3 Mos. 19:33 När en FRÄMLING bor hos er i ert land, skall ni INTE FÖRTRYCKA HONOM. 34 Främlingen som BOR ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall ÄLSKA HONOM som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är Herren, er Gud.

En ”främling” eller ”utlänning” var en person som inte var ansluten till Israels folk, men alla hade å andra sidan möjligheten att ansluta sig till Israels folk OM de också gick med på kravet att underordna sig Israels Gud och leva under Israels lagar. Endast vid en sådan assimilering kunde de räknas som infödda och som bröder och systrar. Poängen med verserna ovan handlar om Guds uppmaning att Israel inte skulle förtrycka främlingen. Inte att främlingar skulle utlovas livslång försörjning på andras bekostnad oavsett deras sätt att leva (kanske under sina egna lagar). Under Mose lag var en fysisk omskärelse för männen ett centralt yttre tecken på ett omvänt hjärta och en vilja att tjäna Israels Gud.

2 Mos 12:48 Om en främling som bor hos dig vill fira Herrens påskhögtid, skall alla av manligt kön hos honom omskäras. Sedan får han komma och fira den, och han skall då vara som en infödd i landet. Men ingen oomskuren får äta påskalammet. 49 EN OCH SAMMA LAG SKALL GÄLLA FÖR DEN INFÖDDE SOM FÖR FRÄMLINGEN SOM BOR MITT IBLAND ER.”

Det är många som gärna vill läsa in mer i dessa två verser än vad som egentligen står för att kunna motivera en fortsatt massinvandring till Sverige, där de svenska medborgarna tvingas utlova livslång försörjning till invandrare resten av deras liv (inklusive deras anhöriga). Notera följande:

1. Det handlar om en unik händelse i Israels historia, där Gud själv förklarar den ny ordningen i Kanaans land som Israel blivit utlovade av Gud själv. Läs gärna om vilka kananéerna var här. (Det var inte vilka Svenssons som helst.)
2. De kananeiska invånarna var till största del Israels fiender men en del valde att stanna i landet. De främlingar som omnämns skulle däremot kunna handla om de främlingar som anslutit sig till Israel under Exodusvandringen och som inte var besläktade med t ex. Jakobs söner. För att räknas som ”infödd” hos Israelerna så gällde att ”En och samma lag skall gälla för den infödde som för främlingen som bor mitt ibland er”, 2 Mos. 12:49. M a o så säger inte denna vers att de som redan bodde i landet kunde se fram emot en nyinflyttad grupp människor (Israelerna) som skulle komma att försörja dem för all evighet och helt utan motprestation.
3. Verserna säger inte att ett folk har ansvaret att försörja ett annat folk. Om det alltid skulle vara urinvånarnas ansvar att stå för nyanländas försörjning, så borde väl i så fall de ursprungliga ”främlingarna” i Kaanans land ta ansvaret för Israelernas försörjning. 
4. Det står ingenting alls om försörjning och ekonomsk hjälp i verserna.
5. Verserna ger inga löften till alla människor på jorden att de har rätt att resa till valfria främmande lander där de kan förvänta sig livslång försörjning för sig själva och sina anhöriga så fort de korsar en landsgräns och önskar stanna.

Det fanns absolut inga löften om att all produktion i landet måste delas lika oavsett om man deltagit i produktionen eller ej. Att erbjuda arbete till främlingar var förstås bra, men sådana möjligheter var givetvis begränsade. I stället för att ovillkorligt försörja andra människor så skulle Israeliterna snarare lämna lite av sin skörd så att den fattiga och främlingen skulle kunna plocka ströax, fallfrukt och det som blir kvar i fruktträden. Israelerna fick inte ens till uppgift att använda sin tid att samla ihop detta åt andra, utan de behövande fick själva pallra sig iväg för att plocka. Utöver denna hjälp fanns tioendegivande var tredje år, och sen fanns förstås inget hinder att ge frivilligt – bara man såg till att de allra närmaste (inom sitt eget hushåll och sina egna bröder och systrar) fick all den ekonomiska hjälp och trygghet som de behövde. Vi människor har ansvar för våra egna närmaste och inte för alla människor på jorden. Gud har aldrig bett oss att vara ologiska, oansvarsfulla eller dumsnälla.

