Tag Archive | vers

Elisa, hånande småpojkar / ungdomar, samt två björnhonor – 2 Kung. 2:23-24

elisha.jpegSmåpojkar straffas med döden pga några retfulla ord?  

Ordet ”småpojkar” bör redas ut och bäst är då att jämföra med andra ställen i Bibeln där samma begrepp används. Här är avsnittet som vi jämför med:

2 Kung. 2:23 Därefter begav han sig upp till Betel. Medan han var på väg dit upp kom en skara småpojkar ut ur staden. De började håna honom och ropade till honom: ”Upp med dig, du flintskalle! Upp med dig, du flintskalle!” 24 När han vände sig om och fick se dem, förbannade han dem i Herrens namn. Då kom två björnhonor ut ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av pojkarna.

Det svenska ordet småpojkar i v. 23 är översatt från två hebreiska ord. Dels adjektivet qatan (Strong’s 6996), som kan översättas med liten, ung, oviktig eller av ringa betydelse. samt det hebreiska maskulina substantivet naar (Strong’s 5288). Blueletterbible översätter med a boy, lad, youth, retainer, som på svenska skulle handla om pojke, grabb, ynglingungdom eller tjänare. Det förekommer 240 gånger i KJV och översätts ibland med ”youth”, eller ”young man”.

Pojkar i v. 24 är en översättning av yeled (Strong’s 3206) som har en liknande översättning som ovan och används 89 gånger i KJV.

Här nedan är exempel på hur orden används i Gamla Testamentet. Som vi kan se så kan ”småpojke” också vara en yngling och/eller en ung man:

1 Mos. 29:18 Och Jakob älskade Rakel. Därför sade han: ”Jag vill arbeta åt dig i sju år för Rakel, din yngre dotter.” (qatan)

Na’ar:

1 Mos. 14:21 Kungen i Sodom sade till Abram: ”Ge mig folket. Krigsbytet kan du behålla för dig själv.” 22 Men Abram svarade kungen i Sodom: ”Jag lyfter min hand upp till Herren, till Gud den Högste, skapare av himmel och jord: 23 Jag vill inte ta ens en tråd eller en sandalrem, än mindre något annat som tillhör dig. Du skall inte kunna säga: Jag har gjort Abram rik. 24 Jag vill inte ha någonting. Det räcker med vad mina män har ätit och mina följeslagares andel, Aner, Eskol och Mamre. Låt dem få sin del.” 

1 Mos. 22:3 Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna och tog med sig två av sina tjänare och sin son Isak. Sedan han huggit ved till brännoffer, gav han sig i väg mot den plats som Gud hade sagt åt honom att gå till.— 5 Han sade då till sina tjänare: ”Stanna här med åsnan. Jag och pojken går dit bort för att tillbe, och sedan kommer vi tillbaka till er.” —

1 Mos. 34:19 Och den unge mannen dröjde inte med att göra som de sade, ty han var kär i Jakobs dotter. Och han var mer ansedd i sin fars hus än någon annan.

1 Mos. 37:2 Detta är Jakobs fortsatta historia. När Josef var sjutton år vallade han fåren tillsammans med sina bröder. Som ung hjälpte han sönerna till Bilha och Silpa, sin fars hustrur. Och Josef berättade för deras far allt ont som sades om dem.

1 Mos. 41:12 And there was there with us a young man, an Hebrew, servant to the captain of the guard; and we told him, and he interpreted to us our dreams; to each man according to his dream he did interpret

1 Kung. 11:14 Herren reste upp en motståndare till Salomo. Det var edomiten Hadad som var släkt med kungen i Edom. —17 Då flydde Hadad tillsammans med några edomitiska män, som hade varit i hans fars tjänst, för att bege sig till Egypten. Hadad var då en ung pojke.18 Sedan de brutit upp från Midjan kom de till Paran. De tog folk med sig från Paran och kom till Egypten, till farao, kungen i Egypten. Denne gav Hadad hus, underhåll och land. 19 Farao uppskattade Hadad så mycket att han till hustru gav honom en syster till sin gemål, en syster till drottning Tapenes. 20 Denna syster till Tapenes födde åt honom sonen Genubat, och Tapenes avvande honom i faraos hus. Sedan vistades Genubat i faraos hus bland faraos söner.

1 Kung. 3:Salomo svarade: ”Du har visat stor nåd mot din tjänare, min fader David, därför att han vandrade inför dig i sanning och rättfärdighet och med ärligt hjärta mot dig. Du bevarade åt honom denna stora nåd och gav honom en son som sitter på hans tron, så som det är i dag. 7 Du, Herre, min Gud, har nu gjort din tjänare till kung efter min fader David. Men jag är bara en ung man, jag vet varken ut eller in. 8 Din tjänare är här bland ditt folk som du har utvalt, ett folk så stort och talrikt att det inte kan räknas på grund av sin mängd. 9 Ge din tjänare ett lydigt hjärta, så att han kan vara domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont. För vem kan annars vara domare för detta ditt stora folk?”

yeled:

1 Mos. 4:23 Lemek sade till sina hustrur: ”Ada och Silla, hör på mig! Ni Lemeks hustrur, lyssna till mina ord: En man har jag dödat för varje sår och en ung man för varje blåmärke. (Omtalad man: Kain)

1 Mos. 32:22 Men Jakob steg upp samma natt och tog sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabboks vadställe.

1 Kung. 12:6 Då rådgjorde kung Rehabeam med de gamla som hade varit i tjänst hos hans fader Salomo, medan denne ännu levde, och han sade: ”Vilket svar råder ni mig att ge detta folk?” —  8 Men han brydde sig inte om det råd som de gamla hade givit honom, utan rådgjorde med de unga män som hade växt upp med honom och som nu var i hans tjänst.9 Han sade till dem: ”Vilket svar råder ni oss att ge detta folk som har sagt till mig: Lätta det ok som din far har lagt på oss?” 10 De unga männen, som hade växt upp med honom, svarade: ”Så här bör du säga till detta folk, som har sagt till dig: Din far gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss – så här bör du säga till dem: Mitt minsta finger är tjockare än min fars midja.

Ynglingarna bad Elisa att ”Gå upp”?

Bakgrunden till ynglingarnas miljö i Betel:

1 Kung. 12:26 Jerobeam tänkte inom sig: ”Nu kan riket komma tillbaka till Davids hus. 27 Ty om folket drar upp till Herrens hus i Jerusalem för att offra, kan folket i sitt hjärta vända tillbaka till sin herre Rehabeam, Juda kung. Då dödar de mig och vänder tillbaka till Rehabeam, Juda kung.”28 Sedan kungen hade rådgjort om detta, lät han göra två kalvar av guld och sade till folket: ”Nu får det vara nog med era färder upp till Jerusalem. Se, här är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.” 29 Han ställde upp den ena i Betel, och den andra i Dan. 30 Detta blev en orsak till synd. Folket gick ända till Dan för att träda fram för den ena av dem. 31 Han byggde också upp offerhöjdshus och gjorde alla slags män ur folket till präster, sådana som inte var leviter.32 Jerobeam anordnade en högtid på femtonde dagen i åttonde månaden, lik högtiden i Juda, och gick då upp till altaret. Han gjorde detta i Betel för att offra åt de kalvar som han hade låtit göra. De män som han hade gjort till offerhöjdspräster, lät han göra tjänst i Betel. 33 Till det altare som han hade gjort i Betel steg han alltså upp på femtonde dagen i åttonde månaden, det var den månad som han själv hade valt. Han anordnade då en högtid för Israels barn och steg upp till altaret för att tända offereld.

Det handlar om två lag – profetlärljungarna till Elia/Elisa och Betels Baaldyrkare.

2 Kung. 2:9 När de hade kommit över sade Elia till Elisa: ”Bed mig om vad du vill att jag skall göra för dig, innan jag tas ifrån dig.” Elisa sade: ”Må en dubbel arvslott av din ande komma över mig.”10 Han svarade: ”Du har bett om något svårt. Men om du ser mig, när jag blir tagen ifrån dig, då kommer det att ske dig så. Annars sker det inte.” 11 Medan de gick och samtalade, se, då kom en vagn av eld med hästar av eld och skilde de båda från varandra. Och Elia for i stormvinden upp till himlen. 15 När de profetlärjungar som var vid Jeriko på något avstånd såg detta, sade de: ”Elias ande vilar på Elisa.” De gick emot honom och bugade sig till marken för honom.

Betel fungerade under en tid som ett centrum för Baalsdyrkan, och ynglingar växte under perioder därmed upp i en mycket mörk miljö. De ynglingar som kom för att möta Elisa gjorde det av allt att döma i ont uppsåt med tanke på deras bakgrund, deras uppträdande och antal. Vi vet inte det exakta antalet, men med tanke på att de två björnarna hann med att riva (och kanske döda) 42 av dem, så borde antalet rimligtvis varit långt mycket större. Anfölls 10% av ynglingarna, eller 50%? Vi vet inte, men om det springer runt två björnar som river människor så flyr man. Är man långt ifrån staden och det inte finns många möjligheter att skydda sig så får man göra så gott man kan, men inte ens två björnar kan anfalla hur många som helst.

”Upp med dig, du flintskalle!”

Ynglingarnas uppmaning att Elisa skulle ”gå upp” är förmodligen kopplat till Elias gudomliga himlafärd som ynglingarna förstås hört talas om även om de själva inte bevittnat den. De hade förmodligen redan innan Elias berömda himlafärd insett att han hade en enorm gudomlig kraft – och därmed utgjorde ett hot mot deras egna aktiviteter – men hade Elisa verkligen samma kapacitet? Genom att skymfa Elisa och uppmana honom att försöka repetera detta mirakel så utmanade de även hans rätt att vara Elias lärljunge och att kunna tala för Gud. Om Elisa skulle misslyckas skulle det vara en stor seger för dessa upprorsmakande och Baalbedjande ynglingar som då skulle ha blivit av med både Elia (fysiskt) och kanske även hans lärljunge som en slagen motståndare.

Elisas reaktion gjorde det klart för alla närvarande att han verkligen var Guds utsända, precis som Elia var, och att det därmed var Gud själv som de utmanade och hånade. I stället för vinst kunde de som bevittnade spektaklet se att upprorsmakarnas falska gudar inte kunde hjälpa dem när det som mest behövdes.

Det är inte ens säkert att dessa ynglingar dog. ”Rev ihjäl” är översättningen till svenska av det hebreiska ordet baqa‘ (Strong’s 1234), men ordet har i KJV översatts med cleave, divide, rend, break through, breach, asunder, hatch, brake, burst, cleft, tear, etc. Vi vet alltså inte säkert om de fyrtiotvå ynglingarna skadades, om en del av dem skadades medan andra dog, eller om alla 42 dog av björnarnas framfart. 

