Tag Archive | språk

Historien om Noas flod är inte baserad på Gilgamesh epos som källa

the ark.jpgGilgamesheposet och 1 Mosebok härrör sig från samma händelse

Händelseförloppet i 1 Mosebok med dess detaljer har stort stöd inom historia, arkeologi samt andra antika texter vilket gör berättelsen trovärdig. Vad gäller historien om Noas flod finns det många likartade berättelser bland olika kulturer vilket tyder på att de är baserade på en ursprunglig sann händelse som spridits muntligt och även skrivits ner. Berättelserna har många likheter men skiljer sig också åt i olika hög grad, vilket är naturligt när det gäller ögonvittnen och muntliga historier som återgetts över tid. Att skildringarna skiljer sig lite åt är alltså inget bevis i sig för att det inte skulle handla om en och samma händelse som inträffat för mycket länge sedan.

Vilken av berättelserna kan tänkas överensstämma bäst med den faktiska händelsen? Är det per automatik den som vi (hittills) kan identifiera som den allra äldsta?

En viktig pusselbit är förstås att försöka åldersbestämma de skriftliga redogörelserna eftersom ju äldre en version är ju närmare kan den placeras den verkliga händelsen – vilket ökar sannolikheten att texten är den mest orörda och korrekta (jämför t ex Bibeln och Koranen). MEN, detta är bara en generell sanning och stämmer inte alltid med verkligheten. När det gäller en så gammal och storartad händelse som Noas flod som inträffade för ca 4500 år sedan, så måste vi exempelvis räkna med att en mängd olika skriftliga texter hunnit förstöras eller försvunnit, och därför kan vi inte med säkerhet veta om äldst = mest oförvanskad och sann. En viktig frågeställning:

  1. Kan vi vara säkra på att den idag äldsta skriftliga berättelsen automatiskt är ohotat äldst och att inga äldre versioner någonsin kommer att grävas upp/hittas i framtiden (som kanske redogör historien på ett annat sätt)?
  2. Kan vi vara säkra på att den först nerskrivna versionen överensstämmer bäst med den verkliga händelsen, jämfört med en något senare nerskriven version inom en annan kultur? (T ex gällande en folkgrupp som förflyttat sig längre bort från händelsen och därmed skrivit ner texter senare än folk som fortsätter att bo kvar nära händelsens centrum?)
  3. Kan vi vara säkra på att människor inte valt att kasta väldigt luggslitna texter (på lertavlor eller papyrus), efter att de kopierat av dem och därmed förnyat dem?

Gilgamesheposet innehåller en mycket gammal flodhistoria liknande den vi kan se i 1 Mosebok. Få forskare tror att Gilgamesheposet är författat med 1 Mosebok som källa just eftersom Gilgamesh anses vara äldst. Men frågan är om 1 Mosebok omvänt måste haft Gilgamesh som en källa att efterlikna? Är inte det mest trovärdiga att berättelserna är baserade på en tidig händelse som sedan bevarats muntligt inom folkgrupper och skrevs ner vid olika tidpunkter?

Om 1 Mosebok skulle ha tagit sin berättelse från Gilgamesheposet så har författaren i så fall både ändrat och lagt till en lång rad detaljer som inte finns med i förlagan. Det handlar om väldigt stora avvikelser, såsom att gå från polyteism till monoteism, att tillägga att floden var världsvid, att justera det moraliska motivet för floden, att lägga till information om att vatten även kom från andra källor än ovanifrån, att till skillnad från förlagan beskriva konstruktionen på båten i detalj, att ändra måtten på båten så att den till skillnad från förlagans version blir stabil och idealisk som transport, att lägga till den exakta tiden för vistelsen ombord, att i detalj beskriva vilken månad resan startade och slutade, att ändra ordningen på de fåglar som flög ut från arken samt lägga till information om olivkvist, att lägga till beskrivningen att resenärerna handlar om fyra par som var värdiga att överleva, att beskriva släktleden från dessa par in i minsta detalj, att använda sig av specifika namn på människor, städer och länder som förekommer i mellanöstern och Europa än idag, etc. All denna nya information i 1 Mosebok tyder på att den röriga och detaljfattigare Gilgamesh ingalunda använts som källa. Om man använder en viss källa som förlaga brukar man inte i så stor omfattning frångå förlagan genom att hitta på helt egna sidohistorier och väsentligt nya detaljer.

Det viktigaste detaljen i jämförelsen är att båten i Gilgamesheposet handlar om en totalt sjöoduglig kubformad båt medan båten enligt 1 Mosebok handlar om en helt idealiskt byggd båt för sitt ändamål och som skulle kunna flyta helt stabilt trots påfrestningar. Om den här historien därför endast är baserat på livlig fantasi, så handlar det om en skribent som har en enormt stor kännedom om skeppsbyggnation, fysik, botanik, människor, historia, etc.

Bakgrunden till 1 Mosebokthe ark 3.jpg

Om man tänker sig scenariet att Bibelns beskrivningar är sanna (ett högst rimligt tankeexperiment med tanke på Bibelns många detaljer som överensstämmer med verkligheten), så utgår vi ifrån att människor talade samma språk under tiden för floden och ända fram till språkförbistringen i Babel drygt 100 år senare. Siffran är baserad på att Peleg, Ebers son, levde i den fjärde generationen efter floden, då både språkförbistring och jordförändringar anses ha skett (ordet ”arkipelag är värt ett kapitel för sig).

1 Mos. 10:25 Men åt Eber föddes två söner. Den ene hette Peleg, ty under hans tid blev jorden uppdelad. Hans bror hette Joktan.

