Gina Dirawi har uppenbarligen inte lärt sig något av den reprimand som hon fick av SVT 2010 när hon bl. a skrev under rubriken “Israel tar efter Hitler” att: “Den israeliska regeringen gör samma sak som Hitler gjorde mot deras folk fast med andra medel. De är rasister, de förtrycker, och de mördar folk som inte är som dem!”

Kanske hon blandade ihop Israel med Hamas eller Hizbollah?

Ett av antisemitismens signum är att ofta göra ett likställande mellan nazismen under Hitler och judiska Israels behandling av palestinierna. Nu ger Gina oss ett tips på sänglitteratur, nämligen den ökende antisemitistens Lasse Wilhelmsons bok “Är världen upp och ner”.

Journalister på Sveriges Radio har hävdat att Wilhelmson stöds av ett nätverk av en grupp från extremhögern och ett antal radikala muslimer. Han har även sagt att den officiella historieskrivningen från mitten av 1800-talet är “tillrättalagd” och utelämnar judarnas roll. Han menar att judarna ligger bakom “så gott som alla” av samhällets förändringsprocesser under denna tid, bland annat på grund av sina höga positioner inom “ekonomin och ideologiproduktionen”. Se wikipedia, och även Jonathan Lemans blogginlägg här där vi bl. a kan läsa att “Lasse Wilhelmson festar med den internationellt uppmärksammade  antisemiten  Jöran Jermas/Adam Ermash/Israel Shamir och bidrar med material  på hans hemsida. Han har även försvarat Ahmed Rami och dennes hatpropaganda på siten Radio Islam där Wilhelmson själv även medverkar som skribent”.

Gina skriver så “hjärtskärande” på sin blogg:

Orkar inte läsa om det,orkar inte klumpen i magen,orkar inte se fler barn dö, orkar inte tänka att dessa barn mötte samma öde som min morbror och andra släktingar. En annan sak som slår mig är att det kunde varit jag. Hade inte mina far och morföräldrar tvingats lämna Palestina,så hade det varit jag som levt deras liv. Det är inte bara mitt ansvar att ta upp frågan,det är allas. Våra medmänniskor dör,familjer slaktas,folk lever i skräck,och för vad? För lite mark? För makt? För heder? Om de brydde sig om sitt folk,så skulle de inte göra såhär. I ett krig finns inga vinnare,bara förlorare. Bara rädsla,skräck,osäkerhet och blod. Inget positivt. Jag har levt med engagemanget sen barnsben,hört om hatet från båda sidor,men vart har hatet lett oss? Har något positivt hänt? Vi måste släppa hatet som infekterar våra kroppar och sinnen och förstå att människoliv och mänskliga rättigheter är viktigare än vilken sida som har rätt och fel. För i slutändan har båda haft rätt enligt deras premisser,och båda fel enligt deras premisser. Det finns ingen utväg än att se människor som människor ge alla de mänskliga rättigheterna de förtjänar. I krig vinner ingen,ingen.

Krig börjar ofta pga hat så ett bra tips för oss alla är att sluta sprida hatpropaganda. Då drar vi något litet strå till stacken, men som det är nu bidrar Gina till att slita bort strån från Israel-Palestina-stacken. Det är möjligt att hon kanske inte ens inser vad det är hon faktiskt skriver och hur mycket hon som en känd person tyvärr riskerar att påverka andra till det sämre – för hon kanske blivit så starkt påverkad själv av den här typen av tankegångar att det blivit en del av henne själv. Hon säger själv att hon levt med “engagemanget” sedan barnsben, så det kanske finns en orsak redan där… Sen hoppas jag vidare att hon ömmar lika mycket för döende barn på den israeliska sidan som på den andra sidan gränsen.