Vi ska dessutom alla en gång dö. En del gamla och en del unga, en del goda och en del onda. Det är inte ens självklart att ett långt liv på jorden alltid måste betraktas som något eftersträvansvärt. Under Enoks (Hanok) tid så levde de flesta till de var ca 1000 år gamla, men pga utav att Enok själv levde ett rättfärdigt liv och lydde Gud i allt så fick han sitt liv rejält förkortat. Gud tog hem honom redan vid 365 års ålder, så han fick bara leva 1/3 av ett vanligt liv före floden. Vi lever i en temporär värld och inte i vårt permanenta hem.

Säger Bibeln att man får stena och döda olydiga barn / en uppstudsig son?

teenage drunk5 Mos. 21:20-21 är en lag i det Gamla Testamentet

Ok, så lagen ingår i Mose lag och de 613 Mosaiska lagarna gäller inte längre eftersom vi lever under den Nya Testamentet (Jesus har uppfyllt lagen men den moraliska lagen gäller fortsatt), men betyder inte det att en sådan lag ändå en gång i tiden gällde i vår historia med uppmuntran från Gud själv?

Javisst gällde lagen i vårt förflutna för Gamla Testamentets Israel och för alla som valde att ansluta sig till den judiska gemenskapen. Men lagen är inte så galen som en del kritiker vill göra gällande.

5 Mos. 21:18 Om någon har en uppstudsig och trotsig son, som inte lyder sin far eller mor och inte lyssnar på dem trots att de tuktar honom, 19 så skall hans föräldrar ta honom och föra honom till de äldste i staden vid stadens port. 20 Och de skall säga till de äldste i staden: ”Den här, vår son, är uppstudsig och trotsig och vill inte lyda oss utan är en frossare och drinkare.” 21 Då skall alla män i staden stena honom till döds. Du skall skaffa bort det onda ifrån dig. Hela Israel skall höra detta och känna fruktan.

Till att börja med kan vi se att det inte handlar om små barn utan en individ som är gammal nog för att vara en frossare och drinkare. Att vara frossare och drinkare tyder på ett invant mönster och ett beteende som pågått under en längre tid. Det innebär att lagen inte ger föräldrar rätt att dra iväg en son till domare för en eller flera enstaka förseelser. Vidare kan vi se att det också krävs tuktan från föräldrarnas sida innan de får gå vidare i fallet, och även det innebär en process som pågått under en längre tid. Lagen ger alltså inte föräldrar rätt att gå vidare i fallet förrän ett stadium nåtts där sonen måste betraktas som en oåterkallelig frossare och drinkare, och där en längre tids tuktan och varningar inte hjälpt.

Lagen ger ingen tvärsäker bild om exakt när detta stadium uppnåtts, vilket förstås ger föräldrarna utrymme att fortsätta att varna och hoppas på att deras alkoholistson till slut ska omvända sig. På det sättet kräver inte lagen att föräldrarna måste agera ens vid upprepade förseelser (om det inte handlar om ett permanent mönster) och vi kan förmodligen vara överens om att det krävs ganska mycket för att föräldrar slutgiltigt ska ge upp sin kamp om sin son. Eftersom föräldrar vanligtvis älskar sina barn så kan man förmoda att de inte skulle åberopa denna lag i första hand, utan göra allt vad de kan för att förmå sonen att lämna frosseri och ondska bakom sig. Det var allså föräldrarna som avgjorde när de varnat sin son tillräckligt och när de ansåg att de måste ge upp sina försök och i stället anmäla sin onda son till de äldste för stening.

Även om det inte är vanligt så kan det förekomma att en son växer upp och lever på ett destruktivt sätt både för sin egen del och för andra i sin omgivning. Han själv kan komma till skada och andra kan komma till skada pga hans fylleri som ofta är kopplat till aggressivitet och våldsbenägenhet. För Israels del var det otrolig viktigt att folket levde moraliskt rätt eftersom de var Guds utvalda folk och eftersom det var tänkt att de skulle vara goda föredömen för andra folk. Att se genom fingrarna vad gäller ondska och destruktivitet skulle därför leda andra på fall, och dessa lagar gällde under en speciellt tid i vår historia tid då det var en direkt teokratisk ledning. Det var alltså Gud själv som styrde, och ett sådant styre har vi inte idag. Med tanke på konsekvenserna så var det alltså bättre med allvarliga lagar än att tillåta allehanda ondska som skulle kunna orsaka förfall och förlorade själar. Om Israels folk skulle vara precis likadana syndare som alla andra, så skulle ingen heller söka sig till just Israels Gud. Av det skälet var det viktigt att ha tydliga restriktioner.

Vad gäller lagarna givna under Exodus så används de i stort också för att drunkbegränsa och/eller förhindra människors eventuella iver att döma och bestraffa alldeles för hårt! Genom att beskriva i lag vad som krävs innan straff kan bli aktuellt, så förhindras därmed människor från att straffa för hårt, eller att ta lagen i egna händer. Vidare hade israelerna ingen rätt att börja applicera sina lagar på människor som inte ens tillhörde deras folk.

Det är inte ens känt om några föräldrar under Mose lag ens åberopade denna lag, så kanske lagen i sig självt var tillräcklig för att förmå söner att undvika frosseri och för föräldrar att uppfostra sina söner så att de aldrig skulle komma in på den banan.

Gamla Testamentets ej längre aktuella lagar kan inte jämföras med Koranens alltjämt gällande våldsbejakande lagar

Slutligen kan vi se att ovan lag i 5 Mosebok inte kan jämföras med Islams lagar som fortfarande är precis lika aktuella idag som de alltid varit, och som alla muslimer förväntas lyda utan prut IDAG. Koranen uppmuntrar till våld mot alla otrogna och dessa tydliga suror går inte att komma runt. Av den anledningen är det tyvärr befogat att vara avvaktande vad gäller muslimer, för vi vet ju att deras egna religiösa skrift uppmuntrar till våld mot alla icke-muslimer. Lyckligtvis känner inte alla muslimer till lagarna, och även om de skulle göra det kanske majoriteten föredrar att omtolka dem och/eller helt enkelt vägra lyda dem. De kanske väljer att inte tänka på att Muhammed är ämnad att vara deras ideal och ett mönster att försöka efterlikna. Deras sanna inställning känner vi inte alltid till och därför kan det vara klokt att vara försiktiga. Vi kan bara vara tacksamma över att de flesta muslimer inte är trogna sin religiösa skrift.

”Bekämpa dem som inte tror på Allah eller den sista dagen, eller som inte respekterar det som är förbjudet enligt Allah och hans profet, eller som inte accepterar Sanningens religion ibland Bokens folk (judar och kristna), tills de under frivillig underkastelse betalar jizyah och erkänner sig besegrade” (S. 9:29). + ”Döda dem var du än finner dem”.

Muhammad: ”Jag har blivit beordrat av Allah att kämpa mot människorna ända till de vittnar om att ingen har rätt att dyrkas förutom Allah och att Muhammad är Allahs budbärare, genomför bönerna med perfektionism och ger den obligatoriska allmosan. (Sahih Bukhari bok 9 1,24.)

Say: can you expect for us (and fate) other than one of two glorious things (martyrdom or victory)? But we can expect for you either that Allah will send his punishment (for not believing in Allah) from Himself, or by our hands. So wait (expectant); we too will wait with you 9:52

Senare suror ”abrogerar” (ersätter) tidigare suror om fred och fördrag med andras religioner. Kravet att begära pengar för beskydd enligt Jizyah (liknande maffia-beskydd) har varit mycket vanligt förekommande i de flesta muslimska länder. Vilket alltså är helt naturligt eftersom detta är vad Koranen påbjuder.

Har Jesus GJORTS TILL SYND i vårt ställe? 2 Kor. 5:21

synderDet grekiska ordet ”hamartia” översätts ofta med SYNDOFFER och inte SYND

Det är synden som skiljer oss från Gud, och det innebär att Jesus Kristus inte bokstavligen kunde ha tagit vår synd på sig eftersom han då skulle ha blivit separerad från Gud Fader.

Ordet synd i 2 Kor. 5:21 är en översättning från det grekiska ordet hamartia (Strong’s 266), och det kan förutom ”synd” översättas med ”syndoffer”.

2 Kor 5:21.Ty den som inte visste av någon synd (hamartia) har han FÖR (hyper) oss gjort till synd (hamartia), för att vi skulle bli Guds rättfärdighet i honom. (1917)

2 Cor. For he hath made him to be sin for us, who knew no sin; that we might be made the righteousness of God in him. KJV

Ovan vers betyder inte att världens synder bokstavligen lades på Jesus, men däremot så dog Jesus FÖR våra synder. Hebr. 10:8 är ett bra exempel på när samma grekiska ord är översatt till syndoffer och inte synd. Notera nedan att ordet ”offer” inte finns med i originalspråket när det gäller översättningen ”syndoffer”, men ändå har ordet lagts till för en bättre förståelse.

Hebr. 10:8 Först sade han: Offer (thysias) och gåvor (prosphoras), brännoffer och SYNDOFFER (hamartia) ville du inte ha, och du fann inte heller behag i dem, vilka bärs fram enligt lagen

Även i Hebr. 6 förekommer samma översättning trots avsaknad av ordet ”offer” på originalspråket, och det är ett citat från Psalm 40:7 som också talar om syndoffer.

Hebr. 10:6 Brännoffer och syndoffer (hamartia) gladde dig inte.

Ps. 40:7 Slaktoffer och matoffer vill du inte ha – du har öppnat mina öron – brännoffer och syndoffer begär du inte.

Rom. 8:2-3 säger:

Rom. 8: 2-3 Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. Ty det som var omöjligt för lagen,i det den var försvagad av köttet, det gjorde Gud, då han sände sin Son i syndigt kötts liknelse och för syndens skull, fördömde synden i köttet

I frasen ”för syndens skull” refererar ordet ”syndens” till syndoffer. Djuret som användes till syndoffret var tvunget att vara helt rent och utan skavanker – precis som Jesus var helt ren och utan tillkortakommanden när han dog på korset. Om Jesus däremot bokstavligen blivit till synd så hade han inte varit ett fullgott offer. Inom det levitiska prästskapet så kan man säga att prästerna ”bar” människornas synd under offerceremonierna men inte heller detta skedde bokstavligt. Både präster och djur var tvungna att vara helt obefläckade, och skulle någon synd bokstavligen ha flyttat över till dem så skulle de inte längre klara offerkraven. Prästerna bar synden på sina axlar, precis som Jesus gjorde för oss vad gäller vår synd. Jesus dog bildligt talat som ett syndoffer med människornas syndabördor på sina axlar.

