Arkiv | september 2018

The parable of the TWO SONS – who said one thing and did the opposite – Matt. 21:28-32

repent2”He repented and WENT” (Matt. 21:29)

We are supposed to ”walk the talk” instead of just paying lip-service to God’s request of being obedient. The first idiom means ”performing actions consistent with one’s claims” and the second one means ”giving approval or support insincerely”. There are numerous parables in the Bible and while they might each convey different principles, most of them also show that we are justified by works and not only by faith (Ja. 2:24). This is normally the opposite story of what you might hear in church due to the teachings of men like John Calvin and Martin Luther.

1 Cor. 7:19 Circumcision is nothing and uncircumcision is nothing, but keeping the commandments of God is what matters. (NKJV)

Matt. 5:20 For I say unto you, That except your righteousness shall EXCEED the righteousness of the scribes and Pharisees, ye shall in no case enter into the kingdom of heaven.

Here is the parable (KJV) about the two sons who said one thing and did the opposite:

Matt. 21:28 But what think ye? A certain man had two sons; and he came to the first, and said, Son, go work to day in my vineyard.29 He answered and said, I WILL NOT: but afterward he REPENTED, and WENT.30 And he came to the second, and said likewise. And he answered and said, I GO, SIR: and WENT NOT.31 Whether of them twain did the will of his father? They say unto him, The first. Jesus saith unto them, Verily I say unto you, That the publicans and the harlots go into the kingdom of God before you.32 For John came unto you in the way of righteousness, and ye believed him not: but the publicans and the harlots believed him: and ye, when ye had seen it, REPENTED NOT afterward, that ye might believe him.

These sons can represent anyone of us, but they might also represent two distinct  groups. The first son might represent those pharisees/Jews who claim to obey God but do not, and the other son might represent the publicans/harlots (or gentiles) who choose to obey God after having repented of their deep sins. During the time of Jesus, there were Jewish leaders who claimed to be obedient to God but did not show it with their life style. They might automatically have thought that they were the never-ceasing obedient ones since they viewed themselves as the chosen ones, the first-born, the sons of Abraham, the group of privilege, etc.

The Jewish leaders likely identified themselves with the first son who obeyed God, but Jesus disagreed (Matt. 21:32). They forgot that the this son repented of his thoughts and turned around (unlike themselves). Also, when Jesus says publicans and the harlots go into the kingdom of God before you”, he does not promise that sinners can enter heaven without the need to change their lives. The reason why they were stronger candidates for God’s kingdom than the pharisees, is because they were more likely to confess their sins and repent – which the pharisees felt they had no need for.

This parable might make us think about the parable of the Publican and the Pharisee in Luke 18. Many misunderstand this parable and believe that the main teaching is that you should at all costs avoid thinking that righteousness has anything to do with salvation (it does), but rather that you should trust the idea that the sinners can be labelled righteous despite their sins, and righteous people can be labelled awful sinners just because of their conviction that they are righteous. This is not what the parable is saying. Just like in the parable of the two sons, repentance is still required for forgiveness and salvation. The point in the parable of Luke 18 is rather that the pharisees/Jews should not trust in their salvation just because they are born as Jews as though this would automatically make them righteous and accepted. They should rather confess their sins, repent and walk in the steps of that faith of Abraham (Rom. 4:12). The Pharisee in the parable did not even feel that he even needed to be saved from sin due to being convinced of that he lacked it. The publican on the other hand confessed his sins from a humble heart (he wanted to be freed from sin), and since repentance is a requirement for salvation, this confession must be viewed as part of this repentance. Righteousness (your own and not someone else’s) is not the same as self-righteousness.

This is what the publican did:

1 John 3:9 If we confess our sins, he is faithful and just to forgive us our sins, and to cleanse us from all unrighteousness.

1 John 3:If we say that we have fellowship with him, and walk in darkness, we lie, and do not the truth:7 But if we walk in the light, as he is in the light, we have fellowship one with another, and the blood of Jesus Christ his Son cleanseth us from all sin.