1 Mos. 11:1 Hela jorden hade ett enda språk och samma ord. 2 Men när människorna bröt upp och drog österut, fann de en lågslätt i Sinars land och bosatte sig där. 3 De sade till varandra: ”Kom, så slår vi tegel och bränner det!” Teglet använde de som sten, och som murbruk använde de jordbeck. 4 Och de sade: ”Kom, så bygger vi oss en stad och ett torn som har spetsen uppe i himlen. Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut över hela jorden.5 Då steg Herren ner för att se på staden och tornet som människorna byggde. 6 Herren sade: ”Se, de är ett enda folk och de har ett enda språk. Detta är deras första tilltag, och härefter skall ingenting vara omöjligt för dem vad de än beslutar sig för. Låt oss stiga ner och förbistra deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.Så spred Herren ut dem därifrån över hela jorden, och de måste upphöra att bygga på staden. 9 Den fick namnet Babel, eftersom Herren där förbistrade hela jordens språk, och därifrån spred han ut dem över hela jorden.

Hebreiska sägs ha kommit från Eber, och Noas sonson Aram sägs vara ursprunget för arameiska. Man kan alltså spekulera i om dessa är två exempel på språkgrenar som haft sin början i Babels språkförbistring. Vi vet inte vilket språk som den första människan Adam använde sig utav men det var förmodligen inte hebreiska. 1 Mosebok skrevs (eller sammanfattades) på hebreiska vilket anses vara ett senare språk än akkadiska/sumeriska. Tankegången är att Mose hade tillgång till tidigare nerskrivna berättelser/krönikor (många krönikor omnämns också i det gamla testamentet) som tidigare generationer skrivit ner före honom. Mose skulle kunnat göra sammanfattningar av dem samt lagt till eget material (och även hans efterföljare Joshua).

Resonemanget är att Adam först skrev ner sin historieskildring, sedan tog senare generationer över för att lägga till egna ögonvittnesskildringar om sin egen tid. Enligt Den redliges bok (omnämnd i Bibeln vid två tillfällen) så tog Noa med sig dokumentationen ombord på arken, för att fortsätta att bevara historiebeskrivningen till senare generationer som levde efter floden. När språkförbistringen sedan blev ett faktum i Babel så fanns förstås ett behov att översätta dokumentationen till ett eller flera andra språk, och framför allt kanske just hebreiska eftersom detta verkar vara det språk som Shems släktgren använde sig utav (och som sedan Mose kom att använda). Shem var enligt Den redliges bok den som tog ansvaret att bevara dokumentationen från tiden före floden.

Enligt Biskop Usshers annaler så inträffade Babels språkförbistring ca 2242 f.Kr, och kort därefter ser vi hur civilisationerna i Babylon, Egypten och Grekland började ta form (2234 f.Kr. — 2089 f.Kr.) De civilisationer som etablerades närmast Babel hade förstås möjligheten att skriva ner texter före andra civilisationer som etablerades längre bort från händelsernas centrum. Det tar en viss tid att resa över stora avstånd och även att etablera fungerande och permanenta samhällen. Därför kan vi inte med säkerhet veta att de äldsta skriftliga berättelserna är de som återgett den verkliga händelsen på det mest korrekta sättet. Det skulle lika gärna kunna vara någon av de senare texterna, skrivna av människor som rest långt och därför nedtecknat historien något senare – på sitt eget språk som de kanske fått från Babel.

Gilgamesh och Atrahasi

Berättelsen om kung Gilgamesh av Uruk i Mesopotamien skrevs ner under sumerisk tid på kilskrift omkring 2000 f.Kr. Gilgamesh ansågs vara till två tredjedelar gud och till en tredjedel människa (mamma gudinna och pappa människa). Detta påminner om både grekisk och nordisk mytologi, och ur biblisk synvinkel skulle det kunna handla om människor både före eller efter floden då människorna blev oerhört mycket äldre än idag.

Det egentliga eposet sammanställdes på akkadiska under gammalbabylonisk tid omkring 1200 f.Kr., med gamla berättelser som grund – berättelser som upphittats på lertavlor runtom mellanöstern. Sammanställningen är skriven på tolv lertavlor som hittades i ruinerna efter Assurbanipalbiblioteket (förstördes 612 f.Kr). Det sägs vara läkaren och exorcisten Sin-leqi-unninni som är författare, och det är förstås svårt att säga om man kan lita på hans beskrivning. Det finns således inte en ursprunglig text av Gilgamesheposet, utan en sammanställning av skrifter som man försökt synkronisera på bästa sätt till en sammanhängande text. De allra äldsta kända referenserna till den stora floden sägs härstamma från Atrahasiseposet från omkring 1700 f.Kr (eller äldre) genom ett fåtal lertavlor man hittat (ej kompletta).