För att undvika missförstånd är det därför bättre att uttrycka Jesus försoningsoffer på korset handlar om att han dog ”som ett syndoffer för oss”. Om han bokstavligen hade blivit till synd skulle det innebära att han blev andligt smutsig. I stället vet vi att Gud Fader ansåg att Jesus offer var välluktande, vilket innebär att det inte fanns någon smuts att klaga på gällande den fullständigt felfria offergåva som Jesus Kristus var. Jesus dog för att TA BORT våra synder, och synderna behövde inte alls cirkulera genom Jesus kropp innan det skedde.

Ef. 5: 2 Och lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergåva, ett välluktande offer åt Gud.

1 Joh. 3:5 Och ni vet att han uppenbarades för att TA BORT synderna, och synd finns inte i honom.

Gamla Testamentet

I Gamla Testamentet kan det hebreiska ordet för synd betyda syndoffer. I exempelvis Andra Mosebok är det hebreiska ordet för synd översatt till syndoffer över 50 gånger trots att det inte heller här finns något ord för ”offer” i originalspråket. Septuaginta är en grekisk översättning av den hebreiska bibeltexten och därför mycket intressant vad gäller läsförståelsen. Det hebreiska ordet chata’ah (Strong’s 2401) kan alltså översättas med ”synd” eller ”syndoffer”, och det gäller även ordet chatta’ath (Strong’s 2403). KJV översätter 2403: sin (182x), sin offering (116x), punishment (3x), purification for sin (2x), purifying (1x), sinful (1x), sinner (1x). Exempel på när ordet översätts till ”syndoffer”:

Ex. 29: 36 Varje dag skall du offra en tjur som syndoffer till försoning och rena altaret genom att du bringar försoning för det. Och du skall smörja det för att helga det.

Lev. 5:12 Han skall bära fram det till prästen, och prästen skall ta en handfull av det till påminnelseoffer och bränna det på altaret, ovanpå Herrens eldsoffer. Det är ett syndoffer.

Våra synder TOGS BORT, utan att först behöva drabba Jesu kropppaid

Att synda är något man gör och det handlar alltså inte om någon substans som man kan se under ett mikroskop. Synder kan inte fara in i andra människor och inte heller bokstavligen finns människor.

När Jesus TOG BORT sjukdomar och onda andar från människor så är det en bild på hur Jesus TOG BORT vår synd, enligt Matt. 8:17 som hänvisar till Jes. 53:4. I den sistnämnda versen talas det om hur Jesus ”bar” vår synd (inte nödvändigtvis bokstavligen), men notera att detta alltså är kopplat till Matt. 8:17 som talar om hur Jesus TAR BORT synder och demoner.

  • Jesus dog som ett syndoffer på korset för alla människor.
  • Jesus blev aldrig synd, och han bar aldrig bokstavligen vår synd.
  • Jesus betalade inte för våra synder, men däremot betalade han ett högt pris för oss eftersom han offrade sitt eget liv för att vi skulle få leva. Det är en viss skillnad. (Jämför med bilden till höger.)

Joh. 1:29 Nästa dag såg han Jesus komma, och han sade: ”Se Guds lamm, som TAR BORT världens synd.

Hebr. 9:26 I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger alltsedan världens grund blev lagd. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer UTPLÅNA synden.

1 Joh. 3:5 Och ni vet att han uppenbarades för att TA BORT synderna, och SYND FINNS INTE I HONOM.

Rom. 11:26 Och det är så hela Israel skall bli frälst, som det står skrivet: Från Sion skall Frälsaren komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob. 27 Och detta skall vara mitt förbund med dem, när jag TAR BORT deras synder.

Matt. 18:26 Tjänaren föll ner för honom och bad: Ha tålamod med mig, så skall jag betala dig alltsammans. 27 Då förbarmade sig tjänarens herre över honom och gav honom fri och EFTERSKÄNKTE hans skuld.

Mer om hur Jesus inte bar våra skulder bokstavligen på sig i denna bloggartikel.

ESAU som sålde sin förstfödslorätt och Isaks välsignelse av JAKOB – vad hände egentligen?

jacob esau

Här nedan kommer händelsen om den berömda förstfödslorätten baserat på 1) Bibeln, 2) Den redliges bok (the book of Jasher) samt 3) the book of Jubilees. Författarna till de två sistnämnda böckerna gör inget anspråk på att skriva under inspiration av Gud, utan det handlar snarare om sekulär historia. Även sekulär historia kan förstås innehålla sanningar upp till en summa av 100%, men vi kan förstås inte vara säkra. Den redliges bok är omnämnd vid ett par tillfällen i Bibeln (2 Sam. 1:18 och Joshua 10:13).

Bibelns information till oss läsare är fullt tillräcklig, men om vi även läser i de två andra böckerna så framkommer ytterligare några detaljer som ger oss intressanta upplysningar om vi vill gå på djupet. Ingen av de tre böckerna motsäger varandra och det finns som sagt en chans att alla tre källorna ger oss den sanna bilden av vad som hände. Något att tänka på är att ”förstfödslorätt” inte är synonymt med en sista välsignelse över sin son, men i Esaus fall ledde det ena till det andra.

Först Bibelns berättelse:

1 Mos. 25:22 Men barnen bråkade mycket med varandra i hennes moderliv. Då sade hon: ”Om det blir så här, varför drabbar det mig?” Och hon gick för att fråga Herren. 23 Herren svarade henne: ”Två folk finns i ditt moderliv, två folkstammar skall ur ditt sköte gå skilda vägar. Det ena folket skall bli starkare än det andra, och den äldre skall tjäna den yngre.”—27 Pojkarna växte upp, och Esau blev en skicklig jägare som höll till ute i markerna. Jakob däremot blev en stillsam man som höll till vid tälten. 28 Isak älskade Esau eftersom han hade smak för vilt. Men Rebecka älskade Jakob.29 En gång när Jakob höll på att koka soppa, kom Esau hem från marken, alldeles utmattad. 30 Han sade till Jakob: ”Låt mig få äta av det röda, det röda du har där, för jag är helt utmattad.” Därav fick han namnet Edom31 Men Jakob sade: ”Sälj då din förstfödslorätt till mig.32 Esau svarade: ”Jag är ju nära att dö. Vad har jag då för nytta av min förstfödslorätt?33 Jakob sade: ”Ge mig din ed på det.” Han gav honom sin ed och sålde sin förstfödslorätt till Jakob. 34 Och Jakob gav honom bröd och linssoppa. Esau åt och drack, steg sedan upp och gick sin väg. Så litet värdesatte Esau sin förstfödslorätt.

1 Mos. 27:1 När Isak hade blivit gammal och hans ögon var så svaga att han inte kunde se, kallade han till sig sin äldste son Esau och sade till honom: ”Min son.” Han svarade honom: ”Här är jag.” 2 Då sade han: ”Jag är gammal och vet inte när jag skall dö. 3 Tag därför dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i markerna och skjut något vilt åt mig. 4 Laga sedan till en välsmakande rätt åt mig, en som jag tycker om, och bär in den till mig så att jag får äta och sedan välsigna dig innan jag dör.5 Rebecka hörde vad Isak sade till sin son Esau. När Esau gick ut i markerna för att skjuta något vilt att ta hem, 6 sade Rebecka till sin son Jakob: ”Lyssna! Jag hörde din far säga till din bror Esau: 7 Skaffa något vilt och laga till åt mig en välsmakande rätt, som jag kan äta. Sedan skall jag välsigna dig inför Herren innan jag dör. 8 Hör nu på mig, min son, och gör som jag säger. 9 Gå till hjorden och hämta två fina killingar, så skall jag laga till en välsmakande rätt av dem åt din far, en som han tycker om. 10 Den skall du bära in till din far så att han får äta den och sedan välsigna dig innan han dör.” 11 Men Jakob sade till sin mor Rebecka: ”Min bror Esau är ju hårig, och jag är slät.12 Tänk om far rör vid mig. Då blir jag en bedragare i hans ögon och drar förbannelse över mig i stället för välsignelse.” 13 Men hans mor sade till honom: ”Den förbannelsen skall komma över mig, min son. Hör bara vad jag säger och gå och hämta killingarna åt mig.”14 Han gick då och hämtade dem och förde dem till sin mor, och hon lagade till en välsmakande rätt, en som hans far tyckte om. 15 Sedan tog Rebecka fram sin äldste son Esaus högtidskläder, som hon hade inne hos sig, och satte dem på sin yngste son Jakob. 16 Med skinnen från killingarna täckte hon över hans händer och den bara delen av hans hals. 17 Sedan gav hon sin son Jakob den välsmakande rätten och brödet som hon hade gjort i ordning. 18 Han gick in till sin far och sade: ”Far.” Han svarade: ”Vad vill du? Vem är du, min son?”19 Jakob sade till sin far: ”Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du sade till mig. Sätt dig upp och ät av mitt villebråd, så att du kan välsigna mig.” 20 Men Isak sade till sin son: ”Hur har du kunnat finna det så snart, min son?” Han svarade: ” Herren, din Gud, sände det i min väg.” 21 Då sade Isak till Jakob: ”Kom hit, min son, och låt mig få röra vid dig och känna om du är min son Esau eller inte.”22 Jakob gick då fram till sin fader Isak, och han rörde vid honom och sade: ”Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus.” 23 Han kände inte igen honom, för händerna var håriga som hans bror Esaus händer. Han tänkte nu välsigna honom, 24 men så frågade han: ”Är du verkligen min son Esau?” Han svarade: ”Ja.” 25 Då sade han: ”Bär hit maten, min son, så att jag kan äta av villebrådet och välsigna dig.” Jakob bar fram den till honom och han åt. Och han räckte honom vin och han drack. 26 Sedan sade hans fader Isak till honom: ”Kom hit och kyss mig, min son.” 27 När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans kläder och välsignade honom. Han sade:”Doften av min son är lik doften från en mark som Herren har välsignat.28 Gud skall ge dig av himlens dagg och av jordens fruktbarhet,säd och vin i riklig mängd.29 Folk skall tjäna dig och folkslag falla ner för dig. Var en herre över dina bröder. Din mors söner skall falla ner för dig. Förbannad vare den som förbannar dig och välsignad den som välsignar dig!”30 När Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob just hade gått ut från honom, kom hans bror Esau hem från jakten. 31 Också han lagade till en välsmakande rätt och bar in den till sin far och sade: ”Nu kan far sätta sig upp och äta av sin sons villebråd och sedan välsigna honom.” 32 Hans fader Isak frågade honom: ”Vem är du?” Han svarade: ”Jag är Esau, din förstfödde.” 33 Då blev Isak mycket förskräckt och sade: ”Vem var då den jägare som bar in sitt villebråd till mig? Jag åt av allt innan du kom och jag välsignade honom. Välsignad skall han också vara.” 34 När Esau hörde vad hans far berättade, ropade han högt och bittert: ”Far, välsigna också mig!”35 Men han svarade: ”Din bror kom med svek och tog din välsignelse.” 36 Då sade Esau: ”Heter han inte Jakob! Och nu har han bedragit mig två gånger! Min förstfödslorätt har han tagit och nu har han också tagit min välsignelse.” Och han frågade: ”Har du då ingen välsignelse kvar för mig?” 37 Isak sade då till Esau: ”Se, jag har satt honom till herre över dig, och alla hans bröder har jag gett till tjänare åt honom, och med säd och vin har jag försett honom. Vad skall jag då göra för dig, min son?” 38 Esau sade till sin far: ”Var det den enda välsignelse du hade, far? Välsigna också mig, far!” Och han började storgråta. 39 Då svarade hans fader Isak honom: ”Se, fjärran från jordens fruktbarhet skall din boning varaoch utan dagg från himlen där ovan.40 Av ditt svärd skall du leva och din bror skall du tjäna. Men när du blir bångstyrig skall du slita hans ok från din nacke.” 41 Esau fylldes av hat mot Jakob på grund av den välsignelse som hans far hade givit Jakob. Han sade till sig själv: ”Snart kommer den tid då vi skall sörja vår far. Då skall jag döda min bror Jakob.”

