Låter inte särskilt allvarligt, heller hur?

Det här blogginlägget handlar om hur vi uttrycker oss och om ORD SOM SÅRAR. Här är vad som hände min son och en av hans kompisar igår den 2/8 2011. 

Efter stor övertalning så hade vi föräldrar tidigare gått med på deras idé att göra en lite äventyrlig fotvandring. De tänkte gå LÅNGT, mycket längre än vad vi själva trodde att de skulle klara av, men vi visst ju att vi bara var ett telefonsamtal bort om de ville bli hämtade.

De såg verkligen fram mot sitt “äventyr” i skogarna och fick skjuts till Sigtuna där de skulle börja gå mot Västeråshållet. Efter flera timmars vandring ville de över ett vattenparti och tänkte därför göra en flotte som de skulle kunna ha sin packning på medan de simmar bredvid. Detta var planerat sedan tidigare och de hade med sig rep, kniv, etc. De kom trötta och varma fram till ett litet torp/stuga vid vattnet och de uppfattade stuga som ganska öde. De insåg inte att stugan och tomtmarken skulle kunna vara privat eftersom de är vana vi stugor i skogen som är allmänna och jag antar att de tyckte att denna stuga såg “allmän” ut. Det finns t ex en stuga (som tyvärr brunnit ner nu) som heter Björnkälla i Märsta där de varit flera gånger, och även om själva stugan varit låst så är det fritt fram att använda tomten för att sola, grilla, osv. Det finns även gott om stugor vi olika vandringsleder som man kan använda fritt, och det finns ödestugor som ingen verkar använda. Jag säger detta som bakgrund till att grabbarna inte tänkte på att de kanske befann sig på ett område som inte var allmänt.

De var glada för att äntligen kunna vila och bada, men de var även aktiva att samla in vass i strandkanten som de samlade för att bygga en flotte utav. Plötsligt kommer en bil åkande och en man med sin familj (två små barn) parkerar sin bil vid stugan. Jag var ju inte där själv så jag kan bara återge vad min son berättat men mannen frågade om de visste om att tomten var privat, och sonen svarade sanningsenligt att de inte kände till det. Mannen frågade vad de egentligen hade tänkt göra där, bränna upp någonting eller vad, och sonen berättade att de tänkt göra en flotte av vassen för att ta sig till andra sidan. “Och det vill du att jag ska tro på?!” fick han till svar.  Mannen bad dem att försvinna, och de gjorde vad de kunde för att samla ihop sina grejor (och kanske även ta på sig en del kläder om de badat, vad vet jag) medan mannen manade på dem att skynda. De blev kallade SKITUNGAR och PUCKON bland annat.

När de gått upptäckte de snart att de glömt kompassen på tomten men den ville de förstås inte gå tillbaka för att hämta. De stannade vid en sten utanför området för att samtala med varandra om vad de nu skulle ta sig till och vad Plan B skulle vara, men då dyker mannen upp igen och säger att han inte litar på dem utan ville att de bara  skulle försvinna. Längre bort… Så de gick…

Det var hjärtskärande för mig att höra detta eftersom dessa grabbar ju inte hade några som helst planer på att ställa till rackartyg utan hade helt ärliga syften. De tyckte förmodligen att deras dag var helt fantastisk innan denna man dök upp och gjorde allting svart. Alla tonåriga grabbar är inte ute för att ställa till ofog, och det är orätt att helt enkelt FÖRUTSÄTTA att de är det!

Det jag tänker nu är att den som gjorde det största felet och som bör SKÄMMAS (den som hade den största SYNDEN) var inte dessa sextonåringar utan mannen. Grabbarna är BARN som gjorde ett MISSTAG, men mannen är VUXEN och betedde sig som ett litet barn som tänker “MITT, MITT, MITT”. Jag kan förstå att man blir misstänksam om det vistas ett par tonåringar på ens sommarstugetomt MEN man kan inte UTGÅ ifrån att dessa barn har något ofog i sikte. Man behöver inte SÄGA det man tänker ifall det kan vara så att dessa grabbar faktiskt inte visste att de hamnat på privat område och att det faktiskt var sanning att de tänkte bygga en flotte av vassen.

Jag tänker på hur mycket ORD kan såra. För grabbarna tog ju äventyret slut där. Kartan blev förstörd när de i all hast var tvungna att stuva ner den i blöt packning och kompass hade de nu ingen. Men det var förmodligen deras missmodighet efter utskällningen som gjorde att de valde att avsluta äventyret. De ringde hem och vi hämtade dem vid Bålsta station. Stugan låg förmodligen nordost om stationen men jag vet inte säkert.

I det här fallet hade det räckt om mannen upplyst grabbarna om att det var privat mark och det hade varit tillräckligt för att de skulle skämmas över att ha gjort ett sådant pinsamt misstag. Nu fick de dessutom en utskällning och måste ha känt sig som paria. Det handlar trots allt om BARN som INTE ville någon någonting illa. Jag vet inte hur länge som grabbarna kommer att tänka på de hårda ord de fick höra, men minnet kommer säkert alltid att finnas kvar, och jag säger därför; låt oss tänka på vad vi säger till våra medmänniskor! Ord kan såra någonting fruktansvärt, och likaså kan uppmuntrande ord vara som små energikickar som man kan leva på i dagar.

Jak. 11:26 Om någon menar sig tjäna Gud och icke tyglar sin tunga, utan bedrager sitt hjärta, så är hans gudstjänst intet värd.

Jak. 3^:8Men tungan kan ingen människa tämja; ett oroligt och ont ting är den, och full av dödande gift.

Båda verserna är förstås sanna fast på olika sätt. Jag tror Jakob talar mera generellt i den sistnämnda versen, och vi måste nog erkänna att människan har en olycklig förmåga att såra och orsaka problem och bekymmer med sin tunga. Men som individer måste vi stå över vad köttet säger och vi borde avstå från osanningar, förtal, hån, elakheter, etc.

Jag gjorde en insändare i Upsala Nya Tidning men utöver det kan jag inte göra mer för att nå den arga mannen. Om grabbarna inte bad om ursäkt vill jag gärna be om ursäkt för deras vägnar, men framför allt borde mannen själv be grabbarn om ursäkt för  hur han förstörde deras dag med sina hårda ord. Jag ersätter honom gärna för vassen som grabbarna stal.