”It is generally conceded that the Flood was not part of the original epic, which may have referred to it, but only briefly. The long account in Tablet 11 seems to be told for its own sake. It seriously interrupts not only the flow of dialogue between Utnapishtim and Gilgamesh but the otherwise smooth and natural transition from the end of the Tablet 10, where Utnapishtim tells Gilgamesh about the assembly of the gods after the Flood, to Utnapishtim’s rhetorical question. Finally, the story as told here is not an independent account; it draws on an identifiable source, the myth of Atrahasis.” /William Moran, American assyriologist

Det är förstås svårt att säga om delar av skrifterna var avsedda att i detalj beskriva en faktiskt händelse så sanningsenligt som möjligt (såsom kristna betraktar 1 Mosebok), eller om några av författarna föredrog att beskriva en berömd och faktisk händelse på ett poetiskt och spännande sätt – kanske för att förhöja hjältestatusen hos huvudpersonerna. Det kan vi bara spekulera om, men eftersom det handlar om skrifter som har över 4000 år på nacken så bör vi vara väldigt försiktiga med att begränsa möjliga scenarier. Lertavlorna, liksom 1 Mosebok, skulle som sagt kunna baseras på en sann händelse i grunden även om de av olika skäl (glapp i texterna,  missförstånd, tillägg, etc) skiljer sig åt. Det gör inte en eventuell verklig händelse mindre sann, och 1 Mosebok kan mycket väl vara den historiebeskrivning som bäst överensstämmer med den faktiska händelsen. Det skulle t o m vara så att beskrivningen stämmer överens fullt ut.

https://creation.com/images/pdfs/other/timeline_of_the_bible.pdf

http://blogs.ausd.net/users/riversandstars2012/uploads/riversandstars2012/TheGilgameshEpicAMasterpiecefromAncientMesopotamia.pdf

http://creation.com/many-flood-legends

Seth Erlandsson menar att tungotal alltid handlar om begripliga språk samt har upphört

1 Cor. 14Seth är av åsikten att helande, tungotal och profeterande är nådegåvor som i princip inte gäller idag

Det är vanligt att kalvinister och lutheraner är av åsikten att nådegåvorna har upphört, att de endast kan förmedlas genom apostlarnas händer (och apostlarna lever som bekant inte idag), och att tungotal endast handlar om språk som man förstår. Seth citerar en del författare och lyfter fram åsikter som han delar. Från denna källa, och denna källa.

”Liksom dr Hoekema stryker Peter Krey under att händelsen den första pingstdagen var en engångsföreteelse. »Det finns ingenting i Jesu ord som säger att ett sådant utgjutande av den Helige Ande med eld skulle upprepas eller fortsätta i den nytestamentliga tiden. Ett sådant utgjutande av den Helige Ande med eld har heller aldrig upprepats i kristenheten» (s. 77). Alltsedan den första pingstdagen blir ingen uppfylld av Guds Ande på annat sätt än genom Ordet och sakramenten (Gal. 3:7. Apg. 10:44).”

Det finns ingenting i Bibeln som lär ut att nådegåvorna handlar om engångsföreteelser eller att de är tänkta att upphöra nästan precis direkt efter att de börjat. Paulus viker flera kapitel åt ämnet, och ber oss att vara ivriga att sträva efter de största nådegåvorna. Kunde han inte ha upplyst om det korta bäst-före-datum för dessa gåvor så att vi skulle slippa att sträva efter något som vi inte borde? Dessutom så är det fakta att nådegåvorna är i drift även idag, speciellt i karismatiska kyrkor. Det enda sättet att förklara bort detta, som jag kan se, är att anklaga dessa personer för att antingen vara demoniserade eller att de helt enkelt ljuger. Båda alternativen borde leda till att dessa personer inte är frälsta. Men om en sant troende människa ivrar att få nådegåvor, inte ger väl Gud då den personen en sten?

Matt. 7: 8 Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.9 Vem bland er ger sin son en sten, när han ber om bröd, 10 eller en orm, när han ber om en fisk?11 Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom.

Luk 11:13 Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?”

När vi läser 1 kor. 12-14 så finner vi inget om att de olika lemmarna i Kristi kropp inte längre gäller idag. Seth hävdar, genom Hoekema, att ett sådant utgjutande av den helige Ande som skedde på pingsdagen aldrig har upprepats. Då måste man ställa sig frågan varför de HAR upprepats gång på gång?

Likväl går nog Krey för långt om han helt utesluter möjligheten av tungotal som en Guds gåva till uppbyggelse och Herrens lov utan onykterhet.”

Tack och lov bekänner Seth här att han inte anser att människor är för evigt förlorade om de menar sig tala i tungor – som är en av nådegåvorna. Övriga nådegåvor nämner han inte här, men det verkar alltså finnas en chans till frälsning även för karismatiskt kristna även om de agerar helt emot det Bibeln säger vad gäller nådegåvor. För Seth tror definitivt inte att det är tänkt att kristna ska använda sig av nådegåvor idag. Det gör han väldigt klart både med tanke på de författare som han citerar och baserat på det han säger själv.

”Luther skriver angående denna fråga: »Ty för det eviga livet är det nog för mig, om jag är döpt, hör evangelium, och att jag i kraft av nycklarna avlöses från mina synder. Om nu Gud vill tala till mig i drömmen eller i sömnen eller genom timliga ting vill ge mig tecken och varningar (så som han varnade de vise männen, när de ville återvända till Herodes, Matt. 2:12), så är jag nöjd med det. Men för det eviga livet behöver jag inga andra uppenbarelser. Därför begär jag inga heller. Och om jag finge sådana, skulle jag vara misstänksam mot dem på grund av satans list och ondska, ty han brukar förställa sig som en ljusets ängel, 2 Kor. 11:14. Ty i dopet och i predikoämbetet visar sig Gud för mig alldeles tillräckligt.» 

Luther väljer alltså att inte lyda Paulus uppmaning till oss att sträva efter de största nådegåvorna, och det verkar Seth tycka är ett bra tillvägagångssätt – förmodligen för att ingen av dem tror att gåvorna är för oss idag. Luther skulle t o m bli misstänksam om han fick en av nådegåvorna.

