Tag Archive | jakob

ESAU som sålde sin förstfödslorätt och Isaks välsignelse av JAKOB – vad hände egentligen?

Här nedan kommer händelsen om den berömda förstfödslorätten baserat på 1) Bibeln, 2) Den redliges bok (the book of Jasher) samt 3) the book of Jubilees. Författarna till de två sistnämnda böckerna gör inget anspråk på att skriva under inspiration av Gud, utan det handlar snarare om sekulär historia. Även sekulär historia kan förstås innehålla sanningar upp till en summa av 100%, men vi kan förstås inte vara säkra. Den redliges bok är omnämnd vid ett par tillfällen i Bibeln (2 Sam. 1:18 och Joshua 10:13).

Bibelns information till oss läsare är fullt tillräcklig, men om vi även läser i de två andra böckerna så framkommer ytterligare några detaljer som ger oss intressanta upplysningar om vi vill gå på djupet. Ingen av de tre böckerna motsäger varandra och det finns som sagt en chans att alla tre källorna ger oss den sanna bilden av vad som hände. Något att tänka på är att “förstfödslorätt” inte är synonymt med en sista välsignelse över sin son, men i Esaus fall ledde det ena till det andra.

Först Bibelns berättelse:

1 Mos. 25:22 Men barnen bråkade mycket med varandra i hennes moderliv. Då sade hon: “Om det blir så här, varför drabbar det mig?” Och hon gick för att fråga Herren. 23 Herren svarade henne: “Två folk finns i ditt moderliv, två folkstammar skall ur ditt sköte gå skilda vägar. Det ena folket skall bli starkare än det andra, och den äldre skall tjäna den yngre.”—27 Pojkarna växte upp, och Esau blev en skicklig jägare som höll till ute i markerna. Jakob däremot blev en stillsam man som höll till vid tälten. 28 Isak älskade Esau eftersom han hade smak för vilt. Men Rebecka älskade Jakob.29 En gång när Jakob höll på att koka soppa, kom Esau hem från marken, alldeles utmattad. 30 Han sade till Jakob: “Låt mig få äta av det röda, det röda du har där, för jag är helt utmattad.” Därav fick han namnet Edom. 31 Men Jakob sade: “Sälj då din förstfödslorätt till mig.” 32 Esau svarade: “Jag är ju nära att dö. Vad har jag då för nytta av min förstfödslorätt?” 33 Jakob sade: “Ge mig din ed på det.” Han gav honom sin ed och sålde sin förstfödslorätt till Jakob. 34 Och Jakob gav honom bröd och linssoppa. Esau åt och drack, steg sedan upp och gick sin väg. Så litet värdesatte Esau sin förstfödslorätt.

1 Mos. 27:1 När Isak hade blivit gammal och hans ögon var så svaga att han inte kunde se, kallade han till sig sin äldste son Esau och sade till honom: “Min son.” Han svarade honom: “Här är jag.” 2 Då sade han: “Jag är gammal och vet inte när jag skall dö. 3 Tag därför dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i markerna och skjut något vilt åt mig. 4 Laga sedan till en välsmakande rätt åt mig, en som jag tycker om, och bär in den till mig så att jag får äta och sedan välsigna dig innan jag dör.“5 Rebecka hörde vad Isak sade till sin son Esau. När Esau gick ut i markerna för att skjuta något vilt att ta hem, 6 sade Rebecka till sin son Jakob: “Lyssna! Jag hörde din far säga till din bror Esau: 7 Skaffa något vilt och laga till åt mig en välsmakande rätt, som jag kan äta. Sedan skall jag välsigna dig inför Herren innan jag dör. 8 Hör nu på mig, min son, och gör som jag säger. 9 Gå till hjorden och hämta två fina killingar, så skall jag laga till en välsmakande rätt av dem åt din far, en som han tycker om. 10 Den skall du bära in till din far så att han får äta den och sedan välsigna dig innan han dör.” 11 Men Jakob sade till sin mor Rebecka: “Min bror Esau är ju hårig, och jag är slät.12 Tänk om far rör vid mig. Då blir jag en bedragare i hans ögon och drar förbannelse över mig i stället för välsignelse.” 13 Men hans mor sade till honom: “Den förbannelsen skall komma över mig, min son. Hör bara vad jag säger och gå och hämta killingarna åt mig.”14 Han gick då och hämtade dem och förde dem till sin mor, och hon lagade till en välsmakande rätt, en som hans far tyckte om. 15 Sedan tog Rebecka fram sin äldste son Esaus högtidskläder, som hon hade inne hos sig, och satte dem på sin yngste son Jakob. 16 Med skinnen från killingarna täckte hon över hans händer och den bara delen av hans hals. 17 Sedan gav hon sin son Jakob den välsmakande rätten och brödet som hon hade gjort i ordning. 18 Han gick in till sin far och sade: “Far.” Han svarade: “Vad vill du? Vem är du, min son?”19 Jakob sade till sin far: “Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du sade till mig. Sätt dig upp och ät av mitt villebråd, så att du kan välsigna mig.” 20 Men Isak sade till sin son: “Hur har du kunnat finna det så snart, min son?” Han svarade: ” Herren, din Gud, sände det i min väg.” 21 Då sade Isak till Jakob: “Kom hit, min son, och låt mig få röra vid dig och känna om du är min son Esau eller inte.”22 Jakob gick då fram till sin fader Isak, och han rörde vid honom och sade: “Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus.” 23 Han kände inte igen honom, för händerna var håriga som hans bror Esaus händer. Han tänkte nu välsigna honom, 24 men så frågade han: “Är du verkligen min son Esau?” Han svarade: “Ja.” 25 Då sade han: “Bär hit maten, min son, så att jag kan äta av villebrådet och välsigna dig.” Jakob bar fram den till honom och han åt. Och han räckte honom vin och han drack. 26 Sedan sade hans fader Isak till honom: “Kom hit och kyss mig, min son.” 27 När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans kläder och välsignade honom. Han sade:“Doften av min son är lik doften från en mark som Herren har välsignat.28 Gud skall ge dig av himlens dagg och av jordens fruktbarhet,säd och vin i riklig mängd.29 Folk skall tjäna dig och folkslag falla ner för dig. Var en herre över dina bröder. Din mors söner skall falla ner för dig. Förbannad vare den som förbannar dig och välsignad den som välsignar dig!”30 När Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob just hade gått ut från honom, kom hans bror Esau hem från jakten. 31 Också han lagade till en välsmakande rätt och bar in den till sin far och sade: “Nu kan far sätta sig upp och äta av sin sons villebråd och sedan välsigna honom.” 32 Hans fader Isak frågade honom: “Vem är du?” Han svarade: “Jag är Esau, din förstfödde.” 33 Då blev Isak mycket förskräckt och sade: “Vem var då den jägare som bar in sitt villebråd till mig? Jag åt av allt innan du kom och jag välsignade honom. Välsignad skall han också vara.” 34 När Esau hörde vad hans far berättade, ropade han högt och bittert: “Far, välsigna också mig!”35 Men han svarade: “Din bror kom med svek och tog din välsignelse.” 36 Då sade Esau: “Heter han inte Jakob! Och nu har han bedragit mig två gånger! Min förstfödslorätt har han tagit och nu har han också tagit min välsignelse.” Och han frågade: “Har du då ingen välsignelse kvar för mig?” 37 Isak sade då till Esau: “Se, jag har satt honom till herre över dig, och alla hans bröder har jag gett till tjänare åt honom, och med säd och vin har jag försett honom. Vad skall jag då göra för dig, min son?” 38 Esau sade till sin far: “Var det den enda välsignelse du hade, far? Välsigna också mig, far!” Och han började storgråta. 39 Då svarade hans fader Isak honom: “Se, fjärran från jordens fruktbarhet skall din boning varaoch utan dagg från himlen där ovan.40 Av ditt svärd skall du leva och din bror skall du tjäna. Men när du blir bångstyrig skall du slita hans ok från din nacke.” 41 Esau fylldes av hat mot Jakob på grund av den välsignelse som hans far hade givit Jakob. Han sade till sig själv: “Snart kommer den tid då vi skall sörja vår far. Då skall jag döda min bror Jakob.”

Hebr. 12:15 Se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen bitter rot skjuter skott och vållar skada och många smittas. 16 Se till att ingen av er är otuktig eller oandlig som Esau. I utbyte mot ett enda mål mat lämnade han ifrån sig sin förstfödslorätt.17 Ni vet att han avvisades, när han sedan ville ärva välsignelsen. Isak såg nämligen inte någon möjlighet att ändra sig, fastän Esau under tårar sökte få välsignelsen.

Vi förstår från berättelsen att det förelåg en profetia angående pojkarna och Gud själv förklarade innan födseln för Rebecka vad som skulle komma att ske. Den äldre skulle komma att tjäna den yngre, men inte nödvändigtvis som individer eftersom Gud också förklarade att det var två folkstammar som fanns i Rebeckas mage. Nu rådde det lite osäkerhet vem som egentligen var den yngre respektive äldre eftersom det handlade om tvillingar (Esau föddes dock först), men från Rebeckas synpunkt fanns ingen tvekan om vem hon föredrog skulle räknas som den yngre och som borde få den stora och avgörande välsignelsen av fader Isak. Kärleken till Jakob växte förmodligen fram med åren då Rebecka upptäckte vilken from man som han kom att bli, tvärt emot Esau som visade den totala motsatta sidan och t o m var en mördare. Rebecka var alltså mycket motiverad att pusha för Jakob, och kanske såg hon en chans att själv försöka få profetian att gå i uppfyllelse när det skulle kunna gå att utnyttja Isaks svaghet och dåliga syn. Jakob lovade att lyda sin mor.