Hebr. 12:15 Se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen bitter rot skjuter skott och vållar skada och många smittas. 16 Se till att ingen av er är otuktig eller oandlig som Esau. I utbyte mot ett enda mål mat lämnade han ifrån sig sin förstfödslorätt.17 Ni vet att han avvisades, när han sedan ville ärva välsignelsen. Isak såg nämligen inte någon möjlighet att ändra sig, fastän Esau under tårar sökte få välsignelsen.

Vi förstår från berättelsen att det förelåg en profetia angående pojkarna och Gud själv förklarade innan födseln för Rebecka vad som skulle komma att ske. Den äldre skulle komma att tjäna den yngre, men inte nödvändigtvis som individer eftersom Gud också förklarade att det var två folkstammar som fanns i Rebeckas mage. Nu rådde det lite osäkerhet vem som egentligen var den yngre respektive äldre eftersom det handlade om tvillingar (Esau föddes dock först), men från Rebeckas synpunkt fanns ingen tvekan om vem hon föredrog skulle räknas som den yngre och som borde få den stora och avgörande välsignelsen av fader Isak. Kärleken till Jakob växte förmodligen fram med åren då Rebecka upptäckte vilken from man som han kom att bli, tvärt emot Esau som visade den totala motsatta sidan och t o m var en mördare. Rebecka var alltså mycket motiverad att pusha för Jakob, och kanske såg hon en chans att själv försöka få profetian att gå i uppfyllelse när det skulle kunna gå att utnyttja Isaks svaghet och dåliga syn. Jakob lovade att lyda sin mor.

När det handlar om den här typen av välsignelse och framtidsprofetia över sin son så kan man inte ändra sig och ta tillbaka det man just profeterat över hans huvud. Isak var en from man liksom sin far Abraham och det han profeterade över sonen kom direkt från Gud. Visserligen insåg inte Isak att det var Jakob och inte Esau som han profeterade över, men den profetiska välsignelsen i sig kom från Gud och den handlade bl. a. om att den äldre skulle tjäna den yngre. Det här var inga allmänna välsignelser och lyckönskningar inför framtiden utan gudomliga välsignelseprofetior direkt från Gud och som ingen människa kan ändra. Detta insåg Isak så han kunde givetvis inte senare ta tillbaka dem och ”hitta på” profetior som skulle gå stick i stäv med de autentiska profetior han just uttalat. Det hade ju inneburit att de första profetiorna inte var sanna trots allt eftersom de kunde revideras och göras om till den motsatta innebörden. Men det som Isak uttalade över sin son var sanningen från Gud. Isak visste inte vem han hade framför sig, men Gud visst det definitivt och förmedlade det profetiska budskapet över Jakob genom Isak.

Vad gäller de moraliska aspekterna för de inblandade så kanske det råder delade meningar, men Bibelns budskap är åtminstone på det klara med att Esau handlade otuktigt, oandligt och klanderligt när han så lättvindigt sålde sin förstfödslorätt för ett mål mat. Vad gäller Jakob så kan vi se att han valde att lyda sin mor, och därmed valde han att ljuga inför sin far. Svårt att se hur det skulle kunna vara något annat än synd eftersom det handlar om en medveten lögn – vilket förstås gäller även Rebecka som kom på idén. Vad gäller hennes delaktighet så kan man förstå att hon drevs av en iver att låta Guds gamla protetia slå in, eftersom det ju skulle leda till att den rättfärdige Jakob skulle få ikläda sig den positiva delen av profetian, medan den orättfärdige Esau skulle lämnas utanför som han förtjänade. Det är inget dåligt resonemang i sig, men hon borde ha låtit Gud själv ordna saken i stället för att försöka hjälpa Gud på traven och blanda in en lögn. Rebecka insåg förmodligen att denna sista välsignelse skulle innebära en realisation av profetian, då Isak förmodades be Gud om andlig ledning och där han skulle profetera Guds ord över sonen.

Om man ska försöka hitta förmildrande omständigheter så finns det förstås grövre och hemskare synder i världen än att ljuga om sin identitet för att försöka få Guds väg att slå in. Tanken var god hos Rebecka och Jakob, men de borde ha förstått att Gud inte behöver deras lögner. De kanske upplevde att det verkligen var Guds vilja att Jakob och inte Esau skulle få välsignelsen, och kanske de tänkte på vilka framtida olyckliga beslut som orättfärdige Esau skulle kunna åstadkomma om det var han själv som skulle få välsignelsen och därmed pga sin makt bli tjänad av andra folk (enligt profetian) och vara Herre över sina bröder? Esau skulle då kunna ha styrt mångas liv rakt in i en värld av orättfärdighet och strider. Esau hade t o m gift sig med kananitiska kvinnor, helt tvärt emot Guds vilja, och kan mycket väl ha blivit influerad av destruktiva kananitiska traditioner. Det fanns alltså mycket att vinna på att placera en gudfruktig och rättfärdig man som Jakob på den ansvarsfulla platsen, samtidigt som en ondskefull man som Esau skulle kunna isoleras från makt och därmed göra mindre skada.

Det är osäkert om Isak hade problem med senilitet under det här tillfället, men han var tillräckligt alert för att förstå att hans tid var ute och att det därför var viktigt med den sista välsignelsen/profetian.

Den redliges bokjakob

Även den här boken beskriver Jakob som en mycket rättfärdig och andlig person, medan Esau beskrivs som en mycket ond man utan intresse av att leva heligt.

Jasher 26:11 And she also asked Abraham to seek and inquire of the Lord about all that had befallen her.12 And they all inquired of the Lord concerning this matter, and they brought her word from the Lord and told her, Two children are in thy womb, and two nations shall rise from them; and one nation shall be stronger than the other, and the greater shall serve the younger.—17 And the boys grew up to their fifteenth year, and they came amongst the society of men. Esau was a designing and deceitful man, and an expert hunter in the field, and Jacob was a man perfect and wise, dwelling in tents, feeding flocks and learning the instructions of the Lord and the commands of his father and mother.28 And Isaac answered his father and said unto him, That which my Lord has commanded that will I do, and I will not depart from the commands of the Lord my God, I will keep all that he commanded me; and Abraham blessed his son Isaac, and also his children; and Abraham taught Jacob the instruction of the Lord and his ways. 

När det handlar om tillfället då Esau sålde sin förstfödslorätt, så kan vi läsa att han just återvänt hem efter att precis ha mördat tre personer i skogen – inklusive ingen mindre än kung Nimrod!

Enligt Bibelns text och the book of Jubilees får man intrycket att det är Jakob som initierade ett utbyte mellan sin röda måltid och Esaus förstfödslorätt (som inte är ett olagligt förslag men som den oansvarige Esau personligen borde ha tackat nej till), men enligt Jasher så skulle det snarare kunna vara Esau som först kom med förslaget. Båda tolkningarna passar. ”12 And he said unto his brother Jacob, Behold I shall die this day, and wherefore then do I want the birthright? And Jacob acted wisely with Esau in this matter, and Esau sold his birthright to Jacob, for it was so brought about by the Lord.” Jakob köpte även, till fullt värde, Esaus del av den begravningsplats som deras farfar Abraham en gång köpt.

Jasher 27:7 And Nimrod and two of his men that were with him came to the place where they were, when Esau started suddenly from his lurking place, and drew his sword, and hastened and ran to Nimrod and cut off his head.8 And Esau fought a desperate fight with the two men that were with Nimrod, and when they called out to him, Esau turned to them and smote them to death with his sword.9 And all the mighty men of Nimrod, who had left him to go to the wilderness, heard the cry at a distance, and they knew the voices of those two men, and they ran to know the cause of it, when they found their king and the two men that were with him lying dead in the wilderness.10 And when Esau saw the mighty men of Nimrod coming at a distance, he fled, and thereby escaped; and Esau took the valuable garments of Nimrod, which Nimrod’s father had bequeathed to Nimrod, and with which Nimrod prevailed over the whole land, and he ran and concealed them in his house.11 And Esau took those garments and ran into the city on account of Nimrod’s men, and he came unto his father’s house wearied and exhausted from fight, and he was ready to die through grief when he approached his brother Jacob and sat before him.12 And he said unto his brother Jacob, Behold I shall die this day, and wherefore then do I want the birthright? And Jacob acted wisely with Esau in this matter, and Esau sold his birthright to Jacob, for it was so brought about by the Lord.13 And Esau’s portion in the cave of the field of Machpelah, which Abraham had bought from the children of Heth for the possession of a burial ground, Esau also sold to Jacob, and Jacob bought all this from his brother Esau for value given.14 And Jacob wrote the whole of this in a book, and he testified the same with witnesses, and he sealed it, and the book remained in the hands of Jacob.

Vidare får vi veta här nedan att Jakob fortsatte att bli vägledd av Guds ord, medan Esau inte var villig att vandra på den vägen. I stället gifte han sig med kananitiska kvinnor, trots deras destruktiva traditioner och trots att det var helt emot Guds vilja.

