Tag Archive | slavar

Levde Israel som slavar i Egyptens land i 430 år? Eller snarare ca 100 år?

Säger verkligen Bibeln att Israel var slavar i Egyptens land i just 430 år?

Israels slaveriperiod i Egypten skulle kunna ha varit mellan 80 och 150 år (i stället för 430) vilket alltså är ungefär en generation. Om man räknar på Abrahams ålder med hjälp av Bibeln och Den redliges bok (“the book of Jasher” – som inte gör anspråk på att vara skriven genom inspiration av Gud), så kommer man fram till att första gången Guds löften gavs till Abraham om framtida välsignelser inträffade när han var ca 53 år ca 1947 BC, och löftena upprepas några gånger senare i Abrahams liv med fler detaljer. Enligt Bibeln, 1 Mos. 12:1-7, var Abraham 75 år när han lämnade Haran för Kanaan, där han fick ett detaljerat löfte från Gud om Kanaans land som hemland för sina efterkommande, och han byggde därpå ett altare till Gud som bekräftelse för löftet. (Abraham reste inte bara till Kanaan en gång utan minst två gånger, för att däremellan resa tillbaka till Haran där han besökte sin familj.) Det finns mycket mer information om Abraham i Jasher’s book, men jag tar med endast ett kort avsnitt.

Jasher 13:22 In those days the Lord appeared to Abram in Haran, and he said to him, Behold, I spoke unto thee these twenty years back saying, 23″Go forth from thy land, from thy birth-place and from thy father’s house, to the land which I have shown thee to give it to thee and to thy children, for there in that land will I bless thee, and make thee a great nation, and make thy name great, and in thee shall the families of the earth be blessed. 24 Now therefore arise, go forth from this place, thou, thy wife, and all belonging to thee, also every one born in thy house and all the souls thou hast made in Haran, and bring them out with thee from here, and rise to return to the land of Canaan.”

1 Mos 12:1 Herren sade till Abram: “Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. 2 Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. 3 Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.”4 Abram begav sig i väg som Herren hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var sjuttiofem år när han lämnade Haran.5 Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, alla ägodelar och allt det tjänstefolk som de hade skaffat sig i Haran och begav sig av mot Kanaans land. När de kom till Kanaans land ⁶fortsatte Abram in i landet ända till Sikems område, till Mores terebint. På den tiden bodde kananeerna i landet. ⁷Och Herren uppenbarade sig för Abram och sade: “Åt dina efterkommande skall jag ge detta land.” Då byggde han ett altare åt Herren som hade uppenbarat sig för honom.

Notera vad Paulus säger i Galaterbrevet om tiden mellan Abrahams löfte och Mose lag:

Gal. 3:16 Nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Det heter inte: “och åt dina avkomlingar”, som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling som är Kristus. 17 Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare, så att löftet skulle sättas ur kraft. 18 Ty om arvet beror på lagen, beror det inte på löftet. Men åt Abraham har Gud gett arvet genom ett löfte.

Från att löftena gavs åt Abraham till att lagen gavs (till Mose), så passerade 430 år. När gavs löftena åt Abraham och hans avkomma? Se återigen i 1 Mos. 12:1-7. Det är helt uppenbart att israelerna INTE befann sig i Egyptens land hela denna period mellan Abrahams avtal med Gud och Mose lag. Josef såldes som slav till Egypten först ca 200 år efter att Abraham och Gud etablerade sitt löftesavtal. Ett antal år efter Josefs vistelse i Egypten anlände även hans bröder och deras far Jakob. Därefter levde Jakobs barn och ättlingar ett bekvämt liv i Egypten i ett antal år tills en Farao dök upp på scenen som inte kände Israel och som satte dem i slaveri. Detta slaveri kan vi läsa om i 2 Mos. 1, och först då inleds alltså Israels slaveri i Egyptens land. När Jakob, Josef och hans bröder dör så är vi redan långt förbi mittfasen av de 430 åren som Paulus nämner i Galaterbrevet.

