fri vilja ”so long as he had to do with the Manichaeans. But when he came to dispute with the Pelagians, he changed his system. Then he denied that kind of freedom which before he had defended; and, so far as I am able to judge, his sentiments no longer differed from theirs [the Manichaeans] concerning the servitude of the will. He ascribed the servitude to the corruption which original sin brought into our nature; whereas the Manichaeans ascribed it to an evil quality, eternally inherit in matter.”

Synd var nu inte längre ett etiskt problem där människan själv hanterar sina val, utan ett metafysiskt problem där människan syndar av ren nödvändighet. De som kritiserade Augustinus för att lära ut Manekeism i stället för den sunda läran blev snart förföljda och fördömda som irrlärare när Augustinianism ernått Kyrklig auktoritet. De biskopar inom kyrkan som fortsatte att lära ut vad urkyrkan alltid lärt ut om Fri vilja och synd av val i stället för nödvändighet blev då bortdragna från sina talarstolar, fick sina ägodelar konfiskerade, och blev exkommunicerade av både kyrka och stat. Liksom Kalvinismen som kom efteråt, så använde Augustinianism politiska och statliga makter för att tysta alla former av opposition så att de nya lärorna kunde spridas som en farsot utan motstånd.

Det finns stora likheter men också några skillnader mellan Augustinianism och Gnostisism. Medan gnostikerna menade att människan natur var syndfull och fördärvad och att hon inte hade fri vilja eftersom hon var skapad av en underlägsen gud, så höll Augustinus med om att människans natur var syndfull och fördärvad och att hon inte hade fri vilja men han menade att det var Gud som gjorde det så pga Adams synd. Medan gnostikerna menade att köttet var syndfullt och att Jesus därför inte var kommen i köttet så trodde Augustinus att köttets lust var syndigt och att denna synd var ärftlig eller överförd från förälder till barn genom fysisk intimitet, och att Jesus undvek denna ärftliga åkomma genom att bli född av en jungfru. Därför höll Augustinus med gnostikerna i princip. Så Augustinianism är modifierad Manikeism eller semi-gnostisim.

De stora grundarna till den moderna kristna teologin har varit Augustinus, Luther och Kalvin. Augustinus var influerad av Manikeism och Luther och Kalvin var influerade av Augustinianskt tankesätt. Därför är det inget konstigt att Augustinus nekade till Fri vilja som Manikéerna gjorde, och Luther och Kalvin nekade till Fri vilja som Augustinus gjorde. Luther var t o m en Augustiniansk munk, och systemet med munkar och nunnor är influerat av idén att fysisk intimitet är syndigt. Luther refererade till Augustinus tretton gånger i sin bok ”The Bondage of the Will” och 24 gånger i ”Works of Martin Luther”. John Kalvin refererade till Augustinus tvåhundrasextiofem gånger i ”Institutes on Christian Religion”Luther försvarade sin position mot Fri vilja genom att säga ”Augustinus är helt och hållet på min sida”. Kalvin sade ”Let us now hear Augustine in his own words, lest Calvin be charged with being opposed to all antiquity”. Men Kalvin var förstås avvikande mot alla de äldre kyrkofäderna före Augustinus.

John Kalvin sade ”all ancient theologians, with the exception of Augustine, are so confused, vacillating, and contradictory on this subject, that no certainty can be obtained from their writings”. Kalvin trodde att män som Klement av Rom, Ignatius, som personligen kände apostlarna inte förstod apostlarnas epistlar medan Augustinus, som inte kände apostlarna, uppenbarligen gjorde det. Kalvin erkände: ”It may, perhaps, seem that I have greatly prejudiced my own view by confessing that all of the ecclesiastical writers, with the exception of Augustine, have spoken too ambiguously or inconsistently on this subject, that no certainty is attainable from their writings”.