1 Kor. 14:1 Sträva ivrigt efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva.

”Därutöver kan den Helige Ande också i dag ge åt en enskild kristen den gåvan att i ett visst fall med full visshet veta, att botandet av en viss person, som är sjuk, är Guds vilja, så att han med särskild fullmakt kan bedja under handpåläggning. Redan i urkristendomen har enligt Apostlagärningarna denna gåva tydligen varit sällsynt och framför allt inskränkt till apostlarna (t.ex. Apg. 3:6).”

Det är vanligt bland reformerta att tro att helandegåvan (eller vilka gåvor som helst) var inskränkta till endast apostlarna, och att därutöver endast acceptera gåvor vid exceptionella fall – om nu Gud mot förmodan skulle vilja använda sig utan en människa för att förmedla något via nådegåvor.

Här nedan kommer mer om tungotal och nådegåvor från denna källa. Seth håller inte alltid med författarna som han citerar och recenserar, men jag noterar att där Seth inte håller med författarna så gör jag det.

”Kan man då dra en skarp gräns mellan naturgåvor och nådegåvor hos en kristen? Det är omöjligt, framhålls det. Andens gåvor är andliga tjänster.”

Det är inte helt ovanligt att man försöker sära på Andens gåvor på så sätt att man menar att de gåvor med mirakulösa inslag (helande, profetior och tungotal) har upphört medan andra sorts gåvor (vishet, lärande, etc) fortfarande är verksamma.

”När det gäller tungotalets nådegåva, menar författarna att det ytterst sällan är fråga om att tala verkliga främmande språk. I stället är det fråga om att uttrycka sin känsla av tacksamhet, glädje och tillbedjan i ett slags bönespråk med obergripliga stavelser. Tolkningen av ett sådant tungotal är inte en tolkning ord för ord, framhåller man, utan endast en tolkning av själva talets huvudinriktning, budskapets intention. Kanske har denna bok de största bristerna i just avsnittet om tungotalet.”

Seth håller alltså inte med författarna när de menar att tungotal sällan handlar om språk som inte alltid förstås och att det ofta kan handla om uttryck av tacksamhet och tillbedjan. I Seths värld så handlar tungotal alltid om språk som förstås, och dessutom är han ju en stark anhängare till läran att tungotal upphörde med apostlarna.

1 Kor. 14:16 Men om du tackar Gud i anden, hur skall då den som inget förstår kunna säga sitt amen till din 1 cor 14 18tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. 17 Du gör rätt i att tacka Gud, men den andre blir inte uppbyggd. 18 Jag tackar min Gud, jag talar tungomål mer än ni alla

Paulus klargör att denna gåva inte är allmän för alla kristna utan att endast somliga har denna gåva. Därför är det obibliskt att hävda att alla som är riktigt kristna bör kunna tala olika slags språk eller tungotal och att de som inte har denna nådegåva bör fråga sig om de är riktigt kristna. ”

Jag håller helt med de författare som Seth hänvisar till, men Seth själv har totalt missuppfattat tungotalet och tvingas justera i Bibeln för att få verserna att underbygga sin tes. Seth säger att det är obibliskt att hävda att man som riktigt kristen bör kunna tala i tungor, men det har ju författarna aldrig hävdat. Inte heller är det vanligtvis vad karismatiker hävdar, så det finns alltså ingen grund för att resa upp en halmgubbe för att strida emot. Paulus säger INTE att tungotalets gåva inte är allmän för alla kristna, men däremot konstaterar han att alla inte talar i tungor. Detta kan bero på att de helt enkelt inte sökt denna gåva eller ens förstått att det är en gåva som ligger helt öppen för dem att ta emot. Så är tyvärr fallet när det finns så många evangelister som tillbringar tid med att varna kristna människor från tungotal och andra nådegåvor.

”Om nu tungotalets gåva är till för den egna uppbyggelsen, är den enligt Paulus ingen gåva som man bör sträva efter. Ty enligt 1 Kor 14 är det de nådegåvor som blir till församlingens uppbyggelse som är eftersträvansvärda. Därför säger Paulus: Var främst angelägna att få gåvan att profetera (1 Kor 14:1), d.v.s. att tala Guds ord begripligt och tydligt för åhörarna.  — I vers 22 hänvisar Paulus till Jes 28:11f. Där är obegripligt språk ett tecken på Guds dom och det är lätt för oss att förstå. Om vi inte får höra Guds ord tydligt och klart, är det ute med oss. Då kan vi inte komma till tro, då kan inte vår tro uppbyggas, då blir vi inte bevarade i tron, då hamnar vi utanför i mörkret. Allt måste tjäna till församlingens uppbyggelse (v 26). Därför får endast sådant tungomål förekomma i församlingen som blir översatt. ”

Seth och Paulus verkar inte vara överens. Paulus säger ingenstans att tungotal inte ska strävas efter, utan han säger precis tvärt om (1 Kor. 14:1). Paulus säger ju t o m  ”Jag önskar att ni alla skall tala tungomål”, vilket han förstås inte skulle säga om vi överhuvudtaget inte borde sträva efter att tala i tungor. Ja, han säger också att han ännu hellre önskade att korintierna skulle profetera, eftersom ännu fler människor skulle kunna bli uppbyggda, men det betyder inte att mindre gåvor är helt värdelösa. Men det är precis så som Seth tolkar Paulus, och lägger alltså ord i Paulus mun som han aldrig sagt. Det Paulus varnar för är missbruk av gåvorna, och vill få korinthierna att förstå att ingen förstås blir uppbyggd utav en person som reser sig upp i församlingen och babblar på ett språk som ingen förstår. Det är ju bara personen själv som blir uppbyggd av sådana böner, och då är det bättre han ber privat i stället för att ta upp onödig tid för församlingen. Seth tar upp den berömda versen Jes. 28:11, och den används flitigt av de som är emot tungotal. Läs gärna min artikel på engelska här. Jesajas poäng är att precis som en del judar var perplexa över assyeriernas obegripliga dialekt, på samma sätt är fallet vad gäller andliga tungor som man inte förstår – oöversatta främmande dialekter är inte till någon hjälp för någon.