2 Mos. 1:8 Och en ny kung framträdde i Egypten, en som inte kände till Josef.9 Han sade till sitt folk: “Se, Israels barns folk har blivit alltför stort och mäktigt för oss. 10 Vi skall därför gå klokt till väga med dem. Annars kanske de förökar sig ännu mer, och om det blir krig kan de gå samman med våra fiender och föra krig mot oss och sedan ge sig av från landet.” 11 Man satte därför arbetsfogdar över dem och plågade dem med slavarbete. De byggde förrådsstäderna Pitom och Raamses åt farao.

(Skiss från Rob Skiba, Babylonrising)

Nedan vers används ibland för idén att Israel var i Egypten i över 400 år, men dels så står det inte att det handlar om Egypten och inte heller finns “430 år” angivet. Avsnittet verkar i stället handla om Kanaans land (och Haran) där Abrahams efterlevande levt som främlingar i flera generationer. V. 14 förklarar att folket som orsakat att Abrahams efterkommande levt som slavar ska dra ut med stora ägodelar. När det gäller Exodus så var det i stället fokus på att slavarna (Israel) drog ut med stora ägodelar, varav en del som de fått från sina Egyptiska grannar. En del av grannarna anslöt sig också till Israel under uttåget. Amoréerna som omnämns i V. 16 är inte kopplade till Egypten utan till Kanaans land.

1 Mos. 15: 13 Och Herren sade till Abram: “Det skall du veta att dina efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras. Där skall de bli slavar, och man skall förtrycka dem i fyrahundra år. ¹⁴Men det folk som gör dem till slavar skall jag döma. Sedan skall DE dra ut med stora ägodelar.15 Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder. 16 I fjärde släktledet skall de återvända hit. Ty ännu har inte amoreerna fyllt sina synders mått.”

1 Mos. 15:18 På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: “Åt dina efterkommande skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat: 19 keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, 20 hetiternas, perisseernas, rafaeernas,21 amoreernas, kananeernas, girgaseernas och jebusiternas land.”

Jämför med vad Stefanus hade att berätta när han skulle stenas. Han nämner också de fyrahundra åren, och att leva som främlingar i ett land som inte är Israels. Han kopplar det inte till Egypten. Stefanus omnämner även omskärelsens förbund i samma andetag, och detta är starkt kopplat till Guds löfte om Kanaans land.

Apg. 7:1 Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan denne bosatte sig i Haran, 3 och sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och gå till det land som jag skall visa dig. 4 Då lämnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och sedan hans far hade dött, lät Gud honom flytta därifrån till det land där ni nu bor. 5 Han gav honom ingen mark i landet, inte så mycket som en fotsbredd, men han lovade att han och hans efterkommande skulle få landet som egendom trots att han var barnlös. 6 Detta är vad Gud sade: Hans efterkommande skall bo som FRÄMLINGAR I ETT LAND SOM INTE ÄR DERAS, och man skall göra dem till SLAVAR och förtrycka dem i fyrahundra år. 7 Men det folk som de kommer att vara slavar under, skall jag döma, sade Gud, och sedan skall de draga ut och tjäna mig på denna plats8 Och han gav honom omskärelsens förbund. Så födde Abraham Isak som han omskar på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob de tolv stamfäderna.

EFTER att Stefanus redogjort för denna historiska händelse så fortsatte han med att berätta om Josef och hur han hamnade i Egypten. Det är högst troligt att Stefanus berättar historien i en kronologisk tidsföljd och inte hoppar mellan händelserna. Stefanus kopplar ihop 1 Mos 15 med Abraham och löftet att han och hans efterkommande skulle få bo i ett land som inte var deras, och där de skulle bo som främlingar och förtryckta slavar. Notera också att ordet “slavar” ofta är i betydelse av tjänare, såsom att vara tjänare till en Herre i ett hushåll eller att leva som tjänare till en härskare i ett land. Tjänare kan behandlas av sina överherrar på varierande sätt och uppenbarligen levde Abrahams efterkommande som förtryckta invånare i ett främmande land under landets ledare. Vi vet att Abraham lämnade Ur och levde i både Haran och Kanaan, och det var Kanaan som var det framtida förlovade landet.

Nimrod – härskare över stora områden!

Jag nämner Nimrod för att visa att man kan koppla honom till Egypten, samt ge en bakgrund till en viss vers som jag återkommer till nedan.

