Arkiv | februari 2016

ESAU som sålde sin förstfödslorätt och Isaks välsignelse av JAKOB – vad hände egentligen?

jacob esau

Här nedan kommer händelsen om den berömda förstfödslorätten baserat på 1) Bibeln, 2) Den redliges bok (the book of Jasher) samt 3) the book of Jubilees. Författarna till de två sistnämnda böckerna gör inget anspråk på att skriva under inspiration av Gud, utan det handlar snarare om sekulär historia. Även sekulär historia kan förstås innehålla sanningar upp till en summa av 100%, men vi kan förstås inte vara säkra. Den redliges bok är omnämnd vid ett par tillfällen i Bibeln (2 Sam. 1:18 och Joshua 10:13).

Bibelns information till oss läsare är fullt tillräcklig, men om vi även läser i de två andra böckerna så framkommer ytterligare några detaljer som ger oss intressanta upplysningar om vi vill gå på djupet. Ingen av de tre böckerna motsäger varandra och det finns som sagt en chans att alla tre källorna ger oss den sanna bilden av vad som hände. Något att tänka på är att ”förstfödslorätt” inte är synonymt med en sista välsignelse över sin son, men i Esaus fall ledde det ena till det andra.

Först Bibelns berättelse:

1 Mos. 25:22 Men barnen bråkade mycket med varandra i hennes moderliv. Då sade hon: ”Om det blir så här, varför drabbar det mig?” Och hon gick för att fråga Herren. 23 Herren svarade henne: ”Två folk finns i ditt moderliv, två folkstammar skall ur ditt sköte gå skilda vägar. Det ena folket skall bli starkare än det andra, och den äldre skall tjäna den yngre.”—27 Pojkarna växte upp, och Esau blev en skicklig jägare som höll till ute i markerna. Jakob däremot blev en stillsam man som höll till vid tälten. 28 Isak älskade Esau eftersom han hade smak för vilt. Men Rebecka älskade Jakob.29 En gång när Jakob höll på att koka soppa, kom Esau hem från marken, alldeles utmattad. 30 Han sade till Jakob: ”Låt mig få äta av det röda, det röda du har där, för jag är helt utmattad.” Därav fick han namnet Edom31 Men Jakob sade: ”Sälj då din förstfödslorätt till mig.32 Esau svarade: ”Jag är ju nära att dö. Vad har jag då för nytta av min förstfödslorätt?33 Jakob sade: ”Ge mig din ed på det.” Han gav honom sin ed och sålde sin förstfödslorätt till Jakob. 34 Och Jakob gav honom bröd och linssoppa. Esau åt och drack, steg sedan upp och gick sin väg. Så litet värdesatte Esau sin förstfödslorätt.

1 Mos. 27:1 När Isak hade blivit gammal och hans ögon var så svaga att han inte kunde se, kallade han till sig sin äldste son Esau och sade till honom: ”Min son.” Han svarade honom: ”Här är jag.” 2 Då sade han: ”Jag är gammal och vet inte när jag skall dö. 3 Tag därför dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i markerna och skjut något vilt åt mig. 4 Laga sedan till en välsmakande rätt åt mig, en som jag tycker om, och bär in den till mig så att jag får äta och sedan välsigna dig innan jag dör.5 Rebecka hörde vad Isak sade till sin son Esau. När Esau gick ut i markerna för att skjuta något vilt att ta hem, 6 sade Rebecka till sin son Jakob: ”Lyssna! Jag hörde din far säga till din bror Esau: 7 Skaffa något vilt och laga till åt mig en välsmakande rätt, som jag kan äta. Sedan skall jag välsigna dig inför Herren innan jag dör. 8 Hör nu på mig, min son, och gör som jag säger. 9 Gå till hjorden och hämta två fina killingar, så skall jag laga till en välsmakande rätt av dem åt din far, en som han tycker om. 10 Den skall du bära in till din far så att han får äta den och sedan välsigna dig innan han dör.” 11 Men Jakob sade till sin mor Rebecka: ”Min bror Esau är ju hårig, och jag är slät.12 Tänk om far rör vid mig. Då blir jag en bedragare i hans ögon och drar förbannelse över mig i stället för välsignelse.” 13 Men hans mor sade till honom: ”Den förbannelsen skall komma över mig, min son. Hör bara vad jag säger och gå och hämta killingarna åt mig.”14 Han gick då och hämtade dem och förde dem till sin mor, och hon lagade till en välsmakande rätt, en som hans far tyckte om. 15 Sedan tog Rebecka fram sin äldste son Esaus högtidskläder, som hon hade inne hos sig, och satte dem på sin yngste son Jakob. 16 Med skinnen från killingarna täckte hon över hans händer och den bara delen av hans hals. 17 Sedan gav hon sin son Jakob den välsmakande rätten och brödet som hon hade gjort i ordning. 18 Han gick in till sin far och sade: ”Far.” Han svarade: ”Vad vill du? Vem är du, min son?”19 Jakob sade till sin far: ”Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du sade till mig. Sätt dig upp och ät av mitt villebråd, så att du kan välsigna mig.” 20 Men Isak sade till sin son: ”Hur har du kunnat finna det så snart, min son?” Han svarade: ” Herren, din Gud, sände det i min väg.” 21 Då sade Isak till Jakob: ”Kom hit, min son, och låt mig få röra vid dig och känna om du är min son Esau eller inte.”22 Jakob gick då fram till sin fader Isak, och han rörde vid honom och sade: ”Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus.” 23 Han kände inte igen honom, för händerna var håriga som hans bror Esaus händer. Han tänkte nu välsigna honom, 24 men så frågade han: ”Är du verkligen min son Esau?” Han svarade: ”Ja.” 25 Då sade han: ”Bär hit maten, min son, så att jag kan äta av villebrådet och välsigna dig.” Jakob bar fram den till honom och han åt. Och han räckte honom vin och han drack. 26 Sedan sade hans fader Isak till honom: ”Kom hit och kyss mig, min son.” 27 När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans kläder och välsignade honom. Han sade:”Doften av min son är lik doften från en mark som Herren har välsignat.28 Gud skall ge dig av himlens dagg och av jordens fruktbarhet,säd och vin i riklig mängd.29 Folk skall tjäna dig och folkslag falla ner för dig. Var en herre över dina bröder. Din mors söner skall falla ner för dig. Förbannad vare den som förbannar dig och välsignad den som välsignar dig!”30 När Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob just hade gått ut från honom, kom hans bror Esau hem från jakten. 31 Också han lagade till en välsmakande rätt och bar in den till sin far och sade: ”Nu kan far sätta sig upp och äta av sin sons villebråd och sedan välsigna honom.” 32 Hans fader Isak frågade honom: ”Vem är du?” Han svarade: ”Jag är Esau, din förstfödde.” 33 Då blev Isak mycket förskräckt och sade: ”Vem var då den jägare som bar in sitt villebråd till mig? Jag åt av allt innan du kom och jag välsignade honom. Välsignad skall han också vara.” 34 När Esau hörde vad hans far berättade, ropade han högt och bittert: ”Far, välsigna också mig!”35 Men han svarade: ”Din bror kom med svek och tog din välsignelse.” 36 Då sade Esau: ”Heter han inte Jakob! Och nu har han bedragit mig två gånger! Min förstfödslorätt har han tagit och nu har han också tagit min välsignelse.” Och han frågade: ”Har du då ingen välsignelse kvar för mig?” 37 Isak sade då till Esau: ”Se, jag har satt honom till herre över dig, och alla hans bröder har jag gett till tjänare åt honom, och med säd och vin har jag försett honom. Vad skall jag då göra för dig, min son?” 38 Esau sade till sin far: ”Var det den enda välsignelse du hade, far? Välsigna också mig, far!” Och han började storgråta. 39 Då svarade hans fader Isak honom: ”Se, fjärran från jordens fruktbarhet skall din boning varaoch utan dagg från himlen där ovan.40 Av ditt svärd skall du leva och din bror skall du tjäna. Men när du blir bångstyrig skall du slita hans ok från din nacke.” 41 Esau fylldes av hat mot Jakob på grund av den välsignelse som hans far hade givit Jakob. Han sade till sig själv: ”Snart kommer den tid då vi skall sörja vår far. Då skall jag döda min bror Jakob.”

Hebr. 12:15 Se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen bitter rot skjuter skott och vållar skada och många smittas. 16 Se till att ingen av er är otuktig eller oandlig som Esau. I utbyte mot ett enda mål mat lämnade han ifrån sig sin förstfödslorätt.17 Ni vet att han avvisades, när han sedan ville ärva välsignelsen. Isak såg nämligen inte någon möjlighet att ändra sig, fastän Esau under tårar sökte få välsignelsen.

Vi förstår från berättelsen att det förelåg en profetia angående pojkarna och Gud själv förklarade innan födseln för Rebecka vad som skulle komma att ske. Den äldre skulle komma att tjäna den yngre, men inte nödvändigtvis som individer eftersom Gud också förklarade att det var två folkstammar som fanns i Rebeckas mage. Nu rådde det lite osäkerhet vem som egentligen var den yngre respektive äldre eftersom det handlade om tvillingar (Esau föddes dock först), men från Rebeckas synpunkt fanns ingen tvekan om vem hon föredrog skulle räknas som den yngre och som borde få den stora och avgörande välsignelsen av fader Isak. Kärleken till Jakob växte förmodligen fram med åren då Rebecka upptäckte vilken from man som han kom att bli, tvärt emot Esau som visade den totala motsatta sidan och t o m var en mördare. Rebecka var alltså mycket motiverad att pusha för Jakob, och kanske såg hon en chans att själv försöka få profetian att gå i uppfyllelse när det skulle kunna gå att utnyttja Isaks svaghet och dåliga syn. Jakob lovade att lyda sin mor.