När det handlar om den här typen av välsignelse och framtidsprofetia över sin son så kan man inte ändra sig och ta tillbaka det man just profeterat över hans huvud. Isak var en from man liksom sin far Abraham och det han profeterade över sonen kom direkt från Gud. Visserligen insåg inte Isak att det var Jakob och inte Esau som han profeterade över, men den profetiska välsignelsen i sig kom från Gud och den handlade bl. a. om att den äldre skulle tjäna den yngre. Det här var inga allmänna välsignelser och lyckönskningar inför framtiden utan gudomliga välsignelseprofetior direkt från Gud och som ingen människa kan ändra. Detta insåg Isak så han kunde givetvis inte senare ta tillbaka dem och “hitta på” profetior som skulle gå stick i stäv med de autentiska profetior han just uttalat. Det hade ju inneburit att de första profetiorna inte var sanna trots allt eftersom de kunde revideras och göras om till den motsatta innebörden. Men det som Isak uttalade över sin son var sanningen från Gud. Isak visste inte vem han hade framför sig, men Gud visst det definitivt och förmedlade det profetiska budskapet över Jakob genom Isak.

Vad gäller de moraliska aspekterna för de inblandade så kanske det råder delade meningar, men Bibelns budskap är åtminstone på det klara med att Esau handlade otuktigt, oandligt och klanderligt när han så lättvindigt sålde sin förstfödslorätt för ett mål mat. Vad gäller Jakob så kan vi se att han valde att lyda sin mor, och därmed valde han att ljuga inför sin far. Svårt att se hur det skulle kunna vara något annat än synd eftersom det handlar om en medveten lögn – vilket förstås gäller även Rebecka som kom på idén. Vad gäller hennes delaktighet så kan man förstå att hon drevs av en iver att låta Guds gamla protetia slå in, eftersom det ju skulle leda till att den rättfärdige Jakob skulle få ikläda sig den positiva delen av profetian, medan den orättfärdige Esau skulle lämnas utanför som han förtjänade. Det är inget dåligt resonemang i sig, men hon borde ha låtit Gud själv ordna saken i stället för att försöka hjälpa Gud på traven och blanda in en lögn. Rebecka insåg förmodligen att denna sista välsignelse skulle innebära en realisation av profetian, då Isak förmodades be Gud om andlig ledning och där han skulle profetera Guds ord över sonen.

Om man ska försöka hitta förmildrande omständigheter så finns det förstås grövre och hemskare synder i världen än att ljuga om sin identitet för att försöka få Guds väg att slå in. Tanken var god hos Rebecka och Jakob, men de borde ha förstått att Gud inte behöver deras lögner. De kanske upplevde att det verkligen var Guds vilja att Jakob och inte Esau skulle få välsignelsen, och kanske de tänkte på vilka framtida olyckliga beslut som orättfärdige Esau skulle kunna åstadkomma om det var han själv som skulle få välsignelsen och därmed pga sin makt bli tjänad av andra folk (enligt profetian) och vara Herre över sina bröder? Esau skulle då kunna ha styrt mångas liv rakt in i en värld av orättfärdighet och strider. Esau hade t o m gift sig med kananitiska kvinnor, helt tvärt emot Guds vilja, och kan mycket väl ha blivit influerad av destruktiva kananitiska traditioner. Det fanns alltså mycket att vinna på att placera en gudfruktig och rättfärdig man som Jakob på den ansvarsfulla platsen, samtidigt som en ondskefull man som Esau skulle kunna isoleras från makt och därmed göra mindre skada.

Det är osäkert om Isak hade problem med senilitet under det här tillfället, men han var tillräckligt alert för att förstå att hans tid var ute och att det därför var viktigt med den sista välsignelsen/profetian.

Den redliges bok

Även den här boken beskriver Jakob som en mycket rättfärdig och andlig person, medan Esau beskrivs som en mycket ond man utan intresse av att leva heligt.

Jasher 26:11 And she also asked Abraham to seek and inquire of the Lord about all that had befallen her.12 And they all inquired of the Lord concerning this matter, and they brought her word from the Lord and told her, Two children are in thy womb, and two nations shall rise from them; and one nation shall be stronger than the other, and the greater shall serve the younger.—17 And the boys grew up to their fifteenth year, and they came amongst the society of men. Esau was a designing and deceitful man, and an expert hunter in the field, and Jacob was a man perfect and wise, dwelling in tents, feeding flocks and learning the instructions of the Lord and the commands of his father and mother.—28 And Isaac answered his father and said unto him, That which my Lord has commanded that will I do, and I will not depart from the commands of the Lord my God, I will keep all that he commanded me; and Abraham blessed his son Isaac, and also his children; and Abraham taught Jacob the instruction of the Lord and his ways.

När det handlar om tillfället då Esau sålde sin förstfödslorätt, så kan vi läsa att han just återvänt hem efter att precis ha mördat tre personer i skogen – inklusive ingen mindre än kung Nimrod!

Enligt Bibelns text och the book of Jubilees får man intrycket att det är Jakob som initierade ett utbyte mellan sin röda måltid och Esaus förstfödslorätt (som inte är ett olagligt förslag men som den oansvarige Esau personligen borde ha tackat nej till), men enligt Jasher så skulle det snarare kunna vara Esau som först kom med förslaget. Båda tolkningarna passar. “12 And he said unto his brother Jacob, Behold I shall die this day, and wherefore then do I want the birthright? And Jacob acted wisely with Esau in this matter, and Esau sold his birthright to Jacob, for it was so brought about by the Lord.” Jakob köpte även, till fullt värde, Esaus del av den begravningsplats som deras farfar Abraham en gång köpt.

Jasher 27:7 And Nimrod and two of his men that were with him came to the place where they were, when Esau started suddenly from his lurking place, and drew his sword, and hastened and ran to Nimrod and cut off his head.8 And Esau fought a desperate fight with the two men that were with Nimrod, and when they called out to him, Esau turned to them and smote them to death with his sword.9 And all the mighty men of Nimrod, who had left him to go to the wilderness, heard the cry at a distance, and they knew the voices of those two men, and they ran to know the cause of it, when they found their king and the two men that were with him lying dead in the wilderness.10 And when Esau saw the mighty men of Nimrod coming at a distance, he fled, and thereby escaped; and Esau took the valuable garments of Nimrod, which Nimrod’s father had bequeathed to Nimrod, and with which Nimrod prevailed over the whole land, and he ran and concealed them in his house.11 And Esau took those garments and ran into the city on account of Nimrod’s men, and he came unto his father’s house wearied and exhausted from fight, and he was ready to die through grief when he approached his brother Jacob and sat before him.12 And he said unto his brother Jacob, Behold I shall die this day, and wherefore then do I want the birthright? And Jacob acted wisely with Esau in this matter, and Esau sold his birthright to Jacob, for it was so brought about by the Lord.13 And Esau’s portion in the cave of the field of Machpelah, which Abraham had bought from the children of Heth for the possession of a burial ground, Esau also sold to Jacob, and Jacob bought all this from his brother Esau for value given.14 And Jacob wrote the whole of this in a book, and he testified the same with witnesses, and he sealed it, and the book remained in the hands of Jacob.

Vidare får vi veta här nedan att Jakob fortsatte att bli vägledd av Guds ord, medan Esau inte var villig att vandra på den vägen. I stället gifte han sig med kananitiska kvinnor, trots deras destruktiva traditioner och trots att det var helt emot Guds vilja.

Jasher 28:18 At that time Isaac sent his younger son Jacob to the house of Shem and Eber, and he learned the instructions of the Lord, and Jacob remained in the house of Shem and Eber for thirty-two years, and Esau his brother did not go, for he was not willing to go, and he remained in his father’s house in the land of Canaan.19 And Esau was continually hunting in the fields to bring home what he could get, so did Esau all the days.20 And Esau was a designing and deceitful man, one who hunted after the hearts of men and inveigled them, and Esau was a valiant man in the field, and in the course of time went as usual to hunt; and he came as far as the field of Seir, the same is Edom.21 And he remained in the land of Seir hunting in the field a year and four months.22 And Esau there saw in the land of Seir the daughter of a man of Canaan, and her name was Jehudith, the daughter of Beeri, son of Epher, from the families of Heth the son of Canaan.23 And Esau took her for a wife, and he came unto her; forty years old was Esau when he took her, and he brought her to Hebron, the land of his father’s dwelling place, and he dwelt there.

Här kommer tillfället då den blinde Isak välsignar “fel” son. Rebecka förstod att det var dags för den sista välsignelsen och att profetians innebörd stod på spel:

Jasher 29:1 And Isaac the son of Abraham became old and advanced in days, and his eyes became heavy through age; they were dim and could not see.2 At that time Isaac called unto Esau his son, saying, Get I pray thee thy weapons, thy quiver and thy bow, rise up and go forth into the field and get me some venison, and make me savory meat and bring it to me, that I may eat in order that I may bless thee before my death, as I have now become old and gray-headed.3 And Esau did so; and he took his weapon and went forth into the field to hunt for venison, as usual, to bring to his father as he had ordered him, so that he might bless him.4 And Rebecca heard all the words that Isaac had spoken unto Esau, and she hastened and called her son Jacob, saying, Thus did thy father speak unto thy brother Esau, and thus did I hear, now therefore hasten thou and make that which I shall tell thee.5 Rise up and go, I pray thee, to the flock and fetch me two fine kids of the goats, and I will get the savory meat for thy father, and thou shalt bring the savory meat that he may eat before thy brother shall have come from the chase, in order that thy father may bless thee.6 And Jacob hastened and did as his mother had commanded him, and he made the savory meat and brought it before his father before Esau had come from his chase.7 And Isaac said unto Jacob, Who art thou, my son? And he said, I am thy first born Esau, I have done as thou didst order me, now therefore rise up I pray thee, and eat of my hunt, in order that thy soul may bless me as thou didst speak unto me.8 And Isaac rose up and he ate and he drank, and his heart was comforted, and he blessed Jacob and Jacob went away from his father; and as soon as Isaac had blessed Jacob and he had gone away from him, behold Esau came from his hunt from the field, and he also made savory meat and brought it to his father to eat thereof and to bless him.9 And Isaac said unto Esau, And who was he that has taken venison and brought it me before thou camest and whom I did bless? And Esau knew that his brother Jacob had done this, and the anger of Esau was kindled against his brother Jacob that he had acted thus toward him.10 And Esau said, Is he not rightly called Jacob? for he has supplanted me twice, he took away my birthright and now he has taken away my blessing; and Esau wept greatly; and when Isaac heard the voice of his son Esau weeping, Isaac said unto Esau, What can I do, my son, thy brother came with subtlety and took away thy blessing; and Esau hated his brother Jacob on account of the blessing that his father had given him, and his anger was greatly roused against him.11 And Jacob was very much afraid of his brother Esau, and he rose up and fled to the house of Eber the son of Shem, and he concealed himself there on account of his brother, and Jacob was sixty-three years old when he went forth from the land of Canaan from Hebron, and Jacob was concealed in Eber’s house fourteen years on account of his brother Esau, and he there continued to learn the ways of the Lord and his commandments. —21 And when Esau saw Jacob coming to his father and mother he remembered what Jacob had done to him, and he was greatly incensed against him and he sought to slay him.