Reformatorerna ämnade styra tillbaka Kyrkan till den tidiga kristendomen, men kom inte längre tillbaka än till Augustinus som ju lärde irrläror. De borde ha gått tillbaka mycket längre i tiden. Encyclopedia of Religion and Ethics säger ”it is Augustine who gave us the Reformation. For the Reformation, inwardly considered, was just the ultimate triumph of Augustine’s doctrine the Reformation came, seeing that it was, on its theological side, a revival of Augustinianism”.

Gnostisism, Augustinianism, Lutheranism och Kalvinism har mycket gemensamt som vi kunnat läsa här. Det är på sätt och vis samma gamla gnostisism i nytt format. Andra läror bygger på dessa gnostiska tänkesätt, såsom ”easy believism”, predestinationsläran, nödvändighet av andligt uppväckande, ovillkorlig försäkran om evigt liv, etc. Men ingen gnostisk idé har fått en sådan spridning och acceptans bland kyrkor världen över såsom idén att människan är född med en syndfull natur.

Augustinus: ”As nothing else is done for children in baptism but their being incorporated into the church, that is, connected with the body and members of Christ, it follows, that when this is not done for them, they belong to perdition.” 

Det finns en uppsjö av citat från de gamla kyrkofäderna vad gäller stöd till att människan har en fri vilja

De exempel som finns här borde räcka för att visa att Fri vilja – och inte att människan syndar av nödvändighet pga sin natur – var den universella synen i den tidigaste kristenheten.

KLEMENT

Vi kan läsa i Fil 4:3 att Paulus refererar till ”mina medarbetare” i att sprida evangelium, och han namnger Klement vars namn ”är skriven i Livets Bok”. Historieböckerna namnger denna man såsom Klement av Rom.

”It is therefore in the power of every one, since man has been made possessed of free-will, whether he shall hear us to life, or the demons to destruction.”

 Klement sade att Fri vilja gavs för att ”he who is good by his own choice is really good; but he who is made good by another under necessity is not really good, because he is not what he is by his own choice”. Klement menade också att skälet till att syndare är orsaken till Guds straff för deras olydnad är att en syndare har en möjlighet att lyda Gud. Han sade ”For no other reason does God punish the sinner either in the present or in the future world, except because He knows that the sinner was able to conquer but neglected to gain the victory”.

Skälet för att en syndare är straffbar för sin synd är alltså för att en syndare har en möjlighet att INTE synda. Han säger att en syndare är straffad, inte pga brist på kapacitet utan för oaktsamhet.

IGNATIUS 

Ignatius var en lärljunge till aposteln Johannes och dog martyrdöden i Colosseum i Rom genom att bli uppäten av lejon. Han lärde att människan är syndare av val och inte av naturen.

”If anyone is truly religious, he is a man of God; but if he is irreligious, he is a man of the devil, made such, not by nature, but by his own choice.”  (The Epistle of Ignatius to the Magnesians chap 5 (Long Version)

”There is set before us life upon our observance [of God’s precepts], but death as the result of disobedience, and every one, according to the choice he makes, shall go to his own place, let us flee from death, and make choice of life.” (The Epistle of Ignatius to the Magnesians chap 5, Long Version)

IRENAEUS 

Aposteln Johannes hade även en apostel som heter Polycarpos. Polycarpos var biskop i Smyrna när Uppenbarelseboken skrevs. Kyrkan i Smyrna var en av de kyrkor i Uppenbarelseboken som Jesus inte hade någon kritik till (Upp. 2:8-11). Polycarpos var en personlig vän med Ignatius och även han dog martyrdöden i Colosseum liksom Ignatius. Polycarpos hade en trogen lärljunge som heter Irenaeus. Han vederlade gnostikerna genom att säga:

”Men are possessed with free will, and endowed with the faculty of making a choice. It is not true, therefore, that some are by nature good, and others bad.” (Against Heresies, Book IV, Chapter XXXVII)

”Man is endowed with the faculty of distinguishing good and evil; so that, without compulsion, he has the power, by his own will and choice, to perform God’s commandments.” (Against Heresies, Book IV, Chapter XXXIX)