John 8:11 (Jesus)— go, and sin no more 

In the parable of the prodigal son in Luke 15, it is the oldest son who is usually regarded as the one representing the Pharisees/Jews (but the parable applies to anyone where the shoe fits). The great principle in that parable is that the Father always stands ready with open arms to welcome back his disobedient son, but he does not go out and force him back. It is the son who finally admits his sins, repents and chooses to return back to his Father. The son went from life, to death, to life again. Too many people are eager to get the forgiveness part of the story, without the ceasing from sin part.

Peter understood the mission of Jesus:

Acts 10:35 But in every nation whoever fears Him and works righteousness is accepted by Him.

The parable of the wise and foolish virgins (Matt. 25) tells the same story. Some virgins took action by bringing extra oil to their lamps, and this enabled them to join the bride groom in the wedding – not the others. The parable of the talents shows that obedient servants will enter into the joy of the Lord: ”Well done, good and faithful servant; you have been faithful over a few things, I will make you ruler over many things. Enter into the joy of your lord.” The parable of the sheep and the goats also shows the same principle. The sheep were called the righteous ones, and the reason for this is because they provided food, drink, shelter, clothes and visits (good deeds) to their fellow-man, and they therefore also inherited the kingdom of God – not the others.  

The other parable in Matt. 21:33 (apart from the one about the two sons), concerns at least two main teachings. One concerns the importance of accepting Jesus Christ as the Messiah, the son of God and the corner-stone. The other concerns the importance of being a good servant and render him (God) the fruits in their seasons”.

Matt. 21:33 Hear another parable: There was a certain householder, which planted a vineyard, and hedged it round about, and digged a winepress in it, and built a tower, and let it out to husbandmen, and went into a far country:34 And when the time of the fruit drew near, he sent his servants to the husbandmen, that they might receive the fruits of it.35 And the husbandmen took his servants, and beat one, and killed another, and stoned another.36 Again, he sent other servants more than the first: and they did unto them likewise.37 But last of all he sent unto them his son, saying, They will reverence my son.38 But when the husbandmen saw the son, they said among themselves, This is the heir; come, let us kill him, and let us seize on his inheritance.39 And they caught him, and cast him out of the vineyard, and slew him.40 When the lord therefore of the vineyard cometh, what will he do unto those husbandmen?41 They say unto him, He will miserably destroy those wicked men, and will let out his vineyard unto other husbandmen, which shall render him the fruits in their seasons.42 Jesus saith unto them, Did ye never read in the scriptures, The stone which the builders rejected, the same is become the head of the corner: this is the Lord’s doing, and it is marvellous in our eyes?43 Therefore say I unto you, The kingdom of God shall be taken from you,and given to a nation bringing forth the fruits thereof.44 And whosoever shall fall on this stone shall be broken: but on whomsoever it shall fall, it will grind him to powder.45 And when the chief priests and Pharisees had heard his parables, they perceived that he spake of them.46 But when they sought to lay hands on him, they feared the multitude, because they took him for a prophet.

dove 2Matt. 21 also contains this marvellos promise:

Matt. 21:21 Jesus answered and said unto them, Verily I say unto you, If ye have faith, and doubt not, ye shall not only do this which is done to the fig tree, but also if ye shall say unto this mountain, Be thou removed, and be thou cast into the sea; it shall be done.22 And all things, whatsoever ye shall ask in prayer, believing, ye shall receive.

Something else to think about if someone claims that it is a sin to be too righteous (because of the weird idea that it would make you a self-righteous Pharisee who clings to works-based salvation):

2 Tim. 3:1 This know also, that in the last days perilous times shall come. —3 — false accusers, incontinent, fierce, despisers of those that are good,5 Having a form of godliness, but denying the power thereof: from such turn away.

Is. 5:20 Woe unto them that call evil good, and good evil; that put darkness for light, and light for darkness; that put bitter for sweet, and sweet for bitter!