The book of Jubilees

Här kan vi läsa att Jakob i och med köpet av förstfödslorätten, blev den “äldre” av de två sönerna – vilket innebär både stort ansvar men även fördelar i form av makt och ära. Det är alltid tryggast om människor med makt också är rättfärdiga så att de kan utöva sin makt förnuftigt, då många människor kanske är beroende av ett stabilt hushåll som kan hålla fred med sina grannar.

Jubilees 24:12 And in the first year of the fourth week a famine began in the land, [2080 A.M.] besides the first famine, which had been in the days of Abraham.3 And Jacob sod lentil pottage, and Esau came from the field hungry. And he said to Jacob his brother: ‘Give me of this red pottage.’ And Jacob said to him: ‘Sell to me thy [primogeniture, this] birthright and I will give thee bread, and also some of this lentil pottage.‘ 4 And Esau said in his heart: ‘I shall die; of what profit to me is this birthright? 5 ‘And he said to Jacob: ‘I give it to thee.’ And Jacob said: ‘Swear to me, this day,’ and he sware unto him. 6 And Jacob gave his brother Esau bread and pottage, and he eat till he was satisfied, and Esau despised his birthright; for this reason was Esau’s name called Edom, on account of the red pottage which Jacob gave him for his birthright. 7 And Jacob became the elder, and Esau was brought down from his dignity. 8 And the famine was over the land, and Isaac departed to go down into Egypt in the second year of this week, and went to the king of the Philistines to Gerar, unto Abimelech.

Jakob fick en mäktig välsignelse av sin moder, som upplevde ett gudomligt tilltal att Jakobs säd skulle bestå i evighet. Det kan förklara Rebeckas stora motivation att låta det ske precis som det var sagt. Kanske Rebecka och Jakob hoppades på att Isak inte skulle fråga vilken son som stod framför honom, och att den ludna klädnaden skulle få Isak att förmoda att det var Esau som var närvarande. Om Jakob skulle säga “Här är din son”, så är det förvisso ingen lögn, men att hävda att man är Esau när man egentligen är Jakob är rena rama osanningen.

Jubilees 25.10 Fear not, mother; be assured that I shall do thy will and walk in uprightness, and not corrupt my ways for ever.’11 And thereupon she lifted up her face to heaven and extended the fingers of her hands, and opened her mouth and blessed the Most High God, who had created the heaven and the earth, and she gave Him thanks and praise.12 And she said: ‘Blessed be the Lord God, and may His holy name be blessed for ever and ever, who has given me Jacob as a pure son and a holy seed; for he is Thine, and Thine shall his seed be continually and throughout all the generations for evermore.13 Bless him, O Lord, and place in my mouth the blessing of righteousness, that I may bless him.’14 And at that hour, when the spirit of righteousness descended into her mouth, she placed both her hands on the head of Jacob, and said: 15 Blessed art thou, Lord of righteousness and God of the ages And may He bless thee beyond all the generations of men.May He give thee, my Son, the path of righteousness, And reveal righteousness to thy seed.

Kanske the book of Jubilees är den bok som tydligast hävdar att försäljningen av förstfödslorätten och Isaks dåliga syn och perceptionsförmåga var gudomliga element, eftersom det ledde till att rättfärdigheten (med Jakob) slog ut orättfärdigheten (med Esau). Osäkert om det är ett sammanträffande att the book of Jubilees menar att Jakob svarade “Jag är din son”, när Isak frågade om han var Esau. Tekniskt sett är det ingen lögn.

Jubilees 26:1 And in the seventh year of this week Isaac called Esau, his elder Son, and said unto him: ‘ I am [2114 A.M.] old, my son, and behold my eyes are dim in seeing, and I know not the day of my death.2 And now take thy hunting weapons thy quiver and thy bow, and go out to the field, and hunt and catch me (venison), my son, and make me savoury meat, such as my soul loveth, and bring it to me that I may eat, and that my soul may bless thee before I die.’3 But Rebecca heard Isaac speaking to Esau. 4 And Esau went forth early to the field to hunt and catch and bring home to his father. 5 And Rebecca called Jacob, her son, and said unto him: ‘Behold, I heard Isaac, thy father, speak unto Esau, thy brother, saying: “Hunt for me, and make me savoury meat, and bring (it) to me that 6 I may eat and bless thee before the Lord before I die.” And now, my son, obey my voice in that which I command thee: Go to thy flock and fetch me two good kids of the goats, and I will make them savoury meat for thy father, such as he loves, and thou shalt bring (it) to thy father that he may eat and bless thee before the Lord before he die, and that thou mayst be blessed.’ 7 And Jacob said to Rebecca his mother: ‘Mother, I shall not withhold anything which my father would eat, and which would please him: only I fear, my mother, that he will recognise my voice and wish to touch me. 8 And thou knowest that I am smooth, and Esau, my brother, is hairy, and I shall appear before his eyes as an evildoer, and shall do a deed which he had not commanded me, and he will be wroth with me, and I shall bring upon myself a curse, and not a blessing.’ 9 And Rebecca, his mother, said unto him: ‘Upon me be thy curse, my son, only obey my voice.’ 10 And Jacob obeyed the voice of Rebecca, his mother, and went and fetched two good and fat kids of the goats, and brought them to his mother, and his mother made them ~savoury meat~ such as he loved. 11 And Rebecca took the goodly rainment of Esau, her elder son, which was with her in the house, and she clothed Jacob, her younger son, (with them), and she put the skins of the kids upon his hands and on the exposed parts of his neck. 12 And she gave the meat and the bread which she had prepared into the hand of her son Jacob. 13 And Jacob went in to his father and said: ‘I am thy son: I have done according as thou badest me: arise and sit and eat of that which I have caught, father, that thy soul may bless me.’ 14 And Isaac said to his son: ‘How hast thou found so quickly, my son? 15 ‘And Jacob said: ‘Because the Lord thy God caused me to find.’ 16 And Isaac said unto him: Come near, that I may feel thee, my son, if thou art my son Esau or not.’ 17 And Jacob went near to Isaac, his father, and he felt him and said: ‘The voice is Jacob’s voice, but the hands are the hands of Esau,’ 18 and he discerned him not, because it was a dispensation from heaven to remove his power of perception and Isaac discerned not, for his hands were hairy as his brother Esau’s, so that he blessed him. 19 And he said: ‘Art thou my son Esau? ‘ and he said: ‘I am thy son’: and he said, ‘Bring near to me that I may eat of that which thou hast caught, my son, that my soul may bless thee.’ 20 And he brought near to him, and he did eat, and he brought him wine and he drank. 21 And Isaac, his father, said unto him: ‘Come near and kiss me, my son. 22 And he came near and kissed him. And he smelled the smell of his raiment, and he blessed him and said: ‘Behold, the smell of my son is as the smell of a field which the Lord hath blessed. 23 And may the Lord give thee of the dew of heaven And of the dew of the earth, and plenty of corn and oil: Let nations serve thee, And peoples bow down to thee. Be lord over thy brethren, And let thy mother’s sons bow down to thee; 24 And may all the blessings wherewith the Lord hath blessed me and blessed Abraham, my father; Be imparted to thee and to thy seed for ever: Cursed be he that curseth thee, And blessed be he that blesseth thee.’ 25 And it came to pass as soon as Isaac had made an end of blessing his son Jacob, and Jacob had gone forth from Isaac his father he hid himself and Esau, his brother, came in from his hunting. 26 And he also made savoury meat, and brought (it) to his father, and said unto his father: ‘Let my father arise, and eat of my venison that thy soul may bless me.’ 27 And Isaac, his father, said unto him: ‘Who art thou? ‘And he said unto him: ‘I am thy first born, thy son Esau: I have done as thou hast commanded me.’ 28 And Isaac was very greatly astonished, and said: ‘Who is he that hath hunted and caught and brought (it) to me, and I have eaten of all before thou camest, and have blessed him: (and) he shall be blessed, and all his seed for ever.’ 29 And it came to pass when Esau heard the words of his father Isaac that he cried with an exceeding great and bitter cry, and said unto his father: ‘Bless me, (even) me also, father.’ 30 And he said unto him: ‘Thy brother came with guile, and hath taken away thy blessing.’ And he said: ‘Now I know why his name is named Jacob: behold, he hath supplanted me these two times: he took away my birth-right, and now he hath taken away my blessing.’ 31 And he said: ‘Hast thou not reserved a blessing for me, father?’ and Isaac answered and said unto Esau: ‘Behold, I have made him thy lord, And all his brethren have I given to him for servants, And with plenty of corn and wine and oil have I strengthened him: And what now shall I do for thee, my son?’ 32 And Esau said to Isaac, his father: ‘Hast thou but one blessing, O father? Bless me, (even) me also, father: ’33 And Esau lifted up his voice and wept. And Isaac answered and said unto him:’ Behold, far from the dew of the earth shall be thy dwelling, And far from the dew of heaven from above. 34 And by thy sword wilt thou live, And thou wilt serve thy brother. And it shall come to pass when thou becomest great, And dost shake his yoke from off thy neck, Thou shalt sin a complete sin unto death, And thy seed shall be rooted out from under heaven.’35 And Esau kept threatening Jacob because of the blessing wherewith his father blessed him, and he: said in his heart: ‘May the days of mourning for my father now come, so that I may slay my brother Jacob.’