”Man is possessed of free will from the beginning, and God is possessed of free will (in whom likeness man was created)”. Irenaeus (A Dictionary of Early Christian Beliefs by David Bercot, p. 287, Published by Hendrickson Publishers)

”This expression, ‘How often would I have gathered thy children together, and thou wouldst not,’ set forth the ancient law of human liberty, because God made man a free agent from the beginning, possessing his own soul to obey the behests of God voluntarily, and not by compulsion of God.” (The Ante-Nicene Fathers, Volume One, Published by BRCCD, p. 1117)

”Forasmuch as all men are of the same nature, having power to hold and to do that which is good, and having power again to lose it, and not to do what is right; before men of sense, (and how much more before God!) some are justly accused, and receive condign punishment, because they refuse what is just and right”. Och ”Those who do not do it [good] will receive the just judgment of God, because they had not worked good when they had it in their power to do so. But if some had been made by nature bad, and others good, these latter would not be deserving of praise for being good, for they were created that way, nor would the former be reprehensible, for that is how they were made. However, all men are of the same nature. They are all able to hold fast and to go what is good. On the other hand, they have the power to cast good from them and not to do it”.

 JUSTIN MARTYREN

Justin Martyren var en evangelist och arbetade intensivt för Herren tills han också dog martyrdöden i Rom.

”We have learned from the prophets, and we hold it to be true, that punishment, chastisement, and rewards are rendered according to the merit of each man’s actions. Otherwise, if all things happen by fate, then nothing is our own power. For if it is predestined that one man be good and another man evil, then the first is not deserving of praise and the other to be blamed. Unless humans have the power of avoiding evil and choosing good by free choice, they are not accountable for their actions ‘whatever they may be’ for neither would a man be worthy of praise if he did not himself choose the good, but was merely created for that end. Likewise, if a man were created evil, he would not deserve punishment, since he was not evil of himself, being unable to do anything else than what he was made for.” Justin Martyr (First Apology Chap. 43)

 TERTULLIANUS

Tertullianus var en annan kyrkoledare och apologist och är känd för sin textskrivarproduktivitet.

”No reward can be justly bestowed, no punishment can be justly inflicted, upon him who is good or bad by necessity, and not by his own choice.”  Tertullian (Doctrine of the Will by Asa Mahan, p. 61, Published by Truth in Heart)

METODIUS

Metodius var en kristen martyr som levde nära slutet av trehundratalet.

 ”Those [pagans] who decide that man does not have free will, but say that he is governed by the unavoidable necessities of fate, are guilty of impiety toward God Himself, making Him out to be the cause and author of human evils.” Methodius (The Banquet of the Ten Virgins discourse 8, chap. 16)

”The Divine Being is not by nature implicated in evils. Therefore our birth is not the cause of these things”. Methodius (The Ante-Nicene Fathers, Volume Six, Published by BRCCD, p. 696)

”possessing free will, and not by nature evil” Methodius (The Ante-Nicene Fathers, Volume Six, Published by BRCCD, p 698)

”There is nothing evil by nature, but it is by use that evil things become such. So I say, says he, that man was made with free-will, not as if there were already evil in existence, which he had the power of choosing if he wished, but on account of his capacity of obeying or disobeying God. For this was the meaning of the gift of free will? and this alone is evil, namely, disobedience”. Methodius (The Ante-Nicene Fathers, Volume Six, Published by BRCCD, p. 746)

”God did not make evil, nor is He at all in any way the author of evil; but whatever failed to keep the law, which He in all justice ordained, after being made by Him with the faculty of free-will, for the purpose of guarding and keeping it, is called evil. Now it is the gravest fault to disobey God, by overstepping the bounds of that righteousness which is consistent with free-will”. Methodius (The Ante-Nicene Fathers, Volume Six, Published by BRCCD, p. 750)

EUSEBIUSIUS

Eusebiusius var en biskop och anses vara ”Kyrkohistoriens Fader” pga sina många texter om densamma. Han skrev: ”On the Life of Pamphilus”, ”Chronicle of Universal History”, och ”On the Martyrs”.