När det handlar om den här typen av välsignelse och framtidsprofetia över sin son så kan man inte ändra sig och ta tillbaka det man just profeterat över hans huvud. Isak var en from man liksom sin far Abraham och det han profeterade över sonen kom direkt från Gud. Visserligen insåg inte Isak att det var Jakob och inte Esau som han profeterade över, men den profetiska välsignelsen i sig kom från Gud och den handlade bl. a. om att den äldre skulle tjäna den yngre. Det här var inga allmänna välsignelser och lyckönskningar inför framtiden utan gudomliga välsignelseprofetior direkt från Gud och som ingen människa kan ändra. Detta insåg Isak så han kunde givetvis inte senare ta tillbaka dem och ”hitta på” profetior som skulle gå stick i stäv med de autentiska profetior han just uttalat. Det hade ju inneburit att de första profetiorna inte var sanna trots allt eftersom de kunde revideras och göras om till den motsatta innebörden. Men det som Isak uttalade över sin son var sanningen från Gud. Isak visste inte vem han hade framför sig, men Gud visst det definitivt och förmedlade det profetiska budskapet över Jakob genom Isak.

Vad gäller de moraliska aspekterna för de inblandade så kanske det råder delade meningar, men Bibelns budskap är åtminstone på det klara med att Esau handlade otuktigt, oandligt och klanderligt när han så lättvindigt sålde sin förstfödslorätt för ett mål mat. Vad gäller Jakob så kan vi se att han valde att lyda sin mor, och därmed valde han att ljuga inför sin far. Svårt att se hur det skulle kunna vara något annat än synd eftersom det handlar om en medveten lögn – vilket förstås gäller även Rebecka som kom på idén. Vad gäller hennes delaktighet så kan man förstå att hon drevs av en iver att låta Guds gamla protetia slå in, eftersom det ju skulle leda till att den rättfärdige Jakob skulle få ikläda sig den positiva delen av profetian, medan den orättfärdige Esau skulle lämnas utanför som han förtjänade. Det är inget dåligt resonemang i sig, men hon borde ha låtit Gud själv ordna saken i stället för att försöka hjälpa Gud på traven och blanda in en lögn. Rebecka insåg förmodligen att denna sista välsignelse skulle innebära en realisation av profetian, då Isak förmodades be Gud om andlig ledning och där han skulle profetera Guds ord över sonen.

Om man ska försöka hitta förmildrande omständigheter så finns det förstås grövre och hemskare synder i världen än att ljuga om sin identitet för att försöka få Guds väg att slå in. Tanken var god hos Rebecka och Jakob, men de borde ha förstått att Gud inte behöver deras lögner. De kanske upplevde att det verkligen var Guds vilja att Jakob och inte Esau skulle få välsignelsen, och kanske de tänkte på vilka framtida olyckliga beslut som orättfärdige Esau skulle kunna åstadkomma om det var han själv som skulle få välsignelsen och därmed pga sin makt bli tjänad av andra folk (enligt profetian) och vara Herre över sina bröder? Esau skulle då kunna ha styrt mångas liv rakt in i en värld av orättfärdighet och strider. Esau hade t o m gift sig med kananitiska kvinnor, helt tvärt emot Guds vilja, och kan mycket väl ha blivit influerad av destruktiva kananitiska traditioner. Det fanns alltså mycket att vinna på att placera en gudfruktig och rättfärdig man som Jakob på den ansvarsfulla platsen, samtidigt som en ondskefull man som Esau skulle kunna isoleras från makt och därmed göra mindre skada.

Det är osäkert om Isak hade problem med senilitet under det här tillfället, men han var tillräckligt alert för att förstå att hans tid var ute och att det därför var viktigt med den sista välsignelsen/profetian.

Den redliges bokjakob

Även den här boken beskriver Jakob som en mycket rättfärdig och andlig person, medan Esau beskrivs som en mycket ond man utan intresse av att leva heligt.

Jasher 26:11 And she also asked Abraham to seek and inquire of the Lord about all that had befallen her.12 And they all inquired of the Lord concerning this matter, and they brought her word from the Lord and told her, Two children are in thy womb, and two nations shall rise from them; and one nation shall be stronger than the other, and the greater shall serve the younger.—17 And the boys grew up to their fifteenth year, and they came amongst the society of men. Esau was a designing and deceitful man, and an expert hunter in the field, and Jacob was a man perfect and wise, dwelling in tents, feeding flocks and learning the instructions of the Lord and the commands of his father and mother.28 And Isaac answered his father and said unto him, That which my Lord has commanded that will I do, and I will not depart from the commands of the Lord my God, I will keep all that he commanded me; and Abraham blessed his son Isaac, and also his children; and Abraham taught Jacob the instruction of the Lord and his ways. 

När det handlar om tillfället då Esau sålde sin förstfödslorätt, så kan vi läsa att han just återvänt hem efter att precis ha mördat tre personer i skogen – inklusive ingen mindre än kung Nimrod!

Enligt Bibelns text och the book of Jubilees får man intrycket att det är Jakob som initierade ett utbyte mellan sin röda måltid och Esaus förstfödslorätt (som inte är ett olagligt förslag men som den oansvarige Esau personligen borde ha tackat nej till), men enligt Jasher så skulle det snarare kunna vara Esau som först kom med förslaget. Båda tolkningarna passar. ”12 And he said unto his brother Jacob, Behold I shall die this day, and wherefore then do I want the birthright? And Jacob acted wisely with Esau in this matter, and Esau sold his birthright to Jacob, for it was so brought about by the Lord.” Jakob köpte även, till fullt värde, Esaus del av den begravningsplats som deras farfar Abraham en gång köpt.

Jasher 27:7 And Nimrod and two of his men that were with him came to the place where they were, when Esau started suddenly from his lurking place, and drew his sword, and hastened and ran to Nimrod and cut off his head.8 And Esau fought a desperate fight with the two men that were with Nimrod, and when they called out to him, Esau turned to them and smote them to death with his sword.9 And all the mighty men of Nimrod, who had left him to go to the wilderness, heard the cry at a distance, and they knew the voices of those two men, and they ran to know the cause of it, when they found their king and the two men that were with him lying dead in the wilderness.10 And when Esau saw the mighty men of Nimrod coming at a distance, he fled, and thereby escaped; and Esau took the valuable garments of Nimrod, which Nimrod’s father had bequeathed to Nimrod, and with which Nimrod prevailed over the whole land, and he ran and concealed them in his house.11 And Esau took those garments and ran into the city on account of Nimrod’s men, and he came unto his father’s house wearied and exhausted from fight, and he was ready to die through grief when he approached his brother Jacob and sat before him.12 And he said unto his brother Jacob, Behold I shall die this day, and wherefore then do I want the birthright? And Jacob acted wisely with Esau in this matter, and Esau sold his birthright to Jacob, for it was so brought about by the Lord.13 And Esau’s portion in the cave of the field of Machpelah, which Abraham had bought from the children of Heth for the possession of a burial ground, Esau also sold to Jacob, and Jacob bought all this from his brother Esau for value given.14 And Jacob wrote the whole of this in a book, and he testified the same with witnesses, and he sealed it, and the book remained in the hands of Jacob.

Vidare får vi veta här nedan att Jakob fortsatte att bli vägledd av Guds ord, medan Esau inte var villig att vandra på den vägen. I stället gifte han sig med kananitiska kvinnor, trots deras destruktiva traditioner och trots att det var helt emot Guds vilja.

Jasher 28:18 At that time Isaac sent his younger son Jacob to the house of Shem and Eber, and he learned the instructions of the Lord, and Jacob remained in the house of Shem and Eber for thirty-two years, and Esau his brother did not go, for he was not willing to go, and he remained in his father’s house in the land of Canaan.19 And Esau was continually hunting in the fields to bring home what he could get, so did Esau all the days.20 And Esau was a designing and deceitful man, one who hunted after the hearts of men and inveigled them, and Esau was a valiant man in the field, and in the course of time went as usual to hunt; and he came as far as the field of Seir, the same is Edom.21 And he remained in the land of Seir hunting in the field a year and four months.22 And Esau there saw in the land of Seir the daughter of a man of Canaan, and her name was Jehudith, the daughter of Beeri, son of Epher, from the families of Heth the son of Canaan.23 And Esau took her for a wife, and he came unto her; forty years old was Esau when he took her, and he brought her to Hebron, the land of his father’s dwelling place, and he dwelt there.

