Gal. 3:13 Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä. 

Det grekiska ordet för “förbannelse” är κατάρα (katara, Strong’s 3671), och används även i Gal. 3:10 (och vid ytterligare fyra tillfällen i Nya Testamentet). I Jakobsbrevet 3:10 kontrasteras “förbannelse” helt enkelt med “välsignelse”, som alltså är dess motsats.

Gal. 3:10 Men alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse. Det står skrivet: Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter.

5 Mos. 27:26 Förbannad är den som inte upprätthåller alla ord i denna lag genom att följa dem. Och allt folket skall säga: “Amen.”

En förklarande mellanvers är “v. 12 Men lagen säger inte “av tro”, utan den som håller dessa bud skall leva genom dem.” Jmf. 3 Mos 18:5. Det är alltså stor skillnad mellan Mose lag och den nya lagen som Jesus införde som är byggd på tro med vägledning av den helige Ande. En tro som självfallet visar sig i goda gärningar, precis som fallet var med Abraham. Mose lag kräver fullständig lydnad avseende alla delar av de 613 olika detaljerade lagarna, för annars är man en lagöverträdare. Det finns förstås en väg ut ur dilemmat genom att omvända sig – och under Mose lag kombinera det med djuroffer (det finns ingen förlåtelse utan blod). Guds lagar är till för människornas bästa och vad gäller Mose lag så handlar det till stor del om instruktioner hur man bäst beter sig mot sin nästa. Att bryta mot Guds lag är ofta detsamma som att behandla sin nästa på ett negativt sätt, och där man sätter sig själv i första rum på bekostnad av andra.

Jesus blev en förbannelse i vårt ställe (eller tydligare översatt från grekiska: FÖR OSS), vilket inte är detsamma som att han blev syndig. Att vara skyldig till synd innebär en personlig överträdelse av Guds lag, och denna skyldighet kan inte tas över av någon annan. Framför allt inte det felfria lammet Jesus Kristus.

I Gal. 3:10-13 refererar Paulus till 5 Mos. 21-22-23.

5 Mos. 21:22 Om det på någon vilar en synd som förtjänar döden och man avrättar honom och hänger upp honom på trä, 23 så skall den döda kroppen inte lämnas kvar på träet över natten. Du skall begrava den samma dag, ty en Guds förbannelse är den som har blivit upphängd. Du skall inte orena det land som Herren, din Gud, ger dig till arvedel.

Där handlar det om instruktioner för Israels folk gällande allvarliga synder som förtjänar döden (alltså inte alla synder) och att den skyldige ska upphängas på trä. Lagen krävde då att kroppen inte skulle hänga kvar över natten, utan begravas samma dag. Skälet till den snabba begravningen sägs vara att en Guds förbannelse är den som har blivit upphängd. Detta betyder att personen var föremål för gudomligt missnöje, såsom tyngd under en Guds förbannelse (pga en synd värdig döden). Under den här tiden var varken Jesus eller korsfästelser kända, men den här lagen passar onekligen in som en bra bild på Jesus Kristus som frivilligt tog på sig största tänkbara straff på träkorset pga våra synder som förtjänar döden. Som om han vore den störste av alla syndare. I stället för att människorna måste dö pga den förbannelse som lagöverträdelser leder till, så tog Jesus denna förbannelse på sig själv – på så sätt att han dog som ett syndoffer på korset för våra synder (endast på det sättet är hans död ställföreträdande). Men inte på så sätt att vår synd drabbade honom, eller att han i stället för oss tog det straffet som vi skulle ha. Det var aldrig tänkt att vårt straff skulle vara korsfästelse, men snarare evig död i helvetet.

För att vi skulle slippa att vara föremål för en förbannelse och ett välförtjänt straff så tog Jesus bort skulderna genom att dö för oss. Att Jesus dog på samma sätt som den värsta förbrytaren betyder alltså inte att han var kriminell (eller blev kriminell under straff), utan att straffet var detsamma som för en förbrytare.