Med evakueringen av Gazaremsan visade Israel sin fredsvilja och beredskap till ännu fler uppoffringar för en fred på marken (tidigare har de bl a överlämnat Sinai till Egypten) även om resultatet blev missilregn och terror från Hamas som tog över Gazaremsan. Israel hade inte något krav under kriget att att araber måste fly landet – förutom i slutskedet där det på vissa platser rådde sådan risk för fara att bosättare rekommenderades att fly. De som valde att stanna kvar blev fullvärdiga invånare i landet Israel, med samma demokratiska rättigheter som alla andra (däremot behövde inte araber få med i den israeliska armén). Tyvärr kan man inte göra en  likartad beskrivning av arabländerna runtomkring. Många tänker inte heller på att lika många judar som var boende i arabländerna, som de araber som lämnade Israel, var tvungna att lämna sina hem pga situationen i sina hemländer, och i många fall så dödades de helt enkelt. De flesta flyttade till Israel där landet tog hand om dem trots att de vara många till antalet. Konstigt nog kunde inte (eller ville inte) arabländerna som är stora och flera till antalet inte ta hand om sina arabbröder som var boende i Palestina trots att de jämförelsevis inte var särskilt många (idag är de givetvis många fler). Man kan även få en bid av judarnas situation i arabländer genom att jämföra antal judar som bor i arabländerna idag jämfört med för 50 år sedan. Antalet har minskat avsevärt, och på vissa håll finns inte längre några judiska kolonier i dessa länder.

Vidare måste man fundera på hur vi i Sverige skulle hanterat situationen om vi ständigt skulle blivit beskjutna och hotade av våra grannländer. Murar och stängsel gillas inte, intensiva gränsövervakningar gillas inte och framför allt inte att försvara sig genom att skjuta tillbaka. Jag har inga bra lösningar på problemet och kan bara uppskatta att jag bor i ett demokratiskt land och att grannländerna är lika demokratiska.

Gina påminner mig lite grand om en kollega på mitt jobb för flera år sedan. Hon var i ungefär samma ålder som Gina och var väldigt trevlig gentemot arbetskamrater och människor hon träffade på jobbet, men när det kom till ämnet Palestina så såg hon rött. Då började plötsligt hennes tidigare logiska resonemang förvandlas till snedvridna förklaringar till varför situationen är som de är. Det var hon själv som drog upp ämnet med mig första gången vi träffades men jag lät det inte gå över till någon större diskussion eftersom det helt enkelt inte var läge för det. Vi samtalade bara kort om hur svensk media hanterar ämnet och de är ju som sagt helt klart INTE på israelernas sida. Enligt en undersökning av Transatlantic så är 68% av svenskarna negativa gentemot Israel, till skillnad mot Europas genomsnittssiffra som är 51% och USAs 32%. Hur ska vi göra för förbättra den siffran? Vi kan ju inte be Israelerna sluta att försvara sig och landet för det skulle leda till självmord.

Jag tror det bästa sättet är att sluta läsa antisemitiskt material och i stället läsa historien om Israel. Givetvis så kan hstoriebeskrivningen varigera beroende på vem det är som berättar den men vissa årtal och händelser går inte komma ifrån såvida man inte ignorerar dem. Här är lite historia:

Mandatområdet i Palestina omfattade dagens Israel, Gazaremsan, Västbanken och Jordanien. Genom beslut i Nationernas förbund fick britterna ansvar för området år 1922. Tidigare hade fredskonferensen i San Remo beslutat att Palestina skulle tillfalla britterna och när beslutet ratificerades 1922 av Nationernas förbund fick även Balfourdeklarationens löfte om ett judiskt nationalhem ett internationellt godkännande. Den ena delen kallades  Transjordanien men bytte sedermera namn till Jordanien och ytan utgjorde 80% av mandatområdet. Relationen mellan judar och britter försämrades  drastiskt under en tid då i snitt en miljon judar om året mördades och när kriget 1945 var över, hade en majoritet av Europas judar mördats. 1947 röstade Generalförsamlingen om en delningsplan av det lilla området som blev kvar efter att 80% gick till Transjordanien och araberna. Israel tackade ja till förslaget men palestinierna tackade nej och startade i stället ett krig mot Israel, som Israel sedan vann.

De flesta som bor i Israel är helt oskyldiga till det som hände och beslutades på 1940-talet (och tidigare) så det är tragiskt att de ska riskera att råka ut för självmordsbomare och raketer. Vidare så tror jag inte att ledarna för Israel alltid tagit kloka beslut och agerat rätt i varje situation, och det gäller ledare i alla länder.

Se färskt blogginlägg i Aftonbladet här