Här kommer tillfället då den blinde Isak välsignar ”fel” son. Rebecka förstod att det var dags för den sista välsignelsen och att profetians innebörd stod på spel:

Jasher 29:1 And Isaac the son of Abraham became old and advanced in days, and his eyes became heavy through age; they were dim and could not see.2 At that time Isaac called unto Esau his son, saying, Get I pray thee thy weapons, thy quiver and thy bow, rise up and go forth into the field and get me some venison, and make me savory meat and bring it to me, that I may eat in order that I may bless thee before my death, as I have now become old and gray-headed.3 And Esau did so; and he took his weapon and went forth into the field to hunt for venison, as usual, to bring to his father as he had ordered him, so that he might bless him.4 And Rebecca heard all the words that Isaac had spoken unto Esau, and she hastened and called her son Jacob, saying, Thus did thy father speak unto thy brother Esau, and thus did I hear, now therefore hasten thou and make that which I shall tell thee.5 Rise up and go, I pray thee, to the flock and fetch me two fine kids of the goats, and I will get the savory meat for thy father, and thou shalt bring the savory meat that he may eat before thy brother shall have come from the chase, in order that thy father may bless thee.6 And Jacob hastened and did as his mother had commanded him, and he made the savory meat and brought it before his father before Esau had come from his chase.7 And Isaac said unto Jacob, Who art thou, my son? And he said, I am thy first born Esau, I have done as thou didst order me, now therefore rise up I pray thee, and eat of my hunt, in order that thy soul may bless me as thou didst speak unto me.8 And Isaac rose up and he ate and he drank, and his heart was comforted, and he blessed Jacob and Jacob went away from his father; and as soon as Isaac had blessed Jacob and he had gone away from him, behold Esau came from his hunt from the field, and he also made savory meat and brought it to his father to eat thereof and to bless him.9 And Isaac said unto Esau, And who was he that has taken venison and brought it me before thou camest and whom I did bless? And Esau knew that his brother Jacob had done this, and the anger of Esau was kindled against his brother Jacob that he had acted thus toward him.10 And Esau said, Is he not rightly called Jacob? for he has supplanted me twice, he took away my birthright and now he has taken away my blessing; and Esau wept greatly; and when Isaac heard the voice of his son Esau weeping, Isaac said unto Esau, What can I do, my son, thy brother came with subtlety and took away thy blessing; and Esau hated his brother Jacob on account of the blessing that his father had given him, and his anger was greatly roused against him.11 And Jacob was very much afraid of his brother Esau, and he rose up and fled to the house of Eber the son of Shem, and he concealed himself there on account of his brother, and Jacob was sixty-three years old when he went forth from the land of Canaan from Hebron, and Jacob was concealed in Eber’s house fourteen years on account of his brother Esau, and he there continued to learn the ways of the Lord and his commandments. —21 And when Esau saw Jacob coming to his father and mother he remembered what Jacob had done to him, and he was greatly incensed against him and he sought to slay him.

The book of Jubilees pottage

Här kan vi läsa att Jakob i och med köpet av förstfödslorätten, blev den ”äldre” av de två sönerna – vilket innebär både stort ansvar men även fördelar i form av makt och ära. Det är alltid tryggast om människor med makt också är rättfärdiga så att de kan utöva sin makt förnuftigt, då många människor kanske är beroende av ett stabilt hushåll som kan hålla fred med sina grannar.

Jubilees 24:12 And in the first year of the fourth week a famine began in the land, [2080 A.M.] besides the first famine, which had been in the days of Abraham.3 And Jacob sod lentil pottage, and Esau came from the field hungry. And he said to Jacob his brother: ‘Give me of this red pottage.’ And Jacob said to him: ‘Sell to me thy [primogeniture, this] birthright and I will give thee bread, and also some of this lentil pottage.‘ 4 And Esau said in his heart: ‘I shall die; of what profit to me is this birthright? 5 ‘And he said to Jacob: ‘I give it to thee.’ And Jacob said: ‘Swear to me, this day,’ and he sware unto him. 6 And Jacob gave his brother Esau bread and pottage, and he eat till he was satisfied, and Esau despised his birthright; for this reason was Esau’s name called Edom, on account of the red pottage which Jacob gave him for his birthright. 7 And Jacob became the elder, and Esau was brought down from his dignity. 8 And the famine was over the land, and Isaac departed to go down into Egypt in the second year of this week, and went to the king of the Philistines to Gerar, unto Abimelech.

Jakob fick en mäktig välsignelse av sin moder, som upplevde ett gudomligt tilltal att Jakobs säd skulle bestå i evighet. Det kan förklara Rebeckas stora motivation att låta det ske precis som det var sagt. Kanske Rebecka och Jakob hoppades på att Isak inte skulle fråga vilken son som stod framför honom, och att den ludna klädnaden skulle få Isak att förmoda att det var Esau som var närvarande. Om Jakob skulle säga ”Här är din son”, så är det förvisso ingen lögn, men att hävda att man är Esau när man egentligen är Jakob är rena rama osanningen.

Jubilees 25.10 Fear not, mother; be assured that I shall do thy will and walk in uprightness, and not corrupt my ways for ever.’11 And thereupon she lifted up her face to heaven and extended the fingers of her hands, and opened her mouth and blessed the Most High God, who had created the heaven and the earth, and she gave Him thanks and praise.12 And she said: ‘Blessed be the Lord God, and may His holy name be blessed for ever and ever, who has given me Jacob as a pure son and a holy seed; for he is Thine, and Thine shall his seed be continually and throughout all the generations for evermore.13 Bless him, O Lord, and place in my mouth the blessing of righteousness, that I may bless him.’14 And at that hour, when the spirit of righteousness descended into her mouth, she placed both her hands on the head of Jacob, and said: 15 Blessed art thou, Lord of righteousness and God of the ages And may He bless thee beyond all the generations of men.May He give thee, my Son, the path of righteousness, And reveal righteousness to thy seed.

Kanske the book of Jubilees är den bok som tydligast hävdar att försäljningen av förstfödslorätten och Isaks dåliga syn och perceptionsförmåga var gudomliga element, eftersom det ledde till att rättfärdigheten (med Jakob) slog ut orättfärdigheten (med Esau). Osäkert om det är ett sammanträffande att the book of Jubilees menar att Jakob svarade ”Jag är din son”, när Isak frågade om han var Esau. Tekniskt sett är det ingen lögn.

Jubilees 26:1 And in the seventh year of this week Isaac called Esau, his elder Son, and said unto him: ‘ I am [2114 A.M.] old, my son, and behold my eyes are dim in seeing, and I know not the day of my death.2 And now take thy hunting weapons thy quiver and thy bow, and go out to the field, and hunt and catch me (venison), my son, and make me savoury meat, such as my soul loveth, and bring it to me that I may eat, and that my soul may bless thee before I die.’3 But Rebecca heard Isaac speaking to Esau. 4 And Esau went forth early to the field to hunt and catch and bring home to his father. 5 And Rebecca called Jacob, her son, and said unto him: ‘Behold, I heard Isaac, thy father, speak unto Esau, thy brother, saying: ”Hunt for me, and make me savoury meat, and bring (it) to me that 6 I may eat and bless thee before the Lord before I die.” And now, my son, obey my voice in that which I command thee: Go to thy flock and fetch me two good kids of the goats, and I will make them savoury meat for thy father, such as he loves, and thou shalt bring (it) to thy father that he may eat and bless thee before the Lord before he die, and that thou mayst be blessed.’ 7 And Jacob said to Rebecca his mother: ‘Mother, I shall not withhold anything which my father would eat, and which would please him: only I fear, my mother, that he will recognise my voice and wish to touch me. 8 And thou knowest that I am smooth, and Esau, my brother, is hairy, and I shall appear before his eyes as an evildoer, and shall do a deed which he had not commanded me, and he will be wroth with me, and I shall bring upon myself a curse, and not a blessing.’ 9 And Rebecca, his mother, said unto him: ‘Upon me be thy curse, my son, only obey my voice.’ 10 And Jacob obeyed the voice of Rebecca, his mother, and went and fetched two good and fat kids of the goats, and brought them to his mother, and his mother made them ~savoury meat~ such as he loved. 11 And Rebecca took the goodly rainment of Esau, her elder son, which was with her in the house, and she clothed Jacob, her younger son, (with them), and she put the skins of the kids upon his hands and on the exposed parts of his neck. 12 And she gave the meat and the bread which she had prepared into the hand of her son Jacob. 13 And Jacob went in to his father and said: ‘I am thy son: I have done according as thou badest me: arise and sit and eat of that which I have caught, father, that thy soul may bless me.’ 14 And Isaac said to his son: ‘How hast thou found so quickly, my son? 15 ‘And Jacob said: ‘Because the Lord thy God caused me to find.’ 16 And Isaac said unto him: Come near, that I may feel thee, my son, if thou art my son Esau or not.’ 17 And Jacob went near to Isaac, his father, and he felt him and said: ‘The voice is Jacob’s voice, but the hands are the hands of Esau,’ 18 and he discerned him not, because it was a dispensation from heaven to remove his power of perception and Isaac discerned not, for his hands were hairy as his brother Esau’s, so that he blessed him. 19 And he said: ‘Art thou my son Esau? ‘ and he said: ‘I am thy son’: and he said, ‘Bring near to me that I may eat of that which thou hast caught, my son, that my soul may bless thee.’ 20 And he brought near to him, and he did eat, and he brought him wine and he drank. 21 And Isaac, his father, said unto him: ‘Come near and kiss me, my son. 22 And he came near and kissed him. And he smelled the smell of his raiment, and he blessed him and said: ‘Behold, the smell of my son is as the smell of a field which the Lord hath blessed. 23 And may the Lord give thee of the dew of heaven And of the dew of the earth, and plenty of corn and oil: Let nations serve thee, And peoples bow down to thee. Be lord over thy brethren, And let thy mother’s sons bow down to thee; 24 And may all the blessings wherewith the Lord hath blessed me and blessed Abraham, my father;  Be imparted to thee and to thy seed for ever: Cursed be he that curseth thee, And blessed be he that blesseth thee.’ 25 And it came to pass as soon as Isaac had made an end of blessing his son Jacob, and Jacob had gone forth from Isaac his father he hid himself and Esau, his brother, came in from his hunting. 26 And he also made savoury meat, and brought (it) to his father, and said unto his father: ‘Let my father arise, and eat of my venison that thy soul may bless me.’ 27 And Isaac, his father, said unto him: ‘Who art thou? ‘And he said unto him: ‘I am thy first born, thy son Esau: I have done as thou hast commanded me.’ 28 And Isaac was very greatly astonished, and said: ‘Who is he that hath hunted and caught and brought (it) to me, and I have eaten of all before thou camest, and have blessed him: (and) he shall be blessed, and all his seed for ever.’ 29 And it came to pass when Esau heard the words of his father Isaac that he cried with an exceeding great and bitter cry, and said unto his father: ‘Bless me, (even) me also, father.’ 30 And he said unto him: ‘Thy brother came with guile, and hath taken away thy blessing.’ And he said: ‘Now I know why his name is named Jacob: behold, he hath supplanted me these two times: he took away my birth-right, and now he hath taken away my blessing.’ 31 And he said: ‘Hast thou not reserved a blessing for me, father?’ and Isaac answered and said unto Esau:  ‘Behold, I have made him thy lord, And all his brethren have I given to him for servants, And with plenty of corn and wine and oil have I strengthened him: And what now shall I do for thee, my son?’ 32 And Esau said to Isaac, his father: ‘Hast thou but one blessing, O father? Bless me, (even) me also, father: ’33 And Esau lifted up his voice and wept. And Isaac answered and said unto him:’ Behold, far from the dew of the earth shall be thy dwelling, And far from the dew of heaven from above. 34 And by thy sword wilt thou live, And thou wilt serve thy brother. And it shall come to pass when thou becomest great,  And dost shake his yoke from off thy neck, Thou shalt sin a complete sin unto death, And thy seed shall be rooted out from under heaven.’35 And Esau kept threatening Jacob because of the blessing wherewith his father blessed him, and he: said in his heart: ‘May the days of mourning for my father now come, so that I may slay my brother Jacob.’