”Det tungotal som författarna talar om kan lätt missbrukas. — Författarna menar att man bör pröva sig när det gäller bruket av tungotal med bl.a. följande fråga: »Blir jag uppbyggd av att använda denna nådegåva i min egen kammare?» Här är det alltså fråga om en jagcentrering, men för Paulus står församlingens uppbyggelse i centrum. Blir församlingen uppbyggd? är den fråga jag bör ställa. Författarna ställer också frågan: Hur kan vi veta att tungotalet är äkta? Det kan vara sunt att ställa den frågan, menar man: »För faran av sjävbedrägeri är uppenbarligen en realitet – inte minst i miljöer där tungotalet tillmäts stor betydelse.» ”Budskapet om nådegåvorna måste alltså vara fast knutet till budskapet om rättfärdiggörelse av nåd allena genom tron allena, heter det med rätta. Vi bör också vara klara över att satan kan efterapa nådegåvorna, framhåller författarna.”

Nej, det handlar inte om någon jagcentrering om man går in på sin kammare och ber i tungor. Det är ju precis det som Paulus vill att vi ska göra. Om det vore fel att uppbygga sig själv så ska vi heller inte be om att få vara friska, alerta och att få mat för dagen – för då kanske det handlar om jagcentrering? Självfallet är det inte fel att be om sin egen uppbyggelse, och det står inte i motsättning till att även be om andras uppbyggelse. Vi kan vara ännu mer användbara verktyg för Gud om vi själva står starka. Men Seth får det att låta som om det vore någonting fult att ibland rikta bönerna till en själv. Om det däremot handlar om församlingen så är det förstås viktigare med frågan hur församlingen kan bli uppbyggd, och därför är det ännu mer värdefullt om man ber om gåvan att kunna översätta tungotal. Ju fler som blir uppbyggda desto bättre. Seth sparar inte på krafterna när han varnar om missbruk, falska tungor och självbedrägeri. Ja, vi har förstått att Seth definitivt inte håller tungotal och helande som något eftersträvansvärt, utan snarare något som vi bör vika tid för att varna för. Seth vill gärna inkludera doktrinen om ”rättfärdiggörelse av tro allena” även vad gäller tungotal, och det håller som sagt vare sig Jakob eller jag med om.

1 Kor. 14:2 Den som talar tungomål talar inte till människor utan TILL GUD. INGEN FÖRSTÅR HONOM, när han i sin ande talar hemligheter.— Den som talar tungomål uppbygger sig själv, men den som profeterar uppbygger församlingen.

1 Kor. 14:13 Därför skall den som talar tungomål be om att kunna uttyda det. 14 Ty om jag talar tungomål när jag ber, så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt. 15 Vad innebär nu detta? Jo, jag vill be i anden, och jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, och jag vill också lovsjunga med förståndet.

1 Kor. 14:28 Men finns det ingen som uttyder, skall den som talar tungomål tiga i församlingen och endast tala för sig själv och TILL GUD

1 Kor. 14: 39 Därför, mina bröder, var ivriga att profetera och hindra inte tungomålstalandet.

1 Kor. 12:10 en annan att utföra kraftgärningar. En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, EN ANNAN att uttyda tungomål.

Slutligen några citat härifrån.

Karismatiker brukar hänvisa till Apg.2. — I v.8 och 11 stryks det ytterligare under att de främmande språk som lärjungarna talade var främlingarnas normala modersmål (här brukas ordet glåssais). 

Det är snarare icke-karismatiker som brukar hänvisa till Apg. 2. Karismatiker brukar i första hand hänvisa till 1 Kor. 12-14 där Paulus ingående beskriver tungotal och där han bland annat säger ”Den som talar tungomål talar inte till människor utan TILL GUD. INGEN FÖRSTÅR HONOM”. Apg. 2 säger mycket riktigt att att det som lärljungarna uttryckte kunde förstås av andra, men notera att det inte står att  ALLA människor förstod ALLA språk som lärljungarna talade. För att kunna göra det måste de ju allihop vara multilingvistiska i allra högsta grad. Vi vet förstås inte hur många olika språk som lärljungarna tillsammans talade (många språk och länder räknas dock upp), men det är svårt att tro att de som lyssnade var såpass skolade i främmande språk att var och en av dem förstod alla 10 eller 20 (?) språk som talades. Vi vet att var och en kunde höra sitt eget språk, men tänk om de OCKSÅ kunde höra språk som de inte förstod? Så verkar vara fallet eftersom en del av dem menade att lärljungarna hade druckit sig fulla av vin (v. 13 och 15). Då brukar man sluddra och tala osammanhängande, och hör man människor tala i tungor så kan detta kanske vara intrycket. Petrus fick rycka in och förklara att så inte var fallet. Även Paulus menar att främmande folk skulle tro att korintierna vore galna om de alla talade i tungor (1 Kor. 14:23) förmodligen för att det skulle låta som ett rörigt kacklande på obegripliga språk.