BABELS TORN och språkförbistringen enligt Bibeln och andra källor

tower-of-babelBabels torn och språkförbistringen

Enligt Bibeln så talade människorna på jorden ett enda språk även efter att Noa och hans familj överlevt floden och börjat leva ett nytt liv i Araratområdet, och senare i Sinars land. Den främsta tanken bland människorna verkar ha varit att göra sig så pass berömda med sin stad och enorma torn att eventuella framtida fiender inte skulle göra sig besväret att försöka inta staden och kämpa emot invånarna. Utan denna stad och torn så skulle människorna snarare successivt börja spridas över jorden, var och i sina små samhällen/nationer, och detta ville alltså ”Babelmänniskorna” undvika. De verkar ha föredragit ett enda globalistiskt samhälle med en enda härskare, där alla människor förmås vara ”politiskt korrekta” och alltid vandra i grupp åt samma håll. Detta är en historia som bekräftas även i utombibliska källor. Gud hade det rakt motsatta önskemålet eftersom han ville att människorna skulle sprida sig över jorden och bosätta sig i separata nationer efter sina språkgrupper. Här nedan är Bibelns detaljer:

1 Mos. 11:1 Hela jorden hade ett enda språk och samma ord. 2 Men när människorna bröt upp och drog österut, fann de en lågslätt i Sinars land och bosatte sig där. 3 De sade till varandra: ”Kom, så slår vi tegel och bränner det!” Teglet använde de som sten, och som murbruk använde de jordbeck. 4 Och de sade: ”Kom, så bygger vi oss en stad och ett torn som har spetsen uppe i himlen. Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut över hela jorden.”5 Då steg Herren ner för att se på staden och tornet som människorna byggde. 6 Herren sade: ”Se, de är ett enda folk och de har ett enda språk. Detta är deras första tilltag, och härefter skall ingenting vara omöjligt för dem vad de än beslutar sig för. 7 Låt oss stiga ner och förbistra deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.” 8 Så spred Herren ut dem därifrån över hela jorden, och de måste upphöra att bygga på staden. 9 Den fick namnet Babel, eftersom Herren där förbistrade hela jordens språk, och därifrån spred han ut dem över hela jorden.

Den redliges bok (The book of Jasher)

Den redliges bok är omnämnd vid ett par tillfällen i Bibeln (samt referensen i 2 Tim. 3:8), och de äldre kyrkofäderna värdesatte den högt. Det handlar alltså om en mycket trovärdig bok som bekräftar Bibelns berättelser, ibland med ännu fler detaljer. Här får vi veta att det ursprungliga initativet till att bygga staden och tornet inte verkar ha kommit direkt från huvudpersonen Nimrod, utan från Terah (Abrahams pappa) och andra mäktiga män i staben kring Nimrod. Nimrod tyckte deras förslag var bra, och de började prospektera och bygga på staden för Nimrods palats och torn. Människorna insåg vilken mäktig person Nimrod var, och de anslöt sig till honom – om de inte helt enkelt blev besegrade av Nimrod och hans mannar.

Nimrod verkar ha varit en rättrogen man åtminstone som tjugoåring och dessförinnan, men när åren gick så hade han hunnit uppnå en nivå där han levde i total upproriskhet mot Gud och allt som Gud står för. Nimrod lärde ut avguderi och allehanda ondska till människorna som han härskade över. Trots att Nimrod bokstavligen var världens grymmaste man, så var hans son Mardon ännu värre än sin fader, och man skulle kunna tänka sig att ”mord” och ”mördare” (förekommer i flera språk) kanske härrör sig till hans namn. Enligt wikipedia så härstammar ”murder” från det indoeuropeiska ordet mrtró som betyder ”att dö”, och det äldre engelska ordet mordre kommer från det anglosaxiska morðor (murdre på äldre franska).

Nimrod var alltså härskare över alla människor på hela jorden, som ju levde på samma ställe. Man skulle kunna fråga sig vilka fienderna i så fall var som de var rädda för om alla människor redan böjt sig under Nimrod, men initativtagarna kanske tänkte på hur framtiden skulle kunna bli utan denna enorma stad, torn, murar och den påtvingade ”gemenskap” som människor skulle födas in i. Utan staden så skulle människor successivt börja sprida ut sig över jorden, och det skulle kunna uppkomma fiender som vägrar att böja sig under eliten i Babel för att i stället kämpa emot den. Det kan också ha varit så att det fortfarande fanns en del fiender innan staden byggdes, och att dessa sedan anslöt sig till projektet under Nimrods styre.