Annonser

Läkaren LUKAS skrev inte nödvändigtvis allt i kronologisk ordning – Luk. 1:3

lukeLukas är författare till Lukasevangeliet samt Apostlagärningarna, och var bl. a. Paulus medarbetare och medresenär. Lukas nämns vid några tillfällen i Paulus brev.

Kol. 4:14 Vår älskade Lukas, läkaren, hälsar till er liksom Demas.

2 Tim. 4:11 Lukas är den ende som är hos mig. Ta med dig Markus hit. Han är till hjälp i min tjänst.

Filemon 1:23 Epafras, min medfånge i Kristus Jesus, hälsar till dig, 24 liksom Markus, Aristarkus, Demas och Lukas, mina medarbetare. 25 Herren Jesu Kristi nåd vare med er ande.

Lukas skriver att många innan honom sammanställt händelseskildringar som fått sin uppfyllelse ibland honom och andra, och detta enligt ögonvittnen. Lukas har noga efterforskat allt från början och beslutat sig för att skriva ner det i en viss ordning. Detta för att Teofilus ska veta hur tillförlitlig undervisningen är som han fått. Det som han ivrigt vill förmedla är alltså att undervisningen om Jesus Kristus är att lita på fullt ut. Lukas börjar sin skildring, skriven till Teofilus, såhär:

Luk. 1:1 Många har sammanställt en skildring av de händelser som har fått sin uppfyllelse ibland oss,2 enligt vad de som redan från början var ögonvittnen och ordets tjänare, har meddelat oss.3 Sedan jag noga efterforskat allt från början, har jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, ädle Teofilus, 4 för att du skall veta hur tillförlitlig den undervisning är som du har fått.

1917 års översättning lyder ”i följd och ordning” (v. 3), men KJV har en översättning som är närmare grekiskan:

Luke 1:It seemed good to me also, having had perfect understanding of all things from the very first, to write unto thee in order, most excellent Theophilus

”Order” är en översättning från det grekiska adverbet kathexēs (Strong’s 2517). KJV har översatt ordet med: in order (2x), afterward (1x), after (1x) och by order (1x). Det handlar alltså om en slags ordning men vi kan inte säkert veta vilken ordning. Det måste inte nödvändigtvis handla om en kronologisk ordning där Lukas berättar precis alla utvalda händelser om Jesus i en exakt kronologisk ordning utan ett enda undantag. Självfallet vore en slags kronologi den mest logiska ”ordningen” men inte in absurdum. Lukas kanske anser att det blir en tydligare ordning om han berättar simultant inträffade händelser en i taget, och det kan också hända att han placerar två korta händelser efter varandra för att göra en poäng trots att en annan händelse kronologiskt sett borde placeras emellan dem. Att tillfälligtvis bryta en kronologisk ordning är förstås något alla evangelisterna kan göra, men jag påstår inte att det sker ofta. Undantag är helt enkelt något vi måste ta i beaktande och inte utesluta. Det vore helt fel att ropa ”Motsägelse! Bibeln är inte att lita på!” om några evangelister berättar händelser i något olika ordningar. Till nästan 100% berättar de händelser i samma ordning, men det finns undantag.

Noa tog ombord sju par av rena fyrfotadjur och ETT PAR av övriga landdjur – ingen motsättning!

ArkenGud bad Noa att ta ombord sju par av de RENA fyrfotadjuren och ett par av övriga landdjur 

I 1 Mos. 6 kan vi läsa en generell uppmaning till Noa att ta ombord ett par av alla inom kategorin ”levande varelser”. Alltså inte insekter och växter utan det verkar handla om djur som andas och som har ett blodsystem. Det hebreiska ordet nephesh betyder levande varelse eller själ. Ordet är ofta kombinerat med ett annat hebreiskt ord chay (som betyder liv) till termen ”nephesh chayyāh” som kan betyda levande varelser vad gäller djur (1 Mos. 1:20) och ”levande själar” vad gäller människan (1 Mos. 2:7).

1 Mos. 2:7 Och Herren Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande själ.

1 Mos. 9:4 Men kött som har sin själ i sig, nämligen sitt blod, skall ni inte äta,5 och för ert eget blod, som har er själ i sig, skall jag kräva räkenskap. Jag skall utkräva det av alla djur, likaså av människorna. Av var och en som dödar sin broder skall jag utkräva den människans liv.

3 Mos. 17:11 Ty kroppens liv är i blodet, och jag har givit er det till altaret, till att bringa försoning för era själar. Det är blodet som bringar försoning genom själen som är i det. 12 Därför säger jag till Israels barn: Ingen av er skall förtära blod. Främlingen som bor ibland er skall inte heller förtära blod.

5 Mos. 12:23 Men se till att du inte förtär blodet, ty blodet är livet, och du får inte äta livet tillsammans med köttet.

Uppmaningen om vilka djur som skulle med på arken i 1 Mos. 6:17-20 (se nedan) handlar om en kort redogörelse från Guds sida om hur djurens fortlevnad skulle kunna bestå trots den flod som väntar. Det är allt vad Noa behöver veta vid den här tidpunkten – själva grundidén med att ta ombord djur parvis (hanne och hona) så att det ska kunna förekomma djur även i framtiden. I nästkommande kapitel så preciseras uppmaningen då det är dags för Noa att börja lasta arken med djur (som tog en vecka), och Gud förklarar för Noa vad han ska göra med det fåtal djur som kallas för ”rena”. Just dessa djur skulle Noa ta ombord i par om sju. Kravet på ”renhet” sträcker sig även till de fåglar som Noa ombads ta ombord i sju par. (En del forskare menar att det hebreiska ordet som KJV översätter ”sevens” – Strong’s 7651 – skulle kunna handla om sju djur i stället för sju par, men det mest logiska baserat på hebreiskan verkar vara ”sju par”.)

1 Mos. 6:17 Se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden för att utrota alla varelser under himlen som har livsande. Allt på jorden skall förgås. —19 Av allt levande, av alla varelser, skall du föra in ett par i arken för att de skall överleva tillsammans med dig. Hankön och honkön skall det vara. 20 Av fåglarna efter deras slag, av fyrfotadjuren efter deras slag och av alla kräldjur på marken efter deras slag skall ett par av varje slag gå in till dig för att förbli vid liv. 

1 Mos. 7:2 Av alla RENA fyrfotadjur skall du ta med dig sju par, hanne och hona, men av sådana fyrfotadjur som inte är rena ett par, hanne och hona, 3 likaså av himlens fåglar sju par, hanne och hona, för att en avkomma skall leva vidare över hela jorden.

Verserna visar således inte upp någon motsättning som liberala bibeltolkare gärna vill läsa in, utan Gud får förstås förklara och ge instruktioner på det sätt som han finner bäst. Det kan vara lämpligt att först delge Noa en ren generell förklaring för att få honom att förstå själva tankegången om djuröverlevnaden, för att sedan gå in på detaljer och eventuella undantag när det börjar närma sig tidpunkten. Enligt den bibliska kronologin inträffade denna tidpunkt (djurlastningen) ca 70 år efter Guds första generella instruktion! Det förefaller helt onödigt att gå in på detaljer 70 år innan det är dags för att låta djuren gå ombord. Om jag skulle ge några personer instruktioner angående en händelse som jag vet kommer att inträffa om 70 år, då skulle jag inte heller gå in på onödiga detaljer (som dessutom kan glömmas bort) om jag vet att jag själv kommer att vara närvarande om 70 år och då enkelt skulle kunna delge dem ytterligare detaljer.

Efter att Noa var 500 år så föddes sönerna (1 Mos. 5:32) och vi vet att Shems son Arpaxad föddes två år efter floden då han själv var 100 år (1 Mos. 11:10), vilket skulle tyda på att Shem var 98 när floden kom. Ham sägs vara den yngsta sonen (1 Mos. 9:24) och Jafet förmodligen den äldsta. Noa var 600 år (1 Mos. 7:6) när floden kom, vilket alltså var ca 100 år efter sönernas födelse. När Gud gav Noa instruktioner för arkbyggandet så informerades Noa även om att arken skulle transportera hans tre söner och deras hustrur (1 Mos. 6:14-18) vilket borde betyda att sönerna var gifta vid det laget, och då måste vi i uträkningen lägga till ytterligare lite tid från sönernas födsel – ca 30 år – för att ge tid för mognad och giftermål. (En del har tagit 120 år som tiden för hela arkbyggandet men informationen i 1 Mos. 6:4 handlar inte om en starttid från arkbyggandet.)