Jasher 28:18 At that time Isaac sent his younger son Jacob to the house of Shem and Eber, and he learned the instructions of the Lord, and Jacob remained in the house of Shem and Eber for thirty-two years, and Esau his brother did not go, for he was not willing to go, and he remained in his father’s house in the land of Canaan.19 And Esau was continually hunting in the fields to bring home what he could get, so did Esau all the days.20 And Esau was a designing and deceitful man, one who hunted after the hearts of men and inveigled them, and Esau was a valiant man in the field, and in the course of time went as usual to hunt; and he came as far as the field of Seir, the same is Edom.21 And he remained in the land of Seir hunting in the field a year and four months.22 And Esau there saw in the land of Seir the daughter of a man of Canaan, and her name was Jehudith, the daughter of Beeri, son of Epher, from the families of Heth the son of Canaan.23 And Esau took her for a wife, and he came unto her; forty years old was Esau when he took her, and he brought her to Hebron, the land of his father’s dwelling place, and he dwelt there.

Här kommer tillfället då den blinde Isak välsignar ”fel” son. Rebecka förstod att det var dags för den sista välsignelsen och att profetians innebörd stod på spel:

Jasher 29:1 And Isaac the son of Abraham became old and advanced in days, and his eyes became heavy through age; they were dim and could not see.2 At that time Isaac called unto Esau his son, saying, Get I pray thee thy weapons, thy quiver and thy bow, rise up and go forth into the field and get me some venison, and make me savory meat and bring it to me, that I may eat in order that I may bless thee before my death, as I have now become old and gray-headed.3 And Esau did so; and he took his weapon and went forth into the field to hunt for venison, as usual, to bring to his father as he had ordered him, so that he might bless him.4 And Rebecca heard all the words that Isaac had spoken unto Esau, and she hastened and called her son Jacob, saying, Thus did thy father speak unto thy brother Esau, and thus did I hear, now therefore hasten thou and make that which I shall tell thee.5 Rise up and go, I pray thee, to the flock and fetch me two fine kids of the goats, and I will get the savory meat for thy father, and thou shalt bring the savory meat that he may eat before thy brother shall have come from the chase, in order that thy father may bless thee.6 And Jacob hastened and did as his mother had commanded him, and he made the savory meat and brought it before his father before Esau had come from his chase.7 And Isaac said unto Jacob, Who art thou, my son? And he said, I am thy first born Esau, I have done as thou didst order me, now therefore rise up I pray thee, and eat of my hunt, in order that thy soul may bless me as thou didst speak unto me.8 And Isaac rose up and he ate and he drank, and his heart was comforted, and he blessed Jacob and Jacob went away from his father; and as soon as Isaac had blessed Jacob and he had gone away from him, behold Esau came from his hunt from the field, and he also made savory meat and brought it to his father to eat thereof and to bless him.9 And Isaac said unto Esau, And who was he that has taken venison and brought it me before thou camest and whom I did bless? And Esau knew that his brother Jacob had done this, and the anger of Esau was kindled against his brother Jacob that he had acted thus toward him.10 And Esau said, Is he not rightly called Jacob? for he has supplanted me twice, he took away my birthright and now he has taken away my blessing; and Esau wept greatly; and when Isaac heard the voice of his son Esau weeping, Isaac said unto Esau, What can I do, my son, thy brother came with subtlety and took away thy blessing; and Esau hated his brother Jacob on account of the blessing that his father had given him, and his anger was greatly roused against him.11 And Jacob was very much afraid of his brother Esau, and he rose up and fled to the house of Eber the son of Shem, and he concealed himself there on account of his brother, and Jacob was sixty-three years old when he went forth from the land of Canaan from Hebron, and Jacob was concealed in Eber’s house fourteen years on account of his brother Esau, and he there continued to learn the ways of the Lord and his commandments. —21 And when Esau saw Jacob coming to his father and mother he remembered what Jacob had done to him, and he was greatly incensed against him and he sought to slay him.

The book of Jubilees pottage

Här kan vi läsa att Jakob i och med köpet av förstfödslorätten, blev den ”äldre” av de två sönerna – vilket innebär både stort ansvar men även fördelar i form av makt och ära. Det är alltid tryggast om människor med makt också är rättfärdiga så att de kan utöva sin makt förnuftigt, då många människor kanske är beroende av ett stabilt hushåll som kan hålla fred med sina grannar.

Jubilees 24:12 And in the first year of the fourth week a famine began in the land, [2080 A.M.] besides the first famine, which had been in the days of Abraham.3 And Jacob sod lentil pottage, and Esau came from the field hungry. And he said to Jacob his brother: ‘Give me of this red pottage.’ And Jacob said to him: ‘Sell to me thy [primogeniture, this] birthright and I will give thee bread, and also some of this lentil pottage.‘ 4 And Esau said in his heart: ‘I shall die; of what profit to me is this birthright? 5 ‘And he said to Jacob: ‘I give it to thee.’ And Jacob said: ‘Swear to me, this day,’ and he sware unto him. 6 And Jacob gave his brother Esau bread and pottage, and he eat till he was satisfied, and Esau despised his birthright; for this reason was Esau’s name called Edom, on account of the red pottage which Jacob gave him for his birthright. 7 And Jacob became the elder, and Esau was brought down from his dignity. 8 And the famine was over the land, and Isaac departed to go down into Egypt in the second year of this week, and went to the king of the Philistines to Gerar, unto Abimelech.

Jakob fick en mäktig välsignelse av sin moder, som upplevde ett gudomligt tilltal att Jakobs säd skulle bestå i evighet. Det kan förklara Rebeckas stora motivation att låta det ske precis som det var sagt. Kanske Rebecka och Jakob hoppades på att Isak inte skulle fråga vilken son som stod framför honom, och att den ludna klädnaden skulle få Isak att förmoda att det var Esau som var närvarande. Om Jakob skulle säga ”Här är din son”, så är det förvisso ingen lögn, men att hävda att man är Esau när man egentligen är Jakob är rena rama osanningen.

Jubilees 25.10 Fear not, mother; be assured that I shall do thy will and walk in uprightness, and not corrupt my ways for ever.’11 And thereupon she lifted up her face to heaven and extended the fingers of her hands, and opened her mouth and blessed the Most High God, who had created the heaven and the earth, and she gave Him thanks and praise.12 And she said: ‘Blessed be the Lord God, and may His holy name be blessed for ever and ever, who has given me Jacob as a pure son and a holy seed; for he is Thine, and Thine shall his seed be continually and throughout all the generations for evermore.13 Bless him, O Lord, and place in my mouth the blessing of righteousness, that I may bless him.’14 And at that hour, when the spirit of righteousness descended into her mouth, she placed both her hands on the head of Jacob, and said: 15 Blessed art thou, Lord of righteousness and God of the ages And may He bless thee beyond all the generations of men.May He give thee, my Son, the path of righteousness, And reveal righteousness to thy seed.

Kanske the book of Jubilees är den bok som tydligast hävdar att försäljningen av förstfödslorätten och Isaks dåliga syn och perceptionsförmåga var gudomliga element, eftersom det ledde till att rättfärdigheten (med Jakob) slog ut orättfärdigheten (med Esau). Osäkert om det är ett sammanträffande att the book of Jubilees menar att Jakob svarade ”Jag är din son”, när Isak frågade om han var Esau. Tekniskt sett är det ingen lögn.

Jubilees 26:1 And in the seventh year of this week Isaac called Esau, his elder Son, and said unto him: ‘ I am [2114 A.M.] old, my son, and behold my eyes are dim in seeing, and I know not the day of my death.2 And now take thy hunting weapons thy quiver and thy bow, and go out to the field, and hunt and catch me (venison), my son, and make me savoury meat, such as my soul loveth, and bring it to me that I may eat, and that my soul may bless thee before I die.’3 But Rebecca heard Isaac speaking to Esau. 4 And Esau went forth early to the field to hunt and catch and bring home to his father. 5 And Rebecca called Jacob, her son, and said unto him: ‘Behold, I heard Isaac, thy father, speak unto Esau, thy brother, saying: ”Hunt for me, and make me savoury meat, and bring (it) to me that 6 I may eat and bless thee before the Lord before I die.” And now, my son, obey my voice in that which I command thee: Go to thy flock and fetch me two good kids of the goats, and I will make them savoury meat for thy father, such as he loves, and thou shalt bring (it) to thy father that he may eat and bless thee before the Lord before he die, and that thou mayst be blessed.’ 7 And Jacob said to Rebecca his mother: ‘Mother, I shall not withhold anything which my father would eat, and which would please him: only I fear, my mother, that he will recognise my voice and wish to touch me. 8 And thou knowest that I am smooth, and Esau, my brother, is hairy, and I shall appear before his eyes as an evildoer, and shall do a deed which he had not commanded me, and he will be wroth with me, and I shall bring upon myself a curse, and not a blessing.’ 9 And Rebecca, his mother, said unto him: ‘Upon me be thy curse, my son, only obey my voice.’ 10 And Jacob obeyed the voice of Rebecca, his mother, and went and fetched two good and fat kids of the goats, and brought them to his mother, and his mother made them ~savoury meat~ such as he loved. 11 And Rebecca took the goodly rainment of Esau, her elder son, which was with her in the house, and she clothed Jacob, her younger son, (with them), and she put the skins of the kids upon his hands and on the exposed parts of his neck. 12 And she gave the meat and the bread which she had prepared into the hand of her son Jacob. 13 And Jacob went in to his father and said: ‘I am thy son: I have done according as thou badest me: arise and sit and eat of that which I have caught, father, that thy soul may bless me.’ 14 And Isaac said to his son: ‘How hast thou found so quickly, my son? 15 ‘And Jacob said: ‘Because the Lord thy God caused me to find.’ 16 And Isaac said unto him: Come near, that I may feel thee, my son, if thou art my son Esau or not.’ 17 And Jacob went near to Isaac, his father, and he felt him and said: ‘The voice is Jacob’s voice, but the hands are the hands of Esau,’ 18 and he discerned him not, because it was a dispensation from heaven to remove his power of perception and Isaac discerned not, for his hands were hairy as his brother Esau’s, so that he blessed him. 19 And he said: ‘Art thou my son Esau? ‘ and he said: ‘I am thy son’: and he said, ‘Bring near to me that I may eat of that which thou hast caught, my son, that my soul may bless thee.’ 20 And he brought near to him, and he did eat, and he brought him wine and he drank. 21 And Isaac, his father, said unto him: ‘Come near and kiss me, my son. 22 And he came near and kissed him. And he smelled the smell of his raiment, and he blessed him and said: ‘Behold, the smell of my son is as the smell of a field which the Lord hath blessed. 23 And may the Lord give thee of the dew of heaven And of the dew of the earth, and plenty of corn and oil: Let nations serve thee, And peoples bow down to thee. Be lord over thy brethren, And let thy mother’s sons bow down to thee; 24 And may all the blessings wherewith the Lord hath blessed me and blessed Abraham, my father;  Be imparted to thee and to thy seed for ever: Cursed be he that curseth thee, And blessed be he that blesseth thee.’ 25 And it came to pass as soon as Isaac had made an end of blessing his son Jacob, and Jacob had gone forth from Isaac his father he hid himself and Esau, his brother, came in from his hunting. 26 And he also made savoury meat, and brought (it) to his father, and said unto his father: ‘Let my father arise, and eat of my venison that thy soul may bless me.’ 27 And Isaac, his father, said unto him: ‘Who art thou? ‘And he said unto him: ‘I am thy first born, thy son Esau: I have done as thou hast commanded me.’ 28 And Isaac was very greatly astonished, and said: ‘Who is he that hath hunted and caught and brought (it) to me, and I have eaten of all before thou camest, and have blessed him: (and) he shall be blessed, and all his seed for ever.’ 29 And it came to pass when Esau heard the words of his father Isaac that he cried with an exceeding great and bitter cry, and said unto his father: ‘Bless me, (even) me also, father.’ 30 And he said unto him: ‘Thy brother came with guile, and hath taken away thy blessing.’ And he said: ‘Now I know why his name is named Jacob: behold, he hath supplanted me these two times: he took away my birth-right, and now he hath taken away my blessing.’ 31 And he said: ‘Hast thou not reserved a blessing for me, father?’ and Isaac answered and said unto Esau:  ‘Behold, I have made him thy lord, And all his brethren have I given to him for servants, And with plenty of corn and wine and oil have I strengthened him: And what now shall I do for thee, my son?’ 32 And Esau said to Isaac, his father: ‘Hast thou but one blessing, O father? Bless me, (even) me also, father: ’33 And Esau lifted up his voice and wept. And Isaac answered and said unto him:’ Behold, far from the dew of the earth shall be thy dwelling, And far from the dew of heaven from above. 34 And by thy sword wilt thou live, And thou wilt serve thy brother. And it shall come to pass when thou becomest great,  And dost shake his yoke from off thy neck, Thou shalt sin a complete sin unto death, And thy seed shall be rooted out from under heaven.’35 And Esau kept threatening Jacob because of the blessing wherewith his father blessed him, and he: said in his heart: ‘May the days of mourning for my father now come, so that I may slay my brother Jacob.’