Om man nu menar att när man talar »tungomål», talar man ett extatiskt, andligt språk, som i normala fall inte talas av någon folkgrupp på jorden, skall man vara klar över att man brukar en annan form av »tungotal» än vad det är fråga om vid den första pingstdagen (Apg.2). 

Här har Seth fel eftersom Paulus som bekant säger det motsatta: ”Den som talar tungomål talar inte till människor utan TILL GUD. INGEN FÖRSTÅR HONOM, när han i sin ande talar hemligheter”. Paulus säger också att vi ska be på två sätt; 1) med anden, och 2) med förståndet. (1 Kor. 14:15). Det betyder att man inte ber med förståndet när man ber i Anden. Dessutom så skulle tungotalstolkare inte vara en separat gåva om tungotal i sig självt alltid kunde förstås. Vidare måste man fråga sig hur Seth placerar alla de kristna som talar i tungor på språk de inte förstår själva? Om de inte är bibliska och gudomliga så borde det ju innebära att de är obibliska och demoniska? Eller har jag fel? Det resulterar i frågan om kristna som talar i tungor (som inte kan förstås) ens kan räknas som frälsta? Det låter precis tvärt emot vad Markus säger.

Mark. 16:17 Tecken skall följa dem som tror detta. I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala mark 16med nya tungor.

Apg. 10:44 Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet. 45 Alla troende judar som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva blev utgjuten också över hedningarna. 46 Ty de hörde dem tala med tungor och prisa Gud. 47 Då frågade Petrus: ”Inte kan väl någon hindra att dessa blir döpta med vatten, när de liksom vi har tagit emot den helige Ande?”

”Det är vidare klart, att syftet med språkundret inte är att göra lärjungarna till sannare och mera andefyllda kristna utan att göra det möjligt för dem att predika evangeliet om »Guds väldiga gärningar» för folkgrupper med främmande språk, så att de kan förstå och komma till tro.”

Lärljungarna kunde haft både tungotalets gåva och tungotalstolkningens gåva, vilket betyder att de åtminstone emellanåt kunde göra sig förstådda – i det fallet lyssnaren förstod just det språket. Översatta tungor kan definitivt användas till att förmedla Guds väldiga gärningar. Men tungotal kan även användas till att bygga upp andra om de är översatta – till uppbyggelse, uppmuntran och tröst (1 Kor. 14:3) – och kan dessutom bygga upp en själv och då behöver tungorna inte översättas. (1 Kor. 14:4 + 28).

Dessa under är alltså inte gåvor, som automatiskt hör alla sanna kristna till utan var en särskild utrustning som Gud gav apostlarna och flera lärjungar med dem, när evangeliet inte längre skulle predikas bara för de förlorade fåren av Israels hus. Att ställa krav på samma utrustning idag och det som ett tecken på den egna andligheten, är en allvarlig förvrängning.”

Seth hävdar alltså att tungotal, profeterande och tungotal inte hör alla sanna kristna till, utan de var tänkta endast för de ursprungliga apostlarna och lärljungarna. Skälet för dessa gåvor är relaterat till den nya kallelsen att predika evangeliet även för hedningarna. Det framkommer inte varför Seth menar att Andens utrustning inte längre skulle behövas idag eftersom vi alltjämt ska predika evangeliet för alla människor. Seth kallar det för en ”allvarlig förvrängning” när man hävdar att Andens utrustning av sådana gåvor är gällande även idag. Hur allvarligt menar Seth att det är? Är man kanske inte frälst om man lär ut en sådan förvrängning?

”I 1 Kor. 14 framhåller Paulus att syftet med att tala inför andra är att på ett begripligt sätt kunna nå ut med evangelium. —  Ivern att kunna tala främmande språk skall endast ha som grund kärleken till nästan, en iver att tydligt och klart uppbygga andra människor med evangelium. Målet måste vara församlingens uppbyggelse”

Återigen så måste det inte handla om att nå ut med evangelium, eftersom det även kan handla om uppbyggelse av andra kristna som redan tror på evangelium. Att uppbygga församlingen är bra, men att uppbygga sig själv är också bra. Paulus uppmuntrar oss till båda aktiviteterna.

Det är inte heller något extra fint och värdefullt att inte själv förstå det främmande språk, som man talar. »Jag skall väl bedja med anden, men jag skall ock bedja med förståndet. Jag skall väl lovsjunga med anden, men jag skall ock lovsjunga med förståndet» (v.15). — Får vi inte höra Guds ord tydligt och klart, är vi hjälplöst förlorade. ”

Jo, det är något positivt att kunna uppbygga sig själv, enligt Paulus. Vi ska be på två olika sätt  – versen som Seth här ovan citerar. ”Ingen förstår…” säger Paulus om tungorna.

”Svenska kyrkobibeln 1917 är inte vidare konsekvent i sin översättning av glåssa och glåssais i 1 Kor. 14. Här några förslag till förbättringar: V.2 »Ty den som talar med ett främmande språk, han talar inte för människor utan för Gud. Ingen förstår honom ju, han talar i anden hemligheter.» Vi skall tala, så att människor förstår. Endast Gud, som förstår och vet allt, vet vad den som talar obegripliga ord säger. ”

”Vi ska tala så att människor förstår”? Men så står det ju inte i grundspråket grekiska, och så har världens översättare inte heller översatt versen! Om vi alltid ska använda tungor som människor förstår, hur kommer det sig då att Paulus hävdare att ”ingen förstår”? Varför lägga till ord så att Bibeln börjar tala emot sig självt?