Det hebreiska ordet för både ”varelser” och ”fyrfotadjur” är ”behemah” (Strong’s 929), och det syftar på beetlelanddäggdjur. Det hebreiska ordet för ”kräldjur” är ”remes. Djur efter deras ”slag” (miyn Strong’s 4327 och bow Strong’s 935) skulle tas ombord, och exakt vilka urdjur/grunddjur dessa var går inte helt klart att fastställa. Däremot kan man ana att det handlar om djurslag som kan få avkomma ihop, och från dessa ”urdjur” har vi sedan fått det myller av djurarter som vi kan se idag. Alla djur skulle alltså härstamma från dessa djur, och enligt John Woodmorappe’s ”A feasability study” så skulle inte särskilt många djur krävas ombord – ca 16.000 st – och han bevisar i sin studie att det skulle finnas gott om plats för både djur och mat.

”Rena djur” är visserligen inte definierat innan tiden för Mose lag, men eftersom Mose är den som är författare till Moseböckerna så är chansen stor att definitionen är densamma på alla ställen. Enligt 3 Mos. 11 och 5 Mos. 14 så är endast ett fåtal djurtyper ”rena”, så det stora flertalet djur är alltså i en annan kategori. Efter floden var det även tillåtet att äta djur, och därför går Mose lag även in på detaljer om vad djur äter för att förenkla matinstruktionerna för israelerna.

Noa behövde inte ta med sig havsdjur eftersom en världsvid flod inte nödvändigtvis skulle hota deras överlevnad. Det är dock fullt möjligt att en del arter faktiskt blev utrotade och i så fall var det något som inte överraskade Gud. Noa behövde heller inte ta med sig insekter eller växter, eftersom de skulle kunna överleva på allehanda flytetyg under flodåret. En del slank förstås med på arken ändå och överlevde på det sättet.

1 Mosebok är flitigt citerad i både GT och NT med bekräftelse på att människor alltid sett händelserna som utspelar sig i 1 Mos. som vår verkliga historia. Vi kan läsa om Noa som en historiskt verklig person i exempelvis Jes. 54:9 och Hes. 14:12-20 samt nedan:

1 Mos. 10:1 Detta är Noas söners, Sems, Hams och Jafets, fortsatta historia. Åt dem föddes söner efter floden.—32 Detta var Noas söners stammar efter deras släktled i deras folk. Från dem har folken utbrett sig på jorden efter floden.

Luk. 17:24 Ty liksom blixten flammar till och lyser från himlens ena ända till den andra, så skall Människosonen vara på sin dag. 25 Men först måste han lida mycket och bli förkastad av detta släkte.26 Som det var på Noas tid, så skall det vara under Människosonens dagar. 27 Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom och gjorde slut på dem alla. 

Mat. 24:37 Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. 38 Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, 39 och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så skall Människosonens ankomst vara.

Luk. 3:23 Jesus var omkring trettio år när han började sin gärning. Han var, menade man, son till Josef, son till Eli, 24 son till Mattat, son till Levi, son till Melki, son till Jannai, son till Josef, — 31 son till Melea, son till Menna, son till Mattata, son till Natan, son till David, 32 son till Isai, son till Obed, son till Boas, son till Salma, son till Naheson, 33 son till Amminadab, son till Admin, son till Arni, son till Hesrom, son till Peres, son till Juda, 34 son till Jakob, son till Isak, son till Abraham, son till Tera, son till Nahor, 35 son till Serug, son till Regu, son till Peleg, son till Eber, son till Sela,36 son till Kenan, son till Arpaksad, son till Sem, son till Noa, son till Lemek, 37 son till Metusala, son till Hanok, son till Jered, son till Mahalalel, son till Kenan, 38 son till Enos, son till Set, son till Adam, son till Gud.

1 Pet. 3:19 I Anden gick han bort och utropade ett budskap för andarna i fängelset, 20 för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes. I den blev några få, åtta personer, frälsta genom vatten. 21 Efter denna förebild frälser dopet nu också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom Jesu Kristi uppståndelse, 

Abraham did not necessarily SIN by claiming his wife Sarah was his sister

Abraham 2Sarah – Abraham’s niece, sister and wife

The Hebrew word translated ”sister” in for instance Gen. 12:13 is ‘achowth (Strong’s 269), which based on Blue Letter Bible could mean sister (same parents), half-sister (same father), relative (of Israel’s and Judah’s relationship), beloved (bride), of intimate connection or another. It could mean sister either literally or figuratively.

According to Gen. 20:12 Abraham claims that Sarah is the daughter of his father (who is Terah) but not of his mother, which would mean that Sarah was Abraham’s half sister. Yet, in Gen. 11:31 Sarah is also called Terah’s daughter-in-law. This does not have to be a contradiction. The information that Abraham’s mother is not the mother of Sarah is clear from the Bible, but is Terah Sarah’s father or is it is oldest brother Haran as The book of Jasher suggests?

Terah could of course have had Sarah through another wife (even the wife of his son Haran), but if the aim is to be consistent with both Gen. 20:12 and Gen. 11:31, as well as the information in Jasher, then perhaps the simplest solution is that Sarah was the grand-daughter of Terah, i.e. the daughter of Haran, and this has been maintained by for instance Josephus. Sarah could then have been adopted into Terah’s household after the tragic death by fire of her father Haran (see The book of Jasher). As the daughter of Haran, Sarah would be Abraham’s niece. If she was also adopted by Terah, then Sarah would also be Abraham’s sister. When Sarah later married Abraham, she became his wife.

abraham 2

According to The book of Jasher Abraham was 10 years old when Sarah was born and it is quite possible that they at some point in time shared the same household and grew up as brother and sister. Terah and his sons Haran, Nahor and Abraham could have lived close together and we can for instance read in Jasher 12:16 that Terah, out of fear for king Nimrod, blamed his son Haran for being responsible for a certain cover up that angered the king who had wanted Abraham to be killed at birth. In the same way as Sarah could be called Abraham’s sister, also Lot could be called Abraham’s brother despite being Abraham’s nephew. Sarah and Lot were siblings.

Note also that this occurred many years before the Law of Moses was established, where it was prohibited to marry a sibling. Adam and Eve did not have any genetic defects to pass on to their children (which means they could marry each other and have children with no risks involved) but later on in time, through genetic bottle necks like the Ark and the Exodus, genetic defects had accumulated.

Deception?

It is possible to not volunteering with information in order to perhaps gain possessions or wrongful advantages that a person did not previously have. In that case not volunteering with information would be a sin even though no lies were uttered. Abraham did nothing of the sort. He did not withhold information in order to gain something that he did not already have, but he wanted to continue keeping what he already had – a family member. On top of this he offered to PART with ALL of his possessions if he could only keep this family member!

Abraham was actually afraid that the Egyptians would take Sarah away, because he had heard of their evil behavior in advance. Pharaoh is of course an Egyptian, but he would not be the one standing at the city gate to control the goods and the people entering the city. The only way for him to get the news about Sarah would be if someone thought it would be worth while telling him, and the Egyptian guards who were placed to check on the arriving travelers knew they would be getting rewards if they would bring Pharaoh something they knew he would appreciate. Perhaps the Egyptian guards reasoned in this way: 1) If Abraham would only be a brother (or a father) of Sarah, then he would not be an obstacle at all and would not need to be killed, 2) Pharaoh could be presented Sarah who would be a free woman, 3) the Egyptian guards would get great rewards for their discovery, and 4) Abraham would likely be treated really well and receive possessions from Pharaoh in order to smoothly ”buy” Sarah over and take her as a wife. However, Abraham did no travel to Egypt to acquire more possessions (apart from food) and he was willing to part with ALL that he had if the Egyptian workers would only forget about Sarah (Jasher 15:11-12). The question that later arose ”Why did you say she was your sister?”, could be answered with ”Because she is my sister. And who gave you the right to take her due to us being siblings when I urged you not to?”.

A man should be innocent until proven guilty, and if someone wants to charge Abraham of lying, that person has the burden of proof. It is of course an option that Abraham sinned by not trusting God to sort out this problem, but 1) we are not always supposed to sit back and do nothing while God sorts things out, and 2) Abraham presented Sarah as his sister twice in similar occasions – which might suggest that he felt free to repeat his actions due to his realization that he spoke nothing but the truth with no evil intentions in his heart.

Even if we would view Abraham and Sarah’s deed as a sin, it would still not turn Abraham into the monster as some liberal scholars describe him to be. Even king David, a man of God’s own heart, sinned by murder and adultery and did not repent until Nathan made him realize his severe sin. Righteous people can also choose to sin and if they do, the same requirement applies to them – repentance and turning away from sin. Evangelical christians do not believe that a sinful person is a role model, but Abraham was far from being a sinful man. He proved to be an extremely righteous man throughout his entire life. Also a righteous person can choose to sin once and get his spiritual life back by repenting.

Let us check the two stories where Abraham thought it would be best to present Sarah as his ”sister” in order to save his life as well as the quality of life for Sarah. He seems to have made just the right choice based on the outcome!

Abraham 1The case with Pharaoh and Sarah

Gen. 11:29 And Abram and Nahor took them wives: the name of Abram’s wife was Sarai; and the name of Nahor’s wife, Milcah, the daughter of Haran, the father of Milcah, and the father of Iscah.30 But Sarai was barren; she had no child.31 And Terah took Abram his son, and Lot the son of Haran his son’s son, and Sarai his daughter in law, his son Abram’s wife; and they went forth with them from Ur of the Chaldees, to go into the land of Canaan; and they came unto Haran, and dwelt there.

If Abraham would present his beautiful wife Sarah as his wife instead of his sister, then there might be a risk that Pharaoh would kill Abraham in order to get hold of Sarah and make her his wife. As a brother Abraham would not pose the same threat. If a brother and a sister would be travelling together, the brother is the one responsible for his sister’s protection. If she does not belong to her Father’s household, then she belongs to her brother’s household and he is the one to negotiate with if someone wants to marry his sister. This would be understood also by Pharaoh even if it was a risk that his way of negotiating might be very harsh. Abraham of course had no intention to present his wife as a sister and try to marry her off, but it is possible that Abraham tried to estimate what kind of behavior he could expect from Pharaoh and decided to go for the safest bet. The problem was Sarah’s extraordinary beauty, so presenting himself as a husband might be the worse option with the greatest risks involved. Maybe Pharaoh would use his power and simply eliminate him entirely to make Sarah available and dependent on another household – like Pharaoh’s household. The best option would be if Pharaoh would not be interested in Sarah at all, but then it was imperative to avoid causing any reports about her beauty. To be on the safer side Abraham even put Sarah in a chest during a critical situation (The book of Jasher), but to no avail since she was discovered and the news about her beauty reached Pharaoh.