Varför kallade Jesus Petrus för SATAN i Matt. 16:23?

peter satanPetrus är Satan?

Jesus kom till världen för att dö för oss. Det finns ingen förlåtelse utan blod.

Joh. 10:11 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. 15 liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern, och jag ger mitt liv för fåren. 16 Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde. 17 Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. 18 Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka. Det budet har jag fått av min Fader.”

Hebr. 9:22 Så renas enligt lagen nästan allt med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.

Det var självfallet ingen lätt uppgift att utföra även om Jesus var helt inriktad på att gå igenom detta utdragna och plågsamma uppdrag för att rädda mänskligheten.

Luk. 22: 40 När han kom till platsen, sade han till dem: ”Be att ni inte kommer i frestelse.” 41 Och han gick ett stycke ifrån dem, ungefär ett stenkast, och föll på knä och bad: 42 ”Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din.” 43 Då visade sig en ängel från himlen och gav honom kraft.44 Han kom i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev som blodsdroppar, som föll ner på jorden. 45 När han reste sig från bönen och kom till lärjungarna, fann han att de hade somnat av bedrövelse. 46 Då sade han till dem: ”Varför sover ni? Stig upp och be att ni inte kommer i frestelse.”

När man vet vilka påfrestningar man står inför gällande något som man helt enkelt måste gå igenom så blir man verkligen inte hjälpt av att någon försöker få en på andra tankar. I stället skulle man bli mer hjälpt av en uppmuntran att faktiskt utföra det svåra uppdraget i kombination med t .ex. löften om förböner. Petrus som älskade Jesus ansåg förmodligen att Jesus tal om att han skulle lida och dö inte alls borde realiseras eftersom Jesus var helt oskyldig och inte förtjänade ett sådant fruktansvärt öde. Det kan givetvis handla om ren välvilja från hans sida när han då försökte bromsa Jesus från att utföra denna handling som Jesus kom till jorden för att utföra. Petrus drog Jesus åt sidan och sa ”Detta skall aldrig hända dig”, och även om det kanske är ett tal som kanske Jesus fysiska kropp skulle vilja höra och lyda (då skulle han ju slippa lida) så var det ingenting som Jesus själv ville höra talas om. Det kanske låter hyggligt med en tröstande klapp på axeln och ett fagert tal om att det finns en bekvämare väg att gå, men eftersom Jesus inte kunde (ville) välja en sådan bekväm väg så var ett sådant tal bara onödigt frestande och en påminnelse om Satans list.

”Matt. 16:21 Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och på tredje dagen uppväckas. 22 Då tog Petrus honom åt sidan och började motsäga honom: ”Gud är nådig mot dig, Herre. Detta skall aldrig hända dig.23 Men Jesus vände sig om och sade till Petrus:”Gå bort ifrån mig, Satan! Du vill få mig på fall. Vad du tänker är inte Guds tankar utan människotankar.”

Det är ju Satan som mest av allt önskat att Jesus aldrig skulle ha valt döden och låta sitt blod täcka världens synder, vilket innebär att Petrus ord och behandling av Jesus – när han tog honom åt sidan för att försöka övertala honom om att avstå – faktiskt resulterade i att han gick Satans ärenden.

Någon kanske reagerar på att Petrus fick en onödigt hårt reprimand av Jesus om han handlade i god tro, men om det är Satan som yttrar sig (även genom en människa) så bör Jesus näpsa honom. Jesus förklarade också för Petrus varför han gjorde så genom ”Vad du tänker är inte Guds tankar utan människotankar”, och inget hindrar förstås att Jesus gjorde en längre utläggning till Petrus om han fortfarande inte skulle förstå på vilket sätt han frestat Jesus och gjort plågan värre för honom. Allt som Jesus sagt står inte med i Bibeln.

Biblegateway antyder att ”Gud är nådig mot dig” innebär att Petrus tillbakavisar talet om korset med 1 Petr 1:18 som jämförelse.

1 Pet. 1:18 I veten ju att det icke är med förgängliga ting, med silver eller guld, som I haven blivit »lösköpta» från den vandel I förden i fåfänglighet, efter fädernas sätt

Petrus kallades även symboliskt för Kefas vid något tillfälle av Jesus, men även andra män kan heta Kefas. Läs gärna om hur Petrus förmodas vara en annan Kefas i denna artikel.

Jesus offer handlar om en SKULD som TAS BORT och inte som BETALAS

skuld

Jesus betalade inte för våra skulder utan FÖRLÄT dem (tog bort dem)

Gud älskade hela världen såpass mycket att han lät sin älskade son (och Gud i kött) dö som ett syndoffer för människorna på jorden. Detta har en parallell till djuroffersystemet i det Gamla Testamentet, och det finns ingen förlåtelse utan blod. Men var i Bibeln står det att Jesus betalat för människornas SYNDER? Eller var i Bibeln står det att Jesus betalade summan för straffet för vår synd? Det närmaste man kan komma är att Jesus ”betalat ett högt pris FÖR OSS”, men det står inte i relation till pengar utan handlar om offret. Även många soldater i krig betalar ett högt pris när de riskerar sina liv, och inte heller där handlar det om pengar utan om offer.

Om Jesus skulle ha betalat den straffsumma som människornas synd kräver, ja då borde alla människor på jorden vara frälsta eftersom Jesus dött för allihop. Då borde vår synd vara förlåten redan innan vi utför den. Betalt är betalt. Straffet för synden är väl evigt liv i helvetet? Tog Jesus det straffet på sig? Självfallet inte. Dog Jesus i vårt ställe? Var vårt tilltänkta ställe att dö på korset? Nej, men däremot dog Jesus så att vi skulle slippa dö. (Han dog FÖR oss.) Väljer vi felaktig terminologi så kan det leda till tokiga läror, såsom kalvinism, ovillkorlig frälsning eller universell frälsning. Det kan även leda till att agnostiker inte förstår vårt budskap, när vi försöker övertala dem om att Jesus betalat för deras synd och tagit deras straff på sig själv. Kanon, då slipper de ju omvända sig och tro på honom? Allting är redan kirrat och förlåtet? Läs gärna artikeln om vi är köpta för ett pris och fått våra skulder betalda.

Antingen så handlar Jesu död om förlåtelse (där skulden tas bort) eller också handlar det om en regelrätt betalning krona för krona. Det kan inte handla om båda samtidigt.

Tänk dig ett scenario där du lånar en gammal gräsklippare av en kompis och sedan totalförstör den för att du varit för oaktsam. Du ber om förlåtelse och erbjuder dig att ersätta gräsklipparen så att en ny kan köpas in – en precis likadan. Kompisen är inte beredd att förlåta dig i det här läget, men uttrycker att han ser fram emot betalningen. Tyvärr har du inte råd att betala, men din brorsa rycker in och betalar hela skulden i stället för dig. När din kompis således blivit ersatt TILL FULLO – varenda krona – så tackar han dig och säger ”NU FÖRLÅTER JAG DIG FÖR DIN SKULD! FÖR NU ÄR JU SKULDEN BETALD! SÅ HYGGLIG ÄR JAG!”

Men då handlar det väl inte om en sympatisk och genuin förlåtelse där en skuld stryks eftersom jag faktiskt förtjänar att bli förlåten i och med min betalning? Det är väl antingen eller, eftersom skulden inte alls stryks utan måste betalas till sista kronan? Om villkoret för förlåtelsen är en exakt ersättning av skulden så borde ett annat ord användas. Det Jesus Kristus gjorde för oss är mycket större eftersom han RADERAR vår skuld oavsett hur stor den är. Skulden tar heller ingen genväg in i hans kropp innan den raderas, utan det som han kräver av oss är omvändelse – vilket leder till skuldsanering och rening. Bibeln lär att vi är frälsta av NÅD, och att det inte handlar om något vi förtjänar.

Rom. 4:4 Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat.