Laggärningar är lydnad av Mose lag, trosgärningar är lydnad av den helige Ande

Apr29

Det är skillnad på Gärningarnas lag (laggärningar, som i lydnad av Mose lag) och Trons lag (att vandra med den helige Ande). Gärningarnas lag är relaterade till Mose lag (torah) som innehåller 613 olika lagar, varav många ceremoniella judiska bud, och denna gammaltestamentliga lag gäller inte för oss hedningar idag. Däremot är vi absolut inte LAGLÖSA och vi är absolut inte fria så länge som vi syndar. Men vad är då synd om vi inte behöver följa Mose lag? Det är att bryta de bud som gällt allt sedan Adams tid, nämligen de som ingår i det dubbla kärleksbudskapet. Det har alltid varit synd att mörda, stjäla, ljuga, begå äktenskapsbrott, och att förakta sina föräldrar, och så kommer det förbli så länge jorden står kvar. Vandrar vi i enlighet med den helige Ande så lyder vi också dessa grundbud som rör vår moral. Många kristna missförstår dock detta med lagarna och tror att NÅD och Nya Testamentet innebär att vi numera inte alls har några lagar som vi måste följa för vår frälsnings skull, men däremot att det givetvis är önskvärt och enligt Guds vilja att vi ändå avhåller oss från att synda. Om inte för frälsningens skull så åtminstone med tanke på våra medmänniskor och för våra egna belöningar i Guds rike. Men sanningen är att synd fortfarande separerar oss från Gud, även om det inte handlar om just Mose lag, och enligt Titus 2:11-12 så är Nåd också en hjälp att sluta synda.

“Gärningarnas lag” är översatt från nomou tōn ergōn, där “lag” är översatt från det grekiska ordet “nomos” (Strong’s 3551) och gärningar från det grekiska ordet “ergon” (Strong’s 2041). Det finns dock ett annat ord som kan översättas med “lag” men oftast översätts det till “bud” eller “budord“, och det är entolē (Strong’s 1785). Det är inte alls säkert att “nomos” alltid syftar på Mose lag, men när hela begreppet “nomou tōn ergōn” (laggärningar) används så syftar det på lagarna inom Mose lag. I King James Bible översätts begreppet med “works of the law”.

Paulus går inte hårt åt romare, galater, hebreer och korinthier för att de insisterar på att lyda det dubbla kärleksbudet (i stort sett detaljerat i tio Guds bud) där de menar att det är nödvändigt att undvika mord, stöld, äktenskapsbrott, lögn, etc. Detta hade knappast varit ett problem för Paulus och ingenting att vara besviken över eller kritisera dem för. Paulus reagerade däremot på när människor lärde ut krav på omskärelse eller andra judiska ceremoniella bud som inte längre är frälsningskrav. Det vore ju att lägga ok på människors axlar.

Rom. 2:27 En sådan som till kroppen är oomskuren men håller lagen (nomos) skall döma dig som bryter mot lagen (nomos), du som har lagens bokstav och omskärelsen.

1 Kor. 7:19 Det har ingen betydelse om någon är omskuren eller oomskuren.Vad som betyder något är att man håller Guds bud (entolē).

Att göra goda gärningar är ett krav för frälsningen för Jakob säger tro utan gärningar är död, men däremot är man inte frälst genom LAG-gärningar (lydnad av Mose lag). Mose lag är kvar i det gamla testamentet, och vi lever nu i ett nytt testamente.

Nedan är de fyra avsnitt som talar om nomou tōn ergōn (laggärningar), och ibland kan man som sagt förkorta ner gärningarnas lag/laggärningar/lydnad av torah, till bara “lagen”. Bara man har sammanhanget i åtanke för att förstå vilken lag som åsyftas, eftersom Gud sedan tidens början gett oss lagar/bud förutom Mose lag. Ofta har Paulus just Mose lag i tankarna när han samtalar med judar och uttrycker sig med “lagen”, eftersom omskärelse är ett vanligt tema – som ju ingår i Mose lag som ett judiskt ceremoniellt bud. Vi ska alltså inte försöka missförstå Paulus och tro att han är emot allting vad lagar och bud heter, och att det skulle räcka med att vi bara går runt och “tror” utan att känna kravet att behöva lyda eftersom vi alltid har en magisk beskyddande amulett om halsen där det står “Frälst av nåd så nu behöver jag inte längre lyda några obefintliga lagar“. Bibeln varnar t o m om laglöshetens Ande som ska vara speciellt aktiv den sista tiden.

Rom. 3:27 Men vad kan vi då berömma oss av? Allt beröm är uteslutet. Genom vilken REGEL? (nomos) Genom gärningarnas? (ergon) Nej, genom trons regel (nomos). 28 Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar (ergon nomos). 29 Eller är Gud endast judarnas Gud? Är han inte också hedningarnas? Jo, också hedningarnas, 30 lika säkert som Gud är en, han som förklarar den omskurne rättfärdig av tro och den oomskurne genom tro. 31 Sätter vi då lagen (nomos) ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen (nomos).

Rom. 9:30 Vad skall vi då säga? Jo, att hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, vann rättfärdigheten, den rättfärdighet som kommer av tro. 31 Israel däremot, som strävade efter att uppfylla den lag (nomos) som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen (nomos). 32 Varför? Därför att de inte sökte rättfärdigheten av tro, utan tänkte sig kunna vinna rättfärdigheten genom gärningar (ergon nomos). De har snubblat på stötestenen, 33 så som det står skrivet:Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam.

Gal. 2:14 Men när jag såg att de inte var på rätt väg och inte följde evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: “Om du som är jude lever på hedniskt vis och inte på judiskt, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?”15 Vi själva är visserligen judar till födelsen och inga hedniska syndare. 16 Men eftersom vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar (ergon nomos) utan genom tro på Jesus Kristus, så har också vi satt vår tro till Kristus Jesus, för att vi skall stå som rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar (ergon nomos). Ty genom laggärningar (ergon nomos) blir ingen människa rättfärdig. — 21 Jag förkastar inte Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen (nomos), då hade Kristus dött förgäves.

Gal. 3:1 Ni dåraktiga galater! Vem har förhäxat er, ni som har fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst? 2 Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen (ergon nomos) eller genom att lyssna i tro? 3 Är ni så dåraktiga? Ni som började i Anden, skall ni nu sluta i köttet? 4 Har ni lidit så mycket förgäves, ja, helt förgäves? 5 Han som ger er Anden och gör underverk bland er, gör han det för att ni håller lagen (ergon nomos) eller för att ni lyssnar i tro, liksom Abraham? 6 Han trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. 7 Därför skall ni veta att de som håller sig till tron, de är Abrahams barn.8 Och då Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro, förkunnade den i förväg detta glada budskap för Abraham: I dig skall alla folk bli välsignade. 9 Alltså blir de som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde.10 Men alla som håller sig till laggärningar (ergon nomos) är under förbannelse. Det står skrivet: Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter.

Här nedan översätts nomos återigen med “lagen”, och entolē översätts med ”budordet” (commandment, KJV).

Rom. 7:12 Alltså är visserligen lagen (nomos) helig, och budordet (entolē) heligt och rättfärdigt och gott.13 Har då verkligen det som är gott blivit mig till död? Bort det! Men synden har blivit det, för att så skulle varda uppenbart att den var synd, i det att den genom något som självt var gott drog över mig död; och så skulle synden bliva till övermått syndig, genom budordet (entolē).

Mark. 10:19 Buden (entolē) känner du: Du skall inte mörda, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Hedra din far och din mor. 20 Mannen sade: “Mästare, allt detta har jag hållit sedan jag var ung.”

Löftet är:

Gal. 5:¹⁴Ty hela lagen är uppfylld i detta enda budord: Du skall älska din nästa som dig själv.—¹⁶Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär.—¹⁸Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen.

Jakob talar inte om LAG-gärningar här nedan (lydnad av lagarna i torah) utan lydnad av de Guds bud som gäller för oss idag i det nya testamentet. Vandrar vi i Anden så lyder vi Guds bud – det dubbla kärleksbudet.

Jak. 2:²⁴Ni ser alltså att en människa erkänns som rättfärdig genom gärningar (ergon) och inte bara genom tro.

Var Abraham rättfärdig av tro, eller av GÄRNINGAR som Jakobsbrevet säger? Jak. 2:21

Jun7

Abraham – rättfärdig av TRO eller GÄRNINGAR, eller TRO OCH GÄRNINGAR?

Paulus i Romarbrevet verkar säga att Abraham var rättfärdig genom TRO och inte av gärningar, medan Jakob i Jakobsbrevet verkar säga precis tvärt om – att han blev rättfärdig genom gärningar och INTE bara genom tro. Hur hänger det ihop? Är inte Paulus och Jakob överens? Det är inte helt ovanligt att det blir Jakob som får stryka på foten när man ska försöka anpassa två ståndpunkter som till synes verka vara motstridiga, och man försöker då läsa Jakobsbrevet genom ljuset av det man tror Paulus säger. Det kan då bli så att man tillskriver Jakob åsikter som han inte har och menar att han “också” tror att vi blir frälsta av “tro allena” trots att han mycket tydligt säger precis tvärt om. Vi kan notera att vare sig Paulus eller Jakob någonsin säger att vi blir frälsta av tro “allena“, om vi med det menar en tro som inte visar sig i gärningar. Tro utan gärningar är död och det går inte att komma runt det.