It certainly looks like Abraham’s reasoned rather wisely in a delicate situation. The alternative to not travel to Egypt at all would risk their lives through starving, so a travel to Egypt still seemed like a good option despite the risks.

Gen. 12:10 And there was a famine in the land: and Abram went down into Egypt to sojourn there; for the famine was grievous in the land.11 And it came to pass, when he was come near to enter into Egypt, that he said unto Sarai his wife, Behold now, I know that thou art a fair woman to look upon:12 Therefore it shall come to pass, when the Egyptians shall see thee, that they shall say, This is his wife: and they will kill me, but they will save thee alive.13 Say, I pray thee, thou art my sister: that it may be well with me for thy sake; and my soul shall live because of thee.14 And it came to pass, that, when Abram was come into Egypt, the Egyptians beheld the woman that she was very fair.15 The princes also of Pharaoh saw her, and commended her before Pharaoh: and the woman was taken into Pharaoh’s house.16 And he entreated Abram well for her sake: and he had sheep, and oxen, and he asses, and menservants, and maidservants, and she asses, and camels.17 And the Lord plagued Pharaoh and his house with great plagues because of Sarai Abram’s wife.18 And Pharaoh called Abram and said, What is this that thou hast done unto me? why didst thou not tell me that she was thy wife?19 Why saidst thou, She is my sister? so I might have taken her to me to wife: now therefore behold thy wife, take her, and go thy way.20 And Pharaoh commanded his men concerning him: and they sent him away, and his wife, and all that he had.

Here is the same story according to The book of Jasher:

Jasher 9:1 And Haran, the son of Terah, Abram’s oldest brother, took a wife in those days.2 Haran was thirty-nine years old when he took her; and the wife of Haran conceived and bare a son, and he called his name Lot.3 And she conceived again and bare a daughter, and she called her name Milca; and she again conceived and bare a daughter, and she called her name Sarai.4 Haran was forty-two years old when he begat Sarai, which was in the tenth year of the life of Abram; and in those days Abram and his mother and nurse went out from the cave, as the king and his subjects had forgotten the affair of Abram.

Jasher 12:37 And Haran was eighty-two years old when he died in the fire of Casdim. And the king, princes, and inhabitants of the land, seeing that Abram was delivered from the fire, they came and bowed down to Abram.—44 And at that time Nahor and Abram took unto themselves wives, the daughters of their brother Haran; the wife of Nahor was Milca and the name of Abram’s wife was Sarai. And Sarai, wife of Abram, was barren; she had no offspring in those days.

Jasher 15:1 And in that year there was a heavy famine throughout the land of Canaan, and the inhabitants of the land could not remain on account of the famine for it was very grievous.2 And Abram and all belonging to him rose and went down to Egypt on account of the famine, and when they were at the brook Mitzraim they remained there some time to rest from the fatigue of the road.3 And Abram and Sarai were walking at the border of the brook Mitzraim, and Abram beheld his wife Sarai that she was very beautiful.4 And Abram said to his wife Sarai, Since God has created thee with such a beautiful countenance, I am afraid of the Egyptians lest they should slay me and take thee away, for the fear of God is not in these places.5 Surely then thou shalt do this, Say thou art my sister to all that may ask thee, in order that it may be well with me, and that WE may live and not be put to death.6 And Abram commanded the same to all those that came with him to Egypt on account of the famine; also his nephew Lot he commanded, saying, If the Egyptians ask thee concerning Sarai say she is the sister of Abram.7 And yet with all these orders Abram did not put confidence in them, but he took Sarai and placed her in a chest and concealed it amongst their vessels, for Abram was greatly concerned about Sarai on account of the wickedness of the Egyptians.8 And Abram and all belonging to him rose up from the brook Mitzraim and came to Egypt; and they had scarcely entered the gates of the city when the guards stood up to them saying, Give tithe to the king from what you have, and then you may come into the town; and Abram and those that were with him did so.—11 And Abram said, This chest I will not open, but all you demand upon it I will give. And Pharaoh’s officers answered Abram, saying, It is a chest of precious stones, give us the tenth thereof.12 Abram said, All that you desire I will give, but you must not open the chest.13 And the king’s officers pressed Abram, and they reached the chest and opened it with force, and they saw, and behold a beautiful woman was in the chest.14 And when the officers of the king beheld Sarai they were struck with admiration at her beauty, and all the princes and servants of Pharaoh assembled to see Sarai, for she was very beautiful. And the king’s officers ran and told Pharaoh all that they had seen, and they praised Sarai to the king; and Pharaoh ordered her to be brought, and the woman came before the king.15 And Pharaoh beheld Sarai and she pleased him exceedingly, and he was struck with her beauty, and the king rejoiced greatly on her account, and made presents to those who brought him the tidings concerning her.16 And the woman was then brought to Pharaoh’s house, and Abram grieved on account of his wife, and he prayed to the Lord to deliver her from the hands of Pharaoh.17 And Sarai also prayed at that time and said, O Lord God thou didst tell my Lord Abram to go from his land and from his father’s house to the land of Canaan, and thou didst promise to do well with him if he would perform thy commands; now behold we have done that which thou didst command us, and we left our land and our families, and we went to a strange land and to a people whom we have not known before.18 And we came to this land to avoid the famine, and this evil accident has befallen me; now therefore, O Lord God, deliver us and save us from the hand of this oppressor, and do well with me for the sake of thy mercy.19 And the Lord hearkened to the voice of Sarai, and the Lord sent an angel to deliver Sarai from the power of Pharaoh.20 And the king came and sat before Sarai and behold an angel of the Lord was standing over them, and he appeared to Sarai and said to her, Do not fear, for the Lord has heard thy prayer.21 And the king approached Sarai and said to her, What is that man to thee who brought thee hither? and she said, He is my brother.22 And the king said, It is incumbent upon us to make him great, to elevate him and to do unto him all the good which thou shalt command us; and at that time the king sent to Abram silver and gold and precious stones in abundance, together with cattle, men servants and maid servants; and the king ordered Abram to be brought, and he sat in the court of the king’s house, and the king greatly exalted Abram on that night.23 And the king approached to speak to Sarai, and he reached out his hand to touch her, when the angel smote him heavily, and he was terrified and he refrained from reaching to her.24 And when the king came near to Sarai, the angel smote him to the ground, and acted thus to him the whole night, and the king was terrified.25 And the angel on that night smote heavily all the servants of the king, and his whole household, on account of Sarai, and there was a great lamentation that night amongst the people of Pharaoh’s house.26 And Pharaoh, seeing the evil that befell him, said, Surely on account of this woman has this thing happened to me, and he removed himself at some distance from her and spoke pleasing words to her.27 And the king said to Sarai, Tell me I pray thee concerning the man with whom thou camest here; and Sarai said, This man is my husband, and I said to thee that he was my brother for I was afraid, lest thou shouldst put him to death through wickedness.28 And the king kept away from Sarai, and the plagues of the angel of the Lord ceased from him and his household; and Pharaoh knew that he was smitten on account of Sarai, and the king was greatly astonished at this.29 And in the morning the king called for Abram and said to him, What is this thou hast done to me? Why didst thou say, She is my sister, owing to which I took her unto me for a wife, and this heavy plague has therefore come upon me and my household.30 Now therefore here is thy wife, take her and go from our land lest we all die on her account. And Pharaoh took more cattle, men servants and maid servants, and silver and gold, to give to Abram, and he returned unto him Sarai his wife.31 And the king took a maiden whom he begat by his concubines, and he gave her to Sarai for a handmaid.32 And the king said to his daughter, It is better for thee my daughter to be a handmaid in this man’s house than to be mistress in my house, after we have beheld the evil that befell us on account of this woman.33 And Abram arose, and he and all belonging to him went away from Egypt; and Pharaoh ordered some of his men to accompany him and all that went with him.34 And Abram returned to the land of Canaan, to the place where he had made the altar, where he at first had pitched his tent.

If you react on the information that innocent people seemed to have died due to the curse that surrounded Sarah, the truth is that we are all going to die one day. Based on the Bible and The book of Jasher, the people close to Pharaoh and Abimelech were considered evil but even if they were righteous physical death still awaits every single one of us. It is eternal spiritual death which would be a disaster, but it seems like what had befallen Pharaoh and his household could almost be seen as a wake up call for them. It is hard to know if this disaster caused some of them to repent, but the story eventually ends with Pharaoh letting Abraham and Sarah go – with many new valuable possessions. However, Abraham and Sarah did not travel to Egypt to get possessions but rather to acquire food. They were likely given much food along with their many gifts – and even a handmaid (Hagar) for Sarah.

Considering the circumstances, the story ended rather well but Abraham and Sarah influenced the outcome by praying to their Lord who heard them. Naturally also Pharaoh and his people had the chance to do the same, and to live righteous lives just like Abraham and Sarah. Maybe we would react in a similar way? If I were a Swedish Jew in nazi Germany I would not volunteer with the information that I was a Jew but rather present myself as a Swede. If on the other hand a nazi officer would ask me directly if I was a Jew, believed in God, etc, then it would certainly be a lie to deny it. The same would apply if Abraham or Sarah would deny the truth.