Sonens död var helt enligt Faderns vilja, så det fanns alltså inga skäl för Fadern att separera sig själv från sonen på minsta vis eller låta sin vrede drabba honom. Guds vrede uttöms endast över lagöverträdare, och det har Jesus aldrig varit. Jesus offer var verkligen väldoftande inför Gud Fader.

“The passage should never be so interpreted as to leave the impression that he was in any conceivable sense the object of the divine displeasure. —-Jesus was not guilty in any proper sense of the word. —His sufferings were in the place of the penalty, not the penalty itself. They were a substitution for the penalty, and were, therefore, strictly and properly vicarious, and were not the identical sufferings which the sinner would himself have endured.”

“Jesus was not sinful, or a sinner, in any sense. He did not so take human guilt upon him, that the words sinful and sinner could with any propriety be applied to him. They are not applied to him any way in the Bible; but there the language is undeviating. It is that in all senses he was holy and undefiled. And yet language is often used on this subject which is horrible and only a little short of blasphemy, as if he was guilty, and as if he was even the greatest sinner in the universe.”

/Albert Barnes

“Redeem” eller “friköpa” (satt fri)

Gal. 3:13 innehåller ordet “friköpte” och det förekommer även i Gal. 4:5, Ef. 5:16 och Kol. 4:5. På engelska, såsom i KJV, används ordet “redeemed”. Det här med att köpa, friköpa och betala kan vara luriga begrepp när man använder dem teologiskt eftersom man kan associera till fel saker, men det går förstås också att förstå orden rätt i sitt sammanhang. “Redeem” (friköpa) kommer här från det grekiska ἐξαγοράζω (exagorazó, Strong’s 1805) med betydelsen av att lösa ut eller köpa ut såsom med betydelsen av att rädda från att gå förlorad. I KJV är just redeem eller ransom vanliga översättningar, och fördelen med de orden är att man inte måste associera till pengar, skuldbetalningar eller köp av varor (som är starkt kopplade till s.k. “försoningsläran” som myntades av Anselm av Canterbury). En uppförsbacke när man diskuterar Jesu korsfästelse är att vi kanske tolkar begrepp på olika sätt (såsom “försoningsläran”, eller “ställföreträdande död”), så ett förtydligande resonemang hur man menar kan onekligen hjälpa. Dessutom så kan översättningar till eller från engelska trassla till det ytterligare då samma begrepp uppfattas på ett annat sätt på det andra språket.

Man skulle kunna säga att Jesu död handlar om att han befriade oss från bördan av att behöva fortsätta att befinna oss under Mose lag – på bekostnad av hans död. Det pris som Jesus Kristus betalade för att ge oss möjlighet till evigt liv var sin egen smärtsamma död på Golgata. Att offra sitt eget liv är onekligen ett högt pris att betala. Notera noga att detta inte innebär att Jesus betalade en skuld, utan snarare TOG BORT en skuld. Man skulle kunna jämföra det pris som Jesus betalade med soldater som betalar ett högt pris för sitt land när de försvarar det under krig och kanske skadas eller t o m dör i sin kamp. Inga pengatransaktioner krävs för att “betala ett högt pris” på detta sätt. Det är snarare OFFRET som åsyftas.

Om någon har förstört eller haft bort en annan persons ägodel så känns de naturliga alternativen som att den drabbade antingen kräver betalning/ersättning för den skadade ägodelen, eller att han/hon förlåter + stryker skulden. Att både kräva full betalning samtidigt som man menar att man generöst stryker skulden är motsägelsefullt. Det är helt bakvänt att lova “när du betalat värdet till fullo så förlåter jag dig och stryker skulden”. Det är antingen eller. Läs gärna liknelsen i Matt. 18:23-35, där en Kung först RADERADE en tjänares skulder (det var alltså ingen annan som betalade dem) men där tjänaren åter fick skulderna tillbaka pga att han vägrade att förlåta en annan persons skulder. Notera att i liknelsen är förlåta detsamma som att stryka skulder. Det kan handla om skulder i pengar, men även överträdelser/handlingar som någon gjort mot en annan.

