Att gå i borgen för någon där man garanterar för mycket är fel enligt Ordspråksboken

borgenAtt gå i borgen för någon handlade även under Bibelns tid om ett löfte att betala en skuld för någon annan om denne inte betalar. Borgen är alltså en slags säkerhet – en garanti. Det är en extra trygghet för den person som lånar ut pengar att få igen dem, och existensen av en borgenär kan göra så att en person vågar ta risken att låna ut pengar till en person han/hon inte känner så väl eftersom det finns en extra garanti att få pengarna tillbaka – antingen av personen som får lånet eller av borgenären.

I modern tid är det för det mesta BANKER och andra låneinstitut som det handlar om när det gäller lån mot borgen (oftast vad gäller bostadslån) som är reglerade med avtal, men det fanns inga sådana finesser under biblisk tid (därför är det svårt att jämföra.) Däremot berättar Bibeln om förekomsten av enskilda människor som kunde gå i borgen för varandra, och det verkar inte som det är något som uppmuntras eftersom det kan leda till trassel. Bibeln visar att om man går i borgen för en annan person så innebär det vissa risker, och därför är det tryggast att gå i borgen för en person man känner väldigt väl och kan lita på – såsom en familjemedlem, släkting eller god vän. Men om man å andra sidan känner en person väl så kan man ju helt enkelt låna ut pengar utan borgen! Bibeln varnar för att gå i borgen för en främling – förmodligen för att riskerna då blir större eftersom vi inte känner en främlings vanor eller dennes vilja eller förmåga att betala tillbaka. Inte heller är det vist att gå i borgen för en vän som tar lån av en främling, av samma anledning.

Ord. 11:15 Den som går i borgen för EN FRÄMLING råkar illa ut, den som hatar att ge handslag är trygg.

”Borgen” är översatt från det hebreiska ordet arab (Strong’s 6148), och det handlar alltså om ett slags löfte, garanti om betalning. I KJV finns även alternativen to pledge, exchange, mortgage, engage, occupy, undertake for, be or become surety.

Ordsspråksboken 6 handlar om varningar för olika sorters dårskap, inkl. lathet. De varnas även för att gå i borgen för sin nästa och ge handslag åt en främling. Vi kan ju då hamna i händerna på en person som vi inte känner så väl, och vi vet inte vet den personen är kapabel till när vi står i skuld hos honom. Det är verkligen inte vist att sätta sig i klistret på det viset, och framför allt inte om vi lovat så mycket att vi eller våra familjemedlemmar råkar ut för stora konsekvenser. Det gäller att komma ur den knipan så for som möjligt, om man ens kan.

Ord. 6: 1 Min son, om du har gått i borgen för din nästa och givit ditt handslag åt en främling, 2 om du har blivit snärjd genom dina ord och fångad genom din muns tal, 3 gör då detta, min son, för att rädda dig, eftersom du har kommit i din nästas våld: Gå och ödmjuka dig och lämna honom ingen ro,

Ord. 17:18 Utan förstånd är den som ger handslag och går i borgen för sin nästa.

När det gäller främlingar är det säkrast att kräva pant, eftersom vi inte känner hans hjärta och då vi vill vara på den säkra sidan. Vi måste ta ansvar oss själva och de munnar vi själva har att mätta.

Ord. 20:16 Tag hans kläder, när han går i borgen för en annan, kräv pant när det gäller främlingar.

Ord. 27:13 Tag hans kläder, när han går i borgen för en annan, kräv pant då det gäller en främling.