The case with king Abimelech and Sarahabimelech

A similar story occurred in relation to Abimelech. Also this story ended well ”Abimelech said, Behold, my land is before thee: dwell where it pleaseth thee”.

Gen. 20:1 And Abraham journeyed from thence toward the south country, and dwelled between Kadesh and Shur, and sojourned in Gerar.2 And Abraham said of Sarah his wife, She is my sister: and Abimelech king of Gerar sent, and took Sarah.3 But God came to Abimelech in a dream by night, and said to him, Behold, thou art but a dead man, for the woman which thou hast taken; for she is a man’s wife.4 But Abimelech had not come near her: and he said, Lord, wilt thou slay also a righteous nation?5 Said he not unto me, She is my sister? and she, even she herself said, He is my brother: in the integrity of my heart and innocency of my hands have I done this.6 And God said unto him in a dream, Yea, I know that thou didst this in the integrity of thy heart; for I also withheld thee from sinning against me: therefore suffered I thee not to touch her.7 Now therefore restore the man his wife; for he is a prophet, and he shall pray for thee, and thou shalt live: and if thou restore her not, know thou that thou shalt surely die, thou, and all that are thine.8 Therefore Abimelech rose early in the morning, and called all his servants, and told all these things in their ears: and the men were sore afraid.9 Then Abimelech called Abraham, and said unto him, What hast thou done unto us? and what have I offended thee, that thou hast brought on me and on my kingdom a great sin? thou hast done deeds unto me that ought not to be done.10 And Abimelech said unto Abraham, What sawest thou, that thou hast done this thing?11 And Abraham said, Because I thought, Surely the fear of God is not in this place; and they will slay me for my wife’s sake.12 And yet indeed she is my sister; she is the daughter of my father, but not the daughter of my mother; and she became my wife.13 And it came to pass, when God caused me to wander from my father’s house, that I said unto her, This is thy kindness which thou shalt shew unto me; at every place whither we shall come, say of me, He is my brother.14 And Abimelech took sheep, and oxen, and menservants, and womenservants, and gave them unto Abraham, and restored him Sarah his wife.15 And Abimelech said, Behold, my land is before thee: dwell where it pleaseth thee.16 And unto Sarah he said, Behold, I have given thy brother a thousand pieces of silver: behold, he is to thee a covering of the eyes, unto all that are with thee, and with all other: thus she was reproved.17 So Abraham prayed unto God: and God healed Abimelech, and his wife, and his maidservants; and they bare children.18 For the Lord had fast closed up all the wombs of the house of Abimelech, because of Sarah Abraham’s wife.

The same story according to Jasher.:

Jasher 20 1 And at that time Abraham journeyed from the plain of Mamre, and he went to the land of the Philistines, and he dwelt in Gerar; it was in the twenty-fifth year of Abraham’s being in the land of Canaan, and the hundredth year of the life of Abraham, that he came to Gerar in the land of the Philistines.2 And when they entered the land he said to Sarah his wife, Say thou art my sister, to any one that shall ask thee, in order that we may escape the evil of the inhabitants of the land.3 And as Abraham was dwelling in the land of the Philistines, the servants of Abimelech, king of the Philistines, saw that Sarah was exceedingly beautiful, and they asked Abraham concerning her, and he said, She is my sister.4 And the servants of Abimelech went to Abimelech, saying, A man from the land of Canaan is come to dwell in the land, and he has a sister that is exceeding fair.5 And Abimelech heard the words of his servants who praised Sarah to him, and Abimelech sent his officers, and they brought Sarah to the king.6 And Sarah came to the house of Abimelech, and the king saw that Sarah was beautiful, and she pleased him exceedingly.7 And he approached her and said to her, What is that man to thee with whom thou didst come to our land? and Sarah answered and said He is my brother, and we came from the land of Canaan to dwell wherever we could find a place.8 And Abimelech said to Sarah, Behold my land is before thee, place thy brother in any part of this land that pleases thee, and it will be our duty to exalt and elevate him above all the people of the land since he is thy brother.9 And Abimelech sent for Abraham, and Abraham came to Abimelech.10 And Abimelech said to Abraham, Behold I have given orders that thou shalt be honored as thou desirest on account of thy sister Sarah.11 And Abraham went forth from the king, and the king’s present followed him.12 As at evening time, before men lie down to rest, the king was sitting upon his throne, and a deep sleep fell upon him, and he lay upon the throne and slept till morning.13 And he dreamed that an angel of the Lord came to him with a drawn sword in his hand, and the angel stood over Abimelech, and wished to slay him with the sword, and the king was terrified in his dream, and said to the angel, In what have I sinned against thee that thou comest to slay me with thy sword?14 And the angel answered and said to Abimelech, Behold thou diest on account of the woman which thou didst yesternight bring to thy house, for she is a married woman, the wife of Abraham who came to thy house; now therefore return that man his wife, for she is his wife; and shouldst thou not return her, know that thou wilt surely die, thou and all belonging to thee.15 And on that night there was a great outcry in the land of the Philistines, and the inhabitants of the land saw the figure of a man standing with a drawn sword in his hand, and he smote the inhabitants of the land with the sword, yea he continued to smite them.16 And the angel of the Lord smote the whole land of the Philistines on that night, and there was a great confusion on that night and on the following morning.17 And every womb was closed, and all their issues, and the hand of the Lord was upon them on account of Sarah, wife of Abraham, whom Abimelech had taken.18 And in the morning Abimelech rose with terror and confusion and with a great dread, and he sent and had his servants called in, and he related his dream to them, and the people were greatly afraid.19 And one man standing amongst the servants of the king answered the king, saying, O sovereign king, restore this woman to her husband, for he is her husband, for the like happened to the king of Egypt when this man came to Egypt.20 And he said concerning his wife, She is my sister, for such is his manner of doing when he cometh to dwell in the land in which he is a stranger.21 And Pharaoh sent and took this woman for a wife and the Lord brought upon him grievous plagues until he returned the woman to her husband.22 Now therefore, O sovereign king, know what happened yesternight to the whole land, for there was a very great consternation and great pain and lamentation, and we know that it was on account of the woman which thou didst take.23 Now, therefore, restore this woman to her husband, lest it should befall us as it did to Pharaoh king of Egypt and his subjects, and that we may not die; and Abimelech hastened and called and had Sarah called for, and she came before him, and he had Abraham called for, and he came before him.24 And Abimelech said to them, What is this work you have been doing in saying you are brother and sister, and I took this woman for a wife?25 And Abraham said, Because I thought I should suffer death on account of my wife; and Abimelech took flocks and herds, and men servants and maid servants, and a thousand pieces of silver, and he gave them to Abraham, and he returned Sarah to him.26 And Abimelech said to Abraham, Behold the whole land is before thee, dwell in it wherever thou shalt choose.27 And Abraham and Sarah, his wife, went forth from the king’s presence with honor and respect, and they dwelt in the land, even in Gerar.28 And all the inhabitants of the land of the Philistines and the king’s servants were still in pain, through the plague which the angel had inflicted upon them the whole night on account of Sarah.29 And Abimelech sent for Abraham, saying, Pray now for thy servants to the Lord thy God, that he may put away this mortality from amongst us.30 And Abraham prayed on account of Abimelech and his subjects, and the Lord heard the prayer of Abraham, and he healed Abimelech and all his subjects.

TVÅ olika skapelseberättelser i 1 Mos. 1 och 1 Mos. 2? Inte alls!

six daysEn överblick i 1 Mos. 1 och detaljerat i 1 Mos. 2

Om Gud skapat hela världen så vore det ett stöd för oss människor om han även återgav när och hur det gick till – och för att vi ska kunna tro på det vore det även bra om beskrivningen inte motsade vad vi säkert vet om vår historia. Vidare vore det en trygghet om händelsen kunde beskrivas av en person som levde så nära inpå skapelsen som möjligt i stället för flera hundra eller tusen år senare.

Bibeln ligger därför bra till på alla sätt om man jämför med andra heliga skrifter, även om man självfallet inte kan ”bevisa” något om vårt tidiga ursprung. Vi kan heller bevisa genom upphittade bibelmanuskript att Moseböckerna är de äldsta av alla de skrifter som innehåller händelser från våra tidigaste år (tvärtom så har ännu äldre texter hittats) men vi bör inte göra misstaget att sätta maximumåldrar på det bibelmaterial som vi (hittills) hittat! Det kan nämligen hända att vi i framtiden kommer att hitta manuskript som är lika gamla eller äldre än de hittills äldsta texterna som klarat sig till eftervärlden. Även om det aldrig skulle inträffa så kan vi ändå inte tvärsäkert veta om det finns urgamla skrifter som ännu inte dykt upp till ytan, eller om de omöjligt kan dyka upp eftersom de pga sin ålder förmultnat till oigenkännlighet. M a o kan det vara bra med lite öppenhet i frågan om den äldsta skriften eftersom vi inte säkert kan veta. Vi kan inte begära att de allra äldsta skrifterna lydigt ska låta sig finnas så att vi kan placera dem i rätt kronologisk ordning.

I det första kapitlet i Bibeln (1 Mos. 1) så finner vi en ypperlig beskrivning för hur Gud skapade himmel och jord, samt i vilken exakt ordning det skedde. Det handlar om en övergripande berättelse från början till slut, utan att gå in på händelser som inträffat exempelvis dag 6, för det skulle vara ett sticksspår från den skapelsekedja som författaren verkar vilja åstadkomma. I 1 Mos. 1:2 däremot, när berättelsen om hela skapelsekedjan redan är avklarad, så zoomar författaren in på en del viktiga detaljer som kan vara värdefulla för oss att känna till – och det verkar vara från Adam och Evas perspektiv i Edens lustgård. De händelserna är inte nödvändigtvis i kronologisk ordning (vi känner redan den kronologiska ordningen) utan återgivna beroende på vad författaren vill förmedla gällande Adam och Eva. De träd och växter som beskrivs handlar om de i Adam och Evas närhet i Eden, och i v. 15 läser vi att Adam var tänkt att ”odla och bevara” växter. Rent generellt verkar vegetationen på jorden klara sig själv men vissa växter behöver alltså odlas och bevaras.