3 Mos. 23:22 När ni bärgar skörden i ert land, skall du inte skörda intill yttersta kanten av din åker, och du skall inte heller plocka ströaxen efter din skörd. Detta skall du lämna kvar åt den fattige och åt främlingen. Jag är Herren, er Gud.

5 Mos. 24:19 När du skördar din åker och glömmer kvar en kärve på åkern, skall du inte gå tillbaka för att hämta den. Den skall tillhöra främlingen, den faderlöse och änkan. Detta för att Herren, din Gud, må välsigna dig i allt du företar dig. 20 När du slår ner dina oliver, skall du inte sedan söka genom grenarna. Det som finns kvar skall tillhöra främlingen, den faderlöse och änkan. 21 När du plockar druvorna i din vingård, skall du inte göra någon efterskörd. Det som finns kvar skall tillhöra främlingen, den faderlöse och änkan. 22 Kom ihåg att du själv har varit slav i Egyptens land. Därför befaller jag dig att iaktta detta.

Gud gjorde skillnad på främlingar och bröder/systrar, där de sistnämnda är de som anslutit sig till Israel och låter sig styras av Israels lagar. Det var i första hand bröder/systrar och sina egna hushåll som Israelerna hade stort ansvar för att hjälpa ekonomiskt, och bröder skulle anställas för arbete i första hand. Israel hade också kravet att försörja levitiska präster, som ju inte hade egen mark att arbeta på men som ändå utförde viktiga sysslor som kom hela Israel tillgodo. Gud krävde aldrig att Israel skulle lova mer ekonomisk hjälp till andra än vad de kunde hålla, eller att Israelerna skulle tvingas ta lån för att försörja andra människor som valt att bosätta sig ibland dem. Skälet till att det inte borde finnas några fattiga bland israeliterna själva beror på att lydnad av Guds lagar genererar välsignelser och rikedom, vilket skulle lösgöra kapacitet för att hjälpa varandra ekonomiskt. Denna grund kan tyvärr inte appliceras på Sverige där det finns många agnostiker och ateister.

Israel utsågs aldrig att stå för försörjningen när det gäller andra folks barn, ålderdom, fattigdom eller funktionsnedsättning. Kunde man inte arbeta av olika anledningar så förväntade sig Gud att familj och släktingar skulle hjälpa till. Om en sådan vilja eller förmåga inte fanns (trots att Gud lovat en sådan förmåga till de som lyder hans bud) så återstod att samla resterna efter andras skörd samt att sätta sin förhoppning till bidrag i form av tiondegivande. På den här tiden var det även en lyckoträff för många att kunna vara “tjänare” (eller “slavar”, trots att det ordet idag har en helt annan innebörd) för det skulle innebära tak över huvudet, regelbunden mat för sig själva och sina familjer livet ut samt beskyddande regler som gav dem rättigheter. När resurserna inte är oändliga så krävs det förnuft, planering och prioriteringar.

Det är klart att det kan vara bättre för var och en att vara frisk, rik och självständig (såvida inte just detta får personen att släppa sin tro på Gud) men det här livet är inte alltid rättvist – vare sig under det gamla testamentets tid eller idag. Däremot är det temporärt.

Bibeln lär oss att vi måste ta hand om våra närmaste först, och om vi inte gör det så skulle vi var värre än de som inte ens tror. Vi vore hycklare.