Enligt Jasher så bodde 600.000 män (förutom kvinnor och barn) i området när de hittat den bästa platsen för staden, vilket var i en dal ca två dagsresor (per fot) öster om Shinar. Hela arbetet grundade sig på motstånd till Gud. De tänkte i sina hjärtan att de kanske skulle lyckas kriga mot honom och nå ända upp till himlen där han ju har sin tron på himlavalvet. En tredjedel av människorna tänkte att de skulle kunna lyckas nå himlen och slåss mot Gud, en tredjedel tänkte att de skulle kunna placera sina egna gudar i himlen för att tjäna dem, och en tredjedel ville nå himlen för att döda Gud med pilar och spjut. Allt detta är förstås lättare att ta till sig om man också tror på Bibelns berättelse om ett fysiskt himlavalv (som en tältduk över jorden) där det finns stjärnor, sol och måne.

När sedan tornet började ta form och nådde flera kilometer upp mot himlen, så borde det också ha blivit svårare att andas och att röra sig på sådana höga höjder med lägre lufttryck och reducerad förmåga att ta upp syre i lungorna. Muskelkapaciteten blir då  lägre och man måste andas snabbare och djupare för att få luft. Efter ett antal år så tog det till slut ett helt år att få upp material ända upp till toppen. Visserligen så fanns varje dag arbetare som startade sin vandring upp till toppen, men dessa vandringar blev allt längre. Byggmaterial blev alltmer värdefullt och om därför en tegelsten föll och gick sönder så grät byggaren över katastrofen, men om däremot en människa avled så tänkte ingen byggare på honom.

Gen. 11.jpegNär de började komma nära himlen så sköt en del människor pilar uppåt för att försöka döda både Gud och hans änglar. När pilarna dalade ner igen så fanns blod på dem. Det var Gud som orsakat detta för att förvilla dem, och det fick dem att tro att de lyckats döda invånarna i himlen. Det var vid denna tidpunkt som Gud till slut valde att ihop med 70 änglar gå ner till människorna för att förbistra deras språk och därmed förhindra fortsatt arbete. Det låter nästan som Gud ansåg att de skulle kunna nå vissa framgångar vad gäller motivet för tornet (att nå himlavalvet), eftersom han sa Detta är deras första tilltag, och härefter skall ingenting vara omöjligt för dem vad de än beslutar sig för” (1 Mos. 11:6).

Rimligtvis fanns det rastplatser och tillgång till föda för människor och djur utmed  gångarna på väg upp till tornet. (Konfirmerat av historikern Verstegan som hänvisar till Isidore och en rad onämnda författare.

Språkförbistringen gjorde samarbete helt omöjligt bland människorna, och arbetare kunde t o m bli dödade om de bar upp fel material till byggare som rasande kastade materialet över dem. Gud straffade sedan människorna beroende på överträdelserna. En tredjedel blev såsom apor och elefanter, en tredjedel dog genom att arbetare dödade sina kamrater kanske pga ilska, och resten (en tredjedel) började alltså sprida sig successivt över jorden. Byggandet av torn och stad upphörde helt. En tredjedel av tornet sjönk till slut ner i jorden under sin tyngd, en tredjedel brändes upp pga eld från himlen (blixtnedslag?), och en tredjedel fanns kvar under tiden för Jashers bok, fast i utspridd form. Det tog tre dagar att vandra runt hela den stenhögen.  

Jasher 7:41 And he placed Terah the son of Nahor the prince of his host, and he dignified him and elevated him above all his princes.42 And whilst he was reigning according to his heart’s desire, after having conquered all his enemies around, he advised with his counselors to build a city for his palace, and they did so.43 And they found a large valley opposite to the east, and they built him a large and extensive city, and Nimrod called the name of the city that he built Shinar, for the Lord had vehemently shaken his enemies and destroyed them.44 And Nimrod dwelt in Shinar, and he reigned securely, and he fought with his enemies and he subdued them, and he prospered in all his battles, and his kingdom became very great.45 And all nations and tongues heard of his fame, and they gathered themselves to him, and they bowed down to the earth, and they brought him offerings, and he became their lord and king, and they all dwelt with him in the city at Shinar, and Nimrod reigned in the earth over all the sons of Noah, and they were all under his power and counsel.46 And all the earth was of one tongue and words of union, but Nimrod did not go in the ways of the Lord, and he was more wicked than all the men that were before him, from the days of the flood until those days.47 And he made gods of wood and stone, and he bowed down to them, and he rebelled against the Lord, and taught all his subjects and the people of the earth his wicked ways; and Mardon his son was more wicked than his father.  —