”The Creator of all things has impressed a natural law upon the soul of every man, as an assistant and ally in his conduct, pointing out to him the right way by this law; but, by the free liberty with which he is endowed, making the choice of what is best worthy of praise and acceptance, because he has acted rightly, not by force, but from his own free-will, when he had it in his power to act otherwise, As, again, making him who chooses what is worst, deserving of blame and punishment, as having by his own motion neglected the natural law, and becoming the origin and fountain of wickedness, and misusing himself, not from any extraneous necessity, but from free will and judgment. The fault is in him who chooses, not in God. For God is has not made nature or the substance of the soul bad; for he who is good can make nothing but what is good. Everything is good which is according to nature. Every rational soul has naturally a good free-will, formed for the choice of what is good. But when a man acts wrongly, nature is not to be blamed; for what is wrong, takes place not according to nature, but contrary to nature, it being the work of choice, and not of nature!” Eusebius (The Christian Examiner, Volume One, Published by James Miller, 1824 Edition, p. 66)

”The devil in his oracles hangs all things upon fate, and taking away that which is in our power, and arises from self-motion of free will? brings this also into bondage to necessity” Eusebius (The Cause of God and Truth by John Gill, 1838 Edition, p. 502)

Episcopius

“What is plainer than that the ancient divines, for three hundred years after Christ, those at least who flourished before St. Augustine, maintained the liberty of our will, or an indifference to two contrary things, free from all internal and external necessity!” Episcopius (An Equal Check to Pharisaism and Antinomianism by John Fletcher, Volume Two, p. 209, Published by Carlton & Porter)

Pelagius, som är historiskt känd för att ha lärt ut fri vilja under samma tid som Augustinus levde, var i harmoni med urkyrkan med sin åsikt.

”In all there is free-will equally by nature”. 

Origen

”The Scriptures emphasize the freedom of the will. They condemn those who sin, and approve those who do right. We are responsible for being bad and worthy of being cast outside. For it is not the nature in us that is the cause of the evil; rather, it is the voluntary choice that works evil”. Han sade också ”the heretics introduce the doctrine of different natures”. Origen (A Dictionary of Early Christian Beliefs by David Bercot, p. 289, Published by Hendrickson Publishers)

“the heretics introduce the doctrine of different natures.” Origen (A Dictionary of Early Christian Beliefs by David Bercot, p. 291, Published by Hendrickson Publishers)

Augustinus bön till Maria:

”Blessed Virgin Mary, who can worthily repay you with praise and thanksgiving for having rescued a fallen world by your generous consent? What songs of praise can our weak human nature offer in your honor, since it was through you that it has found the way to salvation? Accept then such poor thanks as we have to offer, unequal though they be to your merits. Receive our gratitude and obtain by your prayers the pardon of our sins. Take our prayers into the sanctuary of heaven and enable them to bring about our peace with God. May the sins we penitently bring before Almighty God through you be pardoned. May what we beg with confidence be granted through you. Take our offerings and grant our request; obtain pardon for what we fear, for you are the only hope of sinners. We hope to obtain the forgiveness of our sins through you. Blessed Lady, in you is our hope of reward. Holy Mary, help the miserable, strengthen the discouraged, comfort the sorrowful, pray for your people, plead for the clergy, intercede for all women consecrated to God. May all who venerate you, feel now your help and protection. Be ready to help us when we pray, and bring back to us the answers to our prayers. Make it your continual care to pray for the People of God, for you were blessed by God and were made worthy to bear the Redeemer of the world, Who lives and reigns forever.” (Saint Augustine year 430 Dictionary of Mary Catholic Book Publishing Co.: New Jersey, 1997, 1985, p. 531.)