1 Tim. 5:4 Men om en änka har barn eller barnbarn, skall dessa först och främst lära sig att visa vördnad för sin egen familj och så ge tillbaka vad de är skyldiga sina föräldrar. Det är så Gud vill ha det.—⁸ Men om någon inte tar hand om sina närmaste, särskilt då sin egen familj, så har han förnekat tron och är värre än den som inte tror.⁹ Till ‘församlingsänka’ skall den utses som är minst sextio år och har varit en enda mans kvinna. ¹⁰ Hon skall vara känd för att ha gjort mycket gott: uppfostrat barn, visat gästfrihet, tvättat de heligas fötter, hjälpt nödlidande och sökt varje tillfälle att göra gott.— ¹⁶ Om en troende kvinna har änkor hos sig, skall hon ta sig an dem och inte betunga församlingen, så att den kan sörja för dem som verkligen är änkor.

Apg 6:1 Vid den tiden då antalet lärjungar ökade, började de grekisktalande judarna klaga på de infödda judarna över att deras änkor blev förbisedda vid den dagliga utdelningen. 2 Då kallade de tolv till sig alla lärjungarna och sade: ”Det är inte bra att vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. 3 Nej, bröder, utse bland er sju män som har gott anseende och är uppfyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. 4 Själva skall vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.”

Gal. 6:10 Låt oss därför göra gott mot alla människor medan vi har tillfälle, och framför allt mot dem som delar vår tro.

Matt. 15:5 Men ni påstår: Om någon säger till sin far eller mor: Vad du kunde ha fått av mig, det ger jag som offergåva, 6 då skall han inte hedra sin far eller mor. Ni upphäver Guds ord för era stadgars skull. 7 Ni hycklare, rätt profeterade Jesaja om er: 8 Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.

Rom. 15:25 Men nu far jag till Jerusalem med hjälpen till DE HELIGA. 26 Makedonien och Akaja har nämligen beslutat att göra en insamling till de fattiga BLAND DE HELIGA i Jerusalem.27 Så har de beslutat, och de står också i skuld till dem. Ty om hedningarna har fått del av deras andliga goda, så är de också skyldiga att tjäna dem med sitt materiella goda.

De flesta som flyr till Sverige är inga egentliga flyktingar enligt FN:s definition, utan de är ekonomiska flyktingar. Man kan inte klandra dem eftersom Europa lockar dem till sig med storslagna löften, men faktum är att vi valt att hjälpa många afghanska unga män på bekostnad av andra som har större behov. Eftersom vi inte kan hjälpa alla ca 65.000 flyktingar, och inte heller hela den miljard av människor som lever under svåra förhållanden, så borde vi i stället hjälpa 1) de mest behövande på 2) det billigaste sättet 3) och via ett sätt som inte orsakar allvarliga konsekvenser för landet. Sverige har valt det totalt motsatta sättet och nu därför placerat landet på ruinens brant. Enligt Migrationsverket så beviljade Sverige år 2016 TRE gånger fler uppehållstillstånd än resten av Norden tillsammans!

I nationalekonomen Tino Sanandajis senaste bok (“Massutmaningen – ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende”) så kan vi se att Sverige valt ett ofantligt dåligt och kostsamt sätt att hjälpa främlingar. Det tar 15 år för (60 procent av) flyktingarna och deras anhöriga att komma i arbete i Sverige, vilket innebär att de inte hinner bidra till Sveriges välfärd innan de går i pension. En genomsnittlig flykting kostar 70.000 kronor per år. År 2015 kostade Migrationsverket ungefär dubbelt så mycket som FN:s hela internationella flyktinghjälp! 2016 är gissningsvis ännu värre. Det innebär att man hade kunnat hjälpa betydligt fler om man hade gjort det på plats. Vidare har massinvandringen orsakat enorma brister i välfärden i Sverige och orsakat enorm otrygghet på våra gator. 17 procent av Sveriges befolkning är född utomlands och utlandsfödda utgör 53 procent av dem med långa fängelsestraff. 76 procent av gängkriminella i Sverige har invandrarbakgrund. Den importerade brottsligheten tär på resurserna, men det är något som helst inte ska yppas.