1 Mos. 10:25 5 Men åt Eber föddes två söner. Den ene hette Peleg, ty under hans tid blev jorden uppdelad. Hans bror hette Joktan.

Under Pelegs tid så var Nimrod en härskare och det är en man med många namn på olika språk. Under hans tid byggdes Babels torn (i nuvarande Irak) och med den följde en språkförbistring. Pga de många nya språken så kan det mycket väl vara så att människor kallade Nimrod med helt nya namn beroende på sina nya språk. På Nimrods tid så hade personnamn en innebörd så namnen innehöll även en betydelse förutom att vara tilltalsnamn. Om det är innebörden man vill åt så blir namnet helt olika på olika språk även om innebörden är densamma. Förutom ett tilltals namn kunde Nimrod dessutom benämnas med en titel eftersom han var en härskare/kung. “Cowboy” är ett engelskt ord som kan översättas till “kopojke” om man vill vara exakt, eller också kan man behålla ursprungsordet Cowboy även i andra språk. Cowboy och kopojke betyder exakt samma sak men skiljer sig markant om man ser bara till bokstäverna. Hur som helst är poängen att Nimrod förmodligen är densamma som Osiris/Oswiris (och Apollos, Sargon, Amraphel, etc), och om Osiris vet vi att han flyttade från Babylon och började regera från Egypten över hela sitt rike. Oswiris ovan skulle alltså kunna vara Nimrod, som bytt sin regentplats till landet Egypten och där han härskade över ett stort rike som lydde under Egypten. (Det får bli en annan bloggartikel om Nimrod…)

Jasher 14:30 And they made Rikayon Pharaoh prefect under Oswiris king of Egypt, and Rikayon Pharaoh governed over Egypt, daily administering justice to the whole city, but Oswiris the king would judge the people of the land one day in the year, when he went out to make his appearance.

I nedan vers kan vi visserligen läsa att att Israels barn hade bott i Egypten i 430 år, men det står inte att de levt som slavar i Egypten under hela denna tid. Frågan är också om det är själva landet Egypten som avses eller om det handlar om angränsande områden som lyder under Egypten? Härskaren av Egypten var även härskare för ett större område än Egyptens land, precis som Romarriket bestod av större områden än Rom och det som vi idag känner som Italien. (Ändå kanske man kallade sig för Romare trots att man aldrig varit i närheten av Rom eller Italien.) Kan det vara storområdet Egypten som författaren Mose vill koppla till för att sätta fokus på den profetiska siffran 430 år, eftersom han är ute efter att tydliggöra en parallell till att det var en speciell dag som Israels barn drog ut ur Egyptens land? Hade verkligen Israel bott i Egyptens kärna (landet Egypten) i 430 år eller kan det vara så att Egyptens underlydande närområden inräknas i den siffran – där även Kanaan ingår? Det senare alternativet skulle onekligen rädda oss från att behöva se Paulus och Stefanus kommentarer som förbryllande, och alla verser skulle då vara i harmoni.

2 Mos. 12:40 Den tid som Israels barn hade bott i Egypten var 430 år. 41 Och det hände att just den dag då de 430 åren hade gått drog alla Herrens härskaror ut ur Egyptens land.

Om man bor i en förort till Stockholm (45 min. från Stockholms innerstad), kan man då säga att man bor i Stockholm eftersom det handlar om “Storstockholm”? Man bor ju dessutom i Stockholms LÄN, även om man inte satt sin fot i huvudstaden Stockholm.

Tiden från att Abraham mottog löftet (om Kanaan) av Gud, till att Israel drog ut ur Egyptens land, kan onekligen vara precis 430 år precis som Paulus och Stefanus verkar förmedla. Kanske författaren Mose i versen ovan också ville koppla ihop händelsen till en profetisk information om personen EBER som levde långt tidigare och som gett sitt namn åt hebréerna (israelerna). Intressant nog så står angivet om Selas son EBER att han levde 430 år. Jämför 1 Mos. 11:10-26:

1 Mos. 11:17 Sedan Eber hade fått Peleg levde han 430 år och fick söner och döttrar.

Vad menas med att ta sitt kors på sig varje dag? (Luk. 9:23)