Det fanns regler att följa innan Lagen kom

Det Paulus försöker åstadkomma genom Romarbrevet – och även Galaterbrevet och Hebreerbrevet – är att få judarna att förstå att de INTE är frälsta och Abrahams barn bara för att de är födda som judar och släkt med Abraham, och inte heller för att lagen gavs till dem, utan det är snarare så att Abrahams barn (de som är frälsta) är de som TROR och älskar Jesus – vilket är öppet för ALLA människor och inte bara judarna. Här kan vi se hur bekymret som Paulus försöker hantera i Rom. 4 egentligen börjar:

Apg.15:15 Några som hade kommit ner från Judeen började lära bröderna att de inte kunde bli frälsta, om de inte lät omskära sig enligt seden från Mose. ²När det nu uppstod oenighet och Paulus och Barnabas kom i allvarlig tvist med dem, beslöt man att dessa två och några andra av dem skulle fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att överlägga med dem om denna stridsfråga.

Detta problem är utgångspunkten för Paulus kamp mot dessa judar som vill kompromissa och kämpa sig kvar i det gamla testamentet och de judiska ceremoniella lagarna. “Lagen” som vi så ofta läser om i Bibeln kom med Mose, och den innehåller 613 olika lagar/bud som det var tänkt att judarna skulle efterleva – och de flesta lagar endast under en viss tid. Bland dessa bud finns de tio budorden och de var de första buden att skrivas ner av Gud på stentavlor. Nu är det så att dessa tio bud faktiskt inte hade sin början med Mose trots att det var under hans möte med Gud som de först skrevs ner, för sanningen är ju att de har gällt ända sedan Adams tid och fortsätter att gälla ända till Domedagen! Jag säger detta eftersom väldigt många kristna tror att vi på något sätt är befriade från att lyda NÅGOT av Guds bud, även om de också tror att det är “eftersträvansvärt” att lyda tio Guds bud även om de är övertygade om att vår frälsning inte hänger på graden av lydnad. Men är det verkligen så? Visst var det väl förbjudet att mörda, stjäla, ljuga och begå äktenskapsbrott även under Adams tid? Annars hade det ju inte varit någon synd för Kain att mörda sin bror, och det skulle inte funnits något skäl för Gud att säga:

1 Mosebok 4:7 Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du skall råda över den.”

Det fanns alltså SYND som människorna potentiellt skulle kunna begå långt INNAN Mose tid trots att Lagen ännu inte fanns, och det handlar om mycket logiska bud som kort och gott handlar om KÄRLEK. Dessa tio kärleksbud (eller “moraliska bud” om man så vill) är precis lika viktiga att lyda 1) tiden mellan Adam och Mose, 2) tiden under Mose levnad, och 3) tiden mellan Mose och idag och så länge jorden snurrar. Jesus summerar dessa bud i “det dubbla kärleksbudet“, och om vi i sanning älskar Gud och våra medmänniskor med hela vårt hjärta så lyder vi per automatik alla de tio budorden! Älskar vi våra medmänniskor så vill vi ju inte skada dem, såra dem eller behandla dem illa på minsta vis, och man kan också säga att vi lyder ANDEN om vi lyder kärlekens lag som ska finns i våra hjärtan.

Galaterbrevet 5:18 Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen.

1 Korinthierbrevet 7:19 Det har ingen betydelse om någon är omskuren eller oomskuren. Vad som betyder något är att man håller Guds bud.

Om vår synd var ett så stort problem att Jesus dog för oss för att rädda våra själar, inte innebär väl hans död att det plötsligt är fritt fram att synda utan att riskera några konsekvenser vad gäller vår själar? Inte dog väl Jesus för att möjliggöra att vi kan synda under lite mer avslappnande former? Här är lite mer verser om Abrahams liv långt innan Mose levde, och innan Lagen som kom med Mose.

1 Mos. 18:¹⁷Då sade Herren: “Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra? — ¹⁹Ty jag har utvalt honom för att han skall befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till Herrens väg och HANDLA rättfärdigt och rätt, så att Herren kan uppfylla sina löften till Abraham.”²⁰Sedan sade Herren: “Ropet över Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår.²¹Därför vill jag gå ner och se om de i allt har gjort efter det rop som har nått mig. Om det inte är så, vill jag veta det.“²²Männen vände sig därifrån och gick mot Sodom, men Abraham stod kvar inför Herren. ²³Och Abraham gick närmare och sade: “Vill du förgöra den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige? ²⁴Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Vill du då förgöra den och inte skona platsen för de femtio rättfärdigas skull som finns där?²⁵Det vare dig fjärran att göra något sådant, att låta den rättfärdige dö med den ogudaktige. Det skulle då gå med den rättfärdige som med den ogudaktige. Det vare dig fjärran! Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?”

Ovan avsnitt är mycket intressant eftersom den ger oss en rad spännande sanningar som man kanske inte alltid reflekterat över. Vi kan lära oss att:

Det fanns SYND under denna tid, trots att Lagen ännu inte kommit
Synd sker emot Guds vilja (kanske en självklarhet men jag säger detta med tanke på kalvinisterna)
Det fanns RÄTTFÄRDIGA under denna tid även om det var sparsamt med rättfärdiga just i Sodom. Abraham och Lot är ju ett par exempel på rättfärdiga personer, och Enoch, Noa, Job är andra exempel på berömda rättfärdiga personer.
“Rättfärdig” är den som handlar RÄTT – alltså i sitt eget agerande.
Gud valde ut Abraham för att han skulle lära framtida generationer att hålla sig på Herrens väg och att få människor att HANDLA RÄTTFÄRDIGT.
Guds löfte till Abraham gällande framtida rika välsignelser i hans säd är var avhängigt om Abraham skulle välja att lyda Gud eller inte.
Det låter faktiskt i v. 21 som Gud måste komma ner till jorden för att ta reda på hur exakt saker och ting förelåg vad gäller den synd som Sodom gjort sig skyldig till.

Här nedan kommer ytterligare ett avsnitt gällande en händelse som inträffade innan Lagen kom:

1 Mos. 20:³Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till honom: “Du måste dö för den kvinnas skull som du har tagit till dig, ty hon är en annan mans hustru.” ⁴Men Abimelek hade inte rört henne och han svarade: “Herre, vill du döda också rättfärdiga människor?⁵Har han inte själv sagt till mig: Hon är min syster? Och hon sade själv: Han är min bror. Med uppriktigt hjärta och rena händer har jag gjort detta.” ⁶Då sade Gud till honom i drömmen: “Ja, jag vet att du har gjort detta med uppriktigt hjärta, och det var också jag som hindrade dig från att synda mot mig. Därför lät jag dig inte röra henne. ⁷Men ge nu mannen hans hustru tillbaka, ty han är en profet. Han skall be för dig så att du får leva. Men om du inte ger henne tillbaka, skall du veta att du själv och alla som tillhör dig måste döden dö.”⁸Tidigt nästa morgon steg Abimelek upp och kallade till sig alla sina tjänare och berättade allt detta för dem. Männen blev mycket förskräckta. ⁹Abimelek kallade på Abraham och sade till honom: “Vad har du gjort mot oss? Och vad har jag gjort för synd mot dig, eftersom du har dragit denna stora synd över mig och mitt rike? Du har gjort sådant mot mig som ingen bör göra.”

Här kan vi lära oss följande:

Även människor som inte var släkt med Abraham kände till konceptet av SYND – trots att detta var innan Lagen kom.
Abimelek hade inga problem med att “tro på Gud” eftersom han ju kommunicerade med honom, och även hans tjänare blev förskräckta när de insåg vad Gud skulle kunna göra med dem.
Abimelek förväntade sig att Gud är av en natur som agerar rättvist och inte straffar rättfärdiga människor genom att förkorta deras liv utan orsak.
Abimelek ansåg att han själv agerade rättvist i frågan vad gäller Abrahams hustru, och Gud håller med honom om att han (Abimelek) agerat med ett uppriktigt hjärta. Gud var inte den som orsakade detta uppriktiga hjärta i Abimelek, men han hjälpte däremot till i situationen och hindrade Abimelek i detta fallet från att synda med Abrahams hustru.
Huruvida Abimelek och hans tjänare skulle få fortsätta att leva eller inte var avhängigt Abimeleks agerande, beroende på om han skulle ge Sara tillbaka till Abraham eller inte.
Abimelek ansåg att Abraham syndade. I själva verket stämde det ju att Sara faktiskt var Abrahams syster, men hon var även hans hustru vilket han valt att inte avslöja.

Så kommer vi till situationen när Gud verkligen satte Abraham på prov.

1 Mos. 1:1 En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Han sade till honom: “Abraham!” Han svarade: “Ja, här är jag.” ²Då sade han: “Tag din son Isak, din ende son, som du älskar, och gå till Moria land och offra honom där som bränn-offer på ett berg som jag skall visa dig.”³Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna och tog med sig två av sina tjänare och sin son Isak. Sedan han huggit ved till brännoffer, gav han sig i väg mot den plats som Gud hade sagt åt honom att gå till. ⁵Han sade då till sina tjänare: “Stanna här med åsnan. Jag och pojken går dit bort för att tillbe, och sedan kommer vi tillbaka till er.“—-¹¹Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: “Abraham! Abraham!” Han svarade: “Här är jag.”¹²Då sade han: “Lyft inte din hand mot pojken och gör honom ingenting. Nu vet jag att du fruktar Gud, då du inte ens har undanhållit mig din ende son.”—¹⁵Herrens ängel ropade ännu en gång till Abraham från himlen: ¹⁶“Jag svär vid mig själv, säger Herren: Eftersom du har gjort detta och inte undanhållit mig din ende son, ¹⁷skall jag rikligen välsigna dig och göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och din avkomma skall inta sina fienders portar.—¹⁹Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare, och de bröt upp och gick tillsammans till Beer-Sheba. Och Abraham bodde i Beer-Sheba.