Paulus uttrycker också att syndens ”lön” är döden, och inte heller här handlar det om pengar utan vad vi förtjänar pga vår överträdelse av Guds bud. Förhoppningen är att denna ”lön” stryks (inte betalas), vilket är möjligt i Jesu Kristi blod.

Rom. 6:23 Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.

Översättning av ”skuld”

Det svenska ordet ”skuld” (eller skyldig) är en översättning av olika former av det grekiska ordet ”opheilō”. Ordet kan ha innebörden av skuld, skuldsatt, skyldighet, plikt eller åläggande, så det måste alltså inte nödvändigtvis handla om pengar. Det kan användas när man vill beskriva en överträdelse av bud/regler, vilket leder till en skuld.

Jag börjar med Liknelsen om den obarmhärtige tjänaren, där ordet förekommer flera gånger i olika former:

Matt. 18:21 Då gick Petrus fram och frågade Jesus: ”Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?” 22 Jesus sade till honom: ”Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju. 23 Därför är himmelriket likt en kung som ville ha redovisning av sina tjänare. 24 När han började granskningen, förde man fram till honom en som var skyldig (3781) tio tusen talenter. 25 Eftersom han inte kunde betala, befallde hans herre att han och hans hustru och barn och allt vad han ägde skulle säljas och skulden betalas.26 Tjänaren föll ner för honom och bad: Ha tålamod med mig, så skall jag betala dig alltsammans. 27 Då förbarmade sig tjänarens herre över honom och gav honom fri och efterskänkte hans skuld (1156).28 Men när tjänaren kom ut, träffade han en av sina medtjänare, som var skyldig (3784) honom hundra denarer. Han tog fast honom och ville strypa honom och sade: Betala, vad du är skyldig (3784)! 29 Hans medtjänare föll då ner och bad honom: Ha tålamod med mig, så skall jag betala dig. 30 Men han gick inte med på det utan gick och lät sätta honom i fängelse, tills han hade betalat vad han var skyldig (3784). 31 När hans medtjänare såg vad som hände, blev de mycket upprörda och gick och talade om alltsammans för sin herre. 32 Då kallade hans herre honom till sig och sade: Du onde tjänare! Hela skulden (3782) efterskänkte jag dig, därför att du bad mig.33 Borde inte du också ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig? 34 Och i sin vrede överlämnade hans herre honom till fångvaktarna, tills han hade betalt allt vad han var skyldig (3784). 35 Så skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder.”

Man kan göra ett antal iakttagelser om liknelsen.

  • Målet med liknelsen är att lära oss hur viktigt det är att vara villig att förlåta en person om denne ber om förlåtelse. Kungen i liknelsen är en bild av Herren Gud, som är den som har makt att förlåta. Tjänaren är en bild av en syndig människa som står i skuld inför Gud.
  • Ingen i liknelsen träder in och erbjuder sig att betala för tjänarens skuld. Förslaget som står till buds är att kungen efterskänker skulden (stryker den) vilket är en bild för hur Gud kan förlåta (stryka) våra skulder vid omvändelse. Ingen tar skulden ”på sig”, utan det handlar antingen om 1) att hela skulden betalas av den skuldsatte, alternativt 2) skulden tas bort.
  • Det handlar inte om någon automatisk förlåtelse utan att den som står i skuld agerar. Tjänarna i liknelsen erkänner sin skuld, ångrar sig (även om ångern hos den första var kortvarig) och ber/motiverar varför de innerligt hoppas på att skuldbördan ska tas bort. Det finns inget i liknelsen som antyder att skulder tas bort utan ett erkännande, omvändelse/ånger (vilket innebär rening) och det finns heller inget löfte om att man blivit immun mot framtida skulder och påföljande straff. Kravet är att fortsätta hålla sig ren genom att behandla andra människor som man själv vill bli behandlad.
  • Trots att tjänarens skuld togs bort så finns inget löfte om att ny skuld aldrig kan ackumuleras och orsaka problem. I det här fallet fick tjänaren tillbaka sin tidigare borttagna skuld. Hur vi lever våra liv spelar alltså roll för vår frälsning.

Det grekiska ordet opheiletēs (Strong’s 3781) förekommer 7 gånger i Bibeln: debt

Matt. 6:12 Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss.

Lukas 13:4 Eller de arton som dödades när tornet i Siloam föll ner över dem, menar ni att de var större syndare än alla andra invånare i Jerusalem?

Rom. 1:14 Både mot greker och barbarer, både mot lärda och olärda har jag skyldigheter.

Rom. 8:12 Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot vår onda natur, så att vi skall leva efter köttet.

Rom. 15: 27 Så har de beslutat, och de står också i skuld till dem. Ty om hedningarna har fått del av deras andliga goda, så är de också skyldiga att tjäna dem med sitt materiella goda.

Gal. 5:3 Jag försäkrar er än en gång: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen.

En annan form av ordet är opheilē (Strong’s 3782). Just denna form av ordet (3782) används 2 gånger i Bibeln – Matt. 18:32, samt Rom. 13:7.

(Matthew 18:32 Then his lord, after that he had called him, said unto him, O thou wicked servant, I forgave thee all that debt, because thou desiredst me – KJV)

Romarbrevet 13:7 Fullgör era skyldigheter mot alla: skatt åt den ni är skyldiga skatt, tull åt den ni är skyldiga tull, vördnad åt den som bör få vördnad och heder åt den som bör få heder.8 Stå inte i skuld till någon utom i kärlek till varandra. Ty den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen.

(Romans 13:7 Render therefore to all their dues (3782): tribute to whom tribute is due; custom to whom custom; fear to whom fear; honour to whom honour. – KJV)

En annan form är opheilēma (Strong’s 3783). Även det ordet förekommer två gånger.

Matteus 6:12 Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss.

(Matt. 6:12 And forgive us our debts, as we forgive our debtors – KJV)

Rom. 4:4 Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat.

(Rom 4:4 Now to him that worketh is the reward not reckoned of grace, but of debt – KJV)

En annan form av ordet (verb) är opheilō (Strong’s 3784) och förekommer 36 gånger i Bibeln. Notera i översta exemplet att det även här handlar om att EFTERSKÄNKA (radera) en skuld. Inte att betala en skuld.

Lukas 7:40 Då sade Jesus till honom: ”Simon, jag har något att säga dig.”Simon svarade: ”Mästare, säg det.” – 41 ”Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. 42 Eftersom de inte kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?”43 Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.” Jesus sade: ”Du har rätt.”—47 Därför säger jag dig: Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet.” 48 Sedan sade han till henne: ”Dina synder är förlåtna.” 49 Då började de andra bordsgästerna fråga sig: ”Vem är den här mannen, som till och med förlåter synder?” 50 Men Jesus sade till kvinnan: ”Din tro har frälst dig. Gå i frid.

Liknelsen om den ohederlige förvaltaren
Lukas 16 1 Jesus sade också till sina lärjungar: ”Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne blev beskylld för att förskingra hans egendom. 2 Då kallade han honom till sig och sade: Vad är det jag hör om dig? Lämna redovisning för din förvaltning. Du kan inte längre få vara förvaltare. 3 Då tänkte förvaltaren: Vad skall jag göra när min herre tar ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag inte och tigga skäms jag för. 4 Jo, nu vet jag vad jag skall göra så att man tar emot mig i sina hem, när jag får avsked från min tjänst. 5 Och han kallade till sig dem som stod i skuld hos hans herre, en efter en, och frågade den förste: Hur mycket är du skyldig min herre? 6 Han svarade: Hundra fat olja. Förvaltaren sade till honom: Ta ditt skuldebrev och sätt dig genast ner och skriv femtio. 7 Sedan frågade han en annan: Och du, hur mycket är du skyldig? Han svarade: Hundra tunnor vete. Då sade han till honom: Ta ditt skuldebrev och skriv åttio. 8 Och hans herre berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. Ty den här världens barn handlar klokare mot sitt släkte än ljusets barn.

Matt. 23:18 Ni säger också: Om någon svär vid altaret, betyder det ingenting. Men om någon svär vid gåvan på altaret, då är han bunden vid sin ed.

Lukas 11:4 Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och för oss inte in i frestelse.”

Lukas 17:9 Inte tackar han tjänaren, för att denne gjorde det han var tillsagd att göra? 10 Så skall också ni säga, när ni har gjort allt som krävs av er: Nu är vi tjänare utan uppgifter. Vi har bara gjort det vi var skyldiga att göra.”

Joh. 13:14 Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter.

Joh. 19:7 Judarna svarade: ”Vi har en lag och enligt den lagen måste han dö, eftersom han har gjort sig till Guds Son.”

Apg. 17:29 Är vi nu av Guds släkt bör vi inte tänka oss att gudomen liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst och fantasi.

Rom. 13:8 Stå inte i skuld till någon utom i kärlek till varandra. Ty den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen.

Rom. 15:1 Vi som är starka är skyldiga att bära de svagas svagheter och inte tjäna oss själva. 

Rom. 15:27 Så har de beslutat, och de står också i skuld till dem. Ty om hedningarna har fått del av deras andliga goda, så är de också skyldiga att tjäna dem med sitt materiella goda.

1 Kor. 5:10 Jag menade inte alla otuktiga här i världen, inte alla giriga och utsugare och avgudadyrkare. Då måste ni ju lämna världen.

1 Kor. 7:3 Mannen skall ge sin hustru vad han är skyldig henne och på samma sätt hustrun sin man.

1 Kor. 7:36 Men om någon tror sig handla orätt mot sin ogifta dotter som är giftasvuxen och vill gifta sig, då skall han göra henne till viljes. Han syndar inte. Låt dem gifta sig.

1 Kor. 11:7 En man bör inte ha något på huvudet, eftersom han är Guds avbild och ära. Och kvinnan är mannens ära.—10 Därför skall kvinnan ha en makt på huvudet för änglarnas skull.

2 Thess. 1:3 Vi är alltid skyldiga att tacka Gud för er, bröder. Och det har vi goda skäl till, eftersom er tro växer till så starkt och den kärlek ni alla hyser till varandra blir allt större hos var och en av er.

Fil. 1:18 Har han gjort dig någon orätt eller är han skyldig dig något, så för upp det på min räkning –

Heb. 2:17 Därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder.

Heb. 5:1 En överstepräst utses alltid bland människor och blir insatt till att för människors räkning göra tjänst inför Gud och bära fram gåvor och offer för synder. 2 Han kan behandla dem rätt som är okunniga och far vilse, eftersom han själv är svag3 och därför måste bära fram syndoffer både för folket och för sig själv.