Jan12

Om vi endast kan förlora vår frälsning om vi förhärdat våra hjärtan och helt avsagt oss vår tro på Gud (om vi ens haft någon) så har Jesus fel som säger

Matt. 6:24 Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. (Även Luk. 16:13)

Om man har en fullfjädrad ateist som fullständigt vänt Gud ryggen och helt och motarbetar honom (eller i bästa fall ignorerar honom) och lever i synd, så tjänar man inte två herrar utan EN herre. Då är man självfallet inte frälst, men Jesus menar alltså att man heller inte är frälst om man tjänar TVÅ herrar – alltså Gud och Satan (som är mammon). Alltså är det inte endast vid fall av förhärdade hjärtan som man riskerar att förlora sin frälsning utan även om man tror på Gud men samtidigt lever i synd. Han säger vidare att vi måste ta vårt kors på oss dagligen och följa honom.

Lukas 9:23 Sedan sade han till alla: “Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.

Markus 8:34 Och han kallade till sig folket och sina lärjungar och sade till dem: “Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig

Matteus 10:38 Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig.

Matteus 16:24 Jesus sade till sina lärjungar: “Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.

Sammantaget kan vi se att Jesus säger detta både till sina lärljungar och till folket, vilket betyder oss allihop. Vill vi följa honom måste vi FÖRNEKA oss själva och ta vårt kors på oss DAGLIGEN, för annars är vi inte VÄRDIGA. Vad betyder detta? Jesus bar på ett kors för vår skull – för att dö på det som ett syndoffer för våra synder – men även VI måste göra vår del för att få frälsning. Att bära sitt kors är en uppoffring. Det är ingenting som är bekvämt för köttet, och det var det inte heller när Jesus bar sitt kors för vår skull. Det handlar inte om att ta emot “ett färdigt frälsningspaket” eller att “acceptera att man blivit förlåten”. Nej, det handlar om dagligen bära ett tungt kors (korset är starkt förknippat med lidande) och säga nej till allt ont som vårt kött kan tänkas vilja göra. Däremot kan vi få HJÄLP när vi bär vårt kors. Den heliga Ande är med oss och då blir det lättare.

Matteus 27:32 På vägen ut fann de en man, Simon, från Cyrene. Honom tvingade de att bära hans kors.

Vi kan självfallet inte göra någonting för att FÖRTJÄNA frälsningen som är av NÅD, men det finns VILLKOR för frälsningen som är vårt eget ansvar att uppnå. Alla blir helt enkelt inte frälsta eftersom de vägrar att omvända sig och tro på Jesus. Vi måste själva ta våra kors för att följa Jesus och ingen kan göra det åt oss, men däremot finns stor HJÄLP att få eftersom den Helige Ande vill vägleda oss och göra det lättare för oss. Vår andliga nivå står i stark proportion till den tid vi lägger ner i bön och tillbedjan och då blir vi mer lyhörda till den Helige Ande och på vilket sätt Gud vill använda oss i våra liv. Med Guds hjälp kan vi t o m gå segrande ur varje frestande situation och segra över syndens makt. Vi kan stå över synden och vi måste t o m vara beredda att följa honom in i döden, för han säger direkt efter uppmaningen om att vi måste ta vårt kors:

Luk. 9:²⁴Ty den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.²⁵Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sitt liv eller själv går förlorad? ²⁶Den som skäms för mig och mina ord, honom skall Människosonen skämmas för, när han kommer i sin och sin Faders och de heliga änglarnas härlighet.

Om vi måste omvända oss dagligen (vilket betyder att vi syndar dagligen) kan man då säga att vi “tagit vårt kors på oss dagligen”? Självklart inte. Däremot finns det förstås förlåtelse att få även för en kristen som dagligen under en lång tid levt i synd för Gud är en barmhärtig Gud, men han kan även se om vi menar vår omvändelse. Han kan förlåta men han förlåter inte om vi bara halvhjärtat ber om ursäkt och inte har för avsikt att sluta synda – och kanske inte ens tror att man KAN avhålla sig från synd. Även en kristen person kan skämmas för Jesus, förneka honom och vägra att förlåta andra människor, men då säger Jesus att han ska skämmas för, och förneka oss och att vi inte ska förlåtas i vår tur. Detta gäller alltså inte endast människor med fullständigt förhärdade hjärtan, utan du och jag finns i riskzonen om det handlar om vårt beteende. Det kan absolut vara svårt att bära sitt kors om man inte har stor kontakt med Gud i sitt dagliga liv. Då måste vi ju bära vårt kors helt ensamma med begränsad hjälp.