Nu var ju detta stora prov på fullständig lydnad inte Abrahams första rättfärdiga agerande i sitt liv, men att vara villig att offra sin egen son i lydnad inför Gud visar förstås på hur långt Abraham var villig att gå för sin skapares skull och denna händelse blev förstås den rättfärdiga handlingen som allra mest blev ihågkommet gällande Abraham.

Gud satte Abraham på prov för att se Abrahams agerande, och det visar på människans fria vilja och möjlighet att agera separat från Guds egen vilja. Det finns ingen anledning att testa något som man vet utgången på och t o m en utgång som man själv styrt.
Abraham var ENSAM när han höjde kniven för att offra sin son. Hans agerande i rättfärdighet (lydnad) var alltså enkom INFÖR GUD och INTE inför människor.
Vi kan återigen se att den enorma välsignelsen vad gäller hans talrika efterkommande var avhängigt hans agerande, huruvida han skulle lyda Gud i allt eller inte.

Om Abraham bara skulle sitta under en buske och bara “tro” på Gud så hade detta inte resulterat i en sådan världsberömd beundran inför honom, och saken är den att han aldrig var frälst av “tro allena“.

Paulus i Romarbrevet

Så tillbaka till Romarbrevet. Notera att det var stort fokus på det här med omskärelse eftersom det var detta som dessa judar (se vers från Apg ovan) menade var ett frälsningsvillkor trots att en sådan lära är i strid med sanningen. Paulus intygar att judar inte är förmer än andra människorr – och heller inte underlägsna andra människor eftersom både judar och greker gjort sig skyldiga till synd är är i behov av en frälsare.

Rom. 3:1Vilket företräde hava då judarna, eller vad gagn hava de av omskärelsen??—⁹Huru är det alltså? Äro vi då något förmer än de andra? Ingalunda. Redan härförut har jag ju måst anklaga både judar och greker för att allasammans vara under synd. (1917)

Paulus ville få judarna att förstå att Abraham faktiskt förklarades rättfärdig INNAN någon omskärelse, så alltså kan det här med omskärelse inte vara något krav för frälsningen – och inte någon av de andra ceremoniella lagbuden heller. Paulus berömmer inte människor som har en tro utan gärningar, eftersom det är en KRAV, men han vill få judarna att förstå att det INTE är gärningar som frälser i sig och framför allt inte lydnad av de ceremoniella lagarna som inte gäller längre överhuvudtaget. Abraham var frälst och rättfärdig UTAN att ha lytt TORAH (613 bud inalles).

Vidare är vi antingen frälsta av 1) av gärningar såsom att ha lytt lagen till 100%, av egna meriter, för att vi förtjänar det, osv, ELLER 2) genom NÅD vilket innebär Guds barmhärtighet. De flesta är överens om att det är alternativ 2 som gäller eftersom vi inte klarar villkoren i alternativ 1. Men det betyder inte att lydnad/gärningar inte längre är nödvändiga för det är de. Man kan jämföra det med en brottsling som gjort sig skyldig till överträdelse av lagen och fått livstid i fängelse, och som senare blir benådad av en behörig person med makt. Brottslingen har ingen rätt att säga “En gång benådad, alltid benådad!. Nu vet jag att jag aldrig någonsin riskerar att hamna i fängelse igen även om jag skulle utföra ytterligare lagöverträdelser för jag har ju blivit benådad! Jag är nu IMMUN mot risken att bli fängslad igen!”. Men visst är det så att brottslingen inte kan slippa ifrån sitt rättmätiga straff genom något som han GÖR även om han skulle leva resten av sitt liv i fullständig lydnad av lagen, för det ändrar ju inte på att han tidigare gjort sig skyldig till lagöverträdelser som på något sätt måste sonas (eller förlåtas).

Inte heller Abraham levde ett helt prickfritt liv (fast det är möjligt att det var näst intill fullkomligt), så även han behövde Guds förbarmanade i sitt liv eftersom inte heller han “förtjänade” någon frälsning. Det gäller att tolka Romarbrevet 4 rätt så att man exempelvis inte tolkar v. 6 som att målsättningen är att inte ha några gärningar överhuvudtaget eftersom det verkar vara något eftersträvansvärt att räknas som rättfärdig utan några gärningar som helst. Men detta är givetvis inte vad Paulus säger, och han argumenterar självfallet inte emot Jesus som säger att vi kan huggas av vinträdet pga brist på frukt (gärningar). Vidare är Paulus poäng att frälsningen är öppen för ALLA – omskurna eller oomskurna. Paulus säger här nedan att vi måste VANDRA i Abrahams spår, och detta är något som vi gör.

Rom. 4:1 Vad kan vi nu säga att vår stamfader Abraham har vunnit genom gärningar? ²Om Abraham förklarades rättfärdig på grund av gärningar, då har han något att berömma sig av – men inte inför Gud. ³Ty vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.⁴Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat. ⁵Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. ⁶Därför prisar också David den människa salig, som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar: ⁷Saliga är de, vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är överskylda.⁸Salig är den man som Herren inte tillräknar synd.⁹Gäller denna saligprisning endast de omskurna eller även de oomskurna? Vi säger ju att tron räknades Abraham till rättfärdighet. ¹⁰När blev den tillräknad honom? Sedan han blivit omskuren? Nej, det skedde medan han ännu var oomskuren. ¹¹Han tog emot omskärelsens tecken som bekräftelse på rättfärdigheten genom tron, och den ägde han redan som oomskuren. Så skulle han vara fader till alla oomskurna som tror, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem. ¹²Han skulle även vara fader till omskurna, till sådana som inte endast hör till de omskurna utan också VANDRAR i spåren av den tro som vår fader Abraham hade som oomskuren.¹³Det var inte genom lagen som Abraham och hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. ¹⁴Om de som håller sig till lagen blir arvingar, då är tron utan innehåll och löftet satt ur kraft. ¹⁵Lagen åstadkommer ju vrede. Men där ingen lag finns, där finns inte heller någon överträdelse. ¹⁶Därför heter det “av tro”, för att det skulle vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro, han som är allas vår fader. —¹⁹Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp saknade livskraft – han var då omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. ²⁰Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran. ²¹Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla.²²Därför “räknades det honom till rättfärdighet.“²³Men dessa ord “det räknades honom till rättfärdighet” skrevs inte bara för hans skull ²⁴utan även med tanke på oss. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, ²⁵han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.

Tror vi på Gud och älskar honom så lyder vi honom, och det visade Abraham med sitt liv. Summerat så blev inte Abraham frälst pga att vara jude eller för att ha lytt en lång rad med ceremoniella bud, utan han blev frälst av TRO som han visade i LYDNAD. Paulus ger exempel på att Abraham visade sin tro i LYDNAD, och det är därför han var rättfärdig:

Hebr. 11:⁸I tron LYDDE Abraham, när han blev kallad att dra ut till det land som han skulle få i arv, och han begav sig i väg utan att veta vart han skulle komma.⁹I tron LEVDE han som främling i det utlovade landet. Han bodde i tält tillsammans med Isak och Jakob, som var medarvingar till samma löfte.—¹⁷I tron BAR Abraham fram Isak som offer, när han blev satt på prov. Ja, sin ende son bar han fram som offer, fastän han hade fått löftena.

Paulus försäkrar oss mycket tydligt att synd separerar oss från Gud, och han talar givetvis inte emot sig själv i Romarbrevet.

1 Korinthierbrevet 6:9 Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant

Gal. 5:¹⁹Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, ²⁰avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror,²¹illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike.

Jakob i Jakobsbrevet – utan gärningar är vi inte frälsta

Sedan till Jakob som inte skriver sitt brev med fokus på judarna som Paulus gjorde, och alltså inte har samma mål med sitt brev som Paulus. Jakob är mycket tydlig med att Abraham var rättfärdig genom gärningar och INTE av tro allena. Han ger i samma kapitel 2 exempel på diverse gärningar som vi förväntas göra för att vara frälsta, så det han skriver går inte att misstolka. Tro utan gärningar är död, så utan gärningar kan vi inte vara frälsta.

Jak. 2:²¹Blev inte vår fader Abraham erkänd som RÄTTFÄRDIG GENOM GÄRNINGAR, när han bar fram sin son Isak på altaret? ²²Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar och att det var genom gärningarna som tron blev fullbordad. ²³Så uppfylldes Skriften som säger: Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet, och han kallades Guds vän. (SFB)

Jak. 2:²¹Blev icke Abraham, vår fader, rättfärdig av gärningar, när han frambar sin son Isak på altaret?²²Du ser alltså att tron samverkade med hans gärningar, och av gärningarna blev tron fullkomnad,²³och så fullbordades det skriftens ord som säger: »Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet»; och han blev kallad »Guds vän». (1917)

Och ännu ett exempel på att det är vad vi GÖR – självfallet ihop med tron – som gör oss rättfärdiga:

Jak. 2:²⁵Blev inte skökan Rahab på samma sätt erkänd som rättfärdig genom gärningar, när hon tog emot sändebuden och förde ut dem en annan väg? ²⁶Liksom kroppen utan ande är död, så är tron utan gärningar död.

Vem är Abrahams barn?

Även Johannes förklarar att man inte är Abrahams barn för att vi är födda som judar och/eller för att vi har lagen, utan Abrahams barn är de som förblir i Jesus och som inte lyder synd (eftersom vi då blir syndens slavar). Johannes säger att om vi verkligen är Abrahams barn så GÖR vi gärningar såsom Abraham gjorde. Abraham var ju rättfärdig för att han var en riktig Gudsman som levde i lydnad av Gud och därmed räknades som rättfärdig.