1 Joh. 2:6 Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde.

1 Joh. 3:16 Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder.

1 Joh. 4:11 Mina älskade, om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra.

3 Joh. 1:8 Därför är det vår plikt att sörja för sådana, så att vi kan arbeta tillsammans för sanningen.

debt 2Andra verser där vi kan läsa ”skuld” i en svensk Bibel utan att ovan glosor används

Om man inte vill jämföra med grekiskan så får man ibland annat ljus över en vers genom att jämföra med den engelska King James Bible. Det gäller framför allt den första versen i listan.

Kolosserbrevet 2:14 och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset. 

Colossians 2:14 Blotting out the handwriting of ordinances that was against us, which was contrary to us, and took it out of the way, nailing it to his cross;

Johannes 19:11 Jesus svarade: ”Du skulle inte ha någon makt över mig, om du inte hade fått den ovanifrån. Därför har den som utlämnat mig åt dig större skuld.” 

John 19:11 Jesus answered, Thou couldest have no power at all against me, except it were given thee from above: therefore he that delivered me unto thee hath the greater sin.

Matteus 12:5 Eller har ni inte läst i lagen att prästerna i templet på sabbaten bryter mot sabbaten och ändå är utan skuld? 

Matt. 12:5 Or have ye not read in the law, how that on the sabbath days the priests in the temple profane the sabbath, and are blameless?

Rom. 3:19 Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud.

Rom. 3:19 Now we know that what things soever the law saith, it saith to them who are under the law: that every mouth may be stopped, and all the world may become guilty before God.

Apostlagärningarna 18:6 Men de gick emot honom och hånade honom. Då skakade han sina kläder och sade till dem: ”Ert blod skall komma över era egna huvuden. Jag är utan skuld. Från och med nu går jag till hedningarna.” 

Acts 18:6 And when they opposed themselves, and blasphemed, he shook his raiment, and said unto them, Your blood be upon your own heads; I am clean: from henceforth I will go unto the Gentiles.

Den som bryter mot ett enda bud är skyldig till ALLA Guds bud?

Proverbs 3

Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt (Jak. 2:10)

”For whosoever shall keep the whole law, and yet offend in one point, he is guilty of all” (KJV)

Den här versen ska inte tolkas som att vi brutit mot alla Guds bud om fallet är att vi endast brutit mot ett av buden exempelvis ”Du skall icke ljuga”. Om en person ljugit så kan man inte påstå att han även automatiskt mördat, begått äktenskapsbrott, stulit, etc, för det vore helt enkelt inte sant. Däremot är personen – oavsett vilket bud han brutit – en LAGÖVERTRÄDARE, vilket jag absolut tror är Jakobs poäng. Man är ingen mördare förrän man faktiskt mördat, man är ingen tjuv förrän man faktiskt stulit och man är inte otrogen förrän man faktiskt vänsterprasslat. Inom dessa överträdelser inkluderas även att hata någon eftersom detta jämställs med att mörda, att se på någon för att (med syfte att…) lusta, samt att vara arg på någon utan orsak. Om någon menar att man man är en mördare och en äktenskapsbrytare för att man ljugit borde det gå att sätta namn på VEM man i så fall mördat och/eller vänsterprasslat med, samt NÄR exakt detta inträffade.

Oavsett om det handlar om små/stora synder, eller få/många synder så gör det oss alltså till skyldiga lagöverträdare eftersom vi har misslyckats med att lyda Guds lag. En synd gör att vi brutit lagen och lite surdeg syrar hela degen! Detta leder till att vi antingen måste sona för våra överträdelser eller hoppas på att någon med auktoritet över lagen frikänner oss. Tack och lov har Jesus Kristus all makt och frikänner oss på villkor att vi omvänder oss! Idag handlar det inte om judarnas lag (drygt 600 st.) som gällde under Mose tid, utan det handlar kortfattat om att älska Gud över allting och sin nästa som sig själv. Lyder vi detta dubbla kärleksbud har vi uppfyllt hela lagen. Det indikerar Jakob själv i verserna innan (samt Paulus):

Jak. 2:Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften: Du skall älska din nästa som dig själv, då handlar ni rätt. 9 Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen överbevisar er om att ni är överträdare.

Rom. 13:8 Stå inte i skuld till någon utom i kärlek till varandra. Ty den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen.

Vi handlar alltså rätt om vi uppfyller den konungsliga lagen, och vi handlar fel samt syndar om vi inte gör det. Säger Jakob verkligen här att vi människor är för alltid fastbundna vid det senare alternativet? Dessa verser kommer efter v.10:

Jak. 2:11 Han som har sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott, har också sagt: Du skall inte mörda. Om du inte begår äktenskapsbrott, men mördar, är du en brottsling. 12 Tala och handla så som den som skall dömas efter frihetens lag.

Här säger Jakob svart på vitt att det finns ett alternativ som heter att vi INTE begår äktenskapsbrott om vi exempelvis mördar – men däremot att vi likväl är brottslingar oavsett vilket av dessa bud vi bryter. Detta visar att han inte påstår i v. 10 att vi automatiskt bryter mot alla bud om vi bryter mot ett. Men att bryta ett enda bud gör att vi smutsat ner oss och är i behov av en Frälsare. Vidare fortsätter Jakob direkt med att uppmana sina läsare att ”tala och handla så som den som skall dömas efter frihetens lag”, vilket borde innebära att han verkligen tror de har kapacitet att göra just detta.

När vi bryter mot lagar så kanske det hjälper oss lite grand att tänka på VEM vi har utfört lagöverträdelsen (synden) emot. Om vi exempelvis ljugit för ett barn så är det illa, men barnet har ingen auktoritet att verkställa en dom mot dig och sätta dig i fängelse. Inte heller har en fru/make eller en släkting makt att utfärda ett fängelsestraff om du syndat mot dem. Det är mycket värre om du utför lagöverträdelser mot en person med makt över rättsväsendet. Att bli påkommen med lögn mot en polis, åklagare eller domare är allvarligare eftersom de besitter olika grader av makt över dig. Att synda inför Gud är alltså det grövsta man kan göra, men bara om det finns ett alternativ att INTE synda mot honom. Finns inga val så kan vi ju inte hjälpa att vi väljer den enda vägen som står till buds.

Om vi därför var födda med en arvsynd så skulle det inte finnas något alternativ för oss att leva syndfritt, och därför vore Gud ingen rättfärdig domare om han ändå ville belägga oss med straff för något vi omöjligt kan undvika att göra. Inte ens en normal sekulär domstol skulle utfärda straff mot någon som de vet har en dokumenterad mental funktionsnedsättning som resulterar i att personen i fråga omöjligt kan kontrollera sitt beteende. Det skulle inte ens en kallhamrad ateist anse vara en rättvis dom.

Säger Jakob i sitt brev att vi omöjligt kan leva utan synd?faith 2

Lär oss verkligen Jakob att vi kan glömma idén att försöka leva rättfärdigt eftersom vi definitivt kommer att misslyckas inom timmar eller max några dagar? Lär han ut att det är fullständigt normalt även för kristna att synda och att vi vore högmodiga om vi skulle påstå att vi kan leva rent och vara Jesus trogna? Jakob lär ut precis motsatsen i sitt brev. ”Lägg bort all orenhet” är hans budskap, och om vi lyckas få en syndare att vända om frälser vi hans själ från DÖDEN. Jakob uttrycker att vi borde vara fullkomliga, utan brist i något avseende. Om vi inte kan tygla vår tunga så är vår gudstjänst ingenting värd.

Jak. 1:4 Men låt er uthållighet visa sig i fullbordad gärning, så att ni är fullkomliga och hela, utan brist i något avseende. 12 Salig är den som håller ut i prövningen, ty när han har bestått sitt prov skall han få livets krona, som Gud har lovat dem som älskar honom. 14 Var och en som frestas, dras och lockas av sitt eget begär. 15 När så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullmogen föder den död. 16 Bedra inte er själva, mina älskade bröder.—21 Lägg därför bort all orenhet och all ondska och ta ödmjukt emot ordet, som är inplanterat i er och som har makt att frälsa era själar.22 Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva. 23 Om någon är ordets hörare och inte dess görare, liknar han en man som betraktar sitt ansikte i en spegel, 24 och när han har sett sig själv i den, går han sin väg och glömmer genast hur han såg ut. 25 Den som däremot blickar in i frihetens fullkomliga lag och blir kvar i den och inte är en glömsk hörare utan en verklig görare, han blir salig i sin gärning.26 Om någon menar sig tjäna Gud men inte tyglar sin tunga utan bedrar sitt hjärta, så är hans gudstjänst ingenting värd.

Jak. 2:14 Mina bröder, vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar? Kan väl en sådan tro frälsa någon? 15 Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen16 och någon av er säger till dem: ”Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? 17 Så är också tron i sig själv död, när den är utan gärningar.18 Nu säger kanske någon: ”Du har tro.” – Ja, men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag visa dig min tro genom mina gärningar. 19 Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och bävar. 20 Men vill du inte inse, du tanklösa människa, att tron utan gärningar är död? 21 Blev inte vår fader Abraham erkänd som rättfärdig genom gärningar, när han bar fram sin son Isak på altaret? 22 Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar och att det var genom gärningarna som tron blev fullbordad. 23 Så uppfylldes Skriften som säger: Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet, och han kallades Guds vän. 24 Ni ser alltså att en människa erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro. 25 Blev inte skökan Rahab på samma sätt erkänd som rättfärdig genom gärningar, när hon tog emot sändebuden och förde ut dem en annan väg? 26 Liksom kroppen utan ande är död, så är tron utan gärningar död.

Jak. 3: 10 Från samma mun kommer välsignelse och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder.—13 Är någon bland er vis och förståndig, då skall han visa sina gärningar genom ett klokt och vänligt uppträdande. 14 Men bär ni på bitter avund och stridslystnad i ert hjärta, skall ni inte skryta och tala emot sanningen. 15 En sådan vishet kommer inte ovanifrån utan är jordisk, oandlig, ja, demonisk. 16 Ty där avund och stridslystnad råder, där råder också oordning och allt som är ont.

Jak. 4:4 Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara världens vän blir Guds fiende. —7 Underordna er därför Gud. Stå emot djävulen, så skall han fly bort från er. 8 Närma er Gud, så skall han närma sig er. Gör era händer rena, ni syndare, och rena era hjärtan, ni tvehågsna.

Jak. 5:15 Trons bön skall bota den sjuke, och Herren skall resa upp honom. Och har han begått synder, skall han få förlåtelse för dem. 16 Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra så att ni blir botade. Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön. 19 Mina bröder, om någon bland er kommer bort från sanningen och någon för honom tillbaka,20 så skall denne veta att den som återför en syndare från hans villoväg frälser hans själ från döden och överskyler många synder.