1 Mos. 1:1 begynnelsen skapade Gud himmel och jord.2 Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet.3 Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus. 4 Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. 5 Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den första dagen.—-31 Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

1 Mos. 1:2 summerar först det som redan beskrivits i föregående kapitel och förklarar att Gud vilade på sjunde dagen när allting var fullbordat (inklusive jordens hela härskara). Sedan fortsätter historien i v. 4 som alltså verkar vara ett slags stopp (medan ett liknande stopp verkar ske i 1 Mos. 5:1 med tanke på den likartade frasen). Efter stoppet vid v. 4 zoomar författaren in på annat som kan vara intressant för oss att känna till och detta är alltså det fortsatta fokuset. Såsom exakt hur de första människorna skapades, hur de fick sina själar, var de levde, vilka förhållningsorder de hade, etc. Bäst vore förstås att läsa kapitlen i originalskrift för att inte missförstå verbformer.

1 Mos. 1:2 Så fullbordades himlen och jorden med hela sin härskara. På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. Han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han hade gjort.3 Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, ty på den dagen vilade han från allt sitt verk som han hade skapat och gjort.

4 Detta är himlens och jordens fortsatta historia sedan de skapats, då när Herren Gud hade gjort jord och himmel.5 Det växte ännu ingen buske på jorden och ingen ört hade ännu skjutit upp ur marken. TyHerren Gud hade inte låtit det regna på jorden och det fanns ingen människa som kunde bruka den. 6 Men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken. 7 Och Herren Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande själ.8 Herren Gud planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där människan som han hade format.

19 Herren Gud hade format alla markens djur och alla himlens fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så skulle den heta.

Andra kapitlet nämner heller ingenting om det första ljuset, jorden, vattnet, solen, månen, stjärnor och planeter eftersom kapitlet inte handlar om detta utan om Adam och Eva i Eden. Hur stjärnor och planeter skapades har vi redan lärt oss från första kapitlet.

Författaren får givetvis beskriva skapelsen i vilken ordning han vill, och den ordning som han valde (först en övergripande historia för att sedan gå in på en del detaljer) verkar vara det mest logiska, rakaste och som undviker de flesta missförstånden. Att skapelsen tog 6 vanliga dagar vet vi också från 2 Mos. 20.

2 Mos. 20:8 Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. 9 Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. 10 Men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. 11 Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den.

Inte heller Jesus ansåg att berättelserna var motsägande eftersom han exempelvis kombinerar två verser i kapitlen – 1 Mos. 1:27 (a), och 1 Mos. 2:24 (b).

Matt. 19: 4 Han svarade: ”Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna [a] 5 och sade: Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött? [b]

Vi kan också jämföra med Paulus motivering gällande den ideala undervisningsordningen (ett ämne jag inte kan täcka här) och det är för att mannen skapades först och kvinnan efteråt. Det var kvinnan som blev bedragen och inte mannen. Liksom Jesus så ansåg alltså Paulus att skapelseberättelserna handlar om vår verkliga historia.

1 Tim. 2:12 Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet, 13 eftersom Adam skapades först och sedan Eva. 14 Och det var inte Adam som blev bedragen, utan kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse.

Ovan kan vara bra att tänka på med tanke på den tidigare så populära JEDP-läran som uppfanns av liberala bibeltolkare.

Zipporah: ”A bloody husband thou art, because of the circumcision” – Ex. 4:24-26

covenant 3”Then Zipporah took a sharp stone, and cut off the foreskin of her son, and cast it at his feet, and said, Surely a bloody husband art thou to me” (Ex. 4:25)

What is this all about? The textual context is a great help and also a corresponding passage in The book of Jasher – which is Jewish secular history, not claimed to be the inspired word of God but the text can nevertheless provide some light.

Exodus 4:19 And the Lord said unto Moses in Midian, Go, return into Egypt: for all the men are dead which sought thy life.20 And Moses took his wife and his sons, and set them upon an ass, and he returned to the land of Egypt: and Moses took the rod of God in his hand.22 And thou shalt say unto Pharaoh, Thus saith the Lord, Israel is my son, even my firstborn:23 And I say unto thee, Let my son go, that he may serve me: and if thou refuse to let him go, behold, I will slay thy son, even thy firstborn.

There seems to be a link between God’s speech about Israel being the firstborn son (in a figurative sense) and the verses which immediately follow (see below) – about Moses’ first born son. We have to remember that an important covenant had been established between God and Israel, through Abraham, Isaac and Jacob, and a covenant is supposed to be respected by both parties. God had promised the patriarchs and their offspring protection and the land of Canaan under the condition that they stayed faithful to him. The law of Moses was still in the future at this point in history, but in order to reach to that stage faithfulness from Moses and the Israelites was required. A circumcision was an outward sign of being a follower of the one true God and a crystal clear divine commandment which was not optional. Moses was of course well aware of this commandment from God, yet he still neglected to obey him apparently due to fear of man – his father-in-law. That is like saying ”I respect you God and you have done so much for me and my people, showing us miracles, etc, but there are limits for how much I can obey you. I prefer to obey my father-in-law in this matter so that I can be on a good standing with him. That is more important than having a good relationship with you or being able to save the people of Israel”. Here is the rest of the story:

24 And it came to pass by the way in the inn, that the Lord met him, and sought to kill him.25 Then Zipporah took a sharp stone, and cut off the foreskin of her son, and cast it at his feet, and said, Surely a bloody husband art thou to me.26 So he let him go: then she said, A bloody husband thou art, because of the circumcision. 27 And the Lord said to Aaron, Go into the wilderness to meet Moses. And he went, and met him in the mount of God, and kissed him.28 And Moses told Aaron all the words of the Lord who had sent him, and all the signs which he had commanded him.29 And Moses and Aaron went and gathered together all the elders of the children of Israel:30 And Aaron spake all the words which the Lord had spoken unto Moses, and did the signs in the sight of the people.31 And the people believed: and when they heard that the Lord had visited the children of Israel, and that he had looked upon their affliction, then they bowed their heads and worshipped.

If Moses and the Israel would be faithful to God and stay away from sin (like murdering, stealing, lying, adultery, witchcraft, etc), it would mean that Israel would indeed be a ”peculiar” people who would be able to show other people that they (the Israelites) were a morally upright people who lived for the Lord. God is just but he also requires obedience from his people. If the Israelites were just like anyone else, God’s reputation would consequently also be attacked and other people would see no reason to seek the God of Israel nor improve their pagan life styles. Therefore it is not a light matter to choose to disobey God despite having seen divine miracles and despite knowing that breaking the covenant would risk the safety of his own family and many other Israelite families.

Ex. 19:5 Now therefore, if ye will obey my voice indeed, and keep my covenant, then ye shall be a peculiar treasure unto me above all people: for all the earth is mine:

Below we can read the same story from the book of Jasher’s point of view. God really wanted to save his people from their Egyptian yoke. He was ”jealous of his people and his inheritance”.

Jasher 78:8 And Zipporah walked in the ways of the daughters of Jacob, she was nothing short of the righteousness of Sarah, Rebecca, Rachel and Leah.9 And Zipporah conceived and bare a son and he called his name Gershom, for he said, I was a stranger in a foreign land; but he circumcised not his foreskin, at the command of Reuel his father-in-law.10 And she conceived again and bare a son, but circumcised his foreskin, and called his name Eliezer, for Moses said, Because the God of my fathers was my help, and delivered me from the sword of Pharaoh.11 And Pharaoh king of Egypt greatly increased the labor of the children of Israel in those days, and continued to make his yoke heavier upon the children of Israel.–16 And the Lord was jealous of his people and his inheritance, and heard their voice, and he resolved to take them out of the affliction of Egypt, to give them the land of Canaan for a possession.

Jasher 79:5 And the Lord said unto Moses, Go, return to Egypt, for all those men who sought thy life are dead, and thou shalt speak unto Pharaoh to send forth the children of Israel from his land.6 And the Lord showed him to do signs and wonders in Egypt before the eyes of Pharaoh and the eyes of his subjects, in order that they might believe that the Lord had sent him.7 And Moses hearkened to all that the Lord had commanded him, and he returned to his father-in-law and told him the thing, and Reuel said to him, Go in peace.8 And Moses rose up to go to Egypt, and he took his wife and sons with him, and he was at an inn in the road, and an angel of God came down, and sought an occasion against him.9 And he wished to kill him on account of his first born son, because he had not circumcised him, and had transgressed the covenant which the Lord had made with Abraham.10 For Moses had hearkened to the words of his father-in-law which he had spoken to him, not to circumcise his first born son, therefore he circumcised him not.11 And Zipporah saw the angel of the Lord seeking an occasion against Moses, and she knew that this thing was owing to his not having circumcised her son Gershom.12 And Zipporah hastened and took of the sharp rock stones that were there, and she circumcised her son, and delivered her husband and her son from the hand of the angel of the Lord.

”The Angel of the Lord” is not a created angel, but as you can see in this article it seems to be none other than a form of God and likely therefore a form av Jesus (who was with his Father from the beginning). Zipporah knew that the angel of God visited them due to Moses’ neglect to obey God when it comes to their first-born son’s circumcision, and maybe this was also according to the plans of the angel. If it was a tangible reaction that the angel was after, he certainly got one when their son Gershom eventually was circumcised – and Moses was thereafter delivered from the hand of the angel of the Lord. If a person neglects to obey God when it comes to simple matters due to fear of man, he might not be ready for greater matters like saving his people from Egypt. The presence of the angel of the Lord sorted it out, and he continued to hold his protective hand over Moses, his family and Israel.