Det är viktigt att befria sig från tankarna att det skulle handla om att betala en skuld eller att associera till banktransaktioner, för om vi måste tänka i banorna av en skuldbetalning så tvingas vi även att erkänna att en betald skuld är just en 100% betald skuld. Betalt är betalt! Om jag har en skuld och någon träder in och betalar denna skuld åt mig så måste den betraktas som betald. Om våra synder blev betalda för 2000 år sedan när Jesus dog på korset, så leder det till att våra synder är betalda redan innan vi utför dem, samt att vi har en “license to sin”. Då hamnar farligt nära Satans lögn “Ingalunda skall ni dö”. Läs gärna mer i denna artikel och denna.

Att FÖRLÅTA handlar om att man hoppar över att utkräva straff eller betalning/ersättning för en skuld  – Man UTRADERAR/STRYKER den helt enkelt!

Jesus Kristus offrade sitt liv för oss så att straffet för våra synder skulle kunna bli strukna (friköpta) OM vi omvänder oss och tror. Våra synder tar inte en extrasväng in i Jesu kropp innan de tas bort. Han behöver inte bokstavligt få dem på sig eller i sig. Synda är något man gör och ingenting som kan överflyttas till någon annans kropp. Jesus dog för att våra synder skulle raderas – vilket kan ske om vi omvänder oss och tror. Antingen så förlåter och stryker Gud våra tidigare skulder (definitivt inte våra framtida), eller också utkräver han straff och/eller full betalning för våra skulder.

Joh. 1:29 Nästa dag såg han Jesus komma, och han sade: “Se Guds lamm, som TAR BORT världens synd.

Straffet för våra synder anses vara evig separation från Gud och helvete. Tog Jesus det straffet på sig och i stället för oss? Nej, eftersom vi fortfarande riskerar Guds vrede och helvetet för våra synder. Att predika “Jesus tog straffet för våra synder, och han betalade vår skuld”, skulle kunna missförstås och missbrukas. En ateist skulle kunna håna begreppen och säga “Så bra att Jesus tog straffet för mina synder! Då är jag ju fria att synda! Har han betalt för mina skulder så är de väl helt betalda för alltid? Betalt är betalt! Ingen betalar en faktura två gånger!”.

Jesus “bar” våra synder symboliskt på sina axlar då han dog en ställföreträdande död. Gud föredrar lydnad snarare än offer (1 Sam. 15:22; Ps. 51:16-17) Matt. 9:13; 12:7), och ett offer som inte är kombinerat med ett omvänt hjärta frälser inte. Jesus tog heller inte Guds vrede i stället för oss (som om Gud skulle ha behov att utspy vrede över folk för att kunna förlåta). Guds vrede fortsätter att drabba den som syndar, och kristna är inte undantagna (Lukas 21:23; Jn. 3:36; Rom. 1:18). Gud vänder inte bort från sin vrede förrän syndaren vänder bort från sin synd. Jesus dog för att vi ska kunna slippa den välförtjänta vreden, men på villkor av omvändelse. Guds vrede kan “passera oss” (hoppa över oss) på vissa villkor, eftersom Jesus är vårt Passover-lamm  (1 Kor. 5:7).

Kanske missförstånd angående betydelsen av Jesu död delvis kommer från Luther, som uttryckt sig väldigt olyckligt:

Martin Luther:

“And this, no doubt, all the prophets did foresee in spirit, than Christ should become the greatest transgressor, murderer, adulterer, thief, rebel, and blasphemer, that ever was OR could be in the world. For he being made a sacrifice for the sins of the whole world is not now an innocent person and without sins; is not now the Son of God, born of the Virgin Mary; but a sinner which hath and carrieth the sin of Paul, who was a blasphemer, an oppressor, and a persecutor; of Peter, which denied Christ; of David, which was an adulterer, a murderer, and caused the Gentiles to blaspheme the name of the Lord; and, briefly, which hath and beareth all the sins of all people in his body: not that he himself committed them, but for that he received them, being committed or done of us, and laid them upon his own body, that he might make satisfaction for them with his own blood./ Luther on the Galatians, Galatians 3:13. (pp. 213-215. London edition, 1838).