Enligt Bibeln verkar det vara vist att överhuvudtaget undvika att gå i borgen för lån, med tanke på riskerna. Innan du ger ditt löfte om att träda in och betala en skuld för en annan person så har du förmodligen en viss trygghet i dina tillgångar för annars skulle du inte våga gå i borgen för någon, men om du varit för generös och lovat för mycket så kan det sluta med att du förlorar sängen du ligger på enligt ordspråket. Du kanske har människor i ditt hushåll som du ansvarar för, och om du varit för ”snäll” mot andra och lovat vitt och brett att du kommer att betala där andra människor misslyckas, så kan det sluta med att du blir av med pengar och tillhörigheter som ditt hushåll hade behövt. Gud kräver inte att vi ska gå i borgen för varandra, men däremot kräver han att vi ska ta hand om dem i vårt hushåll som vi ansvarar för. (Vidare ska vi där vi har möjlighet även hjälpa fattiga som kan läsas i detta blogginlägg). Poängen är alltså att inte lova för mycket och att undvika att ta dåraktiga risker. Det är bättre att inte ge handslag, om det finns risker att vi inte kan fullfölja det vi lovat. Handlar det däremot om en struntsumma så är det förstås en annan sak, för då riskerar vi ju inga allvarliga följder.

Ord. 22:26 Var inte bland dem som ger handslag och går i borgen för lån. 27 Varför skulle man få ta den säng som du ligger på, när du inte kan betala?

Om det är fel att gå i borgen för en främling enligt Bibeln så borde det vara lika fel att ha den form av generösa fällamassinvandring som Sverige haft under en längre tid, där vi faktiskt garanterar livslång försörjning till ett stort antal människor samt deras anhöriga och barn (och faktiskt barnbarn, barnbarnsbarn, etc så länge som nuvarande lagar gäller). Självfallet är det tänkt att medborgarna ska bidra till systemet genom att arbeta och betala skatt, men om medborgarna inte vill eller kan (pga funktionsnedsättning, brister i språkkunskaper eller brister vad gäller utbildning och arbetserfarenhet) så gäller ändå löftet att pengar ändå kommer att utbetalas till dem vare sig det handlar om a-kassa eller andra former av bidrag eftersom skattebetalarna fungerar som en slags borgenärer. Om A inte kan betala så hoppar B in och betalar i stället för A – resten av livet om så krävs enligt gällande lagar. Ingen kommer att sättas på gatan, och framför allt inte om det finns barn inblandade. Sverige har råd så länge som det endast handlar om en liten skara av bidragstagare jämfört med en större skara av personer som kan bidra till systemet, men givetivs så kollapsar systemet om det blir en obalans.

Det finns en stor risk att vi lovat för mycket och att vi inte har koll på vare sig nutida kostnader eller gjort tillräckliga goda analyser för att planera för framtida kostnader. Politiker mörklägger gärna verkligheten och vill ogärna använda sig av statistik pga risken att behöva acceptera ett oönskat utfall, vilket leder till underfinansiering i statsbudgeten. Risken är överhängande att plus och minus inte går ihop när en liten skara människor får en allt ökande försörjningsbörda för en allt större skara, vilket är en utveckling som inte kan fortsätta i det oändliga innan systemet brakar samman. Framför allt är det pensioner till svenska medborgare som vi aldrig slipper ifrån pga våra löften och garantier om att medborgarna alltid ska ha en viss månadsinkomst från den dagen de går i pension t o m döden. Visserligen så kan en regering besluta om att höja pensionsåldern, reducera ersättningsnivån samt höja skatterna ännu mer (samt ta ännu högre lån år efter år för att klara dessa pensionsgarantier), men ändå handlar det om ett grundläggande löfte till ett stort antal människor att de ska kunna få tillräckliga inkomster när de går i pension för att kunna leva ett drägligt liv. Det har Sverige garanterat sina medborgare, och det är inte rätt att lova en sak och sedan ångra sig under vägen och ta tillbaka sitt löfte. Om man arbetat hela sitt liv så förväntar man sig helt enkelt den utlovade pensionen när man blivit gammal, vilket man borde ha rätt till med tanke på alla inbetalda skatter man bidragit med genom åren. Då vill man inte höra i framtiden att det knappt finns några pengar kvar. Det vore ju underbart om vi kunde ge alla människor i hela världen en sådan garanti, men vi måste anpassa oss till verkligheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s