”V.4 »Den som talar med ett främmande språk bygger upp sig själv», men han borde uppbygga församlingen. Kärleken »söker inte sitt» (1 Kor. 13:5). ”

”Men han borde uppbygga församlingen”? Men så står det ju inte i versen! Paulus förklarar ju att det är något positivt att kunna bygga upp sig själv. Finns det ingen som uttyder skall den som talar tungomål — endast tala för sig själv och till Gud”, enligt Paulus. Han säger alltså inte att personen borde vara tyst både i församlingen och hemma, utan han uppmanar personen som inte kan översätta sina tungor att be privat och till GUD. Gud behöver självfallet inte evangeliseras, så det handlar om bland annat tacksägelse och egen uppbyggelse.

V.13 »—- Jag skall inte längta efter att kunna lalla eller babbla som ett barn—

Paulus ber oss att be på två sätt – 1) Anden som innebär att vi ber utan förståndet, och 2) med förståndet. Seth har alltså ingen orsak att förlöjliga ett bönesätt som Paulus förordar.

”I sin kommentar till Pauli brev till korintierna (2 uppl. Stockholm 1953) skriver prof. Odeberg–-Allra sist nämnes så den gåva, som av de tillrättavisade korintiska charismatikerna tydligen sattes högst, men av Paulus lika tydligt sättes lägst» (s.186).”

Det finns inget som säger att korinthierna satte tungotalet högst på önskelistan. Däremot vet vi att de missförstod tungotalet eftersom de fått för sig att det var rätt att ställa sig upp i en församling och tala i tungor trots att ingen förstod. Dessutom så betyder inte gåvor längst ner på en önskelista att man överhuvudtaget inte ska önska sig dem. Bättre att tala i tungor än att inte tala i tungor. Ännu bättre att kunna översätta.

”Så vitt man kan döma, förekom på Pauli tid intet tungotal i församlingen i Rom. Denna församling sattes nu av Paulus mycket högt. Att tungotal saknades där, berodde alltså på att denna församling var längre kommen i andligt liv än församlingen i Korint» (s.200). Här hänvisas bl.a. till 13:11.”

1 Cor. 14 2Wow! Det här är ju helgalet. Det är illa nog när bibellärare påstår att tungotal, profeterande och helande har upphört, men det är ännu mer förbluffande om man påstår att tungotal var något negativt även under Paulus tid! Hur många gånger måste något upprepas i Bibeln innan vi kan acceptera det som sanning? Vi kan läsa om tungotal i Apostlagärningarna, korinthierbrevet och i Markus evangelium. Jesaja och Joel nämner dem också. Räcker inte det? Ingen gång så kritiseras någon för att ha gåvan att tala i tungor, men däremot så varnar Paulus för missbruk av tungor på så sätt att de är värdelösa i en församling om ingen förstår. Nivån på den ”synden” kan jämföras med om någon skulle stå upp i en svensk församling och prata portugisiska i tro att det är uppbyggligt bara för att man känner bönespråket i sitt hjärta. Paulus säger inte att korinthierna var ondskefulla som talade i tungor i en församling utan översättning, för fallet kan vara att de verkligen trodde att det som de gjorde var helt rätt. Paulus förklarade dock det ologiska med ett sådant förfarande.

Ingenstans kan vi läsa att Paulus satte den romerska församlingen före den korintiska församlingen för att den förstnämnda församlingen inte skulle använda sig av tungotal. Det är helt befängt! Författaren skulle alltså mena att man kommit längre i sin andliga vandring om man inte talar i tungor, men då kan man fråga sig varför Paulus talar så varmt om tungotal (han önskade att alla skulle tala i tungor) till korinthierna i stället för att åtminstone en enda gång varna för dem? Är verkligen Bibeln en bok som är så svårbegriplig?

Att sträva efter att kunna tala ett barnsligt språk för »att uppbygga sig själv är en självmotsägelse. Den som ‘bygger för sig själv’ (‘uppbygger sig själv’, 14:4) är likasom en arbetare eller byggmästare, som icke deltager i arbetet på den gemensamma byggnaden, som alla de andra arbetarna hålla på med att bygga upp, utan står någonstans vid sidan av byggnaden och staplar upp några stenar för sig själv utan förnuftigt ändamål» (s.205). ”

Säg det till Paulus som inte verkar ha förstått det. Han säger nämligen att vi ska be till Gud med våra tungor, och att tungor utan översättning bygger upp oss själva (1 Kor. 14:2 och 28) – vilket Paulus ser som något positivt. Varför argumentera emot Paulus? Varför säger Paulus ”Om någon talar tungomål, får två eller högst tre tala, och då en i sänder, och någon skall uttyda det”. Varför inte bara säga ”Tala aldrig i tungor punkt slut!”?

”I 14:20 »kommer Paulus till tanken, att tungotalet egentligen tillhör det omyndiga stadiet i det kristna livet» (s.208). ”

Märkligt med tanke på att Paulus säger ”Jag önskar att ni alla skall tala tungomål” och ”Jag tackar min Gud, jag talar tungomål mer än ni alla”. Han säger även ”Därför, mina bröder, var ivriga att profetera och hindra inte tungomålstalandet”. Paulus vet alltså inte vad han pratar om?