Joh. 8:³¹Jesus sade till de judar som hade satt tro till honom: “Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, ³²och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” ³³De svarade honom: “Vi är Abrahams barn och har aldrig varit slavar under någon. Hur kan du säga att vi skall bli fria?”³⁴Jesus svarade: “Amen, amen säger jag er: Var och en som gör synd är syndens slav. ³⁵Slaven bor inte kvar i huset för alltid, men sonen stannar där för alltid. ³⁶Om nu Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria. ³⁷Jag vet att ni är Abrahams barn, men ni vill döda mig därför att ni inte förstår mitt ord. ³⁸Jag talar vad jag har sett hos min Fader. Ni gör vad ni har hört av er fader.”³⁹De svarade honom: “Vår fader är Abraham.” Jesus sade: “OM NI VORE ABRAHAMS BARN, SKULLE NI GÖRA ABRAHAMS GÄRNINGAR. ⁴⁰Men nu vill ni döda mig, en man som har sagt er sanningen, som jag har hört av Gud. Så handlade inte Abraham.

Läs mer om synd/lag/nåd bland mina övriga artiklar, t ex denna.

Vi snubblar, begår många fel och tungan kan ingen tämja? Jak. 3:2 + Jak. 3:8

Feb20

Vi begår alla många fel – snubblar – säger Jakob, och det är ju verkligen en generell sanning om människan! Men han säger direkt efteråt att om vi INTE felar i vårt tal så är vi fullkomliga och kan även tygla vår kropp. Han säger inte att det är omöjligt. Men visst är det allra svårast att tygla just tungan, eftersom vi kanske frestas att förtala och ljuga – och vår tunga har ofta sårat andra människor helt i onödan. Ett av buden är att INTE ljuga, och det vore inte logiskt att ha ett bud som vi omöjligt (aldrig) kan lyda.

Den här versen används ibland för att försöka hitta stöd för att vi aldrig kan sluta synda och att vi inte ens kan tygla vår tunga, men om vi ser till hela sammanhanget så kan vi se att vi visst kan tygla vår tunga även om det är svårt. Tyglar vi vår tunga så kan vi i många fall tygla hela kroppen.

Jak. 3:²Vi begår alla många fel. Om någon inte felar i sitt tal, är han en fullkomlig man som också kan tygla hela sin kropp.

Vad betyder ”begå fel”? Det kommer från grekiskans ”ptaiomen”/”ptaió” (Strongs 4417) som beroende på sammanhang kan översättas med snubbla, falla, synda, ha fel, göra misstag, överträda, etc. Detta ord skulle kunna användas när vi av misstag förolämpat en person pga något som vi sagt trots att vi inte alls menade det, och trots att vi själva inte skulle bli förolämpade om vi fått höra samma kommentar om oss själva. I andra fall kanske vi i efterhand inser att det vi sagt eller gjort faktiskt var ganska onödigt eftersom det skulle kunna tolkas fel, och ibland kanske det handlar om ofina övertramp som vi försent inser att vi gjort oss skyldiga till. Det måste alltså inte handla om att bryta tio Guds bud, utan det kan handla om att vi kan vara smidigare i det sättet vi uttrycker oss på. Vi kan få en bild av vad Jakob kan tänkas mena i Jak. 3:2 genom att studera övriga fall där detta ord används:

James 2:¹⁰Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.

Rom. 11:¹¹Jag frågar nu: Inte har de väl snubblat för att de skulle falla? Visst inte. Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att detta skulle väcka deras avund.

2 Peter 1:¹⁰Var desto ivrigare, mina bröder, att göra er kallelse och utkorelse fast. GÖR NI DET, SKALL NI ALDRIG NÅGONSIN SNUBBLA OCH FALLA.

Vi kan alltså se att det inte alls är omöjligt att undvika att “snubbla“, och Petrus ger till och med ett löfte att vi inte kommer att snubbla om vi håller fast vid vår kallelse. Det finns andra grekiska ord som översatts med “synda” eller “falla” men då handlar det som sagt om andra grekiska ord (såsom ”pipto” och “ekpipto”) och inte “ptaió“ som används i Jak. 3:2. Ett annat intressant ord är ”skandalizo”, som ofta översätts till “falla” och detta ord används när Jesus berättar för sina lärljungar “denna natt skall ni alla överge mig” (Matt. 26:31). Skandalizo används också i Matt. 24:10 där Jesus berättar om att många ska “komma på fall” i den sista tiden. ”Skandalizo” används också i Markus 4:17 där Jesus återger liknelsen om säden på stenig mark och om människor som ska “komma på fall” i tider av umbäranden. När det gäller Lukas parallell till denna liknelse så används det grekiska ordet ”aphistemi” för att “komma på fall” – och det är roten till det grekiska ordet för apostasy/avfall. Det finns alltså andra grekiska ord som innehåller en mycket allvarligare form av “att falla” än det som används i Jak. 3:2. När Jesus sa “Synda inte mer” så använder han ett annat grekiskt ord än i Jak. 3:2, och det gäller även många andra verser i Bibeln där vi uppmanas att undvika synd, såsom när Paulus säger ”Nyktra till på allvar och synda inte”. Att snubbla/snava är inte lika allvarligt som att totalt avfalla.

Uppenbarelseboken 2: ⁵Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats.

Men tungan kan ingen människa tämja Jak. 3:8

Jakob förklarar att djur faktiskt har blivit tämjda av människor och vi kan t o m få hästar att lyda oss genom betsel i deras munnar, och skepp kan lyda oss genom rodret som vi styr. När det kommer till våra tunga så verkar det rent generellt helt omöjligt att tämja den, för se bara hur ord i alla tider har sårat människor och orsakat mycket trassel och långvariga komplikationer. Även kristna har klantat till det med skvaller, lögner och rent förtal, men Jakob drar för den skull inte slutsatsen att det därför är något som vi måste acceptera att även kristna måste sysselsätta sig med och att det är ett helt normalt beteende. Skulle verkligen Jakob mena att det är helt normalt för en kristen att vara demonisk och hela tiden göra det som är ont – som han menar orsakas av en hal tunga? Självfallet inte, och han säger själv “Så får det inte vara, mina bröder”. Självfallet skulle Jakob aldrig vara av den åsikten att något som orsakar strider och avund är något som vi måste se som helt normalt beteende hos kristna. Synder separerar oss från Gud.

Hela sammanhanget i Jakobsbrevet 3 där våra två kluriga verser ingår:

Jak. 3:1 Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom. ²Vi begår alla många fel. Om någon inte felar i sitt tal, är han en fullkomlig man som också kan tygla hela sin kropp. ³När vi lägger betsel i munnen på en häst för att han skall lyda oss, styr vi också hela hans kropp.⁴Se också på fartygen som är så stora och drivs av hårda vindar. Ändå styrs de dit rorsmannen vill med ett mycket litet roder. ⁵Så är också tungan en liten lem men kan skryta över stora ting. Tänk på hur en liten eld kan antända en stor skog. ⁶En sådan eld är tungan, en värld av ondska bland våra lemmar. Den smutsar ner hela vår kropp och sätter tillvarons hjul i brand och är själv antänd av Gehenna.⁷Alla slags fyrfotadjur, fåglar, kräldjur och vattendjur låter sig tämjas och har blivit tämjda av människan. ⁸Men tungan kan ingen människa tämja, ostyrig och ond som den är och full av dödligt gift. ⁹Med den välsignar vi Herren och Fadern, och med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbild. ¹⁰Från samma mun kommer välsignelse och förbannelse. SÅ FÅR DET INTE VARA, mina bröder. ¹¹Inte kan väl en källa från samma åder ge både sött och bittert vatten? ¹²Mina bröder, inte kan väl ett fikonträd bära oliver eller en vinstock fikon? Inte heller kan en salt källa ge sött vatten.¹³Är någon bland er vis och förståndig, då skall han visa sina gärningar genom ett klokt och vänligt uppträdande. ¹⁴Men bär ni på bitter avund och stridslystnad i ert hjärta, skall ni inte skryta och tala emot sanningen. ¹⁵En sådan vishet kommer inte ovanifrån utan är jordisk, oandlig, ja, DEMONISK.¹⁶Ty där avund och stridslystnad råder, där råder också oordning och allt som är ONT. ¹⁷Men visheten ovanifrån är först och främst ren, vidare fredlig, mild, foglig, fylld av barmhärtighet och goda frukter, opartisk och uppriktig.¹⁸Rättfärdighetens frukt sås i frid och ges åt dem som skapar frid.

Om “tungan kan ingen tämja” skulle betyda att det är helt omöjligt att någonsin undvika skvaller, förtal och lögner, så motsäger Jakob sig själv. Han säger några verser senare ”Men bär ni på bitter avund och stridslystnad i ert hjärta, skall ni inte skryta och tala emot sanningen”. Så vi ska inte tala emot sanningen och vi ska undvika skryt? Men sa inte Jakob nyss att vi inte kan tämja vår tunga och att det därför är helt omöjligt för oss att undvika skryt, lögner och förtal? Nej, uppenbarligen är det INTE vad Jakob någonsin sagt eller menat. Han säger ju att en sådan ovishet – som en otyglad tunga orsakar – är DEMONISK. Det finns ett berömt bud bland tio Guds bud som heter “Du skall icke ljuga” och det budet kommer från Gud själv. Skulle Jakob argumentera emot Gud och mena att vi lika gärna kan glömma det budet eftersom ingen människa kan tämja sin tunga? Aldrig i livet. Jakob säger själv:

Jak. 1:²⁶OM NÅGON MENAR SIG TJÄNA GUD MEN INTE TYGLAR SIN TUNGA BEDRAR SITT HJÄRTA, SÅ ÄR HANS GUDSTJÄNST INGENTING VÄRD.

Jakob motsäger alltså inte sig själv och det är uppenbart att han inte menar att vi INTE KAN tygla vår tunga samtidigt som han menar att vi SKA tygla vår tunga.

Psaltaren. 34:13 Är du en människa som älskar livet och vill se goda dagar? ¹⁴Avhåll då din tunga från det som är ont, dina läppar från att tala svek.