Jasher 9:20 And king Nimrod reigned securely, and all the earth was under his control, and all the earth was of one tongue and words of union.21 And all the princes of Nimrod and his great men took counsel together; Phut, Mitzraim, Cush and Canaan with their families, and they said to each other, Come let us build ourselves a city and in it a strong tower, and its top reaching heaven, and we will make ourselves famed, so that we may reign upon the whole world, in order that the evil of our enemies may cease from us, that we may reign mightily over them, and that we may not become scattered over the earth on account of their wars.22 And they all went before the king, and they told the king these words, and the king agreed with them in this affair, and he did so.23 And all the families assembled consisting of about six hundred thousand men, and they went to seek an extensive piece of ground to build the city and the tower, and they sought in the whole earth and they found none like one valley at the east of the land of Shinar, about two days’ walk, and they journeyed there and they dwelt there.24 And they began to make bricks and burn fires to build the city and the tower that they had imagined to complete.25 And the building of the tower was unto them a transgression and a sin, and they began to build it, and whilst they were building against the Lord God of heaven, they imagined in their hearts to war against him and to ascend into heaven.26 And all these people and all the families divided themselves in three parts; the first said We will ascend into heaven and fight against him; the second said, We will ascend to heaven and place our own gods there and serve them; and the third part said, We will ascend to heaven and smite him with bows and spears; and God knew all their works and all their evil thoughts, and he saw the city and the tower which they were building.27 And when they were building they built themselves a great city and a very high and strong tower; and on account of its height the mortar and bricks did not reach the builders in their ascent to it, until those who went up had completed a full year, and after that, they reached to the builders and gave them the mortar and the bricks; thus was it done daily.28 And behold these ascended and others descended the whole day; and if a brick should fall from their hands and get broken, they would all weep over it, and if a man fell and died, none of them would look at him.29 And the Lord knew their thoughts, and it came to pass when they were building they cast the arrows toward the heavens, and all the arrows fell upon them filled with blood, and when they saw them they said to each other, Surely we have slain all those that are in heaven.30 For this was from the Lord in order to cause them to err, and in order; to destroy them from off the face of the ground.31 And they built the tower and the city, and they did this thing daily until many days and years were elapsed.32 And God said to the seventy angels who stood foremost before him, to those who were near to him, saying, Come let us descend and confuse their tongues, that one man shall not understand the language of his neighbor, and they did so unto them.33 And from that day following, they forgot each man his neighbor’s tongue, and they could not understand to speak in one tongue, and when the builder took from the hands of his neighbor lime or stone which he did not order, the builder would cast it away and throw it upon his neighbor, that he would die.34 And they did so many days, and they killed many of them in this manner.35 And the Lord smote the three divisions that were there, and he punished them according to their works and designs; those who said, We will ascend to heaven and serve our gods, became like apes and elephants; and those who said, We will smite the heaven with arrows, the Lord killed them, one man through the hand of his neighbor; and the third division of those who said, We will ascend to heaven and fight against him, the Lord scattered them throughout the earth.36 And those who were left amongst them, when they knew and understood the evil which was coming upon them, they forsook the building, and they also became scattered upon the face of the whole earth.37 And they ceased building the city and the tower; therefore he called that place Babel, for there the Lord confounded the Language of the whole earth; behold it was at the east of the land of Shinar.38 And as to the tower which the sons of men built, the earth opened its mouth and swallowed up one third part thereof, and a fire also descended from heaven and burned another third, and the other third is left to this day, and it is of that part which was aloft, and its circumference is three days’ walk.39 And many of the sons of men died in that tower, a people without number.

The book of JubileesShinar

Denna bok är inte lika detaljrik, men innehåller ändå några uppgifter. Även denna bok konfirmerar att byggarna ämnade bygga så högt att de skulle kunna nå himlen, och vi får veta att det var under den fjärde byggveckan som de startade med att bränna tegel för att ha som material. Den ”asfalt” eller ”bitumen” som beskrivs som murbruk hämtades från sjö och vattenkällor. Vi får också veta att det tog 43 år att bygga allting, tills de alltså blev stoppade av Gud. Vi får även veta omfånget av staden, om än med äldre mått. Om man söker på en modern ”aln” så får man som svar att det skulle handla om ca 2,5 km, men man skulle lika gärna kunna få allt mellan 5,9-7,6 km om man räknar på andra sätt och/eller använder andra epokers mått – eller helt andra källor. Vi kan alltså inte veta säkert hur högt tornet var.