Matteus 10:33 Men var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himlen

Matteus 6:14 Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er.15
Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser.

Det kan vara frestande även för kristn att i framtiden ta vildjurets märke eftersom brist på ett sådant märke kan innebära att vi inte kan köpa eller sälja något, men tar vi märket innebär det en säker själslig död. (Upp. 14:10). Kristna är inte undantagna från ett sådant hot. Petrus säger

1 Petrusbrevet 4:18 Och om den rättfärdige med knapp nöd blir frälst, vad blir det då av den ogudaktige och syndaren?

1 Joh. 3:¹⁷Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?

Den som är rättfärdig är den som först blivit renad i Jesu blod (om vi talar om Nya Testamentet) och lever ett liv i seger över synden (detta gäller både människor i GT och NT). Hur kommer det sig att DE med knapp nöd är frälsta nu när de faktiskt är rättfärdiga? Det beror på att även DE kan välja att synda trots att de vanligtvis lever rättfärdigt. Alla har ju kapacitet att synda – även Jesus Kristus. Kung David är ett bra exempel på en rättfärdig person (en man av Guds eget hjärta) som förlorade sin frälsning pga synd. Han levde i synd ca ett år innan han omvände sig, och under den tiden var han självfallet inte andligt levande.

Hes. 18:²⁴Men när den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och handlar orätt och gör samma vidriga gärningar som den ogudaktige, skulle han då få leva? INGEN av de rättfärdiga gärningar som han har gjort skall då bli ihågkommen. Genom den trolöshet som han har begått och genom den synd han har gjort skall han DÖ.

Paulus förklarar att vi är slavar under den vi LYDER. Vi är alltså inte automatiskt slavar under den herre som vi TROR på eller som vi VILL lyda, utan den vi faktiskt LYDER. Kombinera detta med Jesus ord att vi inte kan lyda två herrar. Lyder vi synden säger Paulus att det leder till DÖDEN.

Romarbrevet 6:16 Vet ni inte att om ni gör er till slavar under någon och lyder honom, då är ni hans slavar och det är honom ni lyder, antingen under synden, vilket leder till död, eller under lydnaden, vilket leder till rättfärdighet?

Den förlorade sonen slutade aldrig att “tro” på sin Fader, och det var inte pga hat eller osämja som han lämnade hemmet, utan för att han ostört ville leva ett liv i sus och dus. Så tron var det inte något fel på men däremot hans LIV som avspeglade SYND. Kanske han heller inte hade lust att hjälpa till i hemmet utan ville fokusera på att “så i sitt kötts åker” helt i fred. För visst kan man kalla det som den förlorade sonen gjorde för att “så i sitt kötts åker”? Han levde tillsammans med prostituerade! Vad händer med en person som lever på detta sätt? Det leder till UNDERGÅNG enligt Bibeln, och det står inte att kristna är undantagna från denna regel. Paulus skriver till Galaterna som faktiskt tagit emot Jesus, men som riskerade att tappa nåden.

Gal. 6:⁷Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte: det människan sår skall hon också skörda. ⁸Den som sår i sitt kötts åker skall av köttet skörda UNDERGÅNG, men den som sår i Andens åker skall av Anden skörda evigt liv.

Inte heller kan vi bli räddade om vi är “ljumma”. Att vara ljum betyder att man har ett ben i två olika läger och att man kanske har en slö inställning på sin frälsning som gör att man brister i de goda gärningarna och/eller att man blandar goda gärningar med synd. Jesus berättade i Joh. 15 att en gren kan huggas av vinträdet pga brist på frukt, och grenen kommer att kastas i elden.

Upp. 3:14 Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, upphovet till Guds skapelse: ¹⁵Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm.⁶Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall, skall jag spy ut dig ur min mun.