(Denna artikel är till vissa delar översatt från en artikel av Jesse Morell, från boken ”The Natural Ability of Man: A Study On Free Will & Human Nature”. Där kan man läsa fotnoter till citaten jag nämnde ovan, och du kan även läsa artikeln och fotnoter i länken: http://openairoutreach.wordpress.com/2011/04/04/did-augustine-corrupt-the-church-with-gnostic-doctrine/)

Augustine, the former gnostic, and his many heretical views

Augustine, a former gnostic, lived between 354 and 430 AD, and introduced the following heretical views into church and made them popular

1. Absolute predestination (God decides who will be saved/doomed)
2. Impossibility of falling away or apostasy (Eternal Security)
3. Man has no free will (monergism)
4. One cannot know if he/she is saved (since also those who are carnal minded might be saved)
5. God commands impossibilities (God requesting man to stop sinning which he cannot do)
6. The supreme authority of the Roman church
7. Purgatory
8. Prayers for the dead
9. The damnation of unbaptized infants and adults
10. Sex is sinful also within a marriage because depravity is inherited (hence the rise of monasteries)
11. Mary never committed sin, and we do well to worship her/pray to/through her
12. The gifts of healing, prophecy and tongues have ceased
13. Apocrypha is included in the Scriptures
14. Eucharist is necessary for salvation
15. Giving people the official ”saint” title

Unlike Pelagius, Augustine didn’t understand much Greek. The historian Neander observed that Augustine’s teaching ”contains the germ of the whole system of spiritual despotism, intolerance, and persecution, even to the court of the Inquisition”. He instigated bitter persecutions against the Bible-believing Donatists who were striving to maintain pure churches after the apostolic faith.

Augustine interpreted Bible prophecy allegorically; among other things teaching that the Catholic Church is the kingdom of God.

Augustine was one of the fathers of the heresy of infant baptism, claiming that unbaptized infants were lost, and calling all who rejected infant baptism ”infidels” and ”cursed”.

Augustine exalted church tradition above the Bible and said,”I should not believe the gospel unless I were moved to do so by the authority of the Catholic Church”. 

He was among the first who taught a-millennialism and that the nephilim were descendents of Cain instead of (as the Bible says) a mixture of angels and female human beings.

Augustine said:

“By Adam’s transgression, the freedom of’ the human will has been completely lost.”

“By the greatness of the first sin, we have lost the freewill to love God.”

“By subverting the rectitude in which he was created, he is followed with the punishment of not being able to do right” and “the freedom to abstain from sin has been lost as a punishment of sin.”

According to Wikipedia we can learn: 

He was contemporary with Jerome and Ambrosius. In his early years he was heavily influenced by Manichaeism and afterward by the Neo-Platonism. Although he later abandoned Neoplatonism some ideas are still visible in his early writings. After his conversion to Christianity, Augustine developed his own approach to philosophy and theology, accommodating a variety of methods and different perspectives. He believed that the grace of Christ was indispensable to human freedom, and he framed the concepts of original sin and just war.

When the Western Roman Empire was starting to disintegrate, Augustine developed the concept of the Catholic Church as a spiritual City of God (in a book with the same name). The Catholic Church and the Anglican Communion view him as an pre-eminent Doctor of the Church, and the patron of the Augustinian religious order. Many Protestants, especially Calvinists, consider him to be one of the theological fathers of Reformation.   Much of Augustine’s later life was recorded by his friend Possidius, bishop of Calama (present-day Guelma, Algeria), in his Sancti Augustini Vita. Possidius admired Augustine as a man of powerful intellect and a stirring orator who took every opportunity to defend Christianity against its detractors. Reformed theologians such as Martin Luther and John Calvin would look back to him as their inspiration.

Compared with Augustine,  Pelagius was way more consistent with the Bible and shared the same Bible interpretation as the church fathers before him. (Read more about him in another blog post in the same Category.)