Gud ville som sagt inte alls att folket skulle bo samlat, utan snarare att de skulle skingra sig, befolka jorden, och bo i städer och separata nationer. Enligt book of Jubilees så var det snarare en vind som orsakade att toppet av tornet rasade (det kan i och för sig ha varit en vind som omkullkastade ett försvagat och brandskadat torn), och framför uppgiften att detta skulle ha skett mellan Assur och Babylon – i Shinars land.

Jubilees 10 And in the three and thirtieth jubilee, in the first year in the second week, Peleg took to himself a wife, whose name was Lomna the daughter of Sina’ar, and she bare him a son in the fourth year of this week, and he called his name Reu; for he said: ‘Behold the children of men have become evil through the wicked purpose of building for themselves a city and a tower in the land of Shinar.’For they departed from the land of Ararat eastward to Shinar; for in his days they built the city and the tower, saying, ‘Go to, let us ascend thereby into heaven.’And they began to build, and in the fourth week they made brick with fire, and the bricks served them for stone, and the clay with which they cemented them together was asphalt which comes out of the sea, and out of the fountains of water in the land of Shinar. And they built it: forty and three years [1645-1688 A.M.] were they building it; its breadth was 203 bricks, and the height (of a brick) was the third of one; its height amounted to 5433 cubits and 2 palms, and (the extent of one wall was) thirteen stades (and of the other thirty stades). And the Lord our God said unto us: Behold, they are one people, and (this) they begin to do, and now nothing will be withholden from them. Go to, let us go down and confound their language, that they may not understand one another’s speech, and they may be dispersed into cities and nations, and one purpose will no longer abide with them till the day of judgment.’And the Lord descended, and we descended with him to see the city and the tower which the children of men had built. And he confounded their language, and they no longer understood one another’s speech, and they ceased then to build the city and the tower. For this reason the whole land of Shinar is called Babel, because the Lord did there confound all the language of the children of men, and from thence they were dispersed into their cities, each according to his language and his nation. And the Lord sent a mighty wind against the tower and overthrew it upon the earth, and behold it was between Asshur and Babylon in the land of Shinar, and they called its name ‘Overthrow’. In the fourth week in the first year [1688 A.M.] in the beginning thereof in the four and thirtieth jubilee, were they dispersed from the land of Shinar.

BabelAndra källor

3 Baruch beskriver diverse straff för människor beroende på deras övertramp, däribland initiativtagarna till Babels torn som ju samlade alla människor till att kämpa mot Gud. Inte ens under barnafödande slapp kvinnor ifrån sin uppgift att bränna tegel, utan de fick bära det nyfödda barnet i förkläde medan de fortsatte med sitt jobb. En slags borr var tänkt att användas för att bryta sig igenom himlavalvet, då de var osäkra på om valvet var av lera, mässing eller järn, men det var då som Gud avbröt deras planer.

Greek Apocalypse of Baruch, 3:5–8:

”Those who gave counsel to build the tower, for they whom thou seest drove forth multitudes of both men and women, to make bricks; among whom, a woman making bricks was not allowed to be released in the hour of child-birth, but brought forth while she was making bricks, and carried her child in her apron, and continued to make bricks. And the Lord appeared to them and confused their speech, when they had built the tower to the height of four hundred and sixty-three cubits. And they took a gimlet, and sought to pierce the heavens, saying, Let us see (whether) the heaven is made of clay, or of brass, or of iron. When God saw this He did not permit them, but smote them with blindness and confusion of speech, and rendered them as thou seest.