”Om 14:21-22 skriver Odeberg: »Att det skall höras tal, som är främmande och obegripligt för åhörarna, beror på att man avvisat Kristus och icke tagit emot honom. Det är till dem, som gjort detta, som tungotalet är riktat. Tungotalet hör således till det, varigenom den otroende ännu mer förstockas. Tungotalet är ett tecken på att det finnes sådana, som icke tagit emot Guds klara och tydliga ord. De få då höra tungotal.”

Det är verkligen obehagligt att läsa så radikalt obibliska läror som de Odeberg för fram och som Seth verkar imponerad av. Självfallet kan vi inte hitta i Bibeln det som Odeberg påstår här ovan. Odeberg verkar inte alls hålla med vare sig Paulus eller Markus om deras information om tungotal. Han verkar av någon anledning inte se Bibeln som sitt rättesnöre utan korrigerar Bibeln där den inte håller med honom.

Odeberg menar »att tungotalet i Korint icke var detsamma, som det talande med tungor, som skildras i Apostlagärningarnas andra kapitel såsom utmärkande för apostlarna och evangeliets första vittnen på första pingstdagen. Med detta språktalande har tungotalet i Korint helt enkelt ingenting gemensamt» (s.220). »Tungotalet i Korint väckte föreställningen om att de, som talade, voro från sina sinnen, icke därför, att det, de sade, var dåraktigt, utan därför, att de talade obegripligt, uttalade ljud, som åhörarna uppfattade ungefär som ett meningslöst lallande» (s.221).”

Som sagt. ”Ingen förstår” säger Paulus om tungorna. Vi talar mysterium, och vi talar inte ens till människor utan till GUD (om ingen förstår). Vad har Odeberg emot det Paulus säger om tungor? Om korinthiernas tungor var helt fel, varför manar ändå Paulus dem att fortsätta med dessa i sin församling – men det tillägget att tungorna måste tolkas och att det ska ske i en viss ordning? Om tungorna måste tolkas betyder väl att tungorna i sig var obegripliga, för vad annars skulle finnas för anledning att tolka dem?

Nu har tungotalet gång på gång försvunnit. Ur den äldsta kristna kyrkan försvann det så pass snart, att vi hos kyrkofäderna icke äga någon verklig tradition om det. En Chrysostomus, som skriver en homiletisk utläggning till detta Pauli brev, vet icke vad tungotalet var för något» (s.225). »Man har vidare att räkna med, att det redan på Pauli tid var många församlingar, där intet tungotal alls förekom, såsom Roms församling o.a. Men däremot är det möjligt, att vad som i Apostlag. berättas ha skett i Cesarea (10:46) och Efesus (19:6), var tungotal. Å andra sidan är det, som utlovades i Mark. 16:17, icke tungotal utan första pingstens språktal» (s.226).”

Så om tungotalet har försvunnit, hur förklarar vi då att de inte har försvunnit? Nej, ingenstans står det att man inte talade i tungor i vare sig Roms församling eller andra församlingar, så Seth resonerar utifrån Bibelns tystnad. Däremot står Korint, Efesus och Cesarea omnämnda som ställen där man talade i tungor. Det är troligt att alla kristna församlingar använde sig av tungotal om de ville lyda Paulus ord om att vara ivriga att söka andegåvorna. Inte heller står det i Mark. 16:17 att det alltid handlade om föreståeliga språk som inte behövde tolkas. Jag önskar att Seth någonstans bekänner att han inte håller med om Odebergs resonemang, men han verkar tvärt om citera honom oemotsagd jus därför att han håller med.

Det verkar som det förekom tungotal även i Rom, och konstigt vore det annars.dove 2

A.D. 300 -The early martyrs. Dean Ferrar, i boken ”Darkness to Dawn”:

”Even for the minutest allusions and particulars I have contemporary authority.” He refers to the persecuted Christians in Rome singing and speaking in unknown tongues.

A.D. 115-202 – Irenaeus, Polykarps elev, och Polykarp var i sin tur en av aposteln Johannes lärljungar. ”Against Heresies”, Book V, vi.:

”In like manner do we also hear many brethren in the church who possess prophetic gifts, and who through the Spirit speak all kinds of languages, and bring to light, for the general benefit, the hidden things of men and declare the mysteries of God, who also the apostles term spiritual.”

A.D. 390 – Krysostomos, biskop i Konstantinopel:

”Whoever was baptised in apostolic days, he straightway spoke with tongues, for since on their coming over from idols, without any clear knowledge or training in the Scriptures, they at once received the Spirit, not that they saw the Spirit, for He is invisible, but God’s grace bestowed some sensible proof of His energy, and one straightway spoke in the Persian language, another in the Roman, another in the Indian, another in some other tongues, and this made manifest to them that were without that it was the Spirit in the very person speaking. Wherefore the apostle calls it the manifestation of the Spirit which is given to every man to profit withal.”

A.D. 400 – Augustinus, biskop i Hippo (visserligen en villolärare på många plan, men ändå):

”We still do what the apostles did when they laid hands on the Samaritans and called down the Holy Spirit on them in the laying-on of hands. It is expected that converts should speak with new tongues.”

A.D. 100 – Eusebius, kyrkohistoriker, talade väl om andegåvorna:

”Of those that flourished in these times, Quadratus is said to have been distinguished for his prophetical gifts. There were many others, also, noted in these times who held rank in the apostolic succession… the Holy Spirit also wrought many wonders as yet through them, so that as the Gospel was heard, men in crowds voluntarily and eagerly embraced the true faith with their whole minds.”

Slutligen kan jag rekommendera Torben Søndergaard websida (sök även upp honom på Youtube) där han visar på aktivt helande och tungotal idag. Gud gör fortfarande stora under!