1 Petrusbrevet 3:10 Ty den som älskar livet och vill se goda dagar SKALL AVHÅLLA SIN TUNGA FRÅN DET SOM ÄR ONT och sina läppar från att tala svek.

Ordspråksboken 13:3 Den som vaktar sin tunga bevarar sitt liv, den lösmynte råkar i olycka.

Gud hatade inte Esau innan han föddes, och utvalde inte Jakob till frälsning

Feb18

Det står ju skrivet: Jakob älskade jag, men Esau hatade jag (Rom 9:13)

Gud hatade Esau, men inte innan han föddes, och vi måste fundera på om det fanns en orsak till att Gud hatade Esau och om det handlar om PERSONEN Esau eller om FOLKET /LANDET som härstammar från Esau.

Jakob och Essau är inte bara individer utan också folk och länder. Rom. 9 handlar inte om individer utvalda till frälsning utan om folk som har sitt ursprung i dessa två personer, om att Jakob är utvald till att föra Messias in i världen och framför allt om Guds rättighet att frälsa människor på det sättet som han själv bestämt – nämligen genom människors TRO och inte pga att vara född jude. Esau var en person som sålde sin förstfödslorätt men som fortfarande förväntade sig att behålla den när det var dags för sin Fars välsignelse, vilket förstås visar på ett kortsiktigt tänkande och ett kallt hjärta. Romarbrevet handlar Paulus försök att få judarna att förstå att de ingalunda bör förvänta sig en självklar plats i himmelriket bara för att de är födda judar och för att lagen gavs till dem, och de bör ta noga akt på det som hände Esau. Han hade visserligen förstahandsvalet att få välsignelsen i egenskap att vara förstfödd, men sumpade ändå chansen när han sålde den rätten till förmån för sin yngre bror. Det är en bra jämförelse vad gäller judar och hedningar, där judarna än idag visar ifrån sig Jesus som Messias och där hedningarna i stället tog emot evangeliet. Vi har alla en chans till frälsning, och kravet är då TRO och inte att ha rätt nationalitet och föräldrar. 1 Mosebok säger att två folk fanns i Rebeckas moderliv

1 Mos. 25:23 Herren svarade henne:“Två FOLK finns i ditt moderliv, två folkstammar skall ur ditt sköte gå skilda vägar. Det ena folket skall bli starkare än det andra, och den äldre skall tjäna den yngre.”²⁴När tiden var inne att hon skulle föda, se, då fanns det tvillingar i hennes moderliv. ²⁵Den som kom fram först var rödhårig och hade som en hårmantel över hela kroppen. De gav honom namnet Esau.²⁶Sedan kom hans bror fram och han höll handen om Esaus häl. Därför fick han namnet Jakob. Isak var sextio år när de föddes.

Det finns inga indikationer att Gud skulle hata någotdera av barnen vid denna tidpunkt, vilket är ganska naturligt eftersom det handlar om bebisar som inte kan skilja på gott och ont. Det står att den äldre skall tjäna den yngre och det är värt att notera att personen Esau aldrig tjänade personen Jakob vid något tillfälle. Däremot är det en annan femma vad gäller nationerna som kom från dessa individer.

Paulus säger att Israel inte är alla som kommer från Israel, och med det menar han att sanna Abrahams barn i andlig mening är de som visar sin TRO såsom han gjorde, och inte de som nödvändigtvis är fysiskt släkt med personen Abraham. Det var också från Abrahams säd som Messias skulle komma. En person är alltså inte frälst för att ha den rätta härkomsten utan genom TRO, vilket är hans eget val och ansvar. Alla ges möjlighet att söka och finna Gud.

Rom. 9:⁶Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha blivit om intet. Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, ⁷och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Nej, Isaks efterkommande skall räknas som dina barn.⁸Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande. (SFB)

Rom. 9:⁷Ej heller äro de alla »barn», därför att de äro Abrahams säd. Nej, det heter: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig.»⁸Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd. (1917)

Enligt Paulus här nedan är barn neutrala och kan inte göra vare sig gott eller ont, och han talar om Guds “beslut att välja“, men detta ska INTE tas som att Gud väljer ut några personer på måfå som han beslutar sig för att frälsa, utan det handlar om Guds rättighet att sätta vilka villkor som han själv vill för frälsningen. Om nu Gud väljer att människor ska bli frälsta av TRO och inte för att vara född jude så har Gud all rätt att göra detta, och han väljer helt på egen hand att det inte ska vara en viss härkomst, lag eller gärningar som ska stå som grund för frälsningen, för då hade ingen blivit frälst. Goda gärningar och laglydnad kan inte åtgärda de lagförbrytelser som människor redan gjort sig skyldiga till – men därmed inte sagt att gärningar och laglydnad inte har någonting med frälsningen att göra och att vi kan bli frälsta dem förutan. De som accepterar Guds kallelse, och som visar sin tro med gärningar såsom Abraham, är i sanning Abrahams barn och har rätt till Guds rike. Återigen, frälsning via tro och inte genom att ha rätt sorts släkt och/eller att kunna förtjäna sin frälsning med något vi gör (eller tror). Vi är frälsta genom Guds nåd (barmhärtighet) och inte för att vi förtjänar det.

Rom. 9:¹¹Innan barnen ännu var födda och innan de hade gjort vare sig gott eller ont, sades det till henne: Den äldre skall tjäna den yngre. Det blev sagt för att Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar. ¹² ¹³Det står ju skrivet: Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.

Rom 9:¹¹(For the children being not yet born, neither having done any good or evil, that the purpose of God according to election might stand, not of works, but of him that calleth;) ¹²It was said unto her, The elder shall serve the younger. (KJV)

1 Mos. 25:²⁷Pojkarna växte upp, och Esau blev en skicklig jägare som höll till ute i markerna. Jakob däremot blev en stillsam man som höll till vid tälten. ²⁸Isak älskade Esau eftersom han hade smak för vilt. Men Rebecka älskade Jakob.

Nedan i Hebreerbrevet varnar Paulus människor för att inte ta de rätta besluten vad gäller sin livsstil. De riskerar att gå miste om Guds nåd, och det finns en risk att bitter rot vållar skada. Paulus gör en liknelse med Esau som gjorde ett mycket dåligt val när han lämnade sin förstfödslorätt för ett mål mat.

Hebr. 12:¹⁵Se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen bitter rot skjuter skott och vållar skada och många smittas. ¹⁶Se till att ingen av er är otuktig eller oandlig som Esau. I utbyte mot ett enda mål mat lämnade han ifrån sig sin förstfödslorätt. ¹⁷Ni vet att han avvisades, när han sedan ville ärva välsignelsen. Isak såg nämligen inte någon möjlighet att ändra sig, fastän Esau under tårar sökte få välsignelsen.

Hebrews 12¹⁷For ye know how that afterward, when he would have inherited the blessing, he was rejected: for he found no place of repentance, though he sought it carefully with tears. (KJV)

Det finns en bok i Bibeln som heter Obadja och fokus där är Edom/Esau. Skälet för Guds hat gentemot Esau handlar om detta:

Hjärtats övermod, v. 3
Våld mot sin broder Jakob, v. 10
För att han inte ingrep när Jakob attackerades, v. 11
För att han såg ner på sin broder när han drabbades av olycka, v. 12
För att han drog in i staden och deltog i plundringen, v. 13
För att ha slagit ner och överlämnat deras flyktingar, v. 14

Obadja 1:6 Hur genomsökt skall inte Esau bli! Hans dolda skatter skall letas fram!⁷Till gränsen skall de driva dig ut, alla de som stod i förbund med dig.8 Skall jag inte på den dagen, säger Herren, förgöra de visa i Edom och allt förstånd på Esaus berg? ⁹Dina hjältar, Teman, skall slås av förfäran, och var man på Esaus berg skall bli utrotad och dräpt.¹⁰För våld mot din broder Jakob skall du höljas med skam och bli utrotad till evig tid.—14 Se inte med lust på din broders dag, på hans olyckas dag. Gläd dig inte över Juda barn på deras undergångs dag. Spärra inte upp munnen så stort på nödens dag.

Romarbrevet 9:13 är en referens till Malaki där vi liksom i Obadja kan läsa om “Esaus berg” osv:

Rom. 2: 1 Jag har älskat er, säger Herren. Och ni frågar: “På vilket sätt har du älskat oss?” Var inte Esau bror till Jakob? säger Herren. Jakob älskade jag,³men Esau hatade jag. Jag gjorde hans berg till en ödemark och gav hans arvedel åt öknens schakaler.⁴Om Edom säger: “Vi är krossade, men vi skall åter bygga upp ruinerna”, så säger Herren Sebaot: De bygger upp, men jag skall riva ner. De skall kallas “ogudaktighetens land” och “det folk som Herren är vred på för evigt”. ⁵Era ögon skall se det, och ni skall säga: ” Herren är upphöjd utöver Israels gränser”.

”De” är hatade. Det handlar om allt det folk som kommer från Esau. Så Paulus syftar på folket från Esau och inte på individerna Esau och Jakob. “Jakob älskade jag men Esau hatade jag” handlar alltså om folk och nationer. Gud hade skäl att hata både personen Esau och folket som kom från honom. Esaus beslut (emot Guds vilja) att gifta sig med hedniska kvinnor och avgudadyrkare påverkade hans direkta avkomma och även hans barnbarn, barnbarnsbarn, osv. Traditioner och kulturer påverkar oss och det kan vara svårt att klippa trådarna gentemot det onda runtomkring.

Ex. 20:⁵Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig, ⁶men som visar nåd mot tusen släktled, när man älskar mig och håller mina bud.

Men även Jakobs släktingar kunde förstås handla emot Guds vilja.

Amos 6: 8 Herren, Herren har svurit vid sig själv, säger Herren, härskarornas Gud: Jag avskyr Jakobs stolthet och hatar hans palats. Jag skall utlämna staden med allt som finns i den.