Även den judiska historiken Flavius Josefus nämner Babels torn, och bekräftar att det handlar om ett rebelliskt bygge på uppdrag av tyrannen Nimrod. Josefus säger att tornet var bredare än dess höjd, och mer byggt som ett berg än ett torn. Den grekiske historiken Herodotus nämner en mäktig ziggurat och ger den enorma dimensioner. Midrash nämner att toppen av tornet blev bränd, att området längst ner försvann ner i marken samt att mellanpartiet stod kvar ett tag men eroderades ner med tiden. Det går även att läsa uppgifter om tornet genom Cornelius Alexander (frag. 10), Abydenus (frags. 5 and 6) och Sibylline Oracles (iii. 117–129), Isidore, samt i Schoyen samlingen (The Tower of Babel Stele, etc. (Wikipedia)

Det är möjligt att platsen för tornet skulle kunna vara Eridu som en gång låg invid persiska viken där man hittat resterna av en gigantisk ziggurat med bitumen som murbruk (se David Rohl). Det finns gott om flodberättelser inom olika kulturer och folkgrupper runt hela världen, och även en del berättelser som handlar om byggandet av ett enormt högt torn samt språkförbistring. (Sök gärna själv på internet.) Det finns exempelvis en sumerisk berättelse som handlar om Enmerker av Uruk (Erik) som bygger en enorm ziggurat i Eridu med hjälp av byggmaterial från Aratta. Berättelsen nämner även språkförbistringen och en bön om att återfå ett enda språk för folkgrupper. Ett annat exempel är berättelsen om sydamerikanska Montezuma (Moctezuma på engelska), som innehåller en global flod, språkförbistring, närapå utrotning av djur och människor, rebelliskhet mot Gud, gemensam byggnad av ett jättehögt torn som når himlen, den Stora Anden som förstör det med åsknedslag, etc.

Lucifer ville ta Guds plats ovanför himlavalvet

Lucifer ville i sin stolthet placera sin tron ovanför Guds tron som Bibeln säger är ovanför molnen och stjärnorna, vilket innebär strax ovanför himlavalvet. Enligt 1 Mosebok så är stjärnor, sol och måne placerade i/på (inte ovanför) himlavalet, och Guds tron är alltså placerad direkt ovanför det. Jes. 40:11 förklarar vidare att när Gud sitter/vandrar/tronar på himlavalvet så ser människorna ut som gräshopper från Guds (eller människosonens) perspektiv. Det handlar alltså inte om att se ner från en gigantisk yttre svart rymd, utan från en plats just ovanför molnen. Job 22:12 nämner också att Gud ser ner på stjärnorna när han vandrar på himlavalvet.

Is. 14:12 Hur har du inte fallit från himlen, du strålande stjärna, du gryningens son!
Hur har du inte blivit fälld till jorden, du som slog ner folken till marken!
13 Du sade i ditt hjärta:‘Jag skall stiga upp till himlen, ovanför Guds stjärnor skall jag upprätta min tron. Jag skall sätta mig på mötesberget längst upp i norr.14 Jag skall stiga upp över molnens höjder, jag skall göra mig lik den Högste.’

Hes. 1:22 Över väsendenas huvuden syntes något som liknade ett himlavalv, likt underbar kristall, utspänt över deras huvuden.   —25 Och en röst hördes från himlavalvet över deras huvuden där de stod stilla med sänkta vingar.26 Ovanför valvet över deras huvuden syntes något som liknade en tron gjord av safirsten. På det som liknade en tron satt en gestalt som såg ut som en människa.

Gen. 1:14 Gud sade: ”Varde på himlavalvet ljus som skiljer dagen från natten!” De skall vara tecken som utmärker särskilda tider, dagar och år, 15 och de skall vara ljus på himlavalvet som lyser över jorden.” Och det skedde så. 16 Gud gjorde de två stora ljusen, det större att härska över dagen och det mindre att härska över natten, likaså stjärnorna. 17 Han satte dem på himlavalvet till att lysa över jorden,

Job 22:14 Molnen bildar en slöja så att han inte ser, och på himlavalvet vandrar han.

Jesaja 66:1 Så säger Herren: Himlen är min tron och jorden min fotapall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, vad för en plats där jag kan vila?

Jes. 40:22 Han är den som tronar över jordens rund, och dess inbyggare äro såsom gräshoppor; han är den som utbreder himmelen såsom ett flor och spänner ut den såsom ett tält att bo inunder. /1917

Is. 40:22 It is he that sitteth upon the CIRCLE of the earth  (KJV)

Läs på engelska om ”circle of the earth” från Jes. 40:22 här och på svenska om Joshuas långa